Tankenötter.

Gumman pluggar. Jag sitter varje kväll helt stilla på en stol i sovrummet och gör ingenting alls. Försöker inte ens tänka, det är de svåra i kråksången. Att inte tänka är en konst så svår som någonting annat, men det är en hemläxa likväl.

Det går heller inte att sitta och tänka att man inte ska tänka för då tänker man. Hängde ni med?

Försökte förklara för gubben hur man gör men han såg mest konfunderad ut, att tänka är ju ett sätt för oss att vara, så att vi vet att vi lever och hänger med.

Nu var jag i våras på Harry Potterskola i England och där gick det ut på att inte tänka, vi var åttio stycken själar från när och fjärran som satt där en hel vecka och inte försökte tänka.

En lärare som tydligen var expert på området hon sa att ett bra sätt var att tänka på ett glas vatten.

Jag försökte göra mig lustig och frågade om det skulle vara halvfullt eller halvtomt.

Hon nämnde också att vi måste träna flitigt varje dag, minst 20 minuter om vi skulle komma någonstans med vårt icketänkande.

Ett annat bra sätt är att tänka på är att man andas, inte sitta och analysera andningen men vara koncentrerad på den. Då finns inte plats och tid för tankar om vilken mat man ska ha till middag, eller om man skulle ta och börja renovera det där rummet som stått i åratal, samt annat smått och gott som huvudet kan hålla sig sysselsatt med.

Varför ska man då inte tänka? Visst ska vi tänka, annars vore det konstigt och gå in och ställa oss i affären och glo, inte veta vart vi skulle härnäst vid en korsning när vi är ute och letar en adress.

Men en stund per dag är det skönt att försöka stänga av ljudet i huvudet som pratar och mal på med samma spår för det mesta. Ibland kör det en annan cd då är det skönt att leva. Sedan sätter den igång med samma tugg igen.

Om ni börjar iaktta era tankar så är det för det mesta samma tankar som återkommer gång efter gång. Tankar ni tänkt miljontals gånger, antingen är det ris eller ros.

Så jag pluggar på min hemläxa och det är med varierande resultat. Ibland går det galant och ibland är det bara jobbigt att sitta där och inte göra ingenting.

Alla de här kloka gubbarna och kvinnorna med för den delen, de säger att vi har någon inom oss som vi inte känner mer än någon gång då och då, i ett ögonblick av frid och lycka.

Det har gjort mig nyfiken och jag har börjat rota efter den delen av mig själv, den delen jag inte känner, den delen som är mitt riktiga jag.

I ett anfall av filosofi sa jag en gång vid ett nyårsparty att jag skulle ägna året åt att lära känna mig själv. Då menade jag den personen som sitter där inne och för det mesta håller tyst, den är tyst därför att den inte har en chans att göra sig hörd i tankarnas ständiga babbel.

Nu föll det inte i så god jord då jag inte tänkte mig för. Vi var i ett sällskap där de inte ens tänkt den goda tanken att det finns någon annan sammansättning på oss tvåbenta mer än personlighet och våra tankar.

Så de tittade lite underligt på mig och en sa högt och ljudligt

-          Men känner sig själv, det gör man väl.

Det är vad de flesta tycker och tänker, men det är inte så. Vi är så mycket mer än det vi tror.

Nu har jag inte några vetenskapliga belägg för min teori, men jag anser mig ha sett så många exempel på klokhet att jag måste medge att den nog finns.

Det här börjar bli en komplicerad blogg, men jag känner att det är viktigt att få säga detta.

För att summera det hela så har jag rent teoretisk kommit fram till att kommer man i kontakt med den där som sitter inne i en själv, den där lugna trevliga människan som inte hetsar upp sig för småsaker.

Då kan man gå omkring och tänka vilka tankar som helst, de kommer inte att beröra en ett enda uns. De ni, vore väl grejor.

Lätt som en plätt är det inte, ingenting ska vara lätt. Inte när man ska ta ett helt livs tankar om sig själv och omvärlden och kasta det överbord.

Så nu har ni alla redskap att bli hur bra människor som helst.

I morse var jag nöjd med mig själv, hur nöjd som helst. Inte för att jag fått kontakt med mitt inre utan för att jag började morgonen med ett qigongpass.

Det tog tjugo minuter av min tid och botar allt från huvudvärk till stela knän och ryggont.

Sedan hade jag ambitionen att inte äta för mycket heller, kan väl vara bra att gå ned en så där 6-7 kilo. Det sprack redan vid lunch då vi hade Singoallakex på jobbet och jag satte glupskt i mig två efter maten. Nu gör väl två kex varken till eller från men tänker jag så, då kommer jag aldrig vidare.

Då hade missmodet redan krupit upp i huvudet och började tänka tankar som att en gång qigong är ingen gång och så vidare.

Nej, kontinuitet är ordet, att nöta samma varje dag, vecka ut och vecka in, år ut och år in.  

Först då kan jag slå mig för bröstet och säga att jag är nog en ganska bra människa som står för mitt ord och genomför det jag tänker på.

Jag tror inte ett dugg på alla de där dieterna och allt trams som tidningarna skriver om, det är Green and Lean diet som går ut på att bara äta gröna saker i två veckor och gå ned ex antal kilo. Gröna grodor och pistageglass går inte.

När man sedan har kämpat med broccoli och spenat så är man där och börjar äta vanligt igen och vips så är kilona tillbaka där de satt förut.

Nej, år ut och år in med lite lagom ätande, låter tråkigt men livsstilen måste ändras.

Gubben och jag höll varannandagsdieten ett tag för många år sedan. Det var ett möte jag haft många år tidigare som givit mig idén, och innebar att vi åt varannan dag och fastade varannan.

Vi försökte lura kroppen att gå på hög förbränning, låter ganska vettigt när jag tänker på det nu. Kroppen hinner inte med i svängarna, vi var för snabba.

Dagarna vi fastade så satt vi mest och hungrigt bläddrade i recept och diskuterade vad vi skulle laga för smaskigt nästa dag då vi fick äta.

Vi övergav den efter ett par månader, men ner i vikt det hade vi gått. Men det varade inte länge, snart var vi tillbaka där vi hade börjat.

Den dieten hade jag hört talas om när jag låg på sjukhus och en jätteman var inlagd samtidigt. Han berättade att han åt inte på dagarna, men på kvällen vid tiosnåret så satte han i sig både frukost lunch och middag samt efterrätt på en enda gång.

Han vägde nog runt 160 och höll på att skicka iväg mig som en katapult när han damp ned i andra änden på soffan i rökrummet.

Det var på den tiden då sjukhusen hade rökrum, nu får alla stackare gå ut i morgonrockar och ställa sig till allmän beskådan utanför sjukhusentréerna även när det är mitt i smällkalla vintern. Stackars alla rökare, jag är ju ingen sådan nu men jag känner för mina allierade.

För att återgå till mannen så fick han äta soppa varannan dag, för att lura kroppen. Jag tror inte att han lever idag, en överviktig rökare har inte en chans.

Så imorgon ska jag gå upp och veva qigong och känna mig nöjd med mig själv och sedan ska jag inte ta en enda kaka. Sedan ska jag sätta mig ned och leta efter mig själv, någonstans där inbäddad i fettet måste jag nog finnas.