I stearinljusets sken

Gumman har spelat schack. Nu är det över, vi har haft en väldigt skiftande jul här i stugan. Allt från julätande och TV tittande, till strömavbrott.

Natten till annandagen slog Dagmar till som jag förutspådde i en tidigare blogg. Tidningarna hade varnat, jag trodde blint på vad de sa, när jag gick och lade mig på måndagskvällen laddade jag telefonen en sista gång.

Vinden tog tag i stugan och skakade om den rejält, jag låg vaken och bad om att inget träd skulle ramla ned i huvudet på den. Tror alla var vakna den natten utom gubben, han sov sig igenom allt.

Strömmen försvann redan på natten, jag hade testat med sänglampan, kontrollbehovet går inte och sover.

Strömavbrott har vi lite då och då här på landet, vi är väl förberedda, gubben har ett stort batteriförråd och han har köpt ett litet elverk som går på bensin.

En del tycker att det är mysigt med elavbrott, själv ser jag inget mysigt i att sitta i mörkret och stirra in i en vägg. Gubben läste bok med pannlampa medan stugan kyldes ned i snabb takt. Det sämsta med elavbrott är att vi inte har något vatten, ingen brunn där vi kan fira ned hinkar eller en gammal vattenpump, vi har en för syns skull i trädgården men där gör den ingen nytta.

Så tillbaka till 1800 –talet i ett huj, när de satt och ugglade vid något köksbord i stearinljusets sken och gick och lade sig klockan åtta, det gjorde vi med, i sängen gick det att få upp värme.

Dag två kom elverket till pass, det bullrade och luktade bensinångor men drog igång vattenpumpen. Hurra, vi kunde spola på toan och ta en snabbdusch om vi ville, det finns inga stunder då man känner sig så smutsig som när man inte kan tvätta sig.

Vi var utan vatten här i fem månader en gång. Det var vintern 1996, kyla och ingen snö som kunde hindra tjälen från att gå ned och frysa vattenledningarna.

Det gick det också, vi hämtade dunkar på macken i byn, gubben skruvade bort vattenlåset på handfatet, där hamnade tvättvattnet som sedan kunde användas till att slå i toaletten.

Vi handdiskade och fick åka till en tvättstuga i byn och tvätta, kommunen ställde upp, vi var många som var utan vatten. Duschade i skolans idrottshall osv.

Det gick, men när vattnet sedan kom tillbaka så var det väldigt lyxigt och väldigt skönt.

Vid varje strömavbrott i detta land så åker gamla spel fram ur gömmorna. Familjer med otåliga barn som är utan Internet och TV måste göra något för att inte ungarna ska slå ihjäl varandra. Då spelas det Monopol och allt annat som aldrig görs annars.

Jag har inte spelat schack på fyrtio år, men ta mig tusan så spelade inte gubben och jag en match i stearinljusets sken. Jag förlorade, men det var med en liten marginal, ännu vet gumman hur pjäserna ska gå. Jag har hängt över min pappa och tittat sedan jag var pytteliten, han lärde mig hur jag skulle flytta och det sitter i.

Det var faktiskt riktigt trevligt och jag försökte dölja att jag är en sur förlorare, blir som en barnunge när saker inte går som jag vill.

Efter ett par dagar kom strömmen tillbaka och vi gjorde rockad och satte oss framför datorerna igen. Jag hade haft födelsedag och det var massa kända och okända som gratulerade mig på Facebook och det får man ju inte missa.

Det enda sköna med allt detta är att vi inte har haft telefon, mobilen har fungerat ibland men det gick för det mesta inte bra.

Nu lyfte jag luren och det pep igen, allt tillbaka till det normala fast telefonlöst hade jag nog haft över nyår också, så slipper man springa och svara när det ringer och man inte har lust att prata över huvud taget.

I Indien på den tiden när jag var där fanns inte någon telefon, det gick lika bra det med. Munken skrev brev när han ville någon något, inget tjafs om larmnummer och tillgänglighet. Jag tycker att det är mycket jobbigt med den där mobilen, ska börja glömma den hemma mer tror jag. Vill någon nå mig så kommer jag hem så småningom, så bråttom kan det aldrig vara.

Vi skapar behov som inte är behov, i Indien springer var och varannan omkring och pratar i sina mobiler nuförtiden. Plötsligt har de så mycket mer att säga, jag antar att mobilprat får människan att känna sig utvald.

I Afrika någonstans i en avlägsen by där har de fått mobiler till skänks, tydligen har de täckning där, men ingen ström så de får gå en dag till ett ställe för att ladda dem och sedan traska en dag tillbaka hem till hyddan.

Prata gjorde man förr när man träffade någon. Gubben skrattar nog åt mina uttalanden, jag är som många kvinnor mästare i att långprata i telefon.

Vi har ett behov att prata, prata av oss.

Julresterna  är nästan uppätna, de klarade sig tack vare stallet som vi kan ha som ett jättelikt kylskåp. Vi tittade inte in i frysen, antar att kött är inte så bra att låta tina men vi har inget sådant. Inte ens en liten räka.

Nu kommer nyårsfirandet och det känns lite avslaget, för att inte tala om trettondagsafton, ingen orkar väl ens le vid det laget.

Gott Nytt År 2012!  

Önskar Gumman.

Rapport från stugan

Gumman är tidigt vaken. Nu har julnatten gått över till morgon, tomtenissarna har tipptappat klart i stugan och Dagmar och dotter är i antågande.

Dottern kommer idag och Dagmar kommer i morgon. Väderspionen i mig har redan nosat rätt på att det kommer att bli storm i morgon. Dagmar heter den då, alltid kvinnonamn på stormar utom den 1969, den hette bara stormen 69.

Julen är över i det här landet, resten av världen firar idag. Vi är så snabba på att ta ut festandet att vi inte kan vänta, samma vid påsk.

Annars kan vi roa oss med att banta, fast det får vänta ett par dagar, Aftonbladet säger att nu ska skiten ut, gå ned 3 kilo på ett par dagar med någon superdetox.

Men vem är intresserad av detox så här mitt i maten, fast jag känner att jag nog inte kan bli hungrig någon gång mer i mitt liv, jag åt för mycket godis igår och den hemmagjorda auberginesillen smakade precis som vanlig sill.

Julen är överreklamerad, där satt jag igår och försökte få in julstämning och tittade på en film på TV som säkert gått massor av gånger förut. Den handlade om julen i alla fall och var så där superamerikansk som bara deras filmer kan vara. Inte realistisk på en enda punkt och så långt från det svenska svårmodet man kan komma.

Annars ska folk vara hurtiga till jul och ungarnas ögon ska tindra.

Skönt att vi slipper detta på 9 månader, då sätter eländet igång igen.

Dottern med medhavd fästman och hund kommer på lunch idag och då är det bäst att jag masar mig ned i köket och rör ihop något. Tänkte att en currygryta skulle sitta bra så här efter all julmat, curry rensar det mesta. Sedan tänkte jag svänga till det med en citronfromagecheesecake, långt ord det där. Citron är också friskt efter julmaten.

Sedan kommer hon nog med matlådor som jag ska fylla med det som blir kvar.

En gång mamma, alltid mamma.

Katterna fick sin gourmetmat och jag undrade lite stilla varför de inte alltid gör gourmetmat till katter. Gubben kommenterade att de skulle nog tröttna på den också, han har rätt, katter tröttnar på mat och vill ha variation precis som vi människor.

Hundar däremot, de kan slafsa i sig nästan vad som helst och det i hög fart för det mesta. Det värsta är när katterna nosar på maten, backar därifrån och blänger lite surt på matte som underlåtit sig att ge dem mat de inte tycker om.

Tomten blev inte långlivad i år, han är stor och ullig med pinnar i sin kolt. Katten Gizmo tog nacksving på honom det första han gjorde och jag räddade tomten från att bli fullständigt demolerad, han får stå uppe på vedspisen istället.

Snart nog ska han tillbaka in i garderoben, helst före nyår då jag anser att då städar jag ut julen. Låter stakarna stå kvar i fönstret till trettonhelgen, de lyser upp tillvaron.

Nu är glada julen slut, slut, slut men till nästa år igen kommer han vår gamle vän för det har han lovat.

