Födelsedagsfirande i stugan

Gumman fyller jämnt. Det är något annorlunda mot att inte fylla jämnt, det vet vi alla. Sedan kan man fira lite extra också när det är så.

Var uppe före tuppen och satt som en barnunge och rev och slet i mina paket. Gubben gav mig pengar, det är ju också bra att ha, han tycker det är bäst, har lite svårt för det där med presenter och fantasi. Har redan sett vad jag kan göra av med dem på, ett par lampor.

Gubben har satt upp de fulaste billigaste IKEA lampor som finns, i både hall och nyrenoverat rum. På gubbars vis tycker han säkert att de duger.

Pappa hade alltid roligt åt mamma. Han kunde sätta upp saker utan att fråga henne till råds. Hon brukade slå en blick på dem och säga.

-          De ska bort.

Pappa som hade humor skrattade gott varje gång. Sedan satte han snällt upp något annat som mamma valt.

Av dottern fick jag presentkort på Indiska och en trisslott. Kanske innehåller den en miljon. Kommer inte att tala om det för er om den gör det, då ska ni bara låna!

Grät som ett barn också, tårar över att någon brydde sig om mig, känner mig inte värd allt detta. Jantelagen är inmurad i mina gener.

Gubben arbetar, jag sitter här och dricker kaffe och försöker att inte känna mig så gammal. Kommer ihåg när mamma fyllde sextio, efter det så deklamerade hon att hon var så gammal. Jag säger bara sextio låter gammalt, men det är faktiskt det nya femtio. Fast femtio låter också ganska gammalt, säkert är sextio det nya fyrtio.

Nåja, man känner sig aldrig gammal på insidan, tänker gå i t-shirt och jeans tills jag trillar av pinn någon gång.

Katterna bryr sig inte i alla fall, de tassar kring med mig och försöker fälla mig i trappen. Som två småtroll samlas de med mig i badrummet på morgonen, redo att fälla mig i trappen när jag tassar ned. Kanske hivar matte upp något smaskigt i kattskålen det första hon gör. Eller så gör de allt detta av kärlek och lycka över att se mig efter en lång natt.

Katterna fick inte en så rolig julafton, en var utestängd i kylan och den gamla innestängd i mitt sovrum, han hade livets nödtorft i form av kattlåda och mat.

Det var dotterns hundar som intog huset då. En liten svartvit blixt och en gammal och grå stor schäferaktig. Lugn och harmonisk låg han där och gjorde inte mycket väsen av sig, medan den lilla var som en oljad blixt överallt. Vem säger att djur inte har personlighet.

Kalle Anka är julens höjdpunkt för de flesta. Jag har tröttnat efter över femtio år. Höll ut tills jag kunde alla inslag utantill, visst har de bytts ut lite genom åren men de flesta hänger kvar. I år hade de t.o.m. tagit bort den lilla svarta dockan, samt den gamle mannen som liknar en jude. Varför förstår jag inte, men de kinesiska dockorna är kvar. Ta bort den blonda dockan också vet jag, den är en stereotyp för ett typiskt blont barn.

Annat var det på den glada femtio och sextiotalet, då hade vi i skolan en liten svart pojke som hade ett ben i näsan och satt utanför en hydda och det visade bokstaven N i vårt alfabet. Kommer ihåg att G var en giraff, A en apa, B en banan, C en citron, men sedan har jag förträngt de andra.

Skulle aldrig få förekomma under bokstaven N idag. Fast negro betyder svart och för mig är det inget skällsord. Tänk vad världen förändras, vi som gick till konditoriet och köpte negerkyssar för några kronor. De var goda!

När Kalle härjade som bäst tog jag över min mammas roll och struntade i det. Hon brukade stöka i köket då och så gör jag nu också.

Efter massor av mat, god choklad och stora klunkar av julmust satt vi där och hade svårt att röra oss. Hundarna åt sina julklappar och gammelkatten tröttnade på att vara instängd, och satte igång att krafsa på sovrumsdörren. Antar att han undrade om vi blivit tokiga i stugan som stängde in honom, det har han aldrig råkat ut för förr.

Hundarna bryr sig inte så mycket om katter, men katterna bryr sig om hundar. De är inte alls vana vid dem.

Vi släppte ut honom och han gick ned för trappan och konfronterades med en stor hårig hund, som satt där så snällt och tittade på honom. Visserligen är han döv men synen verkar det inte vara något fel med. Han kröp ihop, smög försiktigt förbi hunden och satte sig på köksbordet och tittade. Undrade säkert vad det var för något djur som intagit hans vardagsrum.

Konstigt nog var jag hungrig dagen efter julafton också, trodde inte det men mättnad är tyvärr en färskvara. Då firar resten av jorden sin jul, vi kan ju inte vänta, utan tar ut den i förskott.

