Högtomtasomrar.

Gumman gillar vädret. Nu är vi snart inne i november och ännu har det inte kommit någon snö eller kyla att tala om.

Jag gillar det skarpt, föredrar när allting ser ut som en blöt filt framför besvärlig snö.

Funderar på att börja skriva en väderkalender så att jag kan se tillbaka på det väder som varit. Önskar att jag hade gjort det förra året för där går meningarna isär när det gäller snö och kyla, jag hävdar att det kom först i början av november, andra säger att det kom i oktober.

Medan ni gäspade, så har jag skrivit ned senaste dagarnas väder i almanackan, bra att ha.

En gång väderspion alltid väderspion.

Nu tänkte jag ta er ner till Småland, till lingonröda tuvor och villande mo. Undrar vad en villande mo är för något? Någon som vet?

Mamma och pappa var ägare till ett torp som de köpte för hela 10 000 kr i mitten av 60-talet.

Det var mycket pengar på den tiden och jag kommer ihåg att de fick köpa huset av motellarn och betala av summan till honom. 

Motellarn var en man som hade arbetat sig upp här i livet, från ingenstans till att bli ägare av ett helt motell i utkanten av Gamleby i norra delen av landskapet.

Ett smart drag då bilister norrifrån oftast stannade halvvägs på sin färd till Öland. 

Motellarn var lite av en kändis i trakterna, han hade ett stort hus vid sidan av motellet och faktiskt också en lägenhet på Kanarieöarna, på den tiden ett ganska exotiskt ställe. Tror inte folk riktigt visste vad han hette, motellarn visste dock alla vem det var.

Hur mina föräldrar kände honom vet jag inte, men jag misstänker att han vänstrade med mammas väninna Valborg, eftersom hon var där när frugan hans var borta och han var ofta i storstaden och bodde hos henne.

Eftersom jag var rätt ung så hade jag inte allt klart för mig, men de vuxna fick väl hålla på hur de ville. Jag funderade inte så mycket på det.

Pappa som inte hade körkort fick ta det i en hast vid 47 års ålder, annars hade det varit lite svårt att ta sig ned till torpet. 

Det låg avsides och nästan omöjligt att ta sig till annat än billedes. Högtomta var det ståtliga namnet på det lilla huset med brutet tak, ett Per Albintorp eftersom det var byggt under 30-talet och jag tror att det var då det brutna taket blev på modet. 

Kök med en vedspis och ett stort skafferi som vi kunde gå in i, ett litet vardagsrum och en veranda med små glasfönster, det var nedervåningen.  Verandan var alltid  full av myror varje år, efter allt pulver och giftsprutande från pappa så satt vi aldrig där. Det låg alltid en doft av Myrr över den som aldrig gick bort och gjorde den till en mindre angenäm plats att sitta på.

Övervåningen bestod av en ganska stor hall och ett sovrum med kamin. Den värmde upp rummet på nolltid när stugan hade stått över vintern och blivit rå och kall. 

Mössen brukade festa i stugan när den stod tom och det gjorde den mesta tiden under året. Pappa var sällan ledig på helger från hotellet och mitt i veckorna arbetade mamma.

Någon gång åkte de ned på ett par dagar, men sedan fick jag höra hur jobbigt det var med allt resande. De hann inte mer än dit förrän de skulle hem igen.

Så mössen hade för det mesta hela huset för sig själva. De byggde bo i täcken och kissade i skedar i besticklådan så att mamma fick suckande diska allt varje gång vi kom dit.

Sedan lyckades de med bedriften att äta på en handduk som hängde mitt på en vägg, hur de lyckats med det fattade vi inte, sedan åt de tvål och blev säkert löddriga kring sina små munnar.

Huset låg högt därav namnet Högtomta. Pappa sa alltid att man kunde inte åka upp för backen annat än på ettans växel, jag som inte hade körkort på den tiden fattade inte så mycket av detta.

Så upp på ettan och där uppe låg huset med strålande utsikt över sjön, en dysjö med mycket gädda i.

