Byliv

Gumman börjar vakna till här i stugan. Gubben kommer inte hem i helgen, han stannar nere i storstaden. Finns det något som stör mig, så är det oklippt gräsmatta. Speciellt när maskrosorna blommat ut och står där med sina nakna stänglar.

Beslutade mig igår för att ge mig på gräsmattan själv, surrade igång med gräsklipparen och tänkte väl bara ta en bit, där det växer mest sådana där stänglar.

Men se det vill de inte, illvilliga böjde det sig ned när jag kom där med klipparen, sen stod de i givakt igen så fort jag passerat. Anföll dem från alla håll, de rackarna gick av till hälften. Tog en bit matta och insåg att svetten rann om mig och att jag faktiskt är opererad i pulsådern och kanske ska låta den läka lite innan jag låter blodet dunka igenom för fort.

Ställde klipparen och lade mig på sängen för att pusta ut. Ganska nöjd, insåg att jag inte behövde motionera mer den dagen. Lite i taget, små steg i början o.s.v.

Grannen tvärs över susar kring på sin, han bara sitter där och pulsen går väl inte upp ett slag kan jag tro.

Nu har vi inte så stor gräsmatta här så det är försvarligt att köpa åkgräsklippare, hade den bara varit lite större så.

Nu råkar vi ha 18 000 kvm tomt, men det mesta är åkermark och skog. Grannen tvärs över brukar den, han plöjer och harvar och sår. Mark ska användas och inte ligga för fäfot.

Stugan har stått här i över hundra år, säkert har den ändrats genom åren. Stallet är ihopbyggt med huset, praktiskt när vi hade hästar och jag kunde springa ner i morgonrocken och slänga åt dem morgonhöet.

Den ena av hästarna hade satt i system att banka i boxväggen, ljudet tranplanterades upp i sovrummet. Bunk, bunk, bunk, vi vill ha vårt hö.

Nu när hästarna inte finns hos oss längre så har vi ingen användning för marken, den stod där i åratal och min känsla för ordning stördes när jag blickade ut över den övervuxna marken.

Så nu är det fixat med grannen, han är småjordbrukare i ordets mening. Har en häst som är urgammal, hon går där i sin hage år efter år, ett par kor och några kalvar. Höns och tupp samt ett par myskänder. Annars är det ont om jordbrukare här i byn.

Det finns nog ett 40 tal hushåll som är som vi, vi som uthärdar vintern här när det blåser ifrån havet och snön ligger i drivor.

Sen är det alla sommargäster som kommer likt flyttfåglar. Vår lilla grusväg blir plötsligt en autostrada. Vår ICA butik i byn får IKEA liknande köer.

Vår lilla by ligger 5 kilometer från den större byn, det är där affären ligger.

Vår lilla by sträcker sig från havet där båthusen ligger och där sommargästerna håller till. Det är exakt 5,3 kilometer runt byn, en promenad som tar en timme i någorlunda bra fart. Utom när man går med en annan granne, hon knatar på som en terrier och jag har fullt sjå att hänga med.

Den större byn innehåller ca 3000 själar, fast då är vi inräknade och alla andra små underbyar i närheten. Dialektala kringelkrokar gör att de säger att de, ska på byn och på affären. Ordspionen i mig kroknar, till byn, till affären heter det på riktig svenska.

Värst är min kollega, hon är från Medelpad och där säger de, hör upp nu här alla.

Jag har talat med henne, säger vi i övriga Sverige. Jag har talat med hon, säger kollegan.

Varje gång jag hör detta så slår det ordspionkrumbukter i mig. Inte alltid så, ibland kan hon faktiskt säga henne också. Hon ser väl på TV som alla andra och har lärt sig att det heter henne.

Har väl inte påpekat det hela, men hon läser ju bloggen så nu vet hon. Jag tycker om henne för det, och att hon är från Medelpad det kan hon inte rå för.

Nu kom jag av mig, talade om den större byn en bit bort, den består av en ICA butik, det vet ni redan, en vårdcentral, ett motell med matservering, en pizzeria, en lågstadieskola och så mitt arbete. Den ligger vid pulsådern E4, så nu har vi husbilsfoket här.

Husbilsfolket har tagit över husvagnsfolket. Nu ska det vara husbil och eftersom de sällan ligger under en halv miljon så är det äldre folk med pengar som köper dem.  De brukar dyka upp så där smått i maj, någon enstaka entusiast i april.

De går in i vår butik och är de från Stockholm så skriker de när de talar. Med hög röst ropar mannen om det är rätt grillkol, och kvinnan i andra änden av butiken svarar.

Vad är de med Stockholmfolk som gör dem så högljudda? De hörs och syns så mycket, de är tack och lov borta till hösten.

Är själv stockholmare i grund och botten, kom hit för 20 år sedan med stockholmstressen i mitt blod.

Trampade luft när jag stod vid kassan och allt gick så lååååångsamt. Rappa på lite där farbror, prata inte så mycket och kan du inte ta det där med rabatten på kaffe någon annan dag.

Sen hade jag de där som skrev upp sina varor att tampas med. Eftersom nästa alla känner alla här, utom på sommaren då det inte går att hålla reda på vilket folk som är i butiken. Så går det att skriva upp om du handlat och glömt pengarna. Då tar det extratid i kassan, hon ska skriva i en stor blå bok och sedan skriva ett antal lappar som ska undertecknas.

Det tog något år att stressa ner, nu står jag där lycklig och tittar mig omkring, prata på du lilla farbror, jag har hela dan på mig.

När jag dristar mig till att åka ut i stora vida världen så är det så tryggt att komma tillbaka till ICA, jag möts av igenkännande leenden från butiksbiträdena.

Kanske vet de att jag varit härifrån, eller så har de helt enkelt sett mig på ett tag.

Jag är ju stammis och alla vet vad jag heter. Jag känner igen de flesta som handlar, ser mig omkring och de jag ser, de ser jag för det mesta nästan varje dag. Trygg i det vanliga, det igenkännande.

När vi saknar någon så säger vi att vi inte har sett den och den på (inte i) affären på länge. I en storstad kan det aldrig bli så här, där flyter man omkring i en anonym massa. Visst finns där också små byar i storstaden, affärer som är lokala, invånare som känner varandra. Men på samma sätt som här på landet det blir det aldrig.

Jag bodde i ett hyreshus i storstaden i två år en gång, en man stod i hissen bredvid mig och det visade sig vara en som bodde två lägenheter bort. Hade aldrig sett honom förut.

Här håller de reda på när man är borta eller inte, så det är både på gott och ont.

Gör man bort sig här så är det lika bra att tänka på en flytt, de glömmer inte i första taget dessa hälsingar, lite tjuriga kan man säga.

Nej, nu ska jag på affären.

En del har frågat hur man kommenterar. Gå in på kommentarer, välj anonym i rullisten, skriv och skicka.