Fredagsfunderingar och lite annat

Gumman skyfflar snö. Nu har vi kommit till den tiden på året jag gillar minst av allt. Ni som följer min blogg vet väl att jag inte är en hejare på vintersporter, inte heller någon hejare som gillar att köra i svåra förhållanden, men en riktig hejar på att alltid vara kall med långkalsongerna nedstoppade i byrålådan.

Kollegan lever alltid upp och skrattar glatt av mina väderkommentarer, hon är yngre och tar det med jämnmod, som jag gjorde när jag var i hennes ålder. Ju äldre man blir, ju svårare är vintrarna. Fast jag vet att det inte finns mycket att göra åt det, vädret blir som det blir, så måste jag oja mig och sucka så där lite extra när vädergudarna är vreda. Det hör liksom till.

Idag blåser det nordöstlig vind, då betyder det att stugan ligger mitt i gevärsmynningen för att vinden ska leta sig in i springor och fönster. Fönstret i min kammare måste vara väldigt otätt, det blåser på mig där jag sitter med stela fingrar och knappar på min dator, rullgardinen fladdrar faktiskt lite.

Vart vinden kommer ifrån och allt sådant, det behövde jag inte bry mig om när jag bodde i storstaden. Nu är det nästan så att jag springer ut och blöter ett finger, håller upp det och konstaterar att idag är det nordostlig. Bäst är västanvinden, då ligger skogen bakom stugan som en skyddande mur.

Gubben har fått jobb, hans första dag var idag. På årets snöigaste och blåsigast dag naturligtvis. Men han är lika glad för det, han tar det med ro, tillfreds att få känna sig behövd i arbetslivet. Det är inte alla förunnat nu när varslen duggar tätt. Vart ska det sluta undrar jag? Vet att jag inte kan göra mycket åt det, precis som vädret. Det blir som det blir.

Jägersrogänget har dragit iväg till varmare land. De är lyckligt arbetsbefriade, så de kan flytta runt lite hur som helst. En del är i det varma fuktiga Thailand och en del är i det kanske inte fullt så varma, men säkert behagliga Turkiet. Det är bara vi dumbommar som stannar kvar här och genomlever vintern.

Nu börjar skidskyttesäsongen. I alla fall på radio, allt annat får ge vika för avlägsna smällar och kommentatorns röst som säger

-         Träff, bom, träff.

Hur i hela friden kan någon gilla att lyssna på det? Nej, ha en egen radiokanal för de sportnördar som gillar att se skidskytte för sin inre blick, låt oss vanliga ha lugn och ro.

Fast då finns ju de där skvalkanalerna att ta till, de som kör samma musik dygnet runt, veckor i sträck. Med lite uppmuntrande reklam som små avbrott i dunkandet, fast om sanningen ska fram så lyssnar jag sällan på radio annat än i bilen. Den har en radio som man nästan måste vara raketforskare för att förstå sig på.

På tal om raketforskare så tror jag att man måste vara det för att kunna få igång en multifjärrkontroll. En sådan där som man kan ha till alla apparater, inte fem stycken som det är nu.

Gubben köpte en för ett tag sedan, den som vi har till digitalboxen är utsliten av åratal av flitig användning. Vi gjorde precis som det stod, även om vi inte riktigt fattade vad som stod. Den som författat just den instruktionen var just ingen pedagog.

Vi fick den inte att fungera! Talade med grannen och han hade flera stycken som han aldrig fått att fungera. Antar att någon på detta jordklot har fått igång dem, annars skulle de väl inte säljas. Kanske är det så att ingen någonsin fått dem att fungera, men vågar inte nämna det, i tron att andra skulle tycka de var dumma i huvudet. Det ligger nog säkert miljoner oanvända i lådor runt i världen och skräpar. Allt är en enda stor bluff! Något att fundera över en sådan här snöig dag.

Småfåglarna har fått sina frön, har redan fyllt på behållaren två gånger idag och klockan har just slagit tolv. De klamrar sig skickligt fast i fågelbordet och pickar bekymmerslöst i sig solrosfrön. Tittar när de värsta vindbyarna kommer, men de sitter kvar, de måste ha starka små ben.

