Andeprat i all hast.

Gumman skriver i en hast. Det är aldrig bra att göra saker i en hast, fast ibland känner jag mig tvungen till det om det ska bli någon blogg skriven idag.

Morgonen har varit lite mer hektisk än vad den brukar, jag var iväg till bästa ayruvedadoktorn och trasslade lite mer med mitt blodtryck.

Men skam den som ger sig, den här gången var det perfekt! Utan de där konstiga medicinerna som jag ätit och nu slängt ut, det var nog elefantmedicinen som har gjort susen.

Elefantmedicinen är helt utan biverkningar och bara massa örter, den fungerar i alla fall och nu sa han att det finns många blodtrycksmediciner som inte har biverkningar. De jag fått hittills har i antingen fått mig att hosta stup i ett eller få stockar till ben.

Nog om sjukdomar och elände för denna gång.

Nu måste jag skryta en smula, det brukar jag inte göra vad jag kommer ihåg. Jantelagen står bredvid mig i egen hög person och håller upp ett varnande finger.

Du ska inte tro att du är någon.

Tror att den finns överallt i västvärlden, i England kallas den Tall poppy syndrome, så alla har sin egen jantelag.

Fast i USA tycks de ha missuppfattat den, där ska man tro att man är något istället, tänk att de ska göra allt precis tvärtom där borta.

I går var jag världens bästa medium för en kort stund. Ni som är skeptiker ska veta att jag är världens bästa skeptiker också när det kommer till kritan. Jag ska veta och vända och vrida på allt, tror inte ens på saker som jag själv åstadkommer.

Har inte tagit upp så mycket av den biten i mitt liv för er, det är väl att jag kanske tror att någon tar mig för lite vrickad i huvudet och slutar läsa min blogg.

Men eftersom det är en del i en gummas liv, ger jag härmed er en noggrann redogörelse för hur det kan gå till.

Kollegan och jag fuskade igenom en timme på jobbet med att sitta och titta på datorn, vi tittade på ”Det okända”, ett program jag följer och har många synpunkter på då jag själv är lite och nosar i branschen.

Så vi satt där som två fåglar på en pinne och såg hur ett manligt medium (han känner jag för övrigt), briljerade med namn och annat han inte kunde ha en aning om.

Skeptiker, då är jag inte med i just den grenen av skeptikerligan, de säger att namn kan medium ta reda på innan. Vem tror att ett seriöst arbetade medium skulle sitta med släktforskning innan varje klient? Då skulle de inte få mycket gjort.

En orsak till att jag började är att jag vet att jag inte sitter och slår på namn och fuskar mig igenom, skulle aldrig falla mig in. En del fusk förekommer men då är det mediets ego som inte vill ha sig en törn.

Det ska gudarna veta att mitt ego fått sig ett antal genom åren, så svåra att jag funderat på att lägga allt på hyllan och inte ägna mig åt det mer igen.

Bara det bästa är gott för mig, helst namn, dåvarande adress, skostorlek och eventuella krämpor ska andarna ge mig. Nästan omöjligt att leva upp till, men försöka duger.

Efter programmet så tänkte jag att jag måste försöka jag också, inte ska jag låta alla andra briljera. Jag kan också.

Gick in i köket på jobbet och såg för mitt inre en smal gubbe i keps, nu finns det miljoner smala gubbar och kepsar har de alla, i alla fall utanför storstäderna.

Frågade kollegan om hon kände till en gubbe i keps och hon svarade att det kunde stämma in på farfar.

Eftersom farfar kanske var närvarande, så ville jag klämma honom på all information jag kunde så jag gick tillbaka till köket och satte mig.

Prövade att fråga en klurig fråga när hans fru var född, var det han så skulle han kunna svaret tycker jag.

1905 var ett årtal som dök upp som gubben i lådan i mitt huvud. För att göra det lite svårare så frågade jag vad hon hette, två rätta svar i rad skulle kunna göra det hela trovärdigt.

-          Hon hette Matilda och var bonnjänta, var hans svar. Ett litet bonus där med bonnjänta. Det hade jag inte ens frågat om.

   

-          Kan du visa mig lite mer?

Jag fick se en liten variant av min kollega, ett litet barn som klängde och skulle över ett staket till några djur som var instängda där.

-          Hon var vild jäntan, hon skulle alltid in till djuren och klappa dem, sa han sedan.

Eftersom detta inte var en vanlig konversation som man håller med nu levande så visar den sig mer som tankar och känslor hos mig. Då är det hårfint mellan dagdrömmeri och en verklig kontakt. Att sedan veta vad som är vad, är det svåra.

Bara kollegan kunde avgöra om detta var nonsens eller inte.

Att sedan inte se sina arbetskamrater (andarna) är också svårt, att bara ana dem någonstans därute.

Som när jag fyllde i mitt Starta Eget ansökan till Arbetsförmedlingen för mediumskap, där frågade de om arbetskollegor och jag svarade att de var osynliga. Jag fick min ansökan godkänd.

Han visade också bild på ett hus och ett järnvägsspår och jag anade att han varit orolig över jäntan som var liten och kunde ta sig upp på spåret.

Sedan slutade jag, tänkte att det inte var någon idé att låta farfar få prata för mycket, då kunde det bli fel.

Kollegan som inte visste så mycket om farmor hon ringde sin far och frågade när hans mamma var född. Håll i er nu, han svarade 1905!!!

Sedan hette hon Hilda och inte Matilda, men hon var dotter till en bonde. Farfar hade grisar och kollegan hon hade säkert klängt över grisstian så vild som hon var.

Farfar hade varit särskilt förtjust i henne och han dog när hon var ca 5 år, så hon kommer ihåg honom, men inte särskilt klart.

Huset där hon vuxit upp hade ett järnvägsspår intill.

Så en skeptiker skulle säga att jag bara haft flax med årtalet, att jag gissat Matilda och förresten så var det Hilda så det låter bara lika.

Det skulle jag ha kunnat forska på flera dagar innan jag berättade om farfar för kollegan.

Att han hade keps det är för generellt och att han var mager det är många som är.

Eftersom vi inte befinner oss i storstaden så har de flesta något djur, och att farmor varit bondjänta det var en vild gissning från min sida.

Järnvägen och huset det kan jag ha hört nämnas någon gång och sparat i mitt minne.

Nu vet jag att jag inte forskat och fuskat så det räcker för mig. Ibland undrar jag vad jag får allt ifrån.

Kollegan grät och jag rös, det blev en väldig tumult där på arbetet ett tag.

Sedan kan jag inte skriva intyg på att det finns ett liv efter detta, men undrar lite det gör jag fast Jante han skriker att jag inte kan ett dugg.

Inte så bra som andra medium, de där som gör det på riktigt.

Suck, kan du inte hålla tyst! I alla fall ett litet tag så jag får vara lite glad en stund.