En vintersaga

Gumman tycker inte om snö. I vinter har vi hittills varit förskonade mot allt för mycket snö, men jag tänker tillbaka på de två vintrar som varit. Vi kämpade mot snön varenda eviga dag, bilarna såg ut som två snöhögar varje gång vi skulle till arbetet. Snöröjaren åkte skyttetrafik ned till gården, till slut visste han inte vart han skulle lägga all snö.

Blir irriterad av snö och kollegan har så roligt åt mig när jag muttrande kommer till arbetet och svär över den. Nu råkar vi bo så till att snön ställer till väldigt förtret för oss, vi har en lång backe upp till vägen som vi måste forcera i högsta fart om vi ska ha någon chans att ta oss någonstans.

Kanske vi skulle ha varsin traktor istället för två bilar men det skulle ta en evinnerlig tid för gubben att åka sina fyra mil i en sådan.
Fyrhjulsdrift är väl det naturliga men hittills har vi inte hittat några fyrhjulsdrivna bilar till någorlunda priser. De är dyra med andra ord.

Så hittade jag denna historia och jag är väl inte älskare av att använda andras berättelser i min blogg men jag kan inte motstå att delge er denna. Kanske har ni hört den förut men den tål att läsas varje vinter. Den fångar mina känslor och tankar på ett dråpligt sätt.

Håll till godo.

2: e December

Vi vaknade upp till en underbar matta av kristallvit snö, som täckte varenda centimeter av landskapet.

Vilken fantastisk syn, finns det något vackrare ställe i hela världen?

Att flytta hit var det bästa jag någonsin gjort. Jag skottade för första gången på flera år och kände mig som ung på nytt.

Jag skottade både vår uppfart och trottoaren. I eftermiddags kom snöplogen och fyllde trottoaren med snö igen och blockerade uppfarten, så jag fick ta en vända till med snöskyffeln.

Vilket underbart liv.

5:e December

Solen har smält all vår fina snö, vilken besvikelse. Min granne säger att jag inte ska oroa mig, vi kommer absolut att få en vit jul.

Ingen snö på julen skulle ju vara förskräckligt, Harry säger att i slutet på vintern kommer vi att ha så mycket snö att jag aldrig vill se snö igen. Jag tror inte att det är möjligt.

Harry är en trevlig människa, jag är glad att han är vår granne.

14:e December

Snö, underbara snö, det kom 20 cm i natt. Temperaturen hade sjunkit till -20, kylan får allting att gnistra.

Vinden gjorde mig lite kall, men jag värmde upp mig med att skotta uppfarten och trottoarerna. Detta är livet, snöplogen kom tillbaka i eftermiddags och begravde allt i snö igen.

Jag insåg inte att jag skulle behöva skotta så här mycket, men jag kommer verkligen i form på det här viset.

15:e December

50 cm till, sålde min van och köpte en fyrhjulsdriven bil i stället. Köpte vinterdäck till frugans bil och två extra snöskyfflar.

Frugan vill skaffa en vedspis utifall elektriciteten skulle sluta fungera men jag tycker det verkar löjligt. Vi bor ju faktiskt inte i Alaska.

16:e December

Snöstorm i morse. Föll omkull på isen på uppfarten när jag saltade. Ont som fan. Frugan skrattade i en timme, roligt.

17:e December

Fortfarande långt under noll grader. Vägarna är för isiga för att man ska kunna ta sig någonstans. Det var strömavbrott i fem timmar. Inget att göra utom att stirra på frugan och försöka att inte irritera henne.

Vi skulle nog ha köpt en vedspis, men det erkänner jag inte för henne. Jag hatar när hon har rätt. Jag kan inte fatta att jag fryser ihjäl i mitt eget vardagsrum.

20:e December

Elektriciteten är tillbaka igen, men det kom 35 cm till av den där vita skiten i natt. Mer snöskottning, det tog hela dagen.

Snöplogen kom två gånger idag. Försökte hitta en grannunge som kunde skotta, men de var upptagna med att spela hockey sa de. Jag tror de ljuger. Ringde till den enda järnaffären i trakten för att fråga efter en snöslunga, men de var slut. Får kanske hem fler i mars, jag tror de ljuger.

Harry säger att jag måste skotta annars kommer kommunen att göra det och sedan skicka mig en räkning på jobbet. Jag tror Harry ljuger också.

22:a December

Harry hade rätt om att det blir en vit jul. Det föll 32 cm till av vit jävla snö inatt och det är så helvetes kallt att det antagligen inte kommer att smälta förrän i augusti.

 Det tog mig 45 minuter att klä på mig och gå ut och skotta i morse, sedan blev jag pissnödig. När jag klätt av mig, pissat och klätt på mig igen så var jag för trött för att skotta.

Försökte hyra Harry att ta hand om snöröjningen resten av vintern eftersom han ju har en plog på sin lastbil, men han säger att han inte har tid. Jag tror att den jävla skitstöveln ljuger.

23:e December

Bara 5 cm snö idag. Det är nollgradigt nu. Frugan ville att jag skulle juldekorera huset i morse, är hon helt jävla slut eller?

Varför sa hon inte det för en månad sen? Hon säger att hon gjorde det men jag tror fan kärringjäveln ljuger

24:e December

15 cm. Snön har blivit så jävla hårt packad av snöplogen att jag bröt av skyffeljäveln, tror jag fick en hjärtattack också.

Om jag får tag på han som kör plogbilen så ska jag fanimej ta tag i pungen på han och dra han genom snön

Jag vet att det jävla psykot gömmer sig runt hörnet och väntar på att jag skottat färdigt, sen kommer han i 100 knyck och plogar igen allt.

Tanten ville att vi skulle sjunga julsånger medan vi öppnade julklapparna men jag var för upptagen med att spana efter plogbilen.

25:e December

God jul, 50 cm till av förbannad jävla snö, blev insnöad. Tanken på att skotta får mitt blod att koka. Gud vad jag hatar SNÖ.

Plogbilsföraren stannade till idag och frågade hur läget va, jag slog till den jäveln i huvet med skyffeln.

26:e December

Fortfarande insnöad, vad fan skulle jag flytta hit för, jävla håla Och allt var HENNES idé, hon går mig på nerverna.

 28:e December

Fortfarande insnöad. Satmaran gör mig galen.

29:e December

25 cm till, Harry säger att jag måste skotta taket annars kan det rasa in. Jävla dumskalle, tror han att jag är helt sänkt eller??

30:e December

Taket rasade in. Plogbilsföraren har stämt mig på 1 miljon för att jag slog honom i huvet och kärringen har åkt till sin mamma.

31:a December

Eldade upp hela jävla hushelvetet. Ingen mer snöskottning här.

8:e Januari

Jag mår så bra. Jag älskar de här små pillren dom ger mig men varför är jag fastbunden i sängen?

En liten julblogg så här några dagar före

Gumman skurar. Det låter det, när jag tänker på skura så ser jag en gumma ligga på knä med halvstrumporna synliga där de slutar vid knäna.

En sliten blåblommig städrock och sådana där tofflor tanter alltid hade förr.

En gumma som ligger där med ändan i vädret och en skurborste i ena näven som hon föser över golvet där hon droppat såpa.

Idag springer vi kring med en dammsugare och en golvmopp, ingen ligger och skurar trägolv längre. Skurgumman är död.

Men jag skurar modernt idag, jag tar gömmor som jag normalt inte städar så ofta, som hall och tvättstuga. Far upp över köksskåpen och torkar fett, även ovanpå kylskåpet.

Det ska vara lite extra rent till jul, det sista jag tar dagen före dopparedan är golven och då står Jansson i ugnen och apelsinerna ligger där med sina nejlikor och doftar.

När golvtorket är över så är det jul, jag försöker att få julstämning i mig men den uteblir oftast.

Dels för att jag inte har några barn, katterna mina håriga ungar, de struntar fullkomligt i om det är jul eller inte. Det enda skillnad för dem är att jag köpt den dyraste kattmaten Gourmet och de äter med välbehag.

Jag tror den försvann någonstans där i tonåren, den där speciella julstämningen.  Jag försöker få fatt den igen men den vägrar att komma tillbaka, hur mycket julsånger jag än lyssnar på.  

Värst var det i Indien, där fanns det över huvud taget inte ens jul, mer än i almanackan. Jag kom över några hårda karameller, det var allt julgodis. Sedan var det varmt, strålande sol och ris med grönsaker till julmiddag.

Tror inte heller att man kan uppnå så mycket stämning i Thailand eller Kanarieöarna, medhavd sill, knäckebröd och snaps till trots. Hej tomtegubbar går inte ihop med att vicka på tårna i sanden.

