torsdag 20 oktober 2011

Tanter och spritglada tandläkare.


Gumman sitter på jobbet. Nu råkar jag ha ett arbete där jobben kommer i skov, just idag är det ingenting som ligger över mig.

Så jag kan sitta här och skriva blogg istället.

Nu har jag haft många arbeten under mitt ganska långa liv. Mitt första var hemtjänsten i Stockholm. Sexton år gammal stod jag där och tanterna tittade lite misstänksamt och frågade om jag kunde städa.

-         Javisst, sa jag käckt. Jag hade lärt av mamma, eller åtminstone sett hur hon gjorde. 


Hemtjänsten på sextiotalet är milsvid från dagens. Då var det främst städning som stod på schemat, samt att jag gick och handlade.
Pensionärerna som hade hemtjänst då var ganska pigga och de som inte var det, de låg på något hem.

Idag verkar det vara upp och nedvända världen med hemtjänsten, de springer in och värmer lite mat i en mikro och sedan är de borta. Inte sätter de sig och dricker kaffe med gamlingarna och pratar bort en stund.

På min tid i det avlägsna generösa sextiotalet hade jag två timmar hos varje, visserligen skulle jag då städa och handla men det fanns alltid tid över för annat.
Städningen som jag gjorde då, skulle få dagens hemtjänstpersonal att få hicka, det var oftast stora lägenheter som tanterna bodde i, nu skriver jag tanterna för någon gubbe fanns aldrig.

Stora tunga mattor skulle ned på gården och upp på piskställningar, fönster som vette utåt skulle putsas. En tant stod alltid och höll i mig så att jag inte skulle ramla ned i asfalten tre våningar längre ned.

Uråldriga dammsugare som såg ut som de tillverkades på tjugotalet, kök med marmorbänkar och massor av små prång var vanligt.

Nu var de här tanterna tillverkade på 1800-talet, tror den äldsta jag hade var född 1879 och hon tyckte nog att det var modernt nog. Gav mig alltid en liten lapp som var urklippt från förpackningen på Lambi toapapper, bilden av det lilla lammet så att jag inte skulle ta fel. Lite gulligt när jag nu tänker tillbaka på det.

Kommer ihåg att alla tanterna var snälla, en var från Göteborg och hon kallade mig för lilla typpan och när jag slutat där så ringde hon till mamma och berömde mig.

Inte tror jag det var för min städkonst utan för att jag var en sådan trevlig ung flicka.

Sedan gjorde jag karriär inom tandsköterskeyrket, på sextiotalet var det bara att sluta skolan i nian och få någon elevplats hos någon lämplig tandläkare.
Dagens Nyheter var full av annonser där de sökte just sådana.

Jobb fanns det gott om och jobb där man inte behövde speciellt mycket utbildning det kryllade det av. Framtidstron var stark, ekonomin var stark, världen låg inför alla trötta skolelevers fötter. Det var bara att gå ur skolan och välja och vraka.

Jag valde en som hette Bror och fanns vid Hötorget, det lät bra för pappa hade samma namn. Tågad upp till honom i det tredje höghuset, och visade fram mitt hemska skolbetyg. Han tittade på det, tittade på mig och sa.
-         Jag har också skoltrötta döttrar, när vill du börja.

Tandsköterska hade jag bestämt mig för redan i åttan, bara att genomleva nian och sedan söka elevplats.
Tänkte väl inte så mycket på att de skulle se några betyg, jag slängde det efter jag fått platsen. Det var ingenting att ha tyckte jag, det var mig de fick titta på istället.
Skit i betygen.

Så jag började som sextonåring under tandsköterska Anna-Lisa, hon var ganska ung nog inte mer än nitton vid det laget. Anna-Lisa hade också gått under en tandsköterska och hon upplyste mig att det tog ett och ett halvt år innan man blev sin ”egen” inom yrket.

