Kattliv i stugan

Gumman steg upp och var missmodig idag. Det ordet har två betydelser här i stugan.

Jag måste vara modig när jag ska ta mig ned för trappan till köket. Har väl inte nämnt att jag är inte helt ensam här , jag är också betjänt åt två katter.

De har fått för sig att gå och stå framför mig i trappan varje morgon, glada att jag vaknat till och kan betjäna dem med deras morgonrutiner.

Försöker ibland smyga upp och slinka ned utan att de hör mig. Vill vara ifred och få en lugn stund för mig själv.

Men det går inte, bägge två är med i svängarna. De stannar upp på nästa trappsteg jag ska ta, brer ut sig i sin hela längd och bara står där. Jag får då peta till dem med foten så att jag kan få en liten plats att sätta min. Undrar hur många som skadat sig och till och med dött p.g.a. katter i trapp?

Missarna som man måste vara modig för att möta, är en ung och en gammal halvdöv.

När den halvdöva skulle gå i pension och föra ett lugnt kattliv här i stugan, ja då skaffade hans betjänt en liten ny en.

Jag tyckte att han skulle ha lite sällskap när hans ännu äldre kattpolare hamnat i katthimlen.  Sagt och gjort, jag gick över till grannen och hämtade en ung pojkspoling.

Livet blev sig aldrig mer likt, lugn och ro byttes mot kaos. Gamlingen tog emot honom med upphöjt lugn, han gav den lilla en blick och sedan gick han och lade sig.

Den lilla blev hysterisk och fräste så det stod härliga till.

Efter ett par dagar så hade rädsla förbytts till roliga upptåg. Han hoppade och studsade överallt, den fina monsteran var ett klätterträd där han kunde använda luftrötterna likt lianer. Den kommer aldrig att bli sig lik igen. En vän som också hade kattunge hemma hos sig, hon sa att kattungar skrämmer ihjäl växterna. Det ligger något i det.

Gammelkatten och jag var nog lika chockade, vi tittade storögt på den lilla svartvita saken som virvlade förbi både bittida och sent. När han hade sovstund kunde vi andas ut, sen var han igång igen.

Det gick inte att försöka se på TV, eller ens försöka få något sammanhang vad som hände där i rutan.

Lillen listade tidigt ut att jag blev hysterisk när han klättrade i sladdarna som hänger ihop med digitalboxar och dvd. Klättrade han inte i dem så satte han sig på bakbenen och använde dem som en boxboll.

Allt detta står på en bänk, när jag försökte böja mig bakom bänken för att få tag i honom, så duckade han och kröp under bänken, på lagom avstånd från mina händer.

Gubben som har mer auktoritet i sig, han behövde bara stampa en gång med foten i golvet, så försvann den lilla snabbt till något annat ställe. Med tiden så gav han upp med att bråka när vi båda satt där, men när jag var ensam, då kom han oskyldigt släntrande och vips satt han där i sladdarna igen.

Jag försökte att stampa jag också, det hade ingen effekt alls. De gula ögonen lyste av rackartyg och ju mer jag stampade ju mer boxade han på sladdarna.

Med tiden lugnar även de värsta huliganerna ned sig.

Lite av lugnet har återvänt till stugan, monsteran och de andra växterna får vara ifred för det mesta.

Nu har han hittat ett annat sätt att göra sig av med energin på. Han fångar möss, möss i massor. Sen lägger han kvarlevorna utanför dörren så att jag får akta mig att inte kliva i diverse delar av före detta mus. Tyvärr så kommer där dit en fågel då och då.

Gammelkatten som inte jagar mer, han får sig ett skrovmål av mus i alla fall, serverad på dörrmatta, död och klar att äta.

För att återgå till morgonrutinerna så är vi då samlade i köket, katterna och jag. Har lyckats med bedriften att gå ned för trappan utan att stå på huvudet.

 Då ska det ätas och drickas vatten. Skålarna står förvisso där hela natten, men det är roligare att äta med sällskap.

Sida vid sida sitter de där och knaprar torra kulor, de dyraste i butiken.

Andra kulor än de dyraste går inte an, hellre svälter de sig. Jag är nog inte den första kattbetjänten som gjort misstaget att byta till lite dyrare mat, någon gång då den billigare inte fanns att få.

Katter är inte dummare än att utnyttja tillfället, när den billigare kommer hem igen, då vägrar de äta.

Eftersom dessa två inte är de enda jag haft genom åren, ger jag härmed exempel på hur felissläktet kan gå tillväga. En del har nosar på billighetskulorna, tittat förnärmat på mig som står där andäktigt för att se om maten accepteras.

Demonstrativt har de sedan börjat krafsa på golvet bredvid skålen.   Bättre att begrava den, tänker i alla fall inte äta.

Jag har en del piller att svälja ned nuförtiden, närmare tio stycken på morgonen och fyra på kvällen.

En del är av samma sort, de flesta bra saker som omega 3 och annat smått och gott. 

Endast fyra är de där vita som läkaren skrivit ut. En del är stora och det krävs mycket vatten.

Då gäller det att snabbt lägga in högsta växeln för att svälja, samtidigt ser jag i ögonvrån att lillkatten vill ut, jag räknar piller och vill inte komma av mig.

Eftersom jag inte kunde släppa ut honom då jag kom in i köket, för då åt han kulor och ville inte gå ut, hur mycket jag än skulle försöka att öppna dörren. Har inte hjärta att handgripligen lyfta ut honom när han äter.

Då väljer han tidpunkten mellan tredje och fjärde pillret istället.

Mitt pillersväljande är inte snabbt nog i hans tycke, när han vill gå ut då vill han gå ut.  Helst skulle han väl ha mig som dörrvaktmästare på heltid.

Gammelkatten har nu satt sig på köksbordet och börjat utföra sitt dagliga morgontiggeri. Han viftar allt vad han kan med tassen och tittar bedjande på mig. 

Kanske har jag en liten, liten ostbit där mitt ibland alla pillren, den skulle han hemskt gärna vilja ha.

Skulle jag mot förmodan sedan gå närmare honom, hakar han i mig med klorna i kläderna och ser ännu mer bedjande ut.

Försöker jag att närma mig kylskåpet, om så att jag bara tittar på det, då piper han samtidigt som tassen går som en väderkvarnsvinge.

Lillkatten har nu defenitivt tröttnat på att få mig att öppna dörren, han hoppar upp och börjar ge gammelkatten rallarsvingar så att de bägge håller på att ramla ned.

Han vet att fungerar varje gång, en effektiv dörröppnare.

Då sväljer jag förtvivlat de sista pillren och springer och öppnar dörren, lillen tågar ut, ställer sig i dörröppningen, jag håller artigt upp dörren. Ska han bestämma sig för att gå ut eller inte? Det är alltid den stora frågan.

Katter är inte som hundar som glatt kastar sig ut i livet. Nej, katter ska fundera på tillvaron en stund. Är det varmt eller kallt ute? Är det kallt ska de stå och bestämma sig längre, till slut så vill man bara behålla värmen i huset men kan inte klyva katten mitt itu av dörren.

Är det så där mitt emellankallt så går de ut, men bestämmer sig för att det inte var så bra i alla fall. Lite krafs och jamande så öppnar betjänten igen. För att öppna dörren när nästa katt vill känna på väderleken, och så kan det hålla på ett bra tag.

När en katt vill gå in igen, då vill nästa ut. Kattlucka är inget alternativ, vill inte ha huset fullt av levande och döda möss och fåglar.

Idag är det regnigt, idag sover de hela dagen, för att kunna hålla igång till kvällen antar jag. Betjänten får inte gå och sova för tidigt.