Den egentliga religiösa meningen med jul har vi nog glömt bort hela bunten, en del tappra släpar sig upp till julotta, det är väl allt.

Men nu har vi nästan jul här i nord, affärerna går på högtryck, folk springer kring med handlarlistor och något vilt i blicken. Vi hamstrar mat för en månad även om julen är tre dagar lång i år.

Sedan ska svenska folket ta det lugnt, när väl julafton kommer. Då sänker sig julfriden över hus och gård. Alla är väl så utmattade att de inte orkar annat.

Vi ska se på Kalle Anka och Karl Bertil Jonsson, eller hur tomten tassar över gårdsplanen och ser till djuren i stallet. Allt medan månen lyser över den vita snön.

En dags frist, sedan sätter mellandagsrean igång, jag tycker att det är nära på förräderi när de tjuvstartar redan på juldagen. De borde hängas, inget är heligt längre.

Sedan är det full fart i affärerna igen för dem som inte gjorde av med sina pengar före jul och det verkar vara många.

Jag struntar i både det ena och det andra, köper ingenting mer än smaskens choklad och lite mat.

Så städar jag förstås. En god anledning till att få det gjort.

Har prövat att ställa ut gröt i stallet till tomten, den står alltid orörd och fryst dagen efter. Kanske äter tomten med sinnena.

Vättarna här i huset verkar mest springa omkring och inte göra någonting vettigt, de springer upp för trappan i min ögonvrå. Gör i alla fall inget väsen av sig även om de tycktes knota när vi rev ned väggen mellan två rum. De ansåg att det var deras boning i den väggen och vi störde ordningen.

Har lagt in sill som inte är sill. Prövade med aubergine istället, kokade sillstora bitar av den och lade allt i en lag av ättika och sillkrydda. Har aldrig prövat men återkommer med kommentar efter jul.

Har gjort köttbullar som inte är köttbullar utan mandelbullar, malt mandel i min kvarn, blandat det med ströbröd, riven lök, ägg och kryddor. Kokat små bullar i grönsaksbuljong och sedan stekt dem.

De är jättegoda och så långt ifrån råmande kreatur som man kan komma, om man nu föredrar det.

En vegetarisk jul fast med knorr den också.

Jag tar fram min tomte lagom till julafton och ställer honom så att vi vet om att det är jul, lillkatten har kul med pinnarna han har i sin säck. Tror inte att det finns några kvar sedan förra julen.

Julfriden kan snart lägra sig över stugan, snön ligger vit på taken och endast tomten är vaken. Hoppas bara att inte midvinternattens köld blir så hård.

God Jul på er alla läsare.

Snurra ned till Italien

Gumman fryser. Idag är det kaos i stugan, pelletsbrännaren har fått för sig att det är lördag och den vill inte gå. När den krånglar så ser den till att det är helg och kanske pelletsgubben är bortrest så att vi får frysa hela långa helgen. Har inte hunnit fråga gubben om vi har några stackars vedpinnar att elda med.

Jag har många möjligheter idag, antingen ska jag baka kakor som jag hittat på att jag ska göra, städa lite inför jul eller sitta här och skriva blogg. Valde det sistnämnda då jag känner att jag försummat den i veckan som varit.

Kanske hinner jag baka några kakor också eller så struntar jag helt enkelt i det och köper färdiga. Fast färdiga är fusk och de innehåller transfetter som bäddar in sig som bomull kring hjärta och kärl. Tacka vet jag riktigt smör.

Det är smörbrist i Norge och jag sänder en tanke till alla baksugna där, jag har hela kylskåpet fullt av smör, har hamstrat ifall det blir smörbrist även här. Eller så åker jag över och säljer för 1 000 kr kilot. Det skulle bli 3 000 kr för en tripp dit med det smör som jag har i kylskåpet, men när jag räknar ut vad det kostar att åka så blir det nog inget över.

I går var det kaos på Arlanda, det var strömavbrott, hur nu de kan få till det. Trodde att de var väl förberedda för det, med generatorer och sådant.

Jag läser artikeln noga, folk köade i timmar för att få ersättningsflyg och en del fick hotell och resa nästa dag, andra fick snopet vända eller åka till andra flygplatser längre bort.

Ni kanske undrar varför jag är så intresserad av detta, men det är så att jag ska dit i slutet av januari, en fredag precis som igår, ska jag flyga till Milano. Vilken tur att det var en helt annan fredag än den jag ska åka, annars hade jag stått där med lång näsa. Man läser bara det man är intresserad av och helst något man själv kan relatera till, en översvämning på Filippinerna där hundratals har dött är inte lika intressant.

Gubben virrar kring i pannrummet och försöker förgäves få pelletsbrännaren att vakna till liv, jag har insett för flera timmar sedan att jag måste ringa pelletsgubben men låter honom hållas en stund till.

Jussi Björling brölar fram ”Adams julsång” på radion och försöker få oss att känna lite julstämning. Hej hopp i stugan!

Annars är det mycket cancer kring bygden, hörde igår att närmsta grannen till vänster, vi kan inte se huset det ligger några hundra meter bort, hon har fått cancer och det låter inte så muntert.

Stackaren, hon som just fått pension och skulle väl fått en tid av lugn och ro efter ett liv bakom kassan i vår ICA butik i byn. Men cancern visar ingen hänsyn till detta, den slår till när man minst anar det.

Tänker efter och det är två som gått hädan i sjukdomen de sista åren, tre som fortfarande går omkring här och jag undrar om det är något med den här lilla byn.

Är det vattnet? Är det så här det ska se ut? Kanske är det vanligt att så många ska bli sjuka just nu, eller så har det alltid varit så här, bara jag som inte haft det så nära inpå mig.

Jag har en trollstav och kan vifta med den närhelst jag vill.

Nu har jag blivit helt snurrig av allt snurrande.

Men snurrandet har givit resultat och det är väl de som räknas.

Har provat på vänner och bekanta och till min förvåning så blir de bättre av min stav, även jag har sluppit värk i knäna. Kollegan har sluppit sin ryggvärk, hennes mamma kan gå riktigt bra på sin onda fot. Svullen och dan var den och efter en vecka så såg foten riktigt normal ut och hon kan stödja på den igen.

Nu tänker jag inte gå in på allt vad den kan göra och inte göra, men kvantfysik fungerar och jag fortsätter att snurra på folk och fä.

Nu har den inte funnit så länge på den här jorden, ett par år närmare bestämt och jag antar att ni kommer att få höra mycket om Amegastaven i fortsättningen, även om skeptikerna tycker att det är snurrigt.

Om healing uppenbarligen fungerar så varför inte pröva det istället, ingen kan i alla fall bli sämre.

Som jag sa så ska jag ta staven och snurra ned till Italien i slutet av januari, kan den skänka lite lindring till min släkting så är det bra. Hon har också cancer och jag drar inga höga växlar om att hon ska bli helt bra, men försöka duger.

Alla alternativa lösningar kan gå hand i hand med det som läkarna ordinerar.

Jag ska också passa på att köpa en bit parmesanost och lite annat smått och gott i den nyöppnade stora mataffären där i utkanten av Milano. Jag gillar att gå omkring och kika på alla matvaror som vi inte har här.

Vi ska också laga italiensk mat i hennes kök och dricka rödvin ur fina flaskor med de snyggaste etiketterna. Allt inhandlat i den nyöppnade affären i förorten till Milano.

Sedan ska vi prata och skratta så att hon får lite glädje i sin stackars kropp som nu stått ut med tuffa och långa cellgiftsbehandlingar.

Ringde henne i går och hon pratade lyriskt om svenska fönsterbrädor, fönsterbrädor där vi ställer upp ljusstakar och det lyser så hemtrevligt i alla fönster.

Ingen har några fönsterbrädor nere i Europa, har faktiskt inte sett sådana annat än här uppe i Skandinavien. Tänk om inga hade uppfunnit dem här heller? Då skulle våra fönster se lika tomma och tråkiga ut som i det övriga Europa.

Hon suckade och sa att det enda de har i fönstren är stora tunga fönsterluckor som de drar ned varje natt, de sköts elektriskt, de rullar ned och innesluter lägenheten i totalt mörker och garanterat inbrottssäkert. Jag reagerade sist jag var där att de bor faktiskt tre trappor upp, ingen kan väl klättra på balkongerna och ta sig in genom fönstren. Men se det kan de.