Inte något prat om skolor eller annan utbildning, lätt och behändigt var det på den tiden. Idag ska du ha massor av skolor innan du kan kalla dig tandsköterska.
Jag halkade in på det, på ett väldigt halt bananskal.

Anna-Lisa hade blå dräkt som gick till knäna och ovanpå den hade hon ett vitt förkläde och på toppen av huvudet hade hon en vit liten stärkt mössa.

Det var tandsköterskemode på sextiotalet, inga byxor och vida skjortor så långt ögat nådde.
Jag som inte var mer än en liten elev hade en vit rock och en vit stärkt mössa på huvudet. Mössan eller man kan väl inte kalla den för mössa egentligen, det var en vikt tygbit som satt som en tiara från öra till öra, ganska bred och skinande vit.

Jag lärde mig mixa ihop amalgam, tog en klutt kvicksilver och en lika stor klutt amalgampulver och hällde det i en lite mortel.
Sedan mortlade jag en stund tills det hela hade blandats till en formbar mjuk klump. Då var det dags att klämma ur överflödigt kvicksilver, jag tog pekfingret och tummen till det.
Inte tal om något som var farligt med kvicksilver eller använda gummihandskar, ingen använde några handskar då, aids var inte uppfunnet.
Bara handen och oftast med näsan över så att jag fick andas in riktig mycket kvicksilver.

Ingen pratade om att det var farlig, sådant fanns inte på sextiotalet.

Undrar om jag varit annorlunda om jag inte andats in så mycket av den livsfarliga substansen, samt knådat in den riktigt ordentligt i blodet via huden. Det får jag aldrig veta.

Anna-Lisa var en bra lärare, hon var snabb och effektiv och snart kunde jag till och med stå bredvid Bror och ge honom små amalgambitar med ett litet instrument, där man gav och tog samtidigt i en aldrig sinande ström.
Tog det tomma mellan lillfinger och ringfinger samtidigt knådade upp en liten bit på det andra.

Nu kanske ni inte förstod, har lite svårt att uttrycka mig ibland. Men tjusigt såg det ut och det gällde att inte tappa, då fick amalgamet ligga på golvet så att vi kunde andas in lite mer.

Det fanns två tandläkare till vid sidan om, de hade gemensamt väntrum och jag fick lära mig att gå uppför gången och leende säga namnet på den stackare som satt där och var nervös.
Sedan rakryggad gå uppför gången igen med den utvalda, ställa mig i dörren intill behandlingsrummet och leende buga och säga varsågod.
Sätta på en servett och hälla i en plastmugg vatten, se till att instrumenten (det heter så) låg i givakt på bordet och snällt gå ut igen.

Bror hade två laster, det ena var kvinnliga patienter och det andra var spriten.

När någon inte ont anande kvinna kom och råkade hon ha kortkort på sig, då ursäktade sig Bror och försvann in till kollegan vägg i vägg.
Sedan kom Bror tillbaka och pumpade upp stolen en aning, vickade över den stackars kvinnan så att hon fick halvligga. Då kom kollegan in och låtsades låna något i ett skåp längst in i rummet och han fick sig en ordentlig titt på offret.

Jag undrade ofta om kvinnorna misstänkte att de strikta tandläkarna hade roligt bakom deras ryggar. Karlar!

Sedan gillade han att nalla av spriten, den på 96% som vi hade till att göra ren saker med. Anna-Lisa hon fick bannor av apoteket när hon skulle beställa mer, spritflaskorna blev borttrollade ur skåpet och säkert förvandlat till goda groggar, apoteket hade en gräns för hur mycket man ska använda i en lite tandläkarpraktik.

Han hade problem med äktenskapet och tog ut skilsmässa, skaffade en yngre kvinna och vi ursäktade honom, han behövde väl dricka.

