De djupa skogarna i väst.

Gumman bubblar av idéer. Nu är det länge sedan jag skrev, det har inte funnits tid och ro till det i veckan. Men nu känner jag att det är på sin plats att skriva ett litet kort inlägg så att ni vet att jag lever i alla fall.

Som sagt veckan har varit lite körig då jag har hittat på andra saker istället för att sitta på min kammare och skriva.

Måndag vet jag ärligt talat inte vad som hände, men det kan inte ha varit speciellt mycket då jag redan glömt det.

I tisdags fick jag en plötslig längtan att baka, fick ihop en inte så lyckad päronpaj, där jag skulle vispa maräng och fick sedan slänga den. Pajen gick dock att äta, men en ingrediens fattigare.

En sådan där eftermiddag då jag belamrade köket med pottor och pannor, vispade och värmde smör samtidigt som jag lagade mat i ett huj.

Jag är ingen riktig tant tror jag, en riktig tant ska kunna göra sockerkaka från minnet, med en hand. Krama gurka till inläggning med den andra och sedan stoppa strumpor när detta är klart.

En tant ska lägga in höstens läckerheter i täta burkar, sylta och safta. Dit kommer jag aldrig om jag inte skulle råka få en knäpp på äldre dagar.

Nu är jag väl inte så lastgammal ännu, men jag kan liksom skönja att åren börjar ta slut, jag har nog lika långt kvar att leva som jag bott i stugan. Tänker tillbaka och det är inte speciellt lång tid.

Lägger till ett par år på det och vips där har vi en gammal, gammal, gumma.

Nu var det inte det jag tänkte skriva om här idag i min korta lilla blogg.

Jag och kollegan var över en sväng till Mora igår, vi for över skogarna i västra hörnet av Hälsingland, en nätt liten tripp på lite över tjugo mil enkel resa. Nu nickar ni som bor i storstaden lite extra, ni vet ju att alla norr om Gävle bor i Norrland och är vana att åka långa sträckor. För det har ni hört.

Älgjakten om det är någon läsare i storstaden eller över rikets gränser som missat det, håller på för fullt.

Det stod bilar lite här och var längst den ändlösa vägen till Los och Hamra.

Vi förundras varje gång vi åker den sträckan hur i hela friden man kan välja att bosätta sig där?

Gillar man inte granskog så är man illa ute om man väljer att slå ned sina bopålar just på dessa platser.

Det är mil efter mil av mörkt grön skog och plötsligt som från ingenstans så dyker ett litet samhälle upp som heter Los.

Ingen förort eller något annat som skvallrar om att här finns det människor, det dyker upp runt en krök, en slingrig väg leder genom en samling hus och sedan är det skog igen. Det var Los, man inser inte att man varit där förrän det är slut.

Vi har inte sett någon affär där, men de måste väl ha någonstans att handla antar jag.

Inte ska de väl behöva åka 4,5 mil till det andra samhället Färila för att köpa lite mjölk. Det blir en nätt tripp på 9 mil, ingenting i deras ögon kanske men i mina är det väldigt långt. Jag har bara 5 kilometer till min mjölk, och bor väl i en metropol antar jag.

Så granskog och åter granskog är vad den delen av landet kan bjuda på och det är väl charmigt för ett tag, men i längden kan det nog bli lite avlägset.

Nu kan vi fundera på vad det är avlägset till? Till affärer där man kan gå och shoppa lite livets nödtorft eller arbetstillfällen, det är inte avlägset till en själv, den måste man släpa på ett helt liv. 

Nu bor vi väl mest inne i våra hus vart vi än bor, men omgivningen är också betydelsefull.

Har en väninna som bodde inne i Dalarna och det var lika mycket granskog där, hon hade 1½ mil t.o.r till brevlådan! Sedan hade hon 4 mil till något som kan kallas för affärer.

Fast jag antar medan jag skriver detta, att livet räknas inte i affärer och närheten till alla serviceinrättningar som tandläkare, vårdcentral och postutlämning. Kanske den räknas i granskog? Eller i naturupplevelser, för den delen.

Vi stannade i det lilla samhället Färila som också i min mening ligger mitt ute i ingenstans. Upptäckte att det finns en viss modeinriktning där, bo mitt ute i skogen mode.

Vet inte vad de är för folk som bor i just Färila men en viss förkärlek för rutiga skjortor har i alla fall männen.

Hafsigt nedstoppad rutig skjorta i ett par jeans med medhörande toffelliknande fotbeklädnader till vardags.

Till fint har de ren rutig skjorta, ett par jeans och tillhörande spetsiga boots. Lite Ronnie och Raggestuk över det hela.  Allt noterat av mina falkögon en vanlig onsdag på Dehlins ICA affär.

Bilparken är också lite annorlunda där i skogarna, det är stora fyrhjulsdrivna pickups med extralysen på taket. Kanske måste de ha bra lyse när de åker över de ändlösa skogarna och fyrhjulsdrift när det sitter fast i någon snödriva där bort i ingenstans. Flaken är nog till för att slänga upp djurkroppar på när de varit ute och jagat i granskogen.

Jag fick många aha upplevelser där igår, aha för att jag sett filmen ”Jägarna” och insåg att det måste vara så här överallt norröver. Samhällen med rutiga skjortor och pickupbilar, ett speciellt mode och en livsstil som aldrig snuddat vid catwalken i Paris.

Nu har jag inte tid att skriva till er mer, nu vet ni vad jag har tänkt på de senaste dagarna och någon doktorsavhandling i ämnet tänker jag inte göra. Men en liten reflektion blev det.