Till helgen är det advent. Nu när vi ska vara ett multireligiöst samhälle är det konstigt att den inte avskaffas, med hänsyn till de inflyttade med annan religiös åskådning. De kan ju ta illa upp. Avskaffa julen också när de ändå håller på, den om någon är en kristen högtid.

Idag skulle det vara otänkbart att sjunga en psalm innan varje skoldags början. Det fick vi göra, fröken trampade orgel och vi sjöng. Fast det kan vi vara utan, det var bara jobbigt tyckte vi barn. Förstod inte meningen i det, skulle bara vara så att vi sjöng psalmer där vi inte riktigt fattade orden. Trygga räkan.

Jag ska väl sätta dit några adventsljusstakar i fönstret, det är allt. Har som tur är inga gardiner för fönstren, så att byta dem blir inte av. Annars är det ett joxande med folk som ska byta gardiner till jul. Gammal tradition kanske, sitter i de flestas gener, nedärvt i led efter led.

Snart är julen över och vi med den, några kilo tyngre.

Jag ska faktiskt baka några kakor, det är ett år sedan sist. Har tittat på ”Hela Sverige bakar” och blivit inspirerad. Det ser så lätt ut när de står där och mixar ihop ingredienser i sina skålar och får fram vackra bakverk i ett nafs. Inga brända kakor och ett kök som ser ut som ett slagfält vid Waterloo. Så jag ska pröva igen, bakning sägs vara lugnande säger de som vet. Jag behöver det nu när snön packar upp sig utmed husknuten, och vinden tar i så hela stugan skakar.

Glad advent på er, eller vad de nu heter.

Moderna tider

Gumman kör flygplan. Det har varit en vecka med både upp och ned som vanliga veckor är. Vi bestämde oss för att gammelkatten skulle få somna in på kökssoffan som idag. Sedan blev han pigg och matglad igen och då ställde vi in avrättningen.

Nu får han hänga med ett tag till. Jag resonerar så att så länge ett djur inte verkar ha ont och äter och det kommer ut som det ska i andra änden, då får de leva även om de är gamla och skröpliga för övrigt. Han gillar att sitta i fönstret och titta ut, sedan har han köksbordet som han bor på. Låt det få vara så hans sista tid i livet. Har inte hjärta att neka honom något.

Annars överlevde vi ju den 22 november. Inget speciellt hände här i alla fall. Domedagen är inställd den också. Nu får vi vänta tills 21 december.

För Niklas på bilverkstaden var det inte en vanlig dag. Han kommer att komma ihåg den dagen, då allt körde ihop sig. Folk väntade på bilar och nya kom in, det var inspektioner av bilar från någon myndighet. Det resulterade i att jag fick köra flygplan.

Min lilla bil blev inte klar före lunch. I andra yrken kan folk skippa sin lunch och ta en macka i farten om det kör ihop sig. Men inte på bilverkstaden, prick klockan tolv ska de vila och äta. Om det så står trehundra bilar i kö för att komma in, det spelar ingen roll.

Jag blev lovad att få låna en bil istället, det för att jag skulle slippa gå omkring i några timmar till och skrota på stan. Hade redan gått igenom hela Coop i en timme, vridit och vänt på diverse matvaror. Impulsköpte små efterrättsformar som kan både stå i ugn och i frys. Perfekta för en panacotta eller en hopslängd tiramisu. Nu köpte jag bara fyra, så fler gäster får inte komma.

När någon säger att jag kan låna en bi,l så känns det inte bra. För det första så måste jag ha lång startsträcka att lära känna en bil. Har efter tre veckor börjat vänja mig vid lillbilen, nu skulle jag plötsligt kasta mig in i en annan bil och köra tre mil hem och tre mil tillbaka.

Verkstadskillen lotsade mig fram till en väldigt futuristisk sak som stod där. Den var så där låg fram och lite sportig. Stor såg den också ut att vara.

Det började med att jag inte kunde få fram sätet, verkstadskillen fick gå ur och titta mellan mina ben, där fanns ingen spak.

Bilen var utrustad med elektrisk anordning, en knapp som höjde, sänkte, tippade fram och bak, samt sköt stolen i den benlängd man ville ha.

Redan där kände jag mig lite vilsen, insåg desperat att mina körglasögon låg kvar i lillbilen. Jag var vid det laget ganska högröd i ansiktet av anspänningen. Det är inte lätt för gummor att ställa om sig från puttebil, till flygplansmodell.