Obama fick tydligen kalkonen i halsen i år, han måste sätta sig vid arbetsbordet och reda ut ekonomin. Den är inte så lite trasslig i det stora landet i väst.

Läste något om att de rika amerikanerna inte betalar skatt, men även om de skulle börja med det, vilket de inte vill, så reder det nog inte ut den gigantiska trasselhärvan den moderna ekonomin har ställt till det.

Moderna och moderna, såg någonstans på TV hur de lånade pengar till Sverige redan på 1700 talet för att ha råd med alla krig de ställde till med. Så speciellt modern är den inte.

Som jag sagt förr och säger igen. Den vite mannen kommer att förstå en dag att pengar inte går att äta. Så sa i alla fall de visa indianerna, innan de startade alla kasinon.

Så julen ebbar sakta ut, nu är det bara nyår och den tråkiga trettondagen som Sverige envisas med att ha. De vill väl det, så att de kan visa buskis ifrån Falkenberg på TV. Annars skulle vi aldrig få se det, kanske lika bra det.

Idag ska vi gå på tabberas på indiska restaurangen i Hudiksvall. Där ska vi smörja kråset med samosas, kryddig mat och gott bröd. Det blir en bra avslutning på födelsedagen, sen får vi vila några dagar för att ta tag i nyårsafton.

God fortsättning på ert firande och Ett Gott Nytt 2013.  

Gummans julstök

Gumman julstökar. Som de flesta säkert har noterat så gick jorden inte under i går. Fast det har jag aldrig trott den skulle göra heller, men något litet kunde väl ha hänt.

Det enda som händer är julen! Den tycks inte gå att stoppa med alla domedagsprofetior.

Det blir inte julpizza i år. Som ni vet brukar gubben och jag inte ha julmat, utan vi äter julpizza och sen är det klart. Det blir betydligt billigare också, fast jul kanske inte är den ultimata tidpunkten till att snåla över.

I år kommer dottern, mågen och två håriga barnbarn. Problemet är att de skulle nog inte tycka det var så väldans kul om vi satte fram en plåt med pizza, även om den är hemgjord.

Dottern är mammans motpol, de brukar vara det barnen. Hon slår på stort när det lackar till jul. Det ska vara julklappar till allt som över huvud taget andas.

Mamman tycker att det är lite onödigt att byta grejor man egentligen inte vill ha med varandra, om man är över tonåren.

Gran ska hon ha också och apelsiner med kryddnejlikor instuckna, julpynt och julljus.

Det där med apelsinerna har hon faktiskt ärvt av mig, på den tiden mamman skulle göra jul i stugan, när dottern var liten och hade tindrande ögon. Gran kommer inte in här, så den får hon ha i sitt eget bo.

Sen kommer vi till det där med julmaten. Mamman får se till att det finns Jansson på bordet med minimalt med ansjovis, så lite att det knappast märks.

Sedan mandelköttbullar som de måste äta en och smaka på. Antar att dottern redan gjort sitt val, att de är inte så goda som köttiga.

Dottern ringde och undrade om vi hade rödbetssallad! Så klart mamman har köpt rödbetssallad, en självklarhet på ett julbord, vegetariskt eller inte.

Sedan undrade om vi hade sill, annars skulle de köpa med sig. Gubben äter sill, så det hade jag inhandlat. Dottern skulle köpa leverpastej, kalvsylta, prinskorv samt köttbullar. Jag nämnde inte mina i mandel, det får komma som en överraskning.

Jag undrade då om de fått fnatt, för dottern äter frimärksstora portioner. Kanske mågen är en storätare, har ingen erfarenhet av honom vid ett julbord.

–        Men mamma, leverpastej och kalvsylta är till hundarna fattar du väl.

Så mamman känner en viss press att prestera just i jul. Första gången mågen är med, och jag vill ju gärna att de tycker att julen i stugan var helt ok.

Gubben gör som på gubbars vis, han säger att jag ska inte handla så mycket. Det är ju bara en dag som julen varar.

På juldagen börjar mellandagsrean, ingenting är heligt nu för tiden.  Folk är som tokiga där ute i affärerna. Konstigt att de har några pengar kvar efter att de varit som tokiga där ute i affärerna för jul. Ja, nästan hela december, om man tänker efter.

Att vara gäst här i stugan under vintermånaderna kräver stort mod. Att åka ned går alltid bra, men ska de kunna ta sig härifrån?

Dottern sa att de hade spadar med sig i fall, men spadar har vi också en uppsjö av. Att se hela familjen stå och skotta backen sent på julaftonskvällen, när tomten springer som bäst ute i gårdarna, det vill jag inte.