Pappa skaffade en gammal Saab, en tvåtaktare som gick på oljeblandad bensin, den hade frihjul så pappa släppte gasen när vi susade ned för backarna mot Kolmården, bilen den rullande snabbare och snabbare och pappa sparde bensin.

Farmor och farfar hade ett hektiskt liv, de var gamla och hade aldrig i hela sitt liv haft lyxen av en sommarstuga.

Nu skaffade deras barn plötsligt tre sommarstugor i mitten av 60-talet, alla på samma gång.

Två av dem en stor gård i Hälsingland, vårt torp i Småland och den tredje en stuga i Bergslagen.

För att det skulle vara rättvist så delade de fyra barnen på föräldrarna, de fick tillbringa somrarna med att åka till alla lika länge och där lagade farmor lagade mat och diskade,  farfar skötte utesysslor. Kanske anpassade alla tre sina semestrar också efter ett farmor och farfarschema.

Så det blev en fullastad bil som rullade ned för Kolmårdsbackarna i början av augusti varje år. Jag, farmor och farfar i baksätet tillsammans med en hel del packning, pappa och mamma där framme och rökdimman låg tät i bilen, de rökte bägge två. 

Ingen visste att det var farligt fast jag brukade må illa, då släckte mamma deras cigaretter. Så lite hänsyn visade de i alla fall.

 

Farmor hade sin plats nere i köket vid vedspisen, där stod hon mest hela dagarna och vi fick locka ut henne i solen eller att hon kom och satte sig i hammocken ett tag. Hela sitt liv hade hon stått vid spisar så hon kände nog sig lite bortkommen på andra ställen.

Farfar gick och påtade i trädgården, den hade för det mesta blivit igenvuxen under sommaren så han hade en del att stå i, när den var perfekt så var det dags att klämma in sig i Saaben igen och åka tillbaka till storstaden.  

Han hade en gammal övergiven arméjacka på sig, den hade varit toppmodern några år tidigare och var fullklottrad med namn på ryggen. Den var inköpt på IMPO på Gamla Brogatan mitt i Stockholm, en affär med alla gamla avlagda armékläder man kunde tänka sig och en mycket betydelsefull modeaffär på 60-talet. Vi skulle gå omkring i breda sjömansbyxor, eller armékängor och så de gröna jackorna.

Jag vet inte vem som kom på det modet men det slog igenom hos alla vi mods, jag var naturligtvis med i modsrörelsen. Sedan blev vi hippies och sedan blev vi helt vanliga. Fast en övervintrad gammal hippie är jag innerst inne och kommer alltid att förbli.

Så där gick farfar som var född 1889 med I Love Peter, Tages. Ola and the Janglers och 

Hep Star klottrat på ryggen och böjde sig ned och gick in bakvägen till utedasset. Han hade en idé om att rosorna skulle gilla gödsel och var fanns den? Jo i utedasset.

Han tänkte inte på att människogödsel var för starkt och skulle ligga i många år, innan det var dags att tänka på att lägga den i rabatten.

Nej, han gick in på baksidan och grävde hinkvis och sedan hällde han vatten i geggan och tog bort toapappret. Pappa kräktes och ville inte gå i närheten. Jag var alltid orolig att hitta farfar när jag tittade ned i de två hålen, man kunde aldrig veta.

Så han gödslade och grävde, rosorna gav upp sin sista suck ett par veckor senare.

Han gjorde aldrig mer om försöket.

Pappa han bara styrde med sitt vatten, mamma muttrade något om att han gör inget annat än pratar om pumpar och slangar.

Han gillade att vattna, han kunde stå där i timmar och hålla i en slang och spruta i rabatterna och på gräsmattan. Tror han gjorde ett försök med äppelträden också.

Att det sedan var orensat i landen det brydde han sig inte om, han vattnade ogräset också.

Brunnen var grävd och tålde inte att han tog för mycket vatten och pappa som trodde han bodde i ett torrt varmt klimat började fundera på hur han skulle ta vatten från en tjärn några hundra meter bort, då kunde han vattna i dagar utan att det märktes.