Jag tjöt om att jag måste ha mina glasögon, verkstadskillen ilade iväg och kom tillbaka med dem i högsta hugg.Lillbilen hade stått upphissad så han hade fått klättra in i den.

Med dem på näsan skulle jag starta eländet. Det fanns ingen nyckel!

-          Tryck ned kopplingen och trampa på bromsen, sa killen. Tryck sen på starknappen.

Jag gjorde som jag blev tillsagd, även om det kändes helt fel och konstigt.

Bilen brummade igång. Jag glömde och fråga hur man ställde in backspeglarna, beslutade mig för att inte titta i dem i alla fall. Jag skulle bara köra E4 fram, de där bakom skulle få sköta sitt bäst de ville. Jag var glad om jag kunde köra rakt fram.

Jo, så var den sexväxlad också. En till växel att hålla reda på. Hade problem när det blev fem stycken en gång i tiden.

Sagt och gjort, jag körde iväg och det gick bra tills jag kom ut på E4, där går det inte att ligga och krypköra precis. Men så var det den sjätte växeln, hade lyckats fått i femman, den låg ju ungefär där alla normala bilars femte ligger.

Beslutade mig då att inte lägga mig i den sjätte, skulle bli problem i mitt huvud då.

Jag blev lite övermodig, man blir lätt det i flygplan. Det var blåa staplar och instrumentpanelen liknade en cockpit. Vad de blåa staplarna betydde har jag ingen aning om, jag hade fullt sjå att titta på vägen.

Då dök det en lastbil upp i periferin, det betydde att jag måste om den i någon trög backe. Om tradarna höll normal hastighet även där så skulle det vara ok. Men vägen är konstruerad så att det finns omkörningsfiler, en tvåett väg med räcken på bägge sidor.

Tänkte en gång till om jag skulle lägga i den där sjätte, men jag brakade om på femte. Hittade varvtalsräknaren och såg att den var ju inte så fasligt hög, det var långt kvar till det röda.

Hej vad de gick, bilen sköt förbi långtradaren. För en tiondels sekund kände jag mig som ”The king of the road”. Såg till min förvåning att jag låg i 130, saktade snabbt ned till mina vanliga 100. Det kändes bäst så.

Har för det mesta haft bilar som känns som om de ska gå sönder vid omkörning, här var gasen alldeles för lätt.

Svängde in till vår by, skulle lägga i fyran, var lite rädd att den där sjätte skulle komma i istället. Så jag knixade till spaken lite för mycket och hoppsan, där var det tvåan. Hade jag haft ögonen på varvräknaren då så var den nog i botten. Tyckte synd om bilen, luktade det inte lite bränt?

Tog mig till ICA och parkerade. Tryckte på låsmojängen på nyckel och det blinkade till och backspeglarna vek ihop sig som rädda musöron. När jag gick från bilen så lös framljusen, fick gå tillbaka för att se om bilen var ok, då slocknade de.

Har läst om en finess bilar har idag, det heter follow me home, för nattsuddare. Det betyder att bilens lysen inte stänger av direkt då man låser den. De lyser upp ens tillvaro medan man vacklar kring i mörkret. 

Lyckade handla lite fast jag hade nog ett ganska högt blodtryck, det blev för mycket att köra flygplan i tre mil.

Träffade en bekant och pratade, plötsligt vek sig backspeglarna ut igen. Jag hade inte tryckt på låsmojängen. Kände om bilen var låst, det var den.

Jag är alltid lite rädd att känna på låsta bildörrar, kanske finns det ett larm som börjar ljuda högt. Jag skulle inte ha en aning om hur man stänger av det.

Väl hemma såg jag att när jag lade i backen, så kom det en bild i backspegeln på det som jag hade bakom mig. 

Parkerade fint framför huset, låste bilen, backspeglar vek lydigt in sig. Skulle sedan gå ut och visa gubben, när jag närmade mig bilen vek den lika lydigt upp speglarna. Ingenting mer, när jag sedan flyttade mig längre från bilen så vek de ned sig igen. Som en ledsen hund när matte inte ville ge den godis. Insåg sedan att det hade med nyckeln som jag hade i fickan. När ägaren kommer travande så spetsar bilen sina öron, redo för ännu en åktur.