Så jag hoppas och håller tummarna att snön håller sig i schack och stannar där uppe i himlen under julafton.

Så klart de kan sova i stugan, men med hundarna och katterna innebär det ett visst problem. Kattstackrarna kan inte sova på höloftet, julafton ska alltid vara så jättekall. För två år sedan gick vi till grannen en kilometer bort, här bor vi inte så tätt. Då var mitt hår som stack fram ur mössan alldeles täckt av rimfrost, det var -24 just den kvällen.

En annan kallkväll brukar vara nyårsafton. Så blir det nog i år med.

Fast det struntar jag i, brukar inte ens sitta uppe till tolv, kvällstrött som jag är. Varför ska man sitta uppe bara för att det är nyår?

Föräldrar har överspeedade barn uppe, folk är halvfulla och orkar inte pressa ned en enda kanapé till.

Barnen som måste gå och lägga sig i tid hela året, de måste vara uppe och höra nyårsklockorna just denna kväll.

Nej, någon nyårsfirare är jag inte heller.

Ska fira födelsedag mitt i allt detta också, gubben jobbar den första dagen efter julhelgen, så gör de flesta andra också som inte är och springer på mellandagsrean.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag föddes helt enkelt på en knasig dag. Ingen orkar fira efter helgens alla utsvävningar.

Så går jag och fyller jämt också. Då säger alla att då ska det tas i lite extra. Bäst är det när man fyller ojämnt och kan strunta i födelsedagen. Bara få ett grattis över telefonen från släkt och vänner om man ens får det.

Nej, jämnt ska det vara i år.

Nu råkar inte så hemskt många veta om det, det är två grannar och en och annan släkting som bor i främmande land, eller långt borta i detta. Så något tabberas blir det inte i alla fall, jag behöver inte precis avtacka mig i någon tidning.

På födelsedagen ska jag äta indiskt. Det är den godaste maten jag vet, snålvattnet rinner när jag tänker på smakerna och det mjuka Naanbrödet som går att doppa i den heta curryn. Så ska jag ha det på min födelsedag, inte göra ett pillijox utan bara sitta och äta indiskt.

Förstår mig inte heller på de där stora födelsedagskalasen folk bullar upp med.

Köpa eller laga mat för ett mindre kompani, skaffa dricka för en hel förmögenhet och bjuda in kreti och pleti man aldrig umgås med annars.

Nu är det en och en halv dag kvar till jultabberaset, mamman har bråda tider.

En God jul och ett Gott nytt 2013 till er alla.

Korvgubben

Gumman trillar köttbullar. Nåja, inte köttbullar direkt, utan vi som kör vegetariskt vill gärna ha mandelköttbullar.

Det gäller att vara påhittig som vegetarian, vi som gillade köttbullar på julbordet vill inte vara utan dem nu. Men ett dilemma är att vi inte äter döda djur.

Då kan man istället göra alla kor glada och göra mumsiga med mandel.

http://lundagard.se/2012/08/27/vegetariska-mandelkottbullar/

En del tycker inte att vi vegetarianer ska äta köttsubstitut, fast grejen är att vi innerst inne gillar korvar och annat smått och gott. Uppvuxna med de smakerna, det finns inget som doftar så gott som en kokt med bröd. Speciellt när jag passerar någon korvgubbe. Undrar varför envisas folk i min generation att kalla dem för korvgubbar?

Det beror nog på att vi växte upp med gubbar som stod med en låda på magen.

Tjocka var de oftast också, kanske de åt för mycket av sin korv?

 Jag minns speciellt en korvgubbe som fanns i Vasastan där jag hade min uppväxt, han var inte en sådan som hade låda på magen, men väl en pytteliten korvkiosk.

Den stod vid Vanadisplan där 7ans spårvagn gick förbi. Det var den bästa spårvagnen tyckte jag, den åkte ända fram till Gröna Lund och Skansen.

Nu tycks de ha återupplivat lite av spårvagnsåren där i storstan. Tvärbanan eller vad det kallas. Men det är inte samma sak som min barndoms blåa spårvagnar. De gick i graven vid högertrafik omläggningen 1967, synd tyckte många. De var åtminstone bra för miljön. Fast miljön det var nog nästan ingen som brydde sig om då på det glada sextiotalet. Det var först på sjuttiotalet som de slog larm om att DDT, Hormoslyr och asbest var farligt. Innan dess hade vi sprutat och spikat hej vilt.

Såg en bild från femtiotalet häromdagen, en man gick omkring i vit skjorta och slips på en åker och sprayade DDT. Tänk hur det var.

Nu kom jag ut på ett spårvagnsstickspår, korvgubben var det.

