Girighetet och jordens undergång

Gumman är förkyld. Fast i det stora hela sättet så är det en bagatell i universum.

Talade just med gamla faster och hon trodde att hon skulle dö under natten som var.

Så lite förkylning är ingenting jämfört med det.

Nu tänker jag inte börja söndagsmorgonen med att dra upp döden, utan tänker hålla mig på en lite mer lättsam nivå.

Två vackra rådjur spatserade på gräsmattan tidigt i morse. Var och varannan meter stannade de och lyfte sina bakben och kliade sig sedan bet de lite lätt i bakskanken innan de satte ned den igen. Undrar om vilda djur har mycket ohyra? De får aldrig någon avmaskning och antilusmedel, med de lever ändå.

Det förtog lite av det vackra i betraktelsen.

Läste i en klokbok som vi nu tagit upp under våra filosofiska torsdagskvällar, att så fort man talar om för ett barn att en fågel heter fågel så kommer det barnet aldrig att se den bevingade varelsen på samma sätt igen. Den kommer att etiketteras fågel.

Veckans snackis har nog varit granskningen av Juholt och Pär Johansson i Glada Hudikteatern. Förr bands människor upp på skampålar i byarna och där fick de utstå folkets spä och spe. Nu har vi tidningarna och övrig media som sköter den saken.

Vi älskar skandaler, vi fullkomligt älskar att vältra oss i andras olycka.

Nu har jag en stilla liten undran. Alla vi andra, är vi helt fläckfria?

Girighet finns överallt, från hög till låg. Det är mer eller mindre inbyggt i våra gener.

Så mycket tror jag på mänskligheten, med andra ord, jag har inte mycket hopp om den.

Visst finns det storstilade människor där ute, människor som heller skänker sin sista slant än att någon ska svälta.

I Indien där försöker de göra pengar på allt som rör sig och inte rör sig. Där hycklar de inte.

En man som var helt utan armar och ben fick hjälp av sina släktingar, de drog honom i en liten kärra till en bro varje dag.

Sedan lutade de honom mot broräcket och satte fram en skål framför honom. Där fick han sitta hela dagarna och vänta på några allmosor. Vid skymningen kom de och drog hem honom och såg om de fått någon slant under dagen. Ett försörjningssätt för dem, lika bra som något annat.

Han var väl tacksam att han fick ett mål mat så att han kunde överleva, de var tacksamma att de hade honom, hans arm och benlösa tillvaro fick deras familj att få in en liten summa pengar.

När vi reser i de länder där de inte drar sig för att öppet visa att de vill ha våra pengar, då tycker vi att det är lite olustigt.

Här står inte någon utanför shoppingcentret och skriker att just de har mycket billiga varor just för dig som råkar strosa förbi.

Här gör de det mer subtilt, så att vi konsumenter inte ens fattar att de gjort det. Reklam kallas det och ett finare ord är marknadsföring.

De styr oss lika mycket som den gapiga mattförsäljaren i Marocko, fast han syns och hörs mer.

Så att några har roffat åt sig lite mer pengar än vad vi tycker är lagom, det är ingenting om vi ser till omvärlden. Där diktatorer svänger sig med guldkranar i badrummen medan deras folk svälter.

Djur är giriga och tänker inte mycket på sin nästa. Katterna ska åt maten samtidigt, gammelkatten får med ålderns rätt stoppa ned huvudet först och slicka såsen av Whiskasbitarna.

Undrar varför de inte bara gör kattmat med enbart sås? Katterna tycks älska det mer än bitarna.

Ungkatten sitter bredvid och tittar, sedan stoppar han ned tassen i skålen och äter från den. Alla sätt är tillåtna.

Nu duggar domedagsprofetiorna tätt, vi börjar närma oss det magiska året 2012 som för de som är intresserade, är det sista året i Mayakalendern.

Den 28 oktober är tydligen ett datum vi ska lägga på minnet, kom ihåg var ni hörde det först.

Då ska det bli oroligt här på jorden. Vi har några dagar kvar att njuta av lugnet om vi ska tro den farbrorn som hittat på det. Han skulle själv i alla fall befinna på en seismologisk säker plats den dagen.

Sedan spekuleras det hej vilt om olika saker som ska hända, den 11 november är ett annat sådant ödesdatum, 11/11-11.

Vad som ska hända då har jag inte riktigt kläm på men kollegan sitter på ett plan till München just den dagen, så jag hoppas att det går bra.

Jag vet inte riktigt om jag ska tro på allt, vi passerar väl 2012 utan att vi har märkt något speciellt.

Åratal av prat från höger och vänster, olika teorier har duggat tätt.

Tänker på alla dem som inte hängt med i allt detta, de är i alla fall inte de som kommer att stå med lång näsa. De kommer att åka upp till byn som vanligt och handla sina liter mjölk utan att veta att hela New Agevärlden bävat i sina grundvalar.

Världsekonomin kommer att rämna är en annan teori, den kan jag delvis hålla med om för det finns fog för det. Men tänk er en värld där hela ekonomin rasat som ett korthus, den låter inte alltför kul.

Jag ser oss här i stugan gnaga på våra knogar och huttra i kölden, till våren om vi överlever kommer vi att stappla kring på åkern och försöka plöja med våra bara händer och sätta de där havrekornen som vi hittat under snön. När vi sedan inte kommer att veta vad vi ska göra med dem när de inte ligger i ett paket och heter havregryn. Om nu detta blir verklighet så kommer nog världen att haverera ganska snabbt. De som kommer att överleva är de som var med från början, urbefolkningarna och de fattiga bönderna i Indien och Afrika som har sina oxar och sin åkerplätt.

Så vi får vänta och se om det blir verklighet alla de där profetiorna, jag hoppas inte det. Om vi inte sett girighet förut så kommer vi att få se det då.

Jag lovade en lättsam berättelse i början, men så blev det inte. Ska bättra mig till nästa gång vi hörs.