Fast nyttan med den finessen förstår jag inte.

Idag ska gubben köra bilen till stan, han kan nog med alla de där växlarna bättre än jag. Sen vill jag att han ska få köra lite flygplan också.

Lillbilen är klar och jag kan skrutta hem i den. Det känns tryggt.

Domedagen är nära

Gumman vaknar mitt i natten, nåja i alla fall halv sex på morgonen. Det är inte så lite pensionärsvarning i detta. Kommer ihåg att jag alltid tyckte farmor och farfar steg upp okristligt tidigt, när de inte behövde.  

Farmor sa alltid att det var tidningsutbärningens fel. När de slutade med den så gick de upp av bara farten.

År ut och år in gick de upp mitt i natten, tog sin barnvagn och hämtade en bunt Dagens Nyheter, drog vagnen i ur och skur genom de mörka gatorna i Stockholm. Säkert mötte de på en och annan nattsuddare. De gick in i port efter port och delade ut färska rykande tidningar.

Efter ett par timmars travande så gick de hem. Farfar fick i sig en liten frukost och sedan gick han till sitt ordinarie arbete, som började klockan sju.

Jag har inte riktigt klart för mig vart han arbetade, nu är alla borta som kan ge mig svaret. Får väl leva med den frågan obesvarad.

Därför var de uppe före tuppen och somnade tidigt. Nu har jag inte ägnat mig åt tidningsutbäring, men är väldigt kvällstrött och hemskt morgonpigg, det är väl i mina gener kan tänkas.

Annars har vi blivit en bil fattigare denna vecka som gått. Baleno fick ett bra hem i Sundsvall, jag har blivit lovad att jag kan hälsa på honom. Han känner väl sig lite bortkommen just nu, men det blir nog bättre.

Den här kommande tiden har i newagekretsar utlovats att bli någon alldeles speciell.

Ni har väl alla hängt med i domedagsprofetiorna angående Mayakalendern och dess slut. Kanske har vi bara hetsat upp oss i onödan, kanske de som höll på med kalendern helt enkelt tröttnade, eller så dog de, och ingen kunde ta över profetiandet.

Jag tänker vara snäll med er och utan att fördjupa mig mer i denna mystiska dunkla tid, tänker jag ge er två datum. Kom ihåg vart ni hörde det först, händer ingenting märkligt, så glöm vad jag har sagt.

Håll i er nu! Den 22 november och den 21 december 2012.

Jag vet att det sista datumet är mitt i värsta julstöket, men det är inte jag som hittade på det.

Nästa vecka precis den där superviktiga dagen, så har jag tid för lilla bilen som ska få motorvärmare.

Nu kan jag inte tala om för er vad som kommer att hända de här dagarna. Det är det ingen som riktigt kan. Lite luddigt i kanterna som det kan bli, när folk hetsat upp sig i åratal och självutnämnda profeter säger än det ena, än det andra.

Vill inte fördjupa mig mer i ämnet, händer det något så kanske ni utser mig till profet och det vill jag inte.

Har vänner som ska åka än hit och än dit, i alla fall den 21 december, Hawaii är tydligen stället att vara på just då. Det vet väl alla!

Jag som inte fattad det förrän nu, får väl stå och vispa i julgodiskastrullen istället.

Det är väl så att jag innerst inne inte bryr mig så mycket, vill inte ha någon förändring, är glad att saker och ting är detsamma.

Farmor och farfar brydde sig inte heller med profetior och annat konstigt, som inte hörde vardagen till. De arbetade och var glada när kvällen kom, så de kunde sitta och sova framför radion. I slutet av deras liv satt de framför teven och sov lika gott där.

Farmor lagade mat och satte fram, själv stod hon vid spisen tills alla hade ätit klart. Redo att lägga upp på någons tallrik om de ville ha mer.

De pratade aldrig om sina drömmar, vad de ville med livet eller något som de tyckte hade gått fel. Att betala hyran och räkningarna var nog för deras del.

Vet inte varför jag tänker så mycket på dem, just idag. De står för enkelheten här i livet, det är för komplicerat nu för den stressade nutidsmänniskan.

Idag är det så populärt att bli utbränd om man arbetar lite för mycket, farmor och farfar satte sig i en stol och sov. Kanske arbetade de för mycket och var utbrända de också, men det uttrycket fanns inte då.

För övrigt har rådjuren fått sin havrekross för i år. Nu kan vintern komma. Ser mig själv som en eremitkräfta som drar sig baklänges in i stugan och drar den över mig, synd bara att jag inte kan stanna tills våren.

Då och nu

Gumman tänker på hur allt har blivit. Nu har jag uppnått en ålder som gör att jag kan sitta och fundera på hur det var för en så där 40 – 50 år sedan.

Gubben var till Stockholm  i förra veckan, han bodde på ett litet hotell i Gamla Stan.

Gamla Stan för er som inte bor i Stockholm, är nog bara Västerlånggatan, och de andra turiststråken som går igenom. Ett ständigt lämmeltåg av turister, vandrar från Drottninggatan till Gamla Stan.

När jag var yngre var Gamla Stan ett ställe som mamma tog med mig för att köpa kappa. Västerlånggatan var en enda lång kappaffär. Vägg i vägg låg det stora butiker med enbart kappor och jackor. Idag är de borta. Kanske finns där någon relik kvar som visar tider som flytt.

Gamla Stan var också ett ganska ruffigt ställe, omoderna lägenheter där det bodde lite konstiga tanter och farbröder. När man tittade upp i gränderna galopperade stora råttor kring i skymningen.

Ingen hade en tanke på att bosätta sig i där. Nej, på den tiden var det förorterna som var i ropet. Ljusa moderna lägenheter, med skog och sund luft utanför, inget skulle väl tänka tanken att sätta sig i en omodern lägenhet i Gamla Stan med enbart kallvattenkran och dass i trappen.

Idag vet vi hur det är. En lägenhet  kostar en smärre förmögenhet.

Tänk så allt ändras med tiden.

Söder var också ett tillhåll för de lite fattiga, arbetarstadsdel sedan århundraden.

Idag vet vi hur det är, up and coming 30-35 åringar ockuperar den stadsdelen, tanter och gubbar är ett exotiskt inslag.

Någon kommenterade ett inlägg på FB om hur bra tandläkarna är i Indien.

Då tänker jag automatiskt på de tandläkare som jag såg där för 40 år sedan.

De som hade sin praktik på trottoaren, en stol, i bästa fall en gammal tandläkarstol. En vanlig stol gick också bra, de som hade dessa hade väl just börjat sin praktik.

Ett skynke på gatan med diverse tänger på, de som kommit upp sig i smöret hade många. Borrar hade en del också, fast det mesta verkade gå ut på att dra ut tänder.

Nya proteser i alla storlekar visades upp bredvid tängerna. Antar att de var nya, men man kan aldrig riktigt veta. Inget tjafs om måttanpassning där, ut med gaddarna och in med en protes. Passade den så var det bra, gjorde den inte så var det väl bättre än en tom mun.

Det gör ont i mig, när jag tänker på hur ont det måste ha gjort att få en protes som skavde och hade sig i munnen.

De som hade borr, hade trampor som drev dem. Som flitiga sömmerskor trampade de frenetiskt, för att få upp en hastighet som kunde driva borren igenom tanden.

Ibland stod någon och höll i huvudet på den stackars patienten, ingen bedövning så långt ögat nådde.

De stod alltid i rader bredvid varandra. De visste om marknadsföring.

Kunder som ville ha tänder fixade gick dit, ju fler de var, ju fler kunder.

Det är inte så smart att vara helt ensam i sin bransch, det drar inte så mycket kunder. Ju fler som säljer samma saker, desto mer kunder som går eller åker just dit för att köpa kappor, teknikprylar osv.  Affärerna på Västerlånggatan visste i alla fall om det.

Nu finns den underbara uppfinningen Internet, det bästa som hänt sedan hjulet. Där var jag inne och letade efter indiska tandläkare på Youtube. De finns fortfarande gatutandläkarna se här: http://www.youtube.com/watch?v=x-vM7Lihw9A

Så var det för 40 år sedan och så är det nu. Indien förändras men de håller kvar det gamla också. Fast nu verkar de ha bedövningssprutor, alltid något, fast hygienen är väl inte den bästa.

