Osynlighet, ja tack.

Gumman gillar integritet. När jag sitter och ser alla mina köpahus program från England (jag kan så mycket om huspriser och bjälkar samt olika hus med eller utan halmtak att jag skulle kunna öppna en mäklarfirma där) så slås jag alltid över att så där vill jag också ha det.

Det verkar som om mina gener gjort mig ett spratt och satt mig här i Sverige, medan hälften av mig vill över Nordsjön och ett litet cottage på den engelska landsbygden.

De gillar inte att bli sedda, samma här, i alla fall inte de som bor i hus med någon slags trädgård till, deras häckar, träd och höga staket gör all insyn omöjlig.

Grannen ser inte när du går ut i morgonrocken och dricker din första kopp PG tips, ett te som är ett måste för varje sann engelsman.  Till min lycka hade vår ICA affär här i byn fått in det nyligen. Bravo, det artar sig med gamla Svedala, men än är det långt kvar innan vi sörplar PG tips istället för vårt kaffe.

Det var inte te jag skulle tala om även om jag avnjuter en kopp då och då, blundar och föreställer mig att jag inte är här utan där.

För de flesta engelska husköpare är en trädgård som inte har insyn ett måste, här verkar det som om det är tvärtom. I byn här uppe så har de flesta full insyn i sin trädgård, hela byn ser när du går ut i morgonrocken och dricker ditt kaffe.

Alla ser när du påtar i landet, alla ser allt. De som hade en bra häck sågar ned den, så att du vet inte om du går på din tomt eller grannens.

Nu ser inte alla allt när jag mot förmodan skulle gå ut i min morgonrock utanför stugan.

Med åren har jag fått dit fler buskar och träd, jag gömmer mig bakom dem även om vi inte har någon granne på annat än flera hundra meters avstånd.

Det är den engelska genen i mig som har agerat.

Varför denna längtan att vara osynlig? Tror att det beror på att jag har hög integritet, vill inte vara nära andra, vill vara lite för mig själv.

Var i Holland en gång och gick utmed en gata i en stad, fick nästan hicka då jag såg att vardagsrumsfönstren de hade mot gatan hade full insyn. Där gick gränsen, det är milsvid skillnad om man har insyn i trädgården, men att sitta där till allmän beskådan såsom i ett skyltfönster när jag tittar på TV det förstår jag mig inte på.

Där satt de, hela familjen i sina TV soffor några meter från de förbipasserande, helt ogenerade och helt avslappnade. Ryser ni inte när ni hör detta?

På tal om integritet så har de svenska tågen rätt så mycket av den varan så länge inte någon sätter sig bredvid. Då blir det genast lite mer obekvämt. Likadant är det på bussar, alla väljer först platser där det är tomt. Lite udda vore det om du var ensam på bussen och plötsligt kom där en till passagerare och satte sig bredvid dig.

Jag skulle tycka det var konstigt och undra vad som var fel på den människan. Känna mig lite obehaglig, inte lite utan mycket obehaglig till mods.

Vi har våra oskrivna lagar vad som gäller här i väst, inte sätta oss bredvid någon när det är fullt av lediga platser eller börja prata hej vilt med den som råkar sitta bredvid på ett tåg.

Jag har suttit på tågresor och känt mig lite besvärad när den som sitter bredvid inte har sett mig. Eller låtsas inte har sett mig, vilket vet jag inte, för jag har då varit fullt koncentrerad att försöka komma på vem det är. Vart den människan kommer ifrån och andra små tankar som dykt upp, vart de ska och vad de ska göra där.

Det bästa är att ha en tidning eller en bok med sig och tokglo i den fast jag inte kan läsa på tåg utan att må illa, då slipper jag konfronteras med den bredvid mig. 

Eller så kan det bli som när jag klev på i Hudiksvall, hamnade bredvid en tant som pratade oavbrutet hela vägen ned till Stockholm. Jag fick reda på hela hennes liv och hennes bekantskapskrets, visste vilka släktingar hon gillade och inte gillade.

Som grädde på moset fick jag också reda på hur hon lyckats köpa exklusiva jultallrikar till ett urbilligt pris genom att fylla i kuponger där man fick en tallrik gratis om man prenumererade på dem. Sedan sa hon upp medlemskapet och hon hade engagerat gud och hela världen i att fylla i kuponger och sedan fått tallrikarna till portopris.

Det var en glad och trivsam tant och jag hade inget emot att lyssna, tågresan gick i ett nafs. Tror jag var i Milano några dagar och kom sedan hem till en kall och otrevlig perrong i väntan på ett tåg hem till Hudiksvall igen. Tänkte på tanten jag åkt ned med och tittade efter henne, kanske var hon med igen?

Men så började en kvinna prata med mig utanför tåget. Hon var på väg till obygden norröver någonstans för att titta på getter, jag som haft getter själv hakade på, hon insåg att hon inte hade platsen bredvid mig inne i vagnen men tog den ändå. Ingen annan gjorde anspråk på den under hela resan och under hela resan så pratade hon.

Det var först getter och sedan hittade vi en gemensam nämnare i katter och jag kunde allt om hennes kissar när jag väl klev av hemma. Hon gav mig en kram när jag reste mig och satt i fönstret och vinkade när tåget rullade förbi.

Helt främmande människor och helt olika historier, lite gulligt är det när jag tänker tillbaka.

Människor som jag normalt aldrig skulle träffa men som blir mina vänner för en kort stund.

Vart denna blogg är på väg det vet jag inte men håll i er så reser vi vidare.

I indien för att dra upp det landet igen, så har de inget vett och sans när det kommer till integritet. De tokglor på allt och alla, med stora runda bruna ögon ser de runt på världen som om det vore första gången de såg den.  

Att åka tåg där var en upplevelse, inte alltid så behaglig. Indiska tåg var och är nog säkert nu också, de mest överfulla som man kan tänka. Fanns där ingen sittplats så satte de sig på golvet, eller klättrade upp på bagagehyllan och låg där.

Det fanns inga sittplatsbiljetter så det var fritt fram att slå sig ned vart som helst.

Nu åkte vi alltid i tredje klass, första var för turister och indiska affärsmän, de vagnarna hade luftkonditionering och mjuka säten.

Andra klass hade lite hårdare plastsäten utan luftkonditionering och tredje klass var för kreti och pleti som bara skulle åka tåg och där fanns bara hårda träsäten.

Engelsmannen vill vara lite som Gandhi och blanda sig med det riktiga folket, jag hade nog föredragit plastsäten men han tyckte det var intressantare människor bland tredjeklasspassagerarna.

Det beror på hur man ser det men jag tyckte inte att de var ett dugg intressanta, de var bara jobbiga. Människor med lite eller ingen utbildning och kunde de några ord engelska så skulle de träna på oss.

En vanlig konversation var:

-          Where do you come from?

-          I come from Sweden.

-          Aha, you make good watch, så sa de alltid och pekade på sin klockarm för att förtydliga.  

-          No, Sweden Scandinavia, var mitt svar. Not Switzerland.

Då såg de alltid lite bortkomna ut, visste nog inte riktigt vad jag talade om. I deras värld fanns det inget skandinaven eller Sverige, det blev för mycket för dem.

Jag tröttnade efter några månader att förklara så i fortsättningen sa jag Schweiz, det gjorde hela saken enklare. Jag kunde väl komma från klockornas och chokladens rike, det bjöd jag på, bara jag slapp förklara.

Alla trängdes de runt oss, även om det mot förmodan fanns lediga platser i någon annan vagn. De satt på golven och stirrade som vi vore nedstigna från planeten Pluto, de försökte tränga sig ned på träbänken om det fanns två centimeter kvar som var ledigt.

Jag led i värmen och jag led av lukten från toaletten, fönstren var alltid öppna och sotet från loket letade sig in i varje vrå. För att göra det säkert att inte ramla ut så var fönstren täckta av järnstänger. Toaletten var bara ett hål i golvet och alla prickade inte rätt, urinstanken blev värre för varje timme.

En gång så trollade engelsmannen för dem. De är som barn indierna, de är lättroade.

Han hade ett porslinsöga som såg riktigt bra ut, visste man det inte så kunde man inte gissa. Han pratade med männen kring oss (kvinnorna satt i en egen vagn längre bort) och utan att de märkte så slet han ut det i en enda rörelse och vände sig till dem. Ett öga och ett insjunket ögonlock var allt de såg.

De häpnade och stirrade, tjattrade sinsemellan och undrade. De pekade och frågade och engelsmannen bara slog ut med händerna och sa borta och tittade i luften.

Sedan böjde han sig bort en sekund och satte in det igen. Gapande munnar och stirrande ögon såg att nu hade han två ögon igen.

Jag tror att de talade om detta i åratal i sina byar, den vita mannen som hade två ögon och plötsligt hade han bara ett. Sedan hade han två igen.

Ibland fick jag gå in i kvinnovagnen och sätta mig när trycket blev för mycket, det är inte lätt att sitta timme ut och timme in till allmän beskådan.

Önskade att vi kunde åka första klass någon gång, men så blev det inte.

På tal om integritet så har ju inte indierna mycket av den varan, de går ut på fältet och sätter sig. Tåget rusar förbi och där sitter de hukade och gör sina behov, till allas beskådan. Kanske har de toaletter nu men jag tror inte landsbygdsbefolkningen räknas in i alla nyrika medelklassindiers statistik på goda levnadsförhållanden.

Så tågresor kan te sig lite olika beroende på i vilket land man befinner sig i, jag har väl inte åkt tåg i så många länder men i de engelska har de i alla fall en pub och det är alltid bra ifall man skulle vilja ta sig en pint och det vill man ju.