De klättrar upp som apor och lirkar upp ett fönster och skickar in gas, söver folk och när det är gjort så klättrar de in och låser upp och sedan tömmer de lägenheten på ägodelar.  Lägenhetsinnehavarna vaknar efter något dygn med en helvetisk huvudvärk och undrar vad som egentligen hände.

Allt detta låter osannolikt och händer nog inte här, har aldrig hört talas om det i alla fall. Vi kan fortfarande sova ostörda utan stora tunga fönsterluckor.

Ingen åker kring med gas och söver oss bybor, inte ännu, men man kan aldrig riktigt veta.

Nu har jag ringt pelletsgubben, han kommer idag och fixar så vi får värme igen.

Det är livet på landet när det är som bäst.

Nobelfestligheter i stugan

Gumman sitter och myser. Det är något visst med mörkret, jag kan sitta inne här på min kammare och ha min adventsljusstake brinnande hela långa dagen.

Igår blev det en lång dag för gummor mätt, jag är normalt ganska kvällstrött och vill helst dra täcket över huvudet kring halv tio, kanske är jag en sådan människa som behöver mycket sömn. Hörde på radio i veckan att de har forskat fram att det är våra gener som styr vårt sömnbehov.

Jag kommer ihåg att mina föräldrar inte var nattsuddare precis, antagligen är jag likadan. Tycker att det verkar hopplöst att vara en sådan som aldrig vill gå och lägga sig. Vad gör folk uppe på nätterna? Eller sena kvällar, för mig är det samma sak.

På kvällen får den late brått finns det ett ordspråk som säger, kanske är de lata och får för sig att göra massa saker i sista stund.

För att återgå till den röda tråden jag börjat nysta i så blev det sent igår. Jag tillbringade hela kvällen sittande som ett ljus framför teven och följde Nobelfestligheterna. Har aldrig hänt tidigare, jag har väl kastat ett getöga på dem förut men inte suttit där i fyra och en halv timme och tittat på folk som konverserade sina bordsgrannar och ätit mat. Kanske är det ett allvarligt syndrom jag fått, ett syndrom som uppstått när jag fick min halspulsåder rensad.

Tänkte på att de måste få ont i baken, få ont i öronen av allt sus och babbel, bli kissnödiga på gränsen till outhärdlighet. Antagligen så har kungligheterna räknat ut hur de ska göra, det går inte an att drottningen reser på sig mellan varmrätt och efterrätt för att gå och pudra näsan. De dricker väl nästan ingenting under dagen, sitter där och finsmuttar vinet under middagen och kniper sedan ihop och leende glider upp för trappan till dansen, glider in i något annat rum och går på toa.

Även kungar och drottningar går på toa fast det känns inte så.

Men fint är det, långa klänningar och diadem som glittrar. Kommer ihåg året då Torbjörn Fälldins fru var klädd i något som fick alla att baxna, kommer inte ihåg riktigt vad det var men smaklöst var det.

Annars är klänningarna den stora snackisen, vem som är klädd i vad. Nu är det enbart kvinnorna som blir kommenterade eftersom männen har det lättare och klär upp sig a la pingvin varje år sedan Nobelfesten började. Fast första gången den gick av stapeln så var det inga kvinnor med, de var portförbjudna.

Det är bara en bråkdel kvinnor som fått pris genom åren, fem procent tror jag att de nämnde igår. Marie Curie är en av dem, hon gick och vann två gånger dessutom, innan hon blev för radioaktiv och dog. De har gjort mätningar vid hennes grav och hon ligger där och strålar fortfarande.

Det är alltid lite konstig och udda mat de serverar, igår fick en del pärlhöns sätta livet till, vanlig höna är inte så fint. Det är många vaktlar som gått åt genom åren, en del harar och rådjur och 2001 åt de ankleverfylld vaktel, två fåglar i en.

I början av förra seklet så var det fem rätter på menyn, första världskriget gjorde att det inte var någon utdelning på ett par år.

Sedan hade de plockat bort en rätt och i mellankrigstiden var det fyra rätter, andra världskriget gjorde att det blev ett uppehåll där på ett antal år och sedan var det bara tre rätter kvar.

En rätt hade fått stryka på foten för varje världskrig. Skulle det bli ett tredje så tror jag inte att det blir några rätter kvar alls, det skulle nog inte bli något Nobelfirande heller.

Lite lustigt att notera i det hela är menyn från 1947, det är andra året efter kriget och den menyn kunde passa i vilken stuga som helst här i byn, det är hederlig husmanskost. Sandwich, det låter lite bättre än smörgås som de skulle ha sagt här i byn. Stekt kyckling med selleri, majrova, lök och bacon samt avslutning med äppelpaj och vaniljsås. Låter helt vanligt eller hur?

Nu kanske de sitter och planerar för en middag nästa år som kanske inte blir av, tänk om profetiorna slår in? Världen ställs på ända och nordpolen hamnar i sydpolen och allt annat som jag hört från inte helt säkerställda källor. Det är ju 2012 och i vissa kretsar har det spekulerats om detta i åratal, en del låter som rena hokus pokus men vi får se vem som får rätt. Antagligen händer inget alls och de sitter och äter sin fina middag nästa år också.

Vill avsluta Nobelfestligheterna med att erkänna en sak.

Jag har hört namnet Tranströmer men inte läst en rad av vad han skrivit, trodde att han skrev romaner. Antar att det är fler ointellektuella med mig, som inte har läst en rad av honom heller.

Men nu ligger han på topplistan över mest sålda böcker och det är för första gången en poet har hamnat där. Poesi är inte min grej, fattar inte hälften och det är som obegripliga målningar, man får gissa sig till vad det ska vara.

Det är tolkningen det hänger på.

Annars tycker jag att de som får litteraturpriset ofta är någon som bara en klick har hört talas om, de som verkligen är inne på att läsa böcker snokar reda på udda författare.

Jag brukar stå där varje år och undra, har försökt bli intellektuell och lånat pristagaren på biblioteket men oftast är det för tungt och krångligt. Har bara läst ett fåtal på eget bevåg, har inte haft en aning om att de varit pristagare. Pearl Buck 1938 skriver bra, Steinbeck 1962 går att läsa ibland och det är väl allt jag lyckats med, samt Herman Hesse i en halv bok.

Astrid Lindgren skulle aldrig fått någon Nobelpris om hon så levat i flera hundra år, hon är alldeles för folklig, vi har alla läst henne och vi alla förstår vad hon skriver.

Tror inte att ”Gumman i stugan” får något Nobelpris heller.

Här kommer en dikt av Tranströmer, en som jag i alla fall fann en mening med.

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk

for jag till den snötäckta ön.

Det vilda har inga ord.

De oskrivna sidorna brer ut sig åt alla håll.

Jag stöter på rådjursklövar i snön.

Språk men inga ord.

Den heter Från mars -79.

Annars var det lugnt i stugan, vi festade på broccoligratin och som efterrätt choklad.

Gubben och jag hade letade svamp i skogen under dagen. De fanns där trattisarna, men de kändes en aning slemmiga så vi plockade inga, men det var bra för att vara den 10 december.

Vi kom undan ett snöoväder med blotta förskräckelsen, tidningarna hade stora rubriker om hur mycket snö det skulle komma och hur mycket det skulle blåsa.

Jag såg framför mig hur klass 2 varningen skulle göra oss strömlösa och insnöade.

Det var för fredagen, sedan läste jag i Hudiksvalls Tidning att det på lördagen skulle komma en snökanon, det är här vid havet då kall luft möter varmare havsvatten och det bildas ånga som gör massor med snö.

Hualigen, både klass 2 varning med blåst och snö på fredagen och en snökanon på lördagen.

Jag backade bak bilen så att det inte skulle stå ivägen när vi skulle skotta oss ut, kollade med gubben att vi hade bensin till vårt minikraftverk som ger oss ström till pelletsbrännaren, stängde dörren och väntade på det värsta.

Gissa om jag fick lång näsa! Det regnade visserligen på fredagen men inte en gnutta snö och inte en gnutta strömlöst. Igår på snökanondagen tvättade jag gubbens bil!

En mil in i landet kom det massor av snö, de kan gott ha det, vi har kallare vårar än de, havet är kallt långt in i juni. Saker och ting ska ha balans, det ska jämna ut sig.

I natt kom det några millimeter snö, det blev åtminstone vitt på backen. Så alla som knotar att de vill ha det ljusare kan hålla tyst nu.