Jag gillar inte förändringar. Knotar när jag ska köra min nya lilla bil. Den känns inte som den gamla, det tar tid att vänja sig.

Här i Hudiksvall gillar de att hålla fast vid det gamla. Alla affärer ligger mitt i stan, ont om parkering och trångt och bökigt. Nu diskuteras det om möjligen Hudiksvall ska få ett affärscenter en liten bit utanför. Där skulle det t.ex. dyka upp ett Biltema och andra som jag i dagsläget inte känner till.

Nu oroar sig affärsidkarna kring detta. De tror att alla skulle lämna den trånga bökiga stan och åka en bit utanför.

Jag säger bara en sak. Så länge inte Systembolaget flyttar dit så är det ingen fara. Vi flockas kring denna affär som bin efter honung.

Att möjligtvis Hudiksvall skulle skaffa ett Systembolag till, är nog ingen tanke. Det är ju bara 24 000 invånare i kommunen och de kan gott trängas på ett.

Det är väl tur att det finns gott om hembrännare och religiösa nykterhetsivrare också, annars skulle det barka åt skogen. För att inte tala om all tysksprit.

Jag som inte gillar förändring, jag har svårt för att bli gammal. Som tur är så sker det inte över en natt, det smyger gradvis på. Jag försöker att sätta mig ned och tänka ut en enda sak som är bra med att bli gammal. Hittar ingenting där uppe i huvudknoppen.

Nu är jag lyckligtvis inte ensam om denna förändring, har en hel bunt andra med mig, hela mänskligheten faktiskt. Jo jag hittar en sak, jag är inte lika rastlös som jag var för 20 år sedan. Lite lugnare har det blivit.

Pappa var också en vanans man. Har nog ärvt lite av honom. Han promenerade alltid ned till hotellet i Stockholm. Vi bodde en bit bort, men en halvtimmes avgasluft gjorde honom gott. Han gick alltid samma tid och saker och ting hände precis på samma tid när han gick gatan fram. Efter ett par år så hälsade han på mannen som vevade ned jalusin till sin frisersalong, eller på postbudet som parkerade sin cykel. De var också män av vanor.

Han sa alltid stolt att folk skulle kunna ställa sina klockor efter honom när han kom förbi.

Han fick också förändras när mamma fick för sig att vi skulle flytta till en förort. Hon gick inte att stoppa, vi skulle bort från den bullriga Torsgatan med ölkaféet som sände sitt matos upp i sovrummet. Vi kunde känna vad som varit den populäraste rätten på fiket, pytt i panna eller något annat. Värst var stekt salt sill.

På tal om förändringar, det finns inga ölkaféer längre. Det var ett ställe där gubbar kunde gå och få sig en pilsner och äta dagens rätt. Jag var alltid lite rädd för kaféet, sprang förbi så att ingen ful pilsnergubbe skulle se mig. Det var lite skumt därinne, ett antal bord och en vitklädd servitris som var stor och kraftig och visste hur gubbar skulle tas.

Nu kände vi ingen sådan gubbe och vi satte aldrig vår fot därinne, endast matoset påminde om att fiket fanns. Jag såg heller aldrig någon full gubbe, de var rätt anonyma de som slank in och slank ut.

Jag gillade bryggarhästen som kom med pilsnerbackarna, han stod där ute vid trottoaren och åt ur en påse som var fastsatt i hans grimma. Han som körde satt nog inne och drack en pilsner.

Vi flyttade ut till den luftiga förorten och pappa fick vänja sig vid att ta tunnelbanan istället.

Fiket har nu blivit en fin krog. De har väl finare matos i lägenheten ovanför nu.

Allting förändras och vi med det.

Delpersonligheter

Gumman har tråkigt. Det är tidig morgon, dimman ligger tät utanför stugan.

En sådan morgon då jag kan gå ut och ställa mig och inte höra ett enda ljud, det är som en tyst vägg. Konstigt uttryck, för väggar är väl för det mesta ganska tysta.

Väggar som talar om vad som hänt i det förgångna, det uttrycket menas nog med att har det hänt mycket i huset så det sitter energiavtrycket i väggarna. Inte vetenskapligt bevisat, men så mycket kan inte vetenskapen ännu.

Men här i stugan kan de inte ha hänt speciellt mycket, det är lugnt och skönt, väggarna har inte mycket att säga.Utom att knäppa och härbärga möss.

Jag började med att säga att jag känner att det är lite tråkigt, tråkigt för jag har inte någon lust att göra något speciellt. Ta sig an disken ter sig inte lockande, stryka just nu är heller inget val. Då plockar jag fram den lilla skrivaren.

Den lilla skrivaren bor i mig, närhelst när jag önskar så går jag ut i tänkarstolen på logen någon minut och vips så är den där.

Skrivaren är en delpersonlighet som fördriver tiden med att skriva, det är för det mesta kul och inte ett dugg tråkigt.

En liten kompis som alltid ställer upp och ger näring och förströelse åt sin matmor.

Har jag tråkigt och inte känner för att plocka fram skrivaren, det är ju jag som bestämmer över mina delpersonligheter.

Då plockar jag fram tittaren, tittaren är väl den som står främst i mig, den älskar att vara i frontlinjen och tala om allt som jag kan titta på. Det är ett riktigt strul när alla länder sänder ”X-factor” på samma gång.

Medan ni andra säkert inte har en aning om att den sänds i England på lördagar och söndagar, i USA på torsdagar och fredagar. Så har tittaren i mig luskat ut, att det kan man se dagen efter det sänts i respektive länder, och ladda hem till datorn. Det gäller att tittaren är alert och med jämna mellanrum kollar på hemladdningssidorna, om det har börjat för säsongen.

Tittaren har ungefärlig årskänsla när programmen går i de olika länderna.

Höst, då är det ”X-factor” på samma gång i England och USA, England ligger ca en månad före. Vintern är det ”Top Chef” USA, våren ”Britains got talent” och slutligen sommar då är det ”US got talent”. Låter det jobbigt? Inte för tittaren, han eller hon i detta fall är fullt nöjd.

Väderspionen i mig har tagit semester ett tag. Den var inte på alerten i förra veckan då den borde ha varit det.

Den personligheten är mest aktiv på sommarhalvåret, då är det femton väderprognoser som ska gås igenom varje dag.

Så jag har en del suspekta delar av mig själv som jag inte alltid är så stolt över, som jag är över skrivaren, det skulle väl vara bilvårdaren då.

Den plockade jag fram igår och gick till verket, min lilla nya bil skulle få sin första tvätt här hemma. Den schamponerades och torkades både utanpå och i dörrar.

Biltvätt är inte bara att svabba av det värsta utanpå bilen, det som syns. Den ska sköljas ordentligt undertill och speciellt i hjulhusen där smutsen gror fast, med högtryckstvätt.  

Fick ett tips om att använda en tandborste och borsta i knixen i hjulhuset. Där älskar smuts och salt att hålla till. Sedan ska den tvättas i alla dörrar och insteg, slutligen torkas torr på lister så att de inte fryser fast. Innanmätet får också sig en duvning med trasa och lite diskmedel, mattorna ska ut och tvättas i badkaret med lite diskmedel.

Gubbens bilmatta åkte också ut, han bryr sig inte så mycket, han har ingen bilvårdare boende i sig.

Slutligen så ska bilen torkas torr och sedan ska den stå där och blänka tills nästa gång jag ger mig ut på den smutsiga blöta grusvägen här.

Efter att ha läst spaltmeter på nätet om hur man tar hand om lacken på en ganska ny bil.

Så bestämde jag mig för att kontakta en bilvårdsspecialist och kosta på en ordentlig vaxning av den lilla klenoden, om det inte kostar för mycket vill säga.

De gör det hela riktigt ordentligt, inte som jag som står och fjuttar med en trasa här på gården.

Ekonomen i mig gillar inte att göra av med pengar, är ekonomiansvarig på fackföreningen och där spänner jag ögonen i andra om de vill göra av med för mycket. Nu är vi ingen fackförening som gör av med pengar annat än på det allra nödvändigaste, som löner, hyra och resor, men ändå ska jag vara ekonomiansvarig och inte tycka om att göra av med pengar.

Om ekonomen nu bestämmer sig för att låta bilen få ett skyddande lager vax, så ska jag vara med och fråga ut den stackaren som genomför detta. Han ska grillas på minsta möjliga detalj om billacker och skötsel. Min lilla bil ska bara få det bästa.

