Sommar i Hälsingland

Gumman blir lite snurrig. Tänker filosofiska tankar och kommer ihåg någon som sa, att ser man inte saker så finns de inte. Nej, kanske inte i mitt synfält just då, men finns de gör de.

Jag har aldrig sett en tiger men skänker 100 kr till tigrarna i Indien det gör jag, vad de gör med en svensk hundralapp vet jag inte, men de vill ju överleva.

Så visst finns de, har inte fått tillbaka pengarna i alla fall.

Så allt som försiggår på denna jord finns inte, bara för att jag inte ser det. Vad är det för dumheter.

Sen blir det ännu snurrigare när någon sa, om man aldrig sett en sak så ser man den inte, för vi vet inte vad det är. Inga referenspunkter.

När indianerna på öarna såg den spanska armadan för första gången, såg de inte skeppen. Det var endast shamanen i byn som såg dem, men de andra hade väl också ögon att se med? 

Tänk att gå in i en affär du aldrig varit i och se saker du aldrig sett förut säljas, tomma hyllor är allt du skulle se då. Om där inte fanns någon shaman som kunde visa dig förstås.

Nog om detta och kanske har jag snurrat till det i huvudet på er också, det var aldrig meningen.

Ligger en dag före er i mitt bloggande, känner ett visst ansvar har lagts på mig.

Vill kunna leverera nästan varje dag. Det är något jag själv lagt på mig och har inget med er att göra.

Går omkring som en reporter och tänker ut saker jag vill skriva om.

Hade praktikplats på Sundsvalls Tidning för en del år sedan, livet kretsade då kring nyheter att skriva om.  

Sundvalls Tidning har en lokalreporter här i Nordanstigs kommun. Ingen som inte bor i närheten vet väl ens att det fanns någon sådan.

Så liten är den och ligger intryckt mellan Sundsvall och Hudiksvall. 11 000 bor och lever här, den sträcker sig från kusten och till skidorten Hassela, den platsen kanske någon har hört talas om i alla fall.

Det hände inte mycket i vår avkrok av världen och var det då en trafikolycka på E4, så var det dagens scoop. Den enes bröd…….

Jag skrev om hönserier som öppnat, hemtjänstens besvär med de nya datamanickerna, lite om en tant som gick ut sköterskeutbildningen för en herrans massa år sedan.

Det som skiljer landsortstidningar från storstadens är, prioriteringen av nyheternas värde.

 När jag flyttade hit upp, och hade sedan barnsben läst Dagens Nyheter, Aftonbladet och Expressen, så förundrades jag över notiser som fanns i Hudiksvalls Tidning.

De kunde inte ha mycket att skriva om när de införde, att någon blivit av med kläder från ett klädstreck, och en dunk diesel var stulen ur ett trädgårdsskjul.

Tyckte det var höjden av lustigheter, kommenterade klädstreckshistorien lite överlägset storstadsaktigt till damen på banken, hon stirrade på mig och sa ingenting. Hon hade levt med Hudiksvalls Tidning hela sitt liv och visste inget annat.

Mitt i tidningen var och är fortfarande notiser från TT i Stockholm, lite om vad som händer i den övriga världen, den stora där ute.

Resten de brukar skriva om är saker som nedläggningar av skolor och affärer, invigningar av diverse slag. Badhusens vara eller inte vara, lite annat smått och gott vad som händer och sker här i norra Hälsingland.

Vad som händer i östra, västra och södra Hälsingland, vet vi inte.

Tidningen är väldigt lokal. Den dryftade sig i alla fall nyss, ända bort till det fjärran Bollnäs som ligger ca 11 mil härifrån.

Där hade det skett ett ohyggligt styckmord och det var så hemskt att det skulle skrivas om.

Även Expressen har tagit upp styckmordet såg jag nu, de hade satt ut bilder på dem som gjorde dådet. Så långt har inte Hudiksvalls Tidning gått ännu.

På sommaren händer det mycket här uppe, det är spelmansstämmor och buskspel. Vad buskspel är det visste jag inte innan, men det är vad det låter, spelmän som träffas så där lite spontant och ställer sig utmed en buske och spelar ihop. Och finns där ingen buske så spelar de väl ändå.