Det var lite mycket om vädret kanske, men som väderspion måste man ligga i.

Vinterkaoset kommer närmare

Gumman väntar på kaos. Nu är det kaos igen i kvällspressen, det råkar vara vinter och jag minns förra årets rubriker. Köldkaos och snökaos var det för ett år sedan, idag är det kaoshalka i en kvällstidning. Sommarhalvåret är det regnkaos.

Tänk att lite väder kan ställa till med kaos, undrar vad som skulle hända om det verkliga kaoset kom?

Jag gick lite extra försiktigt över gårdsplanen i morse med fågelfröhinken, det var helt ok, litet lager snö på någon millimeter, men inte halt. Halkkaoset är på en annan plats söderöver och de kan gott ha det lite besvärligt de där nere också, de har längre somrar än vi här uppe.

Det säger sig självt att vi inte ska halka runt på sommardäck eller dubbfria för den delen, och köra med vett i skallen. Fast ibland kan det vara för halt för att köra över huvud taget. Gubben gled i diket med min gamla Passat för en massa år sedan.

Han kunde inte styra på vår grusväg här uppe i skogen. På tal om grusvägar så är det inte lätt att bo utmed en sådan när man är bilvårdare som jag, det spelar ingen roll hur mycket jag tvättar och vaxar, de ser aldrig bra ut mer än när de står härnere på gårdsplanen och är nytvättade. Efter en tur för att köpa mjölk i byn, är de antingen dammiga eller leriga.

Räknar efter och inser att vi nu har en och en halv månad kortare vinter i år. Vid detta laget förra året var det metervis med snö och kallt så in i vassen.

Lite bättre för vägunderlaget men definitivt inte bättre för plånboken. Pellets rasslade i en aldrig sinande ström ned i brännaren, i år får den stå och vila sig mellan varven även fast gubben klagade att det var lite kallt inne igår kväll. Jag har pippi på att springa och skruva ned värmen, det får inte vara för varmt och så kan jag spara några stackars pellets också.

Att jag trippar runt som en pensionär med broddar på vintern har sina orsaker.

För rätt så många år sedan brydde jag mig inte om sånt, halkade jag så steg jag upp igen. En isig vinterdag gick det lite värre, jag ramlade bredvid bilen och tog emot mig med handen, där låg jag och skrek medan gubben släpade in mig i huset och hjälpte mig upp på kökssoffan. En liten nätt kvinna hade han kunnat slänga upp i famnen och bära in men mig fick han ta ett redigt tag i jackkragen och dra mig längst med marken.

Väl uppe i soffan såg jag att handleden inte såg särskilt frisk ut, den gjorde ont och svullnade snabbt.

-          Jag har brutit armen, ylade jag.

-          Kan du vifta med fingrarna? frågade gubben. 

Det kunde jag, då menade gubben att det skulle man inte kunna om handleden var bruten. Nöjd med hans diagnos låg jag hela kvällen i plågor, en stukad hand gjorde säkert ont den med. Sömnen blev lite si och så eftersom jag inte kunde röra armen och på morgonen började jag undra om det inte var brutet i alla fall.

Gubbens köksbordsläkarkunskaper var nog inte rätt i alla fall. Vi åkte in till Hudiksvalls sjukhus och när jag skulle röntgas så frågade sköterskan när jag ramlat och svaret i går eftermiddag förvånade henne.

-          Här kommer folk in mitt i natten med en stukad tumme, sa hon.

Jag kände mig då som en riktig hårding, en bruten handled är väl inget att springa ner sjukhusgrindarna för. Jag blev gipsad och enarmad för de närmsta sex veckorna.

Ett problem var att vi hade hästar och de tar inte hänsyn till att jag brutit någon arm, de skulle ha sin mat och sitt vatten och ledas ut och in i hagen varje dag. Sedan var det mockningen som var problemet, jag som hade en arm kunde inte hålla i dynggrepen. Gubben var borta på en av sina otaliga kurser eller om det var jobb, det kommer jag inte ihåg. Han var i alla fall inte hemma på veckorna så dottern fick sköta hela lasset med hästar och mockning och blev stark i armarna när hon bar de stora vattenhinkarna. 

Hästar är stordrickare, de kunde inte dricka ute i hagen på dagarna, det var vinter och vattnet frös på nolltid. När de kom in så drack de först en stor hink, åt lite hö och sedan bälgade de i sig en hink till som efterrätt och kissade sjöar i den nymockade boxen.

Det var lite jobbigt att gå där och inte kunna göra något, när snön kom så försökte jag sparka undan den. Det gick inte så bra utan jag började gråta istället, precis som om det skulle hjälpa. Lite synd tyckte jag om mig själv just då.

Det gick heller inte att köra bil, jag kunde inte greppa med mer än högerhanden kring ratten, lite svårt att släppa den när jag skulle växla. Dumt det där med växelbilar, vet inte varför vi envisas med att ha dem i det här landet.

Efter ett par veckor gick det bra, men oj så svårt att bo ute i skogen och inte kunna ta sig till affären.

Så nu trippar jag nervöst på isen, rädd att ramla och rädd att göra illa mig. Rädslan är inte bra, den hindrar mig från att slappna utav, den sitter där och gör sig gällande varje vinter. Jag är storkund på broddar och har arbetat mig igenom de flesta sorter.

Mellan den förra meningen och den här har jag varit på jobbet i byn, vi har lagt inbetalningskort i kuvert min kollega och jag. Det är väl inte det mest intellektuella arbetet som finns, men det ger en stunds småprat om ditt och datt.

Rådjuren stod och betade i hästhagen när jag svängde ned för backen med bilen, de tittade inte ens upp för att fundera om de skulle bli rädda för mig eller inte.

Tydligen kände de på sig att jag var vegetarian så någon fara för deras liv förekom inte, de stod kvar och åt.

Jag vet inte hur hungrig jag skulle kunna bli för att ta död på ett vackert rådjur och äta köttet, inte hur hungrig jag skulle behöva bli för att äta något djur. Mesta delen av mitt liv har jag varit vegetarian, några år i exil någonstans där i mitten.

Nu tänker jag inte börja någon predikan om köttätandes vara eller icke vara men det har gått till överdrift allting nu för tiden. Sedan kan ni nog tänka ut resten själva.

Leo Tolstoy var en klok gubbe och tillika vegetarian, hans faster kom på besök och klagade över att hon ville ha fågel till middag, hon var nog inte så förtjust i att sitta där och tugga grönsaker. Sagt och gjort Tolstoy hämtade en höna och band fast den i stolsbenet till fastern. Hon tittade på den med fasa.

-          Varsågod här har du din fågel. Men slakta och tillreda den det måste du göra själv.

Fastern bad inte om något mer under vistelsen där, hon nöjde sig nog med grönsakerna.

Det är lätt att köpa kött i affären, då har någon annan redan gjort det svåra jobbet.

Nu är klockan tre och det är redan mörkt ute, adventsljusen lyser och stugan är nytvättad. Gubben och jag körde med våra vrålåk till dammsugare i helgen, katterna flög vettskrämda ut med väggarna.

I morgon ska jag ut och äta med jobbet, det är över ett halvår sedan jag åt en pizza ute så det är dags igen. Tar alltid en pizza medan de andra äter fläskfilé och annat, det kan tyckas vara lite konstigt att äta en sådan när man går ut och äter så sällan som jag. Men det är gott och enkelt, lök, paprika och tomat och kanske någon liten oliv.  Tre mil in till stan och sedan tre mil hem igen, mätt och belåten med magen full av pizza, inte så nära att bara slinka iväg på när man helst känner.

 

Pippi på Elgiganten

Gumman vaknar tidigt. Det är konstigt det där med sömn, har jag ledig dag som jag har varje fredag så slår det aldrig fel, jag vaknar jättetidigt. Det är väl inget fel med det men en hög med räkningar som ska sorteras in i pärmar och en tvättmaskin som ska fyllas är inget jag längtar efter. Man skuttar inte precis upp ur sängen med de arbetsuppgifterna.

Tänk om man bara kunde göra det man ville och hade lust till? Vill man inte gå ur sängen på en hel dag utan ligga där och äta chokladpraliner så gjorde man det.

Inte en enda liten, liten tanke på att något vettigt skulle göras. Det fanns inga måste göra listor, inga samveten som pratade i huvudet.