Han var tjock han också. I den lilla kiosken där han knappt kunde vända sig, stod han och sålde kokt med bröd, eller grillad med bröd, senap och ketchup.

Detta var innan korvgubbarna skulle ha en mindre restaurang i sin meny. Inga konstiga korvar med konstiga namn, inga tillbehör.

Sibylla stod det ovanför kiosken. En svensk snabbmatkedja som började redan på trettiotalet, fast då endast med korv. Jag älskade just Sibyllakorv, den är för övrigt uppkallad efter kungens mamma. Köpte en gång en burk Sibylla och kokade hemma, den smakade och doftade inte lika bra som de gör ute. Kanske ska man koka inne och ställa sig ute på gårdsplanen och äta? Har aldrig mer försökt, blev vegetarian istället.

Mina föräldrar köpte en korv åt mig där varje gång vi skulle åka till Skansen, jag var lite rädd för den buttra tjocka gubben. Hade hört av pappa att han kunde vara på dåligt humör ibland och skälla ut sina kunder. Trots han helt saknade serviceinriktning och charmkurs så köpte folk sin korv där. Han var den enda som fanns i närheten, när kvällshungriga klev av spårvagnen.

I närheten låg också Hotell Oden. Dit gick vi på söndagar ibland och åt, det var när pappa ville ha sig en öl och en snaps, mamma drack kakaolikör.

Jag fick alltid den speciella barnmenyn. Hotell Odens restaurang var fin med vita borddukar, någon satt och klinkade på ett piano i ett hörn. De mjuka mattorna gjorde att det endast hördes ett dovt sorl från gästernas prat.

Min barnmeny bestod av köttbullar med lingonsylt, pannkakor med sylt, det var det hela i stort sett. Hamburgare med pommes frites, var ännu inte uppfunnet i Sverige när jag var sju år. Pizzan skulle också dröja ca 12 år innan den gjorde sitt segertåg i landet.

Barnmenyn var utformad som ett tåg. Vek man upp tåget så stod maten på lokdelen och efterrätterna på den första och enda vagnen. Oftast åt jag pannkakor och sedan fick jag glass till efterrätt.

När vi suttit där, alldeles för länge tyckte jag, så var det dags att gå hem igen. Vi passerade alltid Vanadisplan och korvgubben. Jag som höll mamma i handen, försökte alltid att gå så långt ifrån den bistra gubben som jag kunde. Inbillade mig alltid att han skulle tränga sig ut ur den lilla kiosken och komma efter oss, eftersom vi inte köpte korv när vi gick förbi.

För det mesta satt han bara där och glodde ut med uttryckslös blick, han påminde mig om en ledsen bulldogg jag hade sett i en bok.

Min mammas bror brukade komma på besök ifrån Norge ibland. När det blev för tråkigt att sitta hemma med oss i lägenheten, så gick han och pappa till Oden.

En kväll hade han fått en del innanför västen och på hemvägen passerade de naturligtvis korvgubben. Till min pappas stora fasa så stannade han och sträckte in huvudet i luckan.

-          Det smakar skit om din korv, sa han.

 Pappa skämdes och ökade på stegen, gubben glodde så att ögonen stod rätt ut i hans runda ansikte.

När de skyndade iväg så fann sig i alla fall gubben och stack ut sitt huvud ur kiosken och skrek efter honom.

-          Det smakar skit om dig med.

Jag var för liten för att tycka att det var roligt, men de vuxna skrattade gott. Det dröjde länge innan pappa vågade sig förbi, kanske skulle gubben känna igen honom som kumpan till den där uppstudsiga norrmannen.

En dag kom pappa hem och berättade att några ungdomar hade slagit ett rep kring kiosken, gubben hade suttit fast där inne ett bra tag innan någon förbipasserande hade hjälp honom ut.

Gubben är sedan länge borta, han var gammal redan då. Men jag kommer aldrig att glömma honom och hans lilla kiosk. Kokt med bröd doftar gott.

Kvinnor kan

Gumman tänker på hur det egentligen är. Julen är en riktig kvinnofälla, vi vet det och likt förbaskat går vi och ramlar ned i den varje år. Fast hur skulle det se ut, om vi bara satt på ändan och lät gubbarna ordna upp allt för en gångs skull? Det skulle inte bli mycket till jul. Färdigköpta kakor, en djupfryst Jansson och tillika köttbullar. Samt en massa suckar därtill.

Tänker tillbaka till hur det var förr, när kvinnan inte var annat än en andra klassens medborgare. Hade jag levat då så hade jag inte haft så mycket annat för mig än laga mat och stoppa strumpor. Jag hade inte fått lov att gå ut som jag ville, och definitivt inte haft ett arbete.

Fick svaret på varför farmor aldrig satte sig till bords med oss, när hon växte upp så satt inte kvinnor sig ned vid bordet när de lagat mat. De stod upp och åt vid spisen.

I det gamla bondesamhället var det mannen och barnen som skulle förplägas, kvinnan hon var bara något som stod vid spisen och servade sin familj. En ingentingfigur fast det var hon som oljade hela maskineriet.

Farmor som var född i slutet av artonhundratalet hade lärt sig det från sin mor, som i sin tur lärt sig den från sin osv.

Mina föräldrars generation bröt trenden. Tur att de gjorde det. Jag skulle tycka det var jobbigt att stå vid spisen medan gubben satt vid bordet.

Nu har vi kommit ganska långt här i västvärlden, vi kan väl i stort sett göra allt gubbar gör, fast mycket mer ibland.

Nu är jag inte mycket till snickare, eller byggare. Ser på ”Arga snickaren” han ska alltid envisas med att kvinnorna ska bygga de också.

Jag är väl av en annan uppfattning, lite gammaldags. Det finns gubbgöra och kvinnogöra, har funnits i alla tider. Låt de som kan göra jobbet, inte är det väl meningen av vi kvinnor ska kunna allt här på jorden. Vara mödrar, fruar, matlagare, städare, organiserare, tröstare, stöttare, förvärvsarbetare, byggare och målare. Ta åtminstone bort de två sista. Något ska väl gubbarna göra också. Annars gör vi det för lätt för dem. Eller hyr in yrkesmän, de som kan.

Jag ser ganska mycket på SVT play, där finns intressanta dokumentärer i massor.

Fick för mig att se på en serie som gått på TV som heter ”Why powerty”, handlar om fattigdomen i världen och svårt det är att ta sig från den. Några få lyckas.

Just ett avsnitt handlar om en beduinkvinna i Jordanien, hon får chansen genom ett projekt att lära sig solenergi i Indien. Att hon sedan är analfabet och inte vet så mycket mer än om livet i tältet, gör det hela mer intressant.

Sagt och gjort, hon ska iväg i sex månader till Indien, lära sig bygga solpaneler, komma tillbaka och lära ut det hon kan, till den övriga befolkningen.

Om vi tycker att gubbarna här hemma är lata, så är det ingenting emot vad de är där nere. De låg på en matta och rökte och bestämde, mest hela dagarna.

Hennes gubbe som hon hade sex barn med knotade förstås, till saken hörde att han skulle inte behöva ta hand om ett enda barn när hon åkte. Det skulle naturligtvis en kvinnlig släkting göra. Han hade dessutom en familj till som kunde se till att han fick mat i magen. Han blossade och gnällde, hon tog farväl av sina barn och åkte iväg.

Gubbarnas makt är stor, i alla fall där nere. Hon fick inte åka ensam, hon måste ha en man med sig. En manlig släkting åkte med som förkläde.

Väl där så träffade hon andra kvinnor från tredje världen, de satte igång och byggde solceller så det stod härliga till. Hur de lyckades, det fattade jag inte, all undervisning var på knagglig indienengelska och hon kunde inte ett ord.

Förklädet, den manliga släktingen låg och drällde och rökte mest hela tiden.

Efter någon månad så började terrorn hemifrån, mannen där hemma kände väl att han började förlora makt, så han satte igång och ringa. Vill bara nämna att alla tycktes ha mobiltelefoner. Undrar hur de kan ha täckning där ute i öknen? Vi som inte ens har täckning här i stugan, i ett rikt land.

Han skulle minsann ta barnen ifrån henne om hon inte kom hem, det var det enda han hade att komma med. Och som mor förstår varje kvinna, att det vapnet är det effektivaste av alla. Hon fick åka hem!

Tillbaka i tältet så låg han där och rökte och gnällde. Hon som sett något annat, insåg att hon blivit lurad. Han var inte mer än en miserabel gubbe.

Hon hade inte mycket hjälp av kvinnorna heller, de tyckte att hon skulle stanna hemma och se efter honom och barnen. Så i stort sett hade hon hela byn emot sig, men stod rätt stark i sin övertygelse.

Talade om för mannen att han hade en vecka på sig att förändra sig till något bättre, annars skulle hon åka igen. Han bättrade sig inte, hon packade.

Hela historien slutade med att hon åkte tillbaka, lärde sig att få igång el med solceller och åkte tillbaka hem till tältet efter sex månader. Fick med sig andra kvinnor i byn som hon undervisade. Gubbarna låg kvar på sina mattor, inte en enda byggde solceller. De ligger väl kvar där än och latar sig, ser på TV som är drivna av solljus, läser Koranen i lampans sken.