Synd att man måste köra den också, och smutsa ned den. Fast det är väl något som bilar är till för.

Jag sa att väderspionen inte var alert för tillfället. Det kan vara farligt.

Medan vi i stugan sätter på vinterdäck på våra bilar när det börjar krypa ned mot noll på nätterna, så tänker inte alla som vi.

Kollegan och jag skulle åka till Orsa i förra veckan, vi startade i stor stil i hennes

Hyundai Spitfire, jag kallar hennes bil för det, för hon gillar att gasa på. Skulle bilen kunna lyfta, så skulle den nog det. Speciellt vid omkörningar känner jag hur jag pressas bakåt i sätet en aning. Annars så kör hon bra och jag är bara rädd ibland, då tar jag tag i takfästet och sätet, som om det skulle hjälpa.

Jag frågade lite ängsligt om de satt på vinterdäck.

–        Nej, svarade kollegan. Det är lugnt, för jag har kollat vädret och det ska vara torrt och fint.

Jag som inte kollat vädret av någon konstig anledning, nöjde mig med svaret.

Spitfiren gick över stock och sten, på torra vägar genom skogarna. Som jag berättat förr så är det inte mycket till bebyggelse mellan Färila och Orsa. Små pluttställen som Los och Hamra men inte mycket mer. Det kallas inte Orsa finnskogar för intet.

De måste ha varit folkskygga, de där svedjefinnarna som kom på den tiden och bosatte sig så långt från alla som möjligt. De ville väl bada bastu och dricka vodka ifred, kan jag tänka.

Vi kom till Orsa i stor stil och åkte de två milen till Mora, där tog vi in på ett hotell för natten. Kung Gösta hette det, tydligen menar de Gustav Vasa. Gösta kanske var hans smeknamn för de närmsta undersåtarna.

På morgonen var det is på Spitfiren, tjock is. Jag anade lite oråd men kollegan konstaterade att det var torrt på vägen.

-          Ingen fara, sa hon medan hon skrapade is så det snöade kring henne.

Vi klarade av vad vi skulle göra, sitta i förhandling i två och en halv timme. De hade inte heller vett att ge oss något att dricka, så på slutet kände jag som om jag vandrat i en öken, det var vätskebrist.

På hemvägen ungefär vid ettiden gick det galant de första sju milen. Men precis när vi passerat Pilkalampinoppi, det heter faktiskt så, kanske hade de druckit för mycket vodka när de namngav stället. Då började snöflingorna dala lite lätt, när vi passerat Hamra så snöade det för full kraft.

Vid Los så var det snöstorm. Snön låg en halv decimeter djup på vägen, kollegan såg ingenting, det blåste så snön kom horisontellt från vänster. Allting blev som en vit vägg.

Vi såg helt enkelt knappt vart vägen tog vägen. Sommardäcken spann i halkan, jag satt och höll krampaktigt i mig, tänkte att nu åker vi i diket.

Kollegan hade ingen Spitfire just då, mer en moped eftersom hon kunde köra högst fyrtio.

Mil efter mil på de slingriga vägarna, endast jägarbilar passerade i ganska hög fart. Med jägarbilar menar jag bilar de hade i filmen ”Jägarna”, stora fyrhjulsdrivna med flak och massor av lampor både fram och på taket. Bilar skogsfolket gillar.

Vi kunde heller inte stanna och vänta på våren där ute i skogen, det var bara att härda ut.

Nu överlevde vi utan skråmor, både vi och bilen. Ned mot Färila börjar bebyggelsen igen och vägar som var saltade. Vi tog oss hem, här var det torra fina vägar vid kusten.

Jag undrar vilken slags väderprognos hon sett, det snöade ända ned till Falun den dagen. Kollegan hävdar bestämt att de bara sagt att det skulle snöa i norra Norrland, vi befinner oss i södra. Skit med den väderleksprognosen, vi får utrusta oss med varma filtar, ficklampor och vinterdäck nästa gång. Det är långt till våren.

Nu ska jag sätta mig och plocka fram ännu en delpersonlighet, tror att det blir hushållerskan och strykkvinnan den här gången. De är också trevliga när man hållit på en stund och vant sig vid dem.