Vi är nog de sista i landet med att sätta upp adventsljusstakar i fönstren, vi har inte ens tagit ned kartongen från höloftet ännu. Anledningen till detta är att jag är för lat för att städa hela huset själv och jag har fått för mig att städa, det bara måste man göra innan ljusen hamnar i fönstret. Tanken på att bara damma till lite i fönstret och sen slänga dit stakarna har inte förekommit i mitt huvud. Snacka om komplicerat och lite jobbigt.

Katten Sixten sitter där på köksbordet och vevar bedjande med tassen efter en bit ost. Hans favorit är Jämtgårdsost, han kan äta annan också men då lämnar han gärna en bit. Gizmo han giller inte ost över huvud taget, han har annat för sig i tillvaron än att veva efter godsaker.

Vi har haft snö och den har försvunnit igen, utom här på gårdsplanen där den förvandlats till is som skulle gå att åka skridskor på.

Småfåglarna äter en stor behållare med frön varje dag, det brukar vara så fram till jul, sedan försvinner en del. Till att först ha massor av pippin till att ha bara några stycken, antingen har de flyttat eller så har de frusit ihjäl när vi kommit in i januari.

Första året det hände så trodde jag att jag hade haft ihjäl dem med havregryn. Vi hade slut på frön och jag som är uppfinningsrik tog havregryn och matade dem med, tänkte på att de äter havrekärvar så havregryn var väl det samma.

Efter den dagen så var det enbart några fåglar kvar och jag fick hemska tankar om att havregrynen svällt i deras små magar och orsakat plötslig fågeldöd.

På tal om fågeldöd, kom ni ihåg fågelinfluensan? En påhittad tidningsanka för att skrämma upp oss, tror att det var några få människor som dog. En liten nästan osynlig bråkdel om man tänker på hur många som dör av andra orsaker.

På tal om död så trodde jag att Elgiganten skulle orsaka kollegans plötsliga död här i veckan.

Tur att hon inte är på döhalvan (efter femtio) annars skulle nog hon drabbats av både högt blodtryck och kanske ett eventuellt hjärstopp p.g.a. fukt i mobilen.

Sonen hade fått en sådan där peta med fingret dra o släpp mobil i födelsedagspresent. Han råkar ha en klåfingrig lillebror som hade en klåfingrig kompis på besök, så de två lyckades med att låsa den, med någon klurig kombination som de inte hade en aning om efteråt. Sonen var naturligtvis förkrossad, han hade inte haft den mer än några dagar. Skulle han ha fått lov av mamma och pappa att låsa in sin lillebror och kasta nyckeln hade han nog gjort det.

Snälla mamma och pappa skickar iväg mobilen till tillverkaren, som för en ansenlig summa låser upp den igen. Drulleförsäkring täcker inte klåfingriga småbröder.

Detta tog ett bra tag och sent omsider kommer telefonen tillbaka till sonen och allt är frid och fröjd, tio dagar varar den friden, innan telefonen lägger av helt.

Snäll pappa tar telefonen med till Elgiganten och reklamerar den, de skickar iväg den till sina reparatörer och veckorna går. Sedan kommer svaret, den går inte att laga, den är ärgad för det var fukt i den. Vill de få den skrotat kostar det en slant och vill de ha den tillbaka så kostar det 400 kr i frakt. Fukt i mobilen finns ingen försäkring som täcker, inte ens den bästa drulle.

Kollegan förhör den olyckliga sonen, han bedyrar att han inte ens haft den vid örat efter att han duschat, han har heller aldrig haft den ute. Han har med andra ord varit jätterädd om sin dyrgrip.

Kollegan ifrågasätter Elgiganten och de bara svarar att det är så, för så har deras tekniker sagt.

De har kort på fukten och visar ett otydligt kort från ett innanmäte på en telefon som inte går att identifiera. Batteriet i mobiler har en fuktindikator som ska visa rött när fukt trängt in, det fanns inte ens någon sådan på detta batteri när den väl kom tillbaka.

Kollegan vet att sonen talar sanning och hon vet, eller i alla fall misstänker att Elgiganten har satt detta i spel i många fall. Fukt i de flesta mobiler som det blir fel på, även om de stackars ägarna vet med sig att de inte varit oaktsamma.

Efter att vi läst på om detta har vi i extremfall upptäckt att det inte ens går att ha en telefon ute i en ficka om luftfuktigheten är för hög, någon hade gått så långt att han stoppade mobilen i en plastpåse när han gick ut. Fast en del de både pladdrar i mobilen när det störtregnar och tappar dem i toaletter och de fungerar i alla fall.

Undrar varför de får tillverka sådant som kan sluta fungera om någon är lite svettig och talar i sin mobil.

I alla fall så fick de tillbaka mobilen och tog hem den, satte den på laddning och plötsligt så fungerar den! Trots att de bedyrat att den var ärgad och inte var något att ha och det var lika bra att skrota den.

Så nu är kollegan 900 kronor fattigare, frakten och öppnandet av mobilen är inte gratis. Den fungerar inte helt hundra, batteriet laddas inte upp helt, men än är inte sista ordet sagt. Kollegan fortsätter sitt korståg mot Elgiganten, undrar vem som vinner?

Ni kommer väl ihåg David och Goliat?

Grannens häst ska gå hädan. På måndag ska hon iväg till Delsbo slakteri för nådastöten. Under de tjugoett år vi bott här har hon varit ett naturligt inslag i vår utsikt. Hon har gått där i sin hage år ut och år in, såg henne nu på morgonen där hon står och betar.

Hon är tjugofem år gammal och halt och lytt, förlorar vikt och tänderna är helt nedslitna. Jag måste erkänna att jag tycker det känns väldigt sorgligt men grannen får ta den tyngsta stöten. Jag skulle inte vilja vara i hans kläder på måndag, det är oerhört jobbigt att mista sina djur, det är ett sorgearbete och det tar sig olika uttryck. En del hastar iväg och skaffar ett nytt djur, andra låter tiden gå ett tag efter och de tredje de skaffar inga djur alls.

Jag känner sorg inför hästen, fast jag vet att hon har gjort sina år här, det kommer i alla fall att bli oerhört tomt där i hagen.

Det blev en lite sorgsen blogg idag, den slutade i moll. Men alla dagar kan inte skimra i rosenrött.

Skepp ohoj

Gumman är hemma i stugan igen. Efter en liten utsvävning på det stora blå så är jag tillbaka i lugnet igen.

Katten Gizmo höll på att skrika ihjäl sig av lycka när vi kom tillbaka, han hade då varit utslängd ur stugan i exakt 36 timmar. Det har han inte varit med om förut och katten Sixten var instängd i stugan lika många timmar.

Klok som jag är så insåg jag att vädret inte var det allra kallaste och att katten Gizmo skulle få alltför mycket överskottsenergi över att vara instängd, så det skulle vara fara och färde för krukväxter och den gamla Sixten.

Gizmo fick vara ute med en skål mat, Sixten som inte går ut numera annat än när det är 25 grader i skuggan, fick nöja sig med en likadan matskål och två kattlådor där han kunde göra sina behov.

Javisst ja, jag måste väl berätta för er om vår Ålandsresa, ni som har varit på en kommer nog att känna igen er, men ni kanske inte har varit på en med ett gäng festglada hälsingar.

Vartannat år åker firmans gubbar med respektive tanter på en kryssning. Nu var det två år sedan sist, så gubbarna var lite törstiga där de satt i bussen som skulle frakta oss hela vägen ner till Stockholm.

För er som inte bor så här långt norröver ska jag berätta att resan börjar inte så fort man sätter sin fot på båten, den börjar redan i Hudiksvall. Där släpper vardagslunket greppet och det enda greppet som existerar är greppet kring ölburken.

Vore det inte för den där bussresan skulle nog en kryssning vara lite mer uthärdlig, att blåsa ned till huvudstaden är en resa på 32 mil och med buss som ska stanna och plocka upp folk i varje buske, blir den oändligt lång och tråkig.

Om man inte gör det roligare med en burk öl vill säga, det gjorde inte gubben och jag, vi ville hålla oss vakna resten av den dagen också.

Ett glatt gäng stannade vid Gävle Bro, ett vanligt stoppställe ungefär halvvägs hemifrån. Jag själv tycker inte att man måste stanna i en timme och äta mitt i, det tar alldeles för lång tid och så hungriga kan väl inte folk bli. Varför inte ha med matsäck?