Så även om det är motstånd från allt och alla så följde hon sitt hjärta och gjorde någonting, dels för sig själv men också för sina barn och hela byn. En mycket fin berättelse och en mycket fin film. Se den om ni vill.

http://www.svtplay.se/video/603898/ljusets-modrar

Vi har väl svårt att tänka oss hur kvinnor behandlats under historiens gång. Idag låter det konstigt i våra öron. Tänk på hur länge människan har funnit på jorden, det är bara i den sista nanosekunden vi har kunnat göra i stort sett vad vi vill och även gå och rösta.  

Så vi kvinnor får sträcka på oss lite extra vid jul. Utan oss hade den inte blivit av.

Adventsstök

Gumman har rotat klart. Undrar hur många i detta avlånga land som svurit åt ljusstakar som inte fungerat, som de bevisligen gjorde förra året när de blev undanstoppade. För det mesta är det ett fasligt ståhej, det där med adventsljusstakarna vi envisas med att ha i våra fönster. En del orkar inte plocka bort dem, utan har juleljus långt in på vårsidan.

Det är nog därför att det är så bökigt att sätta fram dem. Vi har vår kartong med adventsljusstakar på höloftet. En och annan tomte ligger där också.

Skickade upp gubben i år för att han skulle ta ned kartongen, det är en flyttkartong modell större. Då upptäckte han att det låg en halv meter snö där uppe bland alla grejor. Snöstormen som drog över i går och i förrgår, hade gjort att snön yrt in under takplåten och lagt sig i ett vitt lager. Så nu får vi upp och skotta på loftet också.

Som om det inte skulle vara nog med all skottning ute.

Väl nere, så gäller det att försiktigt ta fram dem ur originalförpackningen, utan att ha sönder de ömtåliga små lamporna. Är en sönder så fungerar ingenting. Då får man stå och skruva i en ny i alla sju lamporna och hoppas på att just den tredje eller fjärde har givit upp hoppet om en fröjdefull jul.

Naturligtvis så är det den sista, fast det beror väl på från vilket håll man börjar. Jag börjar alltid i fel ände. Så lyser det igen, men det lyser inte lika i alla lampor. En del är svaga och en del riktigt bländar. Glödlamporna man letat fram i affären har olika watt.

En hel vetenskap för sig, att få rätt.

Satte dit mina föräldrars gamla i gjutjärn, här på kammaren där jag sitter för det mesta.

Den bländade mig. Så in i kartongen igen och rotade fram den röda i trä, som jag inte riktigt tycker om, men den var den enda som fanns kvar. De vita lite finare, är förpassade till köket och vardagsrummet, där vi sällan sitter nu för tiden, nu när vi har våra datorer istället.

Ned på golvet igen och dra ur den i gjutjärn, lirka sladden bakom datorn och upp på fönsterbrädan, utan att ha hela rasket i golvet. Fram med den inte lika fina röda och lirka sladden bakom datorn och ned på golvet. Lägga sig på alla fyra och in i kontakten till den andra lampan som jag inte kan ha tänd till jul.

Låt oss konstatera att det aldrig finns nog med uttag till de där förbaskade stakarna.

Nu lyser den i alla fall den röda, och jag blir inte bländad av den. Halleluja!

Sedan har inte alla en knäppknapp, bara de moderna och lite finare. I alla år har det varit nog att bara skruva på en lampa och släckt, om man inte tillhör elslösarnas skara och har dem tända dygnet runt. Sedan ett antal år tillbaka så fick jag höra att det inte räckte. Man måste ned på golvet och dra ur! Annars kan det börja brinna, det vill vi ju inte. Så lite gymnastik får det bli till jul i alla fall.

Sedan är det de andra lamporna som stod där innan adventsstakarna skulle upp, de blir undanstoppade i diverse garderober och skrymslen med sladdarna rullade kring magen. Lite snopna får de stå där tills man är ordentligt less på julen, och hivar in den i kartongerna igen, och upp på höloftet.

Undrar om det är enbart vi nordbor som håller på så här? I USA gör det allting på riktigt och klär in hela huset i lampor, det börjar så smått komma hit till våra breddgrader, men har inte riktigt slagit igenom. Vi är lite försiktigare vi svenskar, vill inte utmärka oss som någon utöver de andra som bor på gatan. Antar att elpriset också avskräcker. Vi har det högsta elpriset av våra nordiska grannar, det är elskatten vi ska betala. Min norska kusin säger alltid att det inte kostar mycket i Norge med el, den är så billig. I så fall är väl den det enda som är billigt i det landet.

Sverige är världsbäst på skatter. Här får vi betala moms på skatten på elräkningen. Halleluja igen!

Jag är lite av en elspion också. Kollar alltid noga, när på året vi gör av med mest. Det är praktiskt och bra nu när vi får se och betala för vad vi verkligen gör av med.

