Har just haft äran av att ligga på sjukhus igen. Fick en släng av åderförkalkning, förr sa de det om äldre som var lite virriga i huvudet. Att han eller hon var åderförkalkade och visste inte så mycket bättre. Det var väl inte den typen av förkalkning jag drabbats av, tror jag. Får fråga min omgivning.
I alla fall så fixade kirurgen till min åderförkalkning. Hade jag levat längre tillbaka så hade jag nog legat flera famnar under jord nu. Förr fick man slaganfall, i alla fall i de mer välbärgade hemmen där de åt gott och hade råd att unna sig goda cigarrer. Kanske en och annan fattig stackare också dog av slaganfall, men det var nog inte lika vanligt.
För att återgå till ämnet så har sjukhusmiljön förändrats genom åren. Nu vet man inte längre vem som är läkare eller när det kommer någon rond. Förr (talar bara om ca 40 år tillbaka i tiden) då visste man som patient vem som var vem.
Läkaren eller överläkaren, beroende om det var storrond eller inte, kom likt Moses fast utan skägg och stav, marscherande i korridoren medan personalen stod i givakt ut med väggarna. Bakom hade han eller hon, mer sällan hon, en stab av folk med sig. De gick in till säng efter säng, där patienterna låg andäktiga med vattenkammat hår och kikade fram över täckeskanten. Läkaren talade med hög röst till de som stod bakom, först underläkare, sköterskor med anteckningsblock, sedan bakom alla andra en drös med kandidater.
Läkaren redogjorde grundligt om patienten, som inte fattade ett ord där den kikade fram. Sedan med en blick på denna talade om hemgång, eller vi ska nog göra fru Andersson bra med en liten operation. Sedan tågade hela gänget över till nästa säng så att alla i hela salen kunde höra de latinska termerna om fröken Svenssons åkomma.
Ville man som vanlig dödlig ha reda på vad som hände härnäst, fick man snällt vänta och fråga någon sköterska efter ronden.Läkaren var kung på avdelningen. Han var mästarnas mästare på sjukdomar.
Idag finns ingen rond utan alla släntrar lite av och an. Som patient vet man inte om det är någon som ska hjälpa till med att bädda sängen, eller om det möjligtvis är en läkare som går en rond. Det är hej svejs och tjena, tjena bland personal och patienter. Läkaren talar till patienten och sköterskan står inte och antecknar längre. Jag frågade en av personalen om ronden skulle komma snart. Det visste hon ju inte eftersom det inte finns någon rond. I alla fall inte på kirurgen på Gävle sjukhus. Jag undrade lite ängsligt om jag kunde gå ner till apoteket, kanske skulle just min rond gå när jag var där nere. Jag kunde ju inte lämna sängen ifall just min läkare beslutade sig för att kontakta mig just då.
Sköterskan tittade lite undrande på mig och utbrast.
- Men om du är borta, så får han väl komma tillbaka. Tjena, tjena, hej svejs. Jag gick till apoteket.
Tiderna har förändrats och faktiskt till det bättre. Glorian på läkaren har hamnat på sniskan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar