Knölen i våra liv

Gumman har fått en knöl på hjärnan. Ett passande ämne att ta upp så här på söndagsmorgonen är potatis. Ni som inte tycker det, kan sluta läsa nu.

Enligt senaste rön och mycket omdiskuterat, är om den är bra att äta eller inte, om man vill hålla någorlunda midjemått. Jag känner ett par stycken, de är inte många, kan räknas på ena handens fingrar, som kan äta vad som helst utan att gå upp i vikt. Men de flesta av oss är potentiella fetknoppar.

Den innehåller nämligen för mycket kolhydrater, och kolhydrater gör oss feta, i för stor mängd. En liten kolhydrat då och då gör knappast någon skillnad.

Men potatisen har fått en förbannelse på sig.

Blomkålsmos i all ära, men det kan inte tävla mot ett gott potatissådant.

Folk här i byn de sätter sin potatis, de struntar i alla nya rön.

Potatisätandet har urgamla traditioner. Långt innan ordet kolhydrat var uppfunnet.   

Den behövde ingen reklamplats på TV, eller dyr marknadsföring, den slog igenom stort i alla fall.

Det tog väl en så där ca 80 år från potatisens införande i Sverige, innan folk började i odla i större skala.

Det var först när ett kvinnligt snille Eva de laGardie, kom på att den var utmärkt att göra brännvin av, för den insatsen blev hon invald i Vetenskapliga akademin. Sen kom de på att den gick att koka och äta också. Fast först åt de blasten, de dumhuvudena och blev förgiftade.

Potatis är basmat så att det förslår. Potatis till varje mål var länge ett måste, det lever kvar i folks minnen. Orienten har sitt ris, vi har vår potatis.

Nuförtiden så ska man varken äta ris eller potatis enligt Atkins och LCHF, så det så.

Men indierna och kineserna mumsar fortfarande ris, vi vår potatis och italienarna sin pasta, alla dessa tre är sprängfyllda med kolhydrater.

Försöker komma på vad de äter i Sydamerika, kommer bara på nötkött och marsvin och majsbröd. Fast stora potatisätare borde de vara, den kommer därifrån. Jag är lyckligt ovetande eftersom jag inte varit där. 

När jag var i Indien så fick vi ris med currykryddad potatis. Potatis för dem är något man äter som sidomål. Konstigt tycker vi, liksom kaka på kaka.

Sen var det någon människa som sa att man blir dum i huvudet av potatis. Potatohead är ett engelskt utryck. Potatishuvud, menat dumhuvud.

Då skulle Irland, där de fullkomligt har vältrat sig i potatis de senaste 200 åren, vara ett land full av imbecilla, det köper jag inte riktigt.

I alla dieter jag stött på så har potatis inte någon plats, förutom i tallriksmodellen och den vet vi ju att det är nästan ingen som äter.

Den gjorde svenska folket feta var det någon som sa. Fy för tallriksmodellen, den propagerade för lite fett och mycket kolhydrater, nu är det nog några som opponerar sig kan jag tänka mig. Vore kul om det gick att skapa lite debatt här på bloggen.

Sen går det väl att peta i sig en och annan i viktväktarnas budskap, den innehåller då si och så många points eller vad de kallar det.

Kommer ihåg en människa för en del år sedan som till punkt och pricka levde enligt den, hon liksom torkade ihop, vissnade av för lite fett och för mycket lightprodukter. Kan ju aldrig vara bra.

Tänk att väga och räkna på varje liten tugga, roligt för den som håller på med det, frustrerande för de andra i hushållet.

Potatisdieten vore något, en diet där man skulle äta mycket potatis, hasselback, ugnsbakade klyftor, mos, gratäng osv. Förmodligen skulle vi kanske rulla fram, men mätta det skulle vi vara. Och kanske lite dumma i huvudet.

Att jag i över huvud taget tar upp det här, är att jag har behov av att skriva av mig om potatis.

Ni får bli min slaskhink där jag ältar mitt hat och min kärlek till denna knöl.

Om jag skulle fråga en hel massa människor, så skulle de flesta hålla med mig.

Många med mig har en hatkärlek till potatis. Utom de som inte tänker på vad de äter, eller är smala.

Sällan har något livsmedel fått utstå så mycket spe och hån. Men potatisen har överlevt allt. Fortfarande flockar sig människor kring de ärtstora färskpotatisarna som saluförs till midsommar.

De struntar högaktningsfull i om de lägger på sig ett och annat hekto.

Det nyttiga på ett midsommarbord vore väl i så fall sillen. Men vem tänker på nyttigheter en midsommarafton, skål och hopp och hej.

Det är nog inte potatisen som står för den mesta viktökningen just då.

Sen är det den där enerverade reklamen då folk kastar arbetskläderna, familjen samlas i hallen, sjunger lyriskt att det är dags för fredagsmys. De sliter upp massor av chipspåsar och trycker i sig. Hur många kilo ska de gå upp? Kanske inte de i reklamen är särskilt tjocka, men de lär bli om de ska äta chips varje fredag.

Fredagsmys vad är det för påhitt, vem hittade på det ordet?

Då ska folket knapra chips, äta tacos och se på TV. Tacos, när blev det plötsligt barnmat?

Enligt tidningarna har barnen tacos högst upp på önskelistan. 

Tacos för mig innebär massa grönsaker, lite köttfärs med krydda och ett stenhårt tacoskal som går sönder när man försöker äta. Plötsligt har man maten i handen. Barn äter varken starka kryddor eller grönsaker, vad jag vet. Knaprar de på tacoskalet?

För att återgå till ämnet efter den lilla kulinariska utflykten.

Finns det något bra med potatis över huvud taget? Eftersom irländarna levde enbart på den ett tag så innebär det väl att den är lite nyttig. De överlevde, folket finns fortfarande vad jag vet. Har inte varit där, men gillar potatis det gör de.

EU säger i ett inlägg jag hittat, att den är snål på fett och full av protein, massor av mineraler, fibrer, är mättande och innehåller massor av energigivande kolhydrater. Så enligt dem så ska vi äta mer av varan. De tänker väl på alla potatisodlare som finns inom unionen, att vi blir feta de tänker de inte på.

 I stugan försökte vi oss på att odla pärer, (dialektalt för potatis) för många år sedan. Vi hade ingenstans att ställa den utan den frös i källaren under huset. Potatislandet lades  i träda och har inte tagits upp sedan.

 Nu köper vi de enstaka kilon vi äter i månaden. Mindre jobb, och potatis tillhör väl inte de dyraste inköpen i ett hushåll.

Smaken, skriker nog många, inget går upp mot en hemodlad potatis. Själv är jag inte potatisgourmet, känner nästan ingen skillnad annat än på mjölig och fast.

Ibland måste jag bara ha potatis, vältrar mig i mos och gratänger och vitlöksdoftande klyftor.

För att inte tala om socker, vitt bröd, bullar, småkakor, bakelser, tårtor och läsk, godis och snacks, så vad kan en stackars potatis göra.

Eller är det så enkelt att allt kan ätas med måtta och förnuft?