December är överlägset i elslöseri. Inte bara alla adventsstakar som står där och lyser, ugnen är den verkliga boven. Till jul ska det vara kakor och frestelser, ugnen går och tuffar mest varje dag när det börjar dra ihop sig.

Ugnen och motorvärmarnas tid är här

Nu är det advent i stugan och katterna får trängas med stakarna i fönstret där de gillar att sitta och titta ut. I början hade de ned dem, tills vi uppfann gummisnodden.

Fäster en gummisnodd kring stakarna och fäster den sedan i öglan till fönsterlåset eller vad de heter. 

Nu kan inte katterna ha omkull dem och alla ljusen får förhoppningsvis hålla sig hela. Det gäller att vara uppfinningsrik, när man har katter som alltid ska sitta högt. De håller sig aldrig på mattan. 

Levande ljus är också ett gissel, katterna kan få eld i svansarna när de nosar lite försiktigt och sedan glömmer baken när de vänder ryggen till. Så inga levande ljus i stugan utan noga uppsikt. Vänder inte ens ryggen till, släcker hellre. Tror jag berättad det förr, men en av mina katter satte eld på sin svans, det var för många år sedan men det etsade sig fast i mitt minne.

Nu är snöröjaren här och skyfflar snön på gräsmattan, det blir till att plocka grus till våren igen. Samma visa varje år och vår.

Fredagsfunderingar och lite annat

Gumman skyfflar snö. Nu har vi kommit till den tiden på året jag gillar minst av allt. Ni som följer min blogg vet väl att jag inte är en hejare på vintersporter, inte heller någon hejare som gillar att köra i svåra förhållanden, men en riktig hejar på att alltid vara kall med långkalsongerna nedstoppade i byrålådan.

Kollegan lever alltid upp och skrattar glatt av mina väderkommentarer, hon är yngre och tar det med jämnmod, som jag gjorde när jag var i hennes ålder. Ju äldre man blir, ju svårare är vintrarna. Fast jag vet att det inte finns mycket att göra åt det, vädret blir som det blir, så måste jag oja mig och sucka så där lite extra när vädergudarna är vreda. Det hör liksom till.

Idag blåser det nordöstlig vind, då betyder det att stugan ligger mitt i gevärsmynningen för att vinden ska leta sig in i springor och fönster. Fönstret i min kammare måste vara väldigt otätt, det blåser på mig där jag sitter med stela fingrar och knappar på min dator, rullgardinen fladdrar faktiskt lite.

Vart vinden kommer ifrån och allt sådant, det behövde jag inte bry mig om när jag bodde i storstaden. Nu är det nästan så att jag springer ut och blöter ett finger, håller upp det och konstaterar att idag är det nordostlig. Bäst är västanvinden, då ligger skogen bakom stugan som en skyddande mur.

Gubben har fått jobb, hans första dag var idag. På årets snöigaste och blåsigast dag naturligtvis. Men han är lika glad för det, han tar det med ro, tillfreds att få känna sig behövd i arbetslivet. Det är inte alla förunnat nu när varslen duggar tätt. Vart ska det sluta undrar jag? Vet att jag inte kan göra mycket åt det, precis som vädret. Det blir som det blir.

Jägersrogänget har dragit iväg till varmare land. De är lyckligt arbetsbefriade, så de kan flytta runt lite hur som helst. En del är i det varma fuktiga Thailand och en del är i det kanske inte fullt så varma, men säkert behagliga Turkiet. Det är bara vi dumbommar som stannar kvar här och genomlever vintern.

Nu börjar skidskyttesäsongen. I alla fall på radio, allt annat får ge vika för avlägsna smällar och kommentatorns röst som säger

-         Träff, bom, träff.

Hur i hela friden kan någon gilla att lyssna på det? Nej, ha en egen radiokanal för de sportnördar som gillar att se skidskytte för sin inre blick, låt oss vanliga ha lugn och ro.

Fast då finns ju de där skvalkanalerna att ta till, de som kör samma musik dygnet runt, veckor i sträck. Med lite uppmuntrande reklam som små avbrott i dunkandet, fast om sanningen ska fram så lyssnar jag sällan på radio annat än i bilen. Den har en radio som man nästan måste vara raketforskare för att förstå sig på.

På tal om raketforskare så tror jag att man måste vara det för att kunna få igång en multifjärrkontroll. En sådan där som man kan ha till alla apparater, inte fem stycken som det är nu.

Gubben köpte en för ett tag sedan, den som vi har till digitalboxen är utsliten av åratal av flitig användning. Vi gjorde precis som det stod, även om vi inte riktigt fattade vad som stod. Den som författat just den instruktionen var just ingen pedagog.

