Nostalgi

Gumman blir nostalgisk. Jag har hittat en serie som jag sett förut, ville se den igen och det eminenta SVT Play har mycket i sitt arkiv.

100 svenska år, heter den och sträcker sig i stort sett hela 1900 talet. Gamla filmer som är omgjorda i långsammare tempo, de springer inte så hysteriskt i dem.

Inser då jag ser detta att jag levt 50 år av detta sekel, nåja 48 då men det är inte så noga.

Nu är vi inne i det konstiga 2000 talet som jag inte riktigt begriper mig på, kanske för att jag börjar bli äldre. Blir så där lite trög inför det nya som äldre är.

Hade jag varit lika gammal som jag är nu i början av förra seklet så hade jag säkert varit en tandlös gumma, med huckle förstås. De hade alla gummor på den tiden.

Vad är det som har gjort att vi inte ser så uråldriga ut längre? Förutom ansiktslyftningar så förstår jag det inte riktigt.

De hade ren mat och enkel mat, kanske inte så mycket av den varan men ändå, det är inte bra att överäta. De hade inte massa läsk och socker och inga transfetter.

Kanske arbetade de hårdare med sina kroppar, vi sliter på gym för att hålla oss i trim, de borde ha varit i supertrim om man tänker efter.

Sen hade de väl inte hudkrämer och tandkrämer, detoxpiller och andra undergörande medel. Överklassen de höll sig bättre, de slet inte ut sig, så det måste vara svaret på frågan.

I alla fall så har jag levt en massa år i det gamla seklet, ett sekel som kanske inte började så bra för alla men det tog sig rejält på slutet.

Jag känner mig uråldrig då jag tittar på filmen, mycket känns så nära inpå, allt jag kommer ihåg, det är folkhemmet och framtidstron. Det är slit och umbäranden, arbetarklass, medelklass och överklass.

Jag är så gammal att jag sett bryggarhäst i Stockholm, den kom med pilsner till gubbarna i fiket där vi bodde. Den stod där och åt ur sin säck som var knuten runt mulen. Ölfiket var skrämmande, där satt en massa fyllgubbar och drack pilsner och åt pytt i panna. Fast mest drack de nog.

Min pappa arbetade på hotell, han var portier. Portier på ett fint hotell i Stockholm som inte finns längre, det hette Carlton. Tillsammans med Grand så var det en av de bästa. Där arbetade han i 50 år, från han var 14 tills han slutade.

Vi var väl vad jag kan kalla medelklass, även om klasserna inte var lika utmärkande på 60 talet och framåt. Han kom hem och berättade att när han började tidigt så fick han åka tunnelbana med alla fabriksarbetare. De satt där med rejäla kängor och sina unikaboxar i knäet. De flesta av er har väl aldrig hört talas om en unikabox, men det var en låda av papp med en rem kring. Den användes av arbetarna förr när de tog sina mackor eller gårdagens mat till lunch.

Jag lyssnade och tänkte på de stackars fabriksarbetarna som inte hade råd att äta annat än mackor och gammal fläskpannkaka. De måste vara väldigt ledsna.

Idag är en fabriksarbetare en högavlönad jeppe som sitter och trycker på lite knappar och har allmänt tråkigt.

I alla fall på Iggesunds Bruk som kan anses som en standardfabrik. De flyter kring med villor och fina bilar. Tänk så långt från unikaboxar de är. Men är de gladare? Kanske inte det.

Modet är en annan sak som tas upp i filmerna. Från hattarnas tid i början av seklet, alla hade någon form av huvudbonad, det ansågs konstigt om man inte hade det.

Kommer ihåg att pappa hade hatt, en sån vanlig med brätten. Den lyfte han artigt på när han mötte någon bekant. Tänk om man skulle se något sådant idag, knappast troligt i de kretsar jag lever och rör mig i.

Modet var något som alla slaviskt följde förr, kjollängder, bobbat hår, skor och underkläder. Det fanns bara ett sätt att klä sig, för kvinnor var det kjol och klänning och för män var det skjorta och byxor. Deras mode har väl inte ändrats så mycket, men kvinnornas har.

Nu finns det 100 modet att välja på, jag blir alldeles snurrig. Alla kan klä sig precis hur som helst.

Vissa klädkoder är kvar, vid begravningar och på bröllop. Där håller vi fast vid det traditionella, vi vill känna igen oss. Någon fast punkt i tillvaron vill vi ha, det är väl ingen som dyker upp i baddräkt på en begravning.

Jag kommer ihåg det glada 60 talet då den första riktiga ungdomskulturen kom.

På 40 och 50 talet hade de väl sin vilda ungdom också, men bara för vissa.

 Det var rock and roll och brylcreme, Coca Cola och tuggummi. Efter kriget så såg svenskarna mot det stora landet i väster. Vi sög in allt som kom därifrån, allt var fantastiskt.

De flesta ungdomar på den tiden hade väl ett litet ryck och sedan gifte de sig och skaffade barn. Sen var den ungdomen över.

På 60 talet levde vi ut ordentligt. Vi gick emot allt som så strävsamt hade byggts upp i folkhemmet. Vi klippte oss inte, vi gick i arbetarblusar och farfarströjor, armejackor och uppfransade jeans. Vi utmanade, provocerade. Vi demonstrerade mot landet i väster.

Vi lyssnade på proggband som sjöng på Gärdet. Vi köpte Mahjongkläder och rökte hasch, tuggade råris och bönor, levde tillsammans i kollektiv. Det var tider det, tycker jag i alla fall. Glad att vara så gammal att jag fått uppleva detta.

Nu ska den gamla hippien ta och åka till jobbet. Hej på ett tag allesammans!