Jag kände inte mer än en människa av alla de 105 som var med från just det här företaget. De respektive kvinnorna höll lite lägre profil, det var gubbarnas resa det här. Min han kände inte igen sina arbetskamrater, för de hade inte hjälm på sig.

Hederliga arbetare med grova nävar, män som tycker att en dags arbete ska göras med kroppen och inte med knoppen.

Vill göra ett litet inpass, människa är en kvinna på hälsingemål, en karl är en karl. Så det var en kvinna jag kände igen bland allt folk.

Väl i huvudstaden så förvånades jag återigen över alla förändringar min barndoms stad har gått igenom de senaste 20 åren. Det rivs och byggs överallt, nya vägar och sjukhus, det går runt i mitt huvud när jag försöker känna igen mig.

För bussgänget var det inte lika mycket huvudbry, de är födda här uppe och här ändras inte allt i samma takt som där. Nyberg och Broberg stämde upp i allsång ”Stockholm i mitt hjärta” skrålade de när vi svängde in på nya Årstalänken.

Vi passerade Cinderella som låg där stor och rödvit, sedan var det trafikstockning närmare Slussen, vi förundrades över vart allt folk var på väg en vanlig lördagseftermiddag. Hudiksvall är vid den tiden närmast avfolkad, en och annan bil kör kring och skräpet från gågatan virvlar ledset omkring för sig självt.

Gubben som är stockholmskis i hjärtat ville upp på Götgatsbacken en sväng och vi skyndade iväg med vår rullväska. Det var två timmar tills båten skulle gå, vi hann nog med en pubsväng innan avgång. Vårt resesällskap stannade lydigt kvar i terminalen, lite rädda att virra bort sig i storstaden, bäst att hålla ihop och stanna kvar tyckte de.

Vi hann tillbaka med marginal men då var hälsingegänget redan på båten och hade installerat sig i sina hytter. Båten hade legat inne i en och en halv timme och på den korta tiden hade de städat alla hytter och också städat hela båten.

Effektivitet på Birka Paradise, annat var det på den lilla Birger Jarl, där fick vi lämna hytterna redan nio på morgonen så att de kunde städa, fast vi kom inte fram till Stockholm förrän klockan fyra på eftermiddagen.

Så var det middag och efter att ha slängt ned väskan i hytten så vandrade vi ett varv och kollade läget. Många barer var redan i full gång för sådana som ville ha sig en rackabajsare före maten.

Gubben och jag var faktiskt först in i matsalen denna gång, vis från en tidigare resa där vi stått och köat i oändlighet innan vi kunde plocka mat från buffén.

Det blev lite mer än potatis och sallad för min del, hittade ingen sallad någonstans, det var sillar och annat men inte ett grönt salladsblad eller en gurkbit så långt ögat nådde. Gubben sa att sallad var nog ingen som gillade, inte när det fanns kött och fisk.

Jag tog potatisgratäng och lite Jansson, en klick morotslåda fanns där också för att markera att vi faktiskt var på väg österut, morotslåda är ett måste på ett finskt julbord.

Men efterrätterna sparade jag inte på, tur att jag hade plats i magen för dem.

Vin fick jag i mig också, det var bara att gå fram till kranen och hälla i, gratis och hur mycket man ville.

Hälsingegänget de sjöng vid borden, stämningen var på topp. Alla åt som om de inte sett mat på dagar, jag undrar hur mycket som går i en enda magsäck? Men frosseri och dryckenskap var det ingen som hade dåligt samvete över, hej hopp en snaps Ålborg sitter alltid fint så där ovanpå en sillbit.

Vi satt och vi satt, jag började bli lite otålig. Hade raskat i mig min mat på nolltid.

Sedan började hälsingarna med sina förfester i hytterna, de knökade in sig hos varandra och drack och mådde bra. Förfester är något jag aldrig stött på förut innan jag flyttade upp.

Här sitter de hemma och dricker och går ut först när de fått nog i sig och klockan börjar närma sig elva. Vet faktiskt inte varför, kan inte förstå vitsen med detta. Om det är så roligt att sitta hemma så varför sitter de inte hemma hela kvällen då? Varför sedan gå ut och betala inträde till något ställe och sedan upptäcka att de har fått för mycket innanför västen och behållningen av utekvällen består i att köa till en korvkiosk när fyllhungern sätter in.

I Stockholm där går man ut och umgås istället, träffas på någon restaurang eller pub.

Där satt de i hytterna och kände sig hemma och jag blev trött, efter en trängseltur på taxfree som inte är någon taxfree gick jag och lade mig.

Struntade i kareokebarer och underhållning, ville inte trängas med en massa folk jag inte känner och säkert inte skulle lära känna heller. Halv tio drog jag täcket över huvudet och det sista jag hörde var en speakerröst som sade.

-          Välkommen till Paradise Club där vi har 80-talsunderhållning.

Jag struntade fullkomligt i det och somnade gott.

Gubben han har en annan inställning till kryssningar, han ska vara med överallt istället. Det kan ju hända att han missar något roligt, ungefär som när han sitter med fjärrkontrollen framför teven och går igenom alla kanaler för att se om något kul händer på någon av dem.

Han höll ut till kvart i fem på morgonen, då hade han sett de sista eftersläntrarna gått och lägga sig. Inget mer att se då tyckte han och motvilligt gick han och lade sig.

Jag var nog en av de piggaste frukostgästerna på söndagsmorgonen. Förutom den fyra månader gamla babyn och hans mamma som varit i hytten hela kvällen och sett ”Så mycket bättre” på teven medan babyns pappa rumlat kring i barerna.

Hon gjorde en stor uppoffring som följde med över huvud taget, hade väl varit bättre att stannat hemma, eller så var hon oerhört svartsjuk och ville ha koll på gubben.

Eller så tyckte hon att hyttlivet på en Ålandsbåt var jättekul. Fick aldrig riktigt reda på det, mer än att det såg jättejobbigt ut att släpa på en liten unge i en bilstol.

På en monitor såg vi att det blåste 21 sekundmeter ute, det kändes inte, vi var inomskärs och båten var stor. 

Så var dags att äta buffé igen efter en jättefrukost, konstigt nog kunde jag äta lite grann även fast jag var mätt. Det hade bara gått fyra timmar sedan jag åt sist, en klick potatismos och chiliräkor och en massa efterrätt igen. Hälsningarna var lite tystare vid matbordet, de hade tappat partyhumöret någonstans där mitt i natten.

Sedan var det den där förbaskade bussresan igen, lyckliga stockholmare trillade iväg till tunnelbanan med sina rullväskor, en liten åktur på den och så var de hemma.

Vi andra lantisar fick snällt stuva in oss i våra bussar för den mycket långa åkturen hem. När vi passerade Årstalänken så var det ingen som sjöng ”Stockholm i mitt hjärta”, det var ovanligt tyst. Förutom för de yngre förmågorna som skrålade längst bak i bussen, de hade greppat burkar hela dagen lång.

Nyberg han somnade som ett barn på sin frus axel och Broberg han drack vatten och åt chokladbitar.

Fem timmar tog bussresan denna gång, ett snöoväder passerade söder om Gävle och vi fick se på en amerikansk film utan ljud och med dansk text, jag spanande mest framåt för att se om chauffören klarade snöslasket utan att åka av vägen.

Ett ihärdigt bussresande folk de här hälsingarna, för min del får det vara. Aldrig mer säger jag.

Landkrabban

Gumman ska ut och åka båt. Ja faktiskt så höll jag inte mitt löfte mer än sisådär en fyra år. 

Jag lovade mig själv sista gången jag klev iland från Birka Paradise att jag aldrig skulle sätta min fot där igen, inte på någon annan båt heller för den delen.

Men nu är det dags igen, i ett mycket svagt ögonblick sade jag ja till gubben när han frågade om jag ville åka till Åland i slutet av november, de var bjudna av hans arbetsgivare att åka med.

Detta var i slutet av september och kändes så avlägset att jag bestämde mig för att tänka positivt om resan, jag hade en lång startsträcka, ett par månader kändes avlägset. Om jag började bearbeta de positiva redan i slutet av september så skulle det vara hyvens när det väl var dags att äntra båten.

Men nu är det som det är, tiden går fortare och fortare ju äldre man blir, när jag nu börjar närma mig de sextio så går det med expressfart. Nu är vi där, Ålandsresan är väldigt nära, i övermorgon kastar vi loss från kajen i Stockholm.

Nu undrar ni säkert varför jag ojar mig så mycket över en liten Ålandsresa, det är så att jag inte tycker att det är ett dugg kul. Känner nästan att jag skulle ha betalt för att utsätta mig för detta ståhej en gång till.

Tycker inte om att sova borta, vill ha mina kuddar och mitt täcke. Undrar vad de skulle säga om jag kom släpande på en hel plastsäck med mina kuddar och mitt täcke?

Nu ska vi bara vara borta i lite över ett dygn så egentligen ska jag väl vara glad att det inte är en hel Västindienkryssning jag ska på, det skulle för övrigt aldrig hända.

Klockan 18 går båten, man hinner precis leta upp hytten och kasta in väskan så ska vi alla glada resenärer äta buffé prick 18.30.

Antar att den har tagit julliknande proportioner vid denna tid på året. Som vegetarian finns det säkert inte mer än potatis och sallad att tugga på, hoppas potatisen är välkokt och att salladen är god.

Får lägga mitt hopp till efterrättsbordet det brukar digna av godsaker som pajer och puddingar och goda vaniljsåser.

Ni hör att jag är oerhört positiv till allt detta.

Sedan är det karaoke för hela slanten, eftersom det inte är en Helsingforskryssning så slipper vi finsk tango. Det behöver jag inte stå ut med i alla fall.

På sjuttiotalet fanns det flera båtar som gick till Åland från Stockholm som hade dagsturer, man satt där i en jättelik cafeteria på gallonsäten. Båtarna var inte byggda för någon lyx, de var helt enkelt transportmedel för de som ville åka och se lite skärgård och handla billigt kött i Mariehamn.

Sedan åkte alla hem igen, så mycket mer fanns inte att göra, en liten taxfree för de som övernattat på Åland eller skulle övernatta i Stockholm. 

Det var alltid en övernattning som behövdes för att kunna köpa den billiga spriten, men det listade folk ganska snabbt ut, hur de skulle göra för att det skulle se ut som om de åkt över natten, fast det bara handlade om en dagstur. Nu kan jag inte redogöra för er hur de gjorde men det var ganska klurigt. Något med biljetterna var det, stämplar eller dylikt.

Rederierna tjänade inte så mycket på allt detta och insåg sedan att 24- timmars gjorde susen, folk åt och drack och alla handlade taxfree, dagsturerna försvann och nu är båtarna flytande hotell med all tänkbar lyx. 

 

På sjuttiotalet rullade vi cigaretter, det var ett billigt sätt att få i sig rök. Svenska staten hade dock tänkt på det och hade lagt mycket skatt på cigarettpapper istället, det skulle inte löna sig att röka hemrullat.

När vi åkte utomlands tog vi med oss hela lådor av finaste Rizla cigarettpapper hem, det räckte oftast tills nästa gång vi åkte iväg. Köpa här hemma det ville vi inte.

Vi, det var jag och min dåvarande sambo som jag råkade ha en hälsokostaffär med, hälsokost och cigaretter, det kanske inte rimmar men så var det i alla fall.

Han var väldigt ekonomisk om inte rent utav snål ibland, så när vi hörde att det gick att åka till Åland på dagstur för en billig penning, nappade vi bägge på det.

Där hade de billigt cigarettpapper, så varför inte åka en sväng.

Vi parkerade folkvagnsbussen vid Stadsgården och slöt upp med vår medresenär Rea, hon var en äldre judisk dam som gillade att spela kort.

Hon spelade bridge och poker, faktiskt spelade hon allt som gick i kortväg. Med sitt cigarettmunstycke i munnen, bolmade hon på medan hon blandade kort med stor finess.

När hon presenterade sig för nya människor sa hon alltid att hennes namn fanns i varje skyltfönster. Sedan skrattade och hostade hon, tände en ny cigarett och stoppade den noggrant i munstycket, satte in det i munnen och rökte hela cigaretten utan att ta ut den en enda gång.

Rea såg sin chans att få spela kort en hel dag på båten, vi placerade oss vid ett cafeteriabord med de röda galonsofforna och spelade oss igenom hela skärgården.

Väl framme på Åland köade vi för att gå utav, vi skulle köpa billigt cigarettpapper.

Båten lade till och besättningsmannen som lade ut landgången ropade.

-          Vi är försenade och tänker inte stanna här, vi lägger ut på en gång så ni kan inte gå iland. Vi måste vända på en gång.

Det lyssnade inte min dåvarande sambo på, han hoppade iland och började springa upp för backen mot den hägrande tobaksaffären.

De ropade efter honom.

-          Du kan inte gå iland, då blir du kvar här.

Han lyssnade inte utan var försvunnen på nolltid. Tror att han tänkte att han skulle hinna i alla fall, kanske stannade de en tio minuter eller så. Billigt cigarettpapper var det enda han hade i sitt huvud.

Men det gjorde de inte, de drog in landgången och började backa ut från kajen.

Jag gjorde ett litet försök att ropa till honom att sambon var kvar, men kajen blev mindre och mindre. Jag förstod att vi var illa ute, han skulle bli kvar på Åland.

Rea och jag spelade oss hem igen och väl framme vid Stadsgården igen hade jag som tur var extranycklarna till bussen på mig. Insåg att jag skulle behöva ta bilen hem till Östermalm, för den kunde inte stå kvar på Stadsgården.

Nu var jag inte så van att köra den, det gick bra att starta och ratten kändes som ett stort kvarnhjul i mina händer. Jag körde ut och gav mig iväg mot Slussen, såg ett rödljus en bit bort och trampade lätt på bromsen.

Då märkte jag att det var en isskorpa på vägbanan, förvånad satt jag bara där och höll i den kvarnhjulsstora ratten medan bussen snurrade runt, runt. Den gjorde ett par snurrar och turen var med mig, det kom ingen i det andra körfältet, annars hade jag snurrat in i dem.

Sedan höll jag krampaktigt i ratten och kröp fram genom Stockholm, genom Slussen upp vid Gamla Stan, fram till Norra Bantorget och vidare upp för Sturegatan tills jag kom fram till Valhallavägen. Där fanns en parkeringsplats (på den tiden fanns det alltid parkeringsplatser i Stockholm).

Pustade ut, jag kommit hem helskinnad, det gick nästan inte att gå på trottoaren så halt var det.

Såg för mitt inre hur sambon stod där på kajen på Åland med sina cigarettpapper han köpt, ingen båt i sikte.

Då insåg jag att jag inte hade nyckel till lägenheten, det var omkring elva på kvällen och jag ville inte utmana ödet att åka en meter till med bilen.

Fann en fungerande telefonkiosk och en hel telefonkatalog, började bläddra efter låssmeder. Fick tag i en som svarade, han hade jour hela natten.

På den tiden fanns det inga mobiltelefoner utan det var lur mot lur som gällde.

Var låssmeden ute på uppdrag så fanns det ingen chans att få något lås uppdyrkat, då fick man stå där med lång näsa.

Turen vad med mig igen den kvällen, han kom efter ett tag och vi stod där utanför dörren och jag förklarade situationen och han öppnade den i ett nafs.

Efteråt så har jag grunnat på hur lätt det gick, han frågade inte ens vad jag hette. Hade han det så hade jag inte kommit in, jag hade ett annat efternamn än vad som stod på dörren, lägenheten var inte min.

Antagligen såg jag väldigt ärlig ut eller så var han väldigt slarvig, jag kunde ha varit en inbrottstjuv redo att stjäla en konstsamling.

Tur var också att jag råkade ha 700 kronor på mig, det var vad en jourutryckning kostade.

Väl inne undrade jag när min sambo skulle komma hem, kanske skulle han få vänta tills nästa dag innan dagsbåten lade till igen och komma först om något dygn.

Före mobiltelefonerna så visste man inte så mycket vad som hände, det var lite mer spännande på den tiden.

Tidigt i gryningen kom han med sitt billiga cigarettpapper. Han hade fått vänta på en annan båt som kom från Norrtälje på sin dagstur, köpt en ny biljett till den och köpt ytterligare en biljett till bussen som gick in till Stockholm.

Det blev ett väldigt dyrt cigarettpapper i slutänden, över tusen kronor för en låda om vi räknade med alla extra utgifter vi råkat få.

Men han var nöjd ändå, det var ju priset på pappret som räknades, mycket billigare än i Sverige. Så fortsatte han att rulla sina cigaretter med välbehag.