Det var många patienter som byttes av i stolen, några har fastnat i minnet.
På den tiden sa man inte du och hej till folk. Jag var syster och Bror var doktorn, att säga du var inte på fråga.
Vi hade en del uppsatta patienter och den jag kommer ihåg är myntdirektören, det brukade ringa en karl och med myndig röst säga att det var myntdirektör Andersson. När vi gick in till Bror och sade att myntdirektören var på tråden så släppte han allt han höll på med och patienterna fick sitta där med alla tussar i munnen och instrumenten hängande i mungiporna.
Han kastade sig på telefonen och sa med mjuk röst.
-         God dag myntdirektören.
Sedan följde ett lismande samtal när han kråmade sig i glansen av den där karlen i andra änden. Jag fick aldrig klart över var en myntdirektör var, något väldigt fint var det i alla fall.

Sedan var det den tyska kvinnan med de bekväma skorna. Hon såg ut som en arketyp från det germanska riket. Stor blond och kraftfull med platta rågummiskor och en brun kjol.
Bror skulle dra en tand på henne och bedövningen fungerade inte, efter en stund frågade han henne om hon kunde tänka sig att dra tanden utan smärtlindring.
Hon nickade bistert och tog tag i armstöden med bägge händerna, Bror tog tag i tanden och började bända, den satt som berg.
Jag såg hur hennes händer vitnade, inte ett pip kom ur hennes öppna mun.
Nu ska ni veta att dra en tand utan bedövning är en fruktansvärd smärtsam upplevelse.
Inte för att jag provat men pappa som gjort det sa att värre smärta får man leta efter och jag tror honom.

Den tyska kvinnan klarade provet galant. Hon reste sig som om inget hänt och gick med raska steg korridoren fram till väntrummet, satte på sig kappan, nickade åt vårt håll och försvann.

På tal om försvann så var det en man en gång som fick servett och platsmugg med vatten. Han skulle vänta någon minut innan Bror kom, på den minuten hade han kommit på bättre tankar och var försvunnen när vi förvånade kom in i rummet.
Tandläkarskräck kanske?

Så gick mina år som elev och jag blev egen, fick ett arbete hos en barntandläkare på Östermalm som tog hand om små rädda barn som ingen annan tandläkare rådde på.
De bet och skrek och sparkade, oftast hade de andra tandläkarna som inte var barnspecialister låtit föräldrarna komma med i rummet. Barn klarar av saker bättre utan ängsliga föräldrar bredvid sig. Lite protester först men sedan gick det alltid bra.

Undrar vad föräldrarna tänkte när hon släpade in en motsträvig skrikande unge och stängde dörren. De fick så snällt sitta där i väntrummet medan vi plågade deras älskade avkomma.

Nu tillhör jag inte de mest barnkäras skara, utan höll i de små liven medan vi kämpade med att dra tänder som var förstörda av nappflaskor med Coca Cola och Fanta i. Akut var det oftast inget daltande, det var ren och skär råstyrka som gällde.

Sedan kom det mödosamma arbetet för tandläkaren som var kvinnlig denna gång och kallades doktorn hon också, jag var fortfarande syster.

På något sätt fick hon de små rädda barnen modiga och orädda efter ganska traumatiska inledningar. Hon gick inte bet en enda gång.
Det var vanliga barn och det var kändisbarn, kommer ihåg en ung Niklas Strömstedt och en liten Viktoria Tolstoy.

Efter att ha plågat barn i ett par år så kom Indienresan emellan och jag slutade min karriär som tandsköterska. Sedan dess har det varit ett och annat jobb, just nu har jag ett som jag kan sitta och skriva min blogg på.
Behändigt eller hur?

3 kommentarer:

  1. Vilket rikt liv du har levt. Du har hunnit med så himla mycket. Det blir lite konstigt, för på något sätt känns det som om vi är lika gamla. Men när man läser dina fantastiska berättelser så blir det väldigt tydligt att du har varit med några år längre...
    Kram!

    SvaraRadera
  2. Annars hade det nog inte blivit mer än korta bloggar, jag har lite att ösa ur. Kram!

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera