Cowboyliv i stugan.

Gumman är internationell. Tänk att min blogg läses över många länder. Om jag ska tro statistiken så har jag läsare i USA, Ryssland, Thailand, Norge, Finland, Spanien och Storbritannien. Vissa har nog bara kommit in av misstag, men om man ska ta USA så är där en del fler träffar, fast USA är stort så kanske fler halkar in av misstag.

So hi everybody out there.

Eller så är det inte så. Jag kan aldrig riktigt veta.

Ibland blir jag avundsjuk på andra, inte så att jag inte unnar dem men jag vill också ha så där kul som andra tycks ha.

Träffade en i går som ska till Sri Lanka på ayruvedabehandlingar, det låter underbart. Att bli ordinerad hälsosamma saker, allt som är nyttigt och bra av kunniga ayruveda doktorer.

Kost som är perfekt balanserad för just min kroppstyp, yoga och fruktdrinkar, sol och palmer och vågornas brus.

Och läkare som känner på ens puls i parti och minut så att jag blir så himla frisk att det är oförskämt åt det.

Kanske ska jag önska mig det i 60-årspresent istället för en förstukvist? Eller så får jag bägge, men det är väl att ta i.

Fast jag vet att allt detta kan jag åstadkomma här i stugan fast utan sol och palmer och salta bad. Ayruvedadoktor det har jag att ta till en mil bort.

Kanske gubben föreslår att jag ska hälla lite salt i badkaret så blir det nästan likadant. Han är mästare på billiga lösningar, som när han inte hade snöskor och skulle ut i hagen och snön låg djup. Han fixade till ett par badmintonrack och surrade på sig dem med hjälp av snören och började kliva i iväg. Han sjönk ganska snabbt, ingen bra idé.

Han gick igenom sin 40- årskris på hästryggen. Inte satte han en ring i örat, lät håret växa och köpte sig en motorcykel. Nej han höll sig till en havremoppe.

Vi har stall och hela paketet för att ha ett par hästar. Sagt och gjort, vi skulle börja med westernridning.

Den ser inte så fjompig som den engelska utan lite tuffare, man behöver inte klä sig i trikåer och en konstig hjälm utan det är chaps, långrock á la Clint Eastwood och en hatt.

Vi gick och köpte varsin häst till att börja med, det är grundförutsättningen för westernridning. Det blev två nordsvenskar, ett sto och en hingst och ett föl på köpet.

Hingsten var fyra år och stoet hon var sju, de var en mamma, pappa och barnkonstellation, fölet var deras. Att ha hingst är inte så bra idé när man också har ett sto, det fick vi erfara första kvällen när de träffades igen efter en tid ifrån varandra.

Hingsten hade varit här ett tag och blivit lite hemmastadd, stoet och fölet kom en månad senare. Så mycket vett hade vi så att vi tänkte lämna honom i utestallet och ta in de andra i det riktiga stallet. Hur vi sedan hade tänkt det kommer jag inte ihåg, men gubben var lite tjurig när jag nämnde kastrering. Han tyckte att han hade en snäll hingst, men då hade han inte räknat med hästens naturliga beteende.

Stoet och fölet kom nedför backen ledda av oss, hingsten såg dem genom dörren till utestallet och innan vi hann säga flasklock så hade han ned dörren med en kraft vi inte hade en aning om att han besatt.

Sedan följde en cirkus när vi försökte få in stoet och fölet i stallet medan hingsten galopperade kring överallt.

Jag har nog förträngt det mesta men till slut så stod hon och fölet i utestallet istället och hingsten han var inne.

Dagarna som gick var inte helt utan dramatik de heller, en gång ledde jag henne och han slet sig ur hagen igen och kom emot oss som ett ånglok. Det ryck som följde i linan då hon satte fart, gjorde att jag bröt av mitt ringfinger så att det hängde och dinglade.

Efter den händelsen insåg även gubben att det var farligt att ha den lilla familjen.

Då kallade han på veterinären och hingstens kulor försvann i gödselstacken.

Vi hade som sagt hela paketet, det var westernsadel, brösta (en rem som går fram på hästens bog), westernträns, långrock, chaps och hatt.

Gubben som inte hade ridit förr han skulle blir självlärd och det kan man säga att han blev. Jag som studsat kring på lite ridskolehästar genom årens lopp, jag tyckte väl att jag hade mer kläm på det hela.

Först så började vi med att läsa böcker, vi plöjde igenom natural horsemanship där hästen skulle marktränas till att bli en lydig westernhäst, vi åkte kring och tittade på amerikaner och svenskar som drillade hästar från marken.

När vi läst tillräcklig så gav vi oss ut i hagen för att praktisera, om sanningen ska fram så läste vi nog mer än vi praktiserade. Ingen kunde säga att vi inte kunde teorin först innan uppkörningen.

Sen var det sadling och tränsning i programmet, det gällde att få på sadeln så att den inte åkte runt och hamnade under hästens mage. Vi borstade och grejade, ett kvällsnöje efter middagen var att hela familjen inklusive dottern stod och borstade och kratsade hovar, sedan gick vi in och såg på TV igen.

Hästarna var inte westertränade förut, gubbens f.d. hingst han var knappt riden alls tror jag.

Mitt sto hon hade gått på ridskola men hade små egenheter för sig att hon inte vill vara ensam i hagen när jag red, vi gjorde misstaget att ta in de andra hästarna då jag red därute, då blev jag avkastad.

Så var det dags för gubben att premiärrida, han satte på sig hela utrustningen och sadlade med noggrann precision. Sedan tog han sig upp på hästen, det hela utspelades sig i hagen så att han hade lite stöd av staketet. Tror att till och med långrocken var på.

Jag kikade ifrån köksfönstret och såg hur han kickade till hästen i sidorna med tyglarna elegant i en hand. Hästen tog ett par steg fram till staketet och sedan vägrade han att röra sig. Nästa gång jag kikade ut så hade gubben givit upp, han ledde hästen till stallet.

Två meter hade han ridit, utrustningen kostade tusentals kronor, men det struntade hästen i. Han struntade också i att gubben läst hyllmeter med böcker, rida det kunde han inte.

Men skam den som ger sig, gubben var envis och snart skulle han få mer fart på hästen, kanske lite för mycket fart.

En dag fick han för sig att inte ta på alla den där tjusiga utrustningen, han hade arbetsskor modell klumpiga, arbetshandskar och en keps. Sadlade sin ädla springare och red upp för backen.

Han kom hem efter ett tag och hästen var lite löddrig, jag skrattade så jag skrek när jag fick hela historien serverad för mig.

Vår grusväg är inte stor och där brukar det inte vara särskilt mycket trafik, men just den dagen när gubben red så hade det kommit en bil. Hästen fick då för sig att den ville springa, springa riktigt ordentligt.

Gubben kunde inte få stopp på honom, han for fram i vild karriär, där mötte de allehanda fordon och allt de såg var väl en häst i vild galopp och en man med en keps och en fimp i munnen som krampaktigt höll sig i sadelknoppen.

Undrar om de fått sig ett gott skratt.

Som tur var så höll sig hästen på sidan av vägen och gubben försökte förgäves få honom ut i skogen istället. Så där hade de fortsatt en bra bit, till slutligen hästen givit upp sin skojiga springtur och lugnat ned sig.

Gubben hade lyckats sitta kvar för att skorna var så breda att de satt nästan fastkilade i stigbyglarna. Hästen var löddrig, gubben var lerig av allt som stänkt kring men han hade fortfarande en liten blöt fimp i munnen. 

Det är inte bara barn som kan ha massa spring i bena. 

Säga vad man vill om gubben men rädd är han inte, han fortsatte att rida och snart uppnådde han bästa Clint Eastwoodstil där han skrittade kring byvägarna med en fimp i munnen. 

Hästen lugnade ned sig i takt med att han lärde sig mer, han verkade vara mer hund än häst. Älskade att springa omkring med pinnar i munnen och kasta iväg dem och sedan springa efter. Eller att få tag i plast och springa omkring med det i munnen och skutta när det prasslade. 

Det är många små minnen från hästtiden, vi tröttnade så småningom på att ständigt vara bundna av hästarna, vi tappade intresset för ridning efter ett antal år och nu är det tio år sedan vi såg dem för sista gången.

Jag saknar dem ibland, men då tänker jag på allt arbete vi hade och inser att varken gubben eller jag var särskilt bra på westernridning. Fast läsa om det, det gillade vi.

Nu är stallet ett förråd, men om jag blundar så kan jag stå där inne och se hästarna sticka ut sina huvuden från boxdörren och titta förväntansfullt efter en klapp eller en godsak.

Eller så kan jag höra hur de bankade i boxväggen när det var dags för dem att få morgonmålet, det hördes så väl upp till sängen där vi låg.

Det var behändigt att då kunna klä på sig morgonrocken, gå ned i köket och direkt ut i stallet, häva åt dem lite hö och sedan krypa ned i värmen igen.

Jiiihaaa!