Nu var det inte så lätt att bara dra en slang och skaffa en pump, jag kom ihåg att han höll på i åratal med olika pumpar och olika dimensioner på slangar.

Slutligen en dag så kom det vatten i slangen och pappa var alldeles salig. Liter efter liter med fint tjärnvatten, mjukt som en smekning. Han stod långt ut på kvällarna mitt på gräsmattan, riktade strålen efter ett speciellt mönster, det blev som en meditation för honom.

Pappa fyllde 50 och var urgammal i mina ögon, farfar var antik. Han berättade för mig när han gjorde lumpen under första världskriget. Det var kallt och eländigt där de låg i skogarna och väntade på ev. fiender.

Undrar varför krigsvintrarna alltid var kallare än andra? Likadant var det tydligen under andra världskriget. Eller så är det att gubbarna fick sova ute, det kan ju vara kallt även under en normal.

När pappa fyllde 50 så skuffades farmor bort från spisen just den dagen, tror inte att hon tyckte det var så kul men pappa hade bestämt att hon skulle vara med och sitta vid långbordet i trädgården och festa och äta tillsammans med oss andra.

Han skaffade dit en kokerska som skulle laga all mat i köket med enbart en vedspis. Nu var hon nog född på 1800-talet hon också så vedspis var väl inget konstigt för henne.

Kokerskan kom och farmor och jag höll oss vid köksdörren, hon satte på sig ett stort vitt förkläde och satte igång. Hon slevade och rörde, trollade fram rätter som rullströmming, köttbullar, inlagd sill och kalvstek med morötter och ärtor. Inte en vitlök i sikte eller andra kryddor än vitpeppar och salt.

Det var ont om kryddor på den tiden, den exotiska utländska maten hade inte riktigt gjort sitt intåg ännu. Men socker det tyckte hon om, det började med att hon skulle göra ugnsomelett och där hävde hon i en stor mängd.

Farmor och jag stod fortfarande vid dörren och tittade, vi höll oss på behörigt avstånd.

Då hällde hon i minst ett kilo vitt socker i köttbullssmeten, tror att jag berättat detta för er förut men jag måste ta om det en gång till. Vi bara gapade både farmor och jag.

Ju mer socker desto finare blev det tyckte hon med vita förklädet och hade nog av den varan i allt hon lagade. Förr var socker något dyrt och ganska fint, ju finare middag, ju mer socker. Finare än ett 50-årskalas kan det knappast bli så hon hällde på.

Nuförtiden är det inte så gudskelov, vi kan väl använde någon tesked i sås för att få den speciella brytningen med sött och salt.

Fast skulle det komma som nytt idag så skulle det nog förbjudas. Det är farligt som allting annat nu för tiden.

Jag tyckte inte att köttbullarna var goda, jag antar att hon gjort dem på fläskfärs för de smakade söta med en liten bismak. I Småland var de också glada i fläskfärs.

I dagarna två varade festen och resterna av köttbullar och rullströmming åkte in och ut genom fönstret många gånger. Farmor fick tillbaka sin plats vid spisen och lugnet lägrade sig åter i torpet. Pappa hade fått en hammock i present, farfar som inte var så hemma på nymodigheter han fick inte fram vad den kallades. Han sa monnikan så det fick den heta under de år den brukades.

Vår monnika med blått tak och vita fransar på framsidan.  

Farfar gick ur tiden efter ett par år i stugan, farmor fick åka med ensam. Hon verkade tappa sin plats vid spisen efter det, antar att hon då inte hade farfar att se efter som hon gjort sedan 1912.

En dag när hon satt därute och hade lämnat sin spis så att mamma kunde sköta maten, så kom det en fjäril och satte sig på henne. 

Den satt länge och väl, fladdrade bort ett tag för att sedan återvända. Vi talade inte med varandra men hon tittade lite mystiskt på den. Jag tror att det var farfar som skickade en liten hälsning, han ville sitta där bredvid henne en liten stund i monnikan.