Medvetenhet ut i fingerspetsarna

Gumman ska börja leva medvetet. Vad jag menar är att jag ska försöka vara här och nu. 

Inte distraheras av allehanda andra dumma tankar som vad hände igår och vad kommer att hända i morgon. Oroa mig över saker och ting som jag ändå inget kan göra något åt för stunden.

Tänka det måste vi ju, vi är tänkande varelser. Det gäller att tänka rätt tankar!

Lätt som en plätt kan tyckas, men försök ni också, så får ni se. 

Efter en medveten lunch på jobbet, där jag försökte tugga varje bit mat, så är jag medvetet hemma tidigt.

Det regnar katter och hundar idag, ett engelskt uttryck som jag inte riktigt fattar, men det låter lite gulligt.

Alltså det står som spön i backen. Räddade några stackars blommor från att drunkna i sina krukor. Inneväxterna är ute på sommarlov, de flesta av dem i alla fall.

Folk brukar beundra mina fina växter när de kommer in i stugan. Så klart de är fina, de får ju komma på sommarlov. Stå ute i regn och solsken och riktigt känna att de lever, den torra inneluften gör ingen glad.

Sen så tänker jag goda tankar om dem resten av året, Jag bryr mig om dem, kanske inte pratar så värst överdrivet med de gröna bladen men de gillar mig i alla fall, de syns på dem.

Tankar är skapande och kanske skapar jag en lycklig växt.

Med en hel kasse grön frukt är jag alltså hemma igen, grön frukt var det, inte röd.

 Kikade in i vardagsrummet, där jag ska träna med TV är det tänkt.

Gubben var så snäll att innan han åkte tillbaka till storstaden igår, utan att jag ens bett om det, ställde fram crosstrainern där.

Ni vet en sådan där manick som man går på samtidigt som man håller i några handtag som man för fram och tillbaka, förhoppningsvis i takt med benen.

Krävs en viss teknik att få en sådan att fungera bra, min beskrivning låter kanske invecklad, själv har jag bara prövat på den 5 minuter för ett år sedan.

Den står nu strategiskt utplacerad framför TV apparaten som en påminnelse  att jag behöver träna. 

Nu är det bara så, att gå på en sådan är urbota tråkigt. När jag nämnde ordet crosstrainer för min kollega på arbetet så sa hon, usch så tråkigt. Men nu har hon inte samma strategi som den jag har räknat ut. Jag ska nämligen se på matlagningsprogram samtidigt.

Följer slaviskt alla matlagningstävlingar som går på eftermiddagarna, det är Masterchef England, Australien och ibland USA. Äger en box där jag kan spela in alla program i en serie med ett enda knapptryck. Så behändigt.

Det är vanliga människor som tävlar i matlagning. Inga smygkockar får vara med. Men antar att det fuskas ibland, pengar och en egen kokbok brukar stå på spel.

De flesta jag pratat med tycker jag är lite vriden i huvudet som ens orkar se sådant. 

Men eftersom jag  i stugan inte kan vara den enda på detta jordklot som tittar, så finns det väl ett intresse antar jag.

Tävlingsmänniska som jag är, gillar jag tävlingar och matlagning också, så det är ett perfekt program. Kanske inte så hiskeligt spännande att se folk som vispar sås, men när det kommer till bedömningen då är det annat.  

Alla har vispat, kokat och stekt sin mat. Alltid på tidspress där programledarna räknar ned sekunder, med darrande händer har alla lagt sin mat på ett tjusigt sätt på sina tallrikar.

Då som av ett trollslag så öppnas dörrarna, och in sveper en man som ser ut som en fet Oscar Wilde, han har långt hår och röd scarf runt halsen. Möts av dånande applåder från de bakom tallrikarna, med ett självbelåtet flin tågar han fram till tallrik efter tallrik, smakar lite, tänker efter och levererar sin dom till den livrädda amatörkocken.

Vem han är vet jag inte, men gift med honom det skulle jag inte vilja vara. Tänk att vara gift och laga mat till en kritiker varje dag. Kanske äter de inte hemlagad mat i ett vanligt kök, skulle inte förvåna mig om de åt på trestjärniga krogar varje dag. Gratis, de är ju kritiker, ett sätt att få billig mat.

Först skulle det vara upplägget på tallriken som skulle skapa problem, har en viss förmåga att lassa upp för mycket. Sen skulle det vara färgen som inte var mångsidig nog, för mycket grönt.

Sen skulle det säker vara kokt några sekunder för länge, eller stekt tre sekunder för lite. En liten klump i potatismoset, en katastrof.

Vad för slags människor är dessa? Har ni aldrig gått och undrat över det? Nej, tänkte väl det.

Kan de äta vanlig mat som stuvade morötter och falukorv utan att kräkas?

I mitt kök skulle han nog svälta ihjäl.

Nog om detta och för att återgå till träningen så ska jag börja med den vilken dag som helst.

Nu ska jag medvetet ta en snus.