Tror det är en stämma varje helg under sommarmånaderna. Spelmansstämmor är för er som inte varit på en sådan, ett ställe där spelmän träffas och spelar fiol och dragspel.

För det mesta tar den plats på någon forngård, där de gamla stugorna utgör en pittoresk bakgrund.

 Publiken går omkring och lyssnar på de buskspelande och äter picknick i gröngräset. Det brukar finnas kaffestuga med sju sorters bakverk. Och de svarthattade kolbulleförsäljarna med sina osande stekpannor.

Kolbullar var skogshuggarmat här uppe förr, när de kroppsarbetade och behövde

8 000 kalorier i ett enda mål mat. Om det är specifikt för det här landskapet vet jag inte, men det är här jag först stötte på den, kolbullen alltså.

Det är vetemjöl och vatten som vispas ihop. En hel massa fett fläsk får steka runt i sitt flott och sedan hälls mjölblandningen i det hela, och den ser sedan ut som en liten tjock pannkaka med fläsktärningar i.

Sen har vi ostkakan. Från den del av världen där jag är uppvuxen, så har vi alltid ätit småländsk ostkaka. Den smakar mandel och är ganska god, lite grynig till konsistensen, som gröt.

Här har de sin egen variant och den heter Hälsingeostkaka, den smakar ingenting i min mening, men de blir väldigt stötta när jag påpekar det.

Den har konsistensen av en brylépudding och de äter den med söt saftsås.

Ostkaka ska vara småländsk, de säljer den t.o.m. i affären här i byn. Förrädare är de nog i mångas tycke.

Så älskar man fiolgnöl och dragspelsmusik så ska man gå på stämma. Själv tycker jag att det inte finns någon medryckande melodi i den svenska folkmusiken. Hör liksom inte meningen i den. Antagligen är jag lite bakom.

Annat är det med den irländska, den fattar alla människor. Benen kan liksom inte stå stilla när de kör igång med sina fioler och dragspel. Så ska en fela dras, vi ska hoppa på stället som riktiga Riverdancekopior.

Sitter vi ner ska benen gå som på marionettdockor.

När det inte är spelmansstämmor, så är det amerikanska bilar som gäller, inte de nya amerikanska utan de gamla. De där vräkiga med massor av krom, helst från 60 och 70 talet.

50 talsbilarna finns kvar på Kuba och det är inte ofta de syns häromkring

Det är massor med träffar kring detta under sommaren. Folk kommer dit med sina under vintern undanställda ögonstenar, och beundrar varandras krom. Lyssnar på rockabilly och bara umgås lite så där, ett gemensamt intresse att samlas kring.

Sen har de cruising också, de far omkring i sina bilar varv efter varv till publik, och till dem som bor i Hudiksvall stora förtret. Den är anordnad, skötsam och övervakad.

Det är myggjagare a´la 50 tal och brylcreme i håret. De lever en dröm som för länge sedan försvunnit från USA.

En orsak är nog, att vi svenskar alltid har sett upp till det stora landet i väst.

Vi som sitter som klistrade och ser på Disney på julafton, ser amerikanska filmer och anammar allt som kommer därifrån, vi har i alla år slukat allt med hull och hår.

I Frankrike t.ex. är det tvärtom. De tycker inte om det amerikanska, de är riktigt anti.  De ser inte på Disney och de vet inte skillnaden mellan Musse Pigg och Kalle Anka. Och där har de lagt Euro Disney!!

I England har jag heller inte stött på det fenomenet att folk åker kring i gamla amerikanska bilar, kanske är det enbart för oss skandinaver, tror att Norge, Finland och kanske Danmark har sina de också.

Så det händer mycket här uppe i avkroken, allt återkommer ungefär på samma helg varje år.

Det är inte många helger under sommaren. Ibland krockar saker och ting med varandra, men alla har sin trogna publik. Tryggt och invant, samma tid och samma procedur varje år.

Så Hudiksvalls Tidning ska få lite att skriva om kan tänkas.