Vi fick den inte att fungera! Talade med grannen och han hade flera stycken som han aldrig fått att fungera. Antar att någon på detta jordklot har fått igång dem, annars skulle de väl inte säljas. Kanske är det så att ingen någonsin fått dem att fungera, men vågar inte nämna det, i tron att andra skulle tycka de var dumma i huvudet. Det ligger nog säkert miljoner oanvända i lådor runt i världen och skräpar. Allt är en enda stor bluff! Något att fundera över en sådan här snöig dag.

Småfåglarna har fått sina frön, har redan fyllt på behållaren två gånger idag och klockan har just slagit tolv. De klamrar sig skickligt fast i fågelbordet och pickar bekymmerslöst i sig solrosfrön. Tittar när de värsta vindbyarna kommer, men de sitter kvar, de måste ha starka små ben.

Till helgen är det advent. Nu när vi ska vara ett multireligiöst samhälle är det konstigt att den inte avskaffas, med hänsyn till de inflyttade med annan religiös åskådning. De kan ju ta illa upp. Avskaffa julen också när de ändå håller på, den om någon är en kristen högtid.

Idag skulle det vara otänkbart att sjunga en psalm innan varje skoldags början. Det fick vi göra, fröken trampade orgel och vi sjöng. Fast det kan vi vara utan, det var bara jobbigt tyckte vi barn. Förstod inte meningen i det, skulle bara vara så att vi sjöng psalmer där vi inte riktigt fattade orden. Trygga räkan.

Jag ska väl sätta dit några adventsljusstakar i fönstret, det är allt. Har som tur är inga gardiner för fönstren, så att byta dem blir inte av. Annars är det ett joxande med folk som ska byta gardiner till jul. Gammal tradition kanske, sitter i de flestas gener, nedärvt i led efter led.

Snart är julen över och vi med den, några kilo tyngre.

Jag ska faktiskt baka några kakor, det är ett år sedan sist. Har tittat på ”Hela Sverige bakar” och blivit inspirerad. Det ser så lätt ut när de står där och mixar ihop ingredienser i sina skålar och får fram vackra bakverk i ett nafs. Inga brända kakor och ett kök som ser ut som ett slagfält vid Waterloo. Så jag ska pröva igen, bakning sägs vara lugnande säger de som vet. Jag behöver det nu när snön packar upp sig utmed husknuten, och vinden tar i så hela stugan skakar.

Glad advent på er, eller vad de nu heter.

Moderna tider

Gumman kör flygplan. Det har varit en vecka med både upp och ned som vanliga veckor är. Vi bestämde oss för att gammelkatten skulle få somna in på kökssoffan som idag. Sedan blev han pigg och matglad igen och då ställde vi in avrättningen.

Nu får han hänga med ett tag till. Jag resonerar så att så länge ett djur inte verkar ha ont och äter och det kommer ut som det ska i andra änden, då får de leva även om de är gamla och skröpliga för övrigt. Han gillar att sitta i fönstret och titta ut, sedan har han köksbordet som han bor på. Låt det få vara så hans sista tid i livet. Har inte hjärta att neka honom något.

Annars överlevde vi ju den 22 november. Inget speciellt hände här i alla fall. Domedagen är inställd den också. Nu får vi vänta tills 21 december.

För Niklas på bilverkstaden var det inte en vanlig dag. Han kommer att komma ihåg den dagen, då allt körde ihop sig. Folk väntade på bilar och nya kom in, det var inspektioner av bilar från någon myndighet. Det resulterade i att jag fick köra flygplan.

Min lilla bil blev inte klar före lunch. I andra yrken kan folk skippa sin lunch och ta en macka i farten om det kör ihop sig. Men inte på bilverkstaden, prick klockan tolv ska de vila och äta. Om det så står trehundra bilar i kö för att komma in, det spelar ingen roll.

Jag blev lovad att få låna en bil istället, det för att jag skulle slippa gå omkring i några timmar till och skrota på stan. Hade redan gått igenom hela Coop i en timme, vridit och vänt på diverse matvaror. Impulsköpte små efterrättsformar som kan både stå i ugn och i frys. Perfekta för en panacotta eller en hopslängd tiramisu. Nu köpte jag bara fyra, så fler gäster får inte komma.

När någon säger att jag kan låna en bi,l så känns det inte bra. För det första så måste jag ha lång startsträcka att lära känna en bil. Har efter tre veckor börjat vänja mig vid lillbilen, nu skulle jag plötsligt kasta mig in i en annan bil och köra tre mil hem och tre mil tillbaka.

Verkstadskillen lotsade mig fram till en väldigt futuristisk sak som stod där. Den var så där låg fram och lite sportig. Stor såg den också ut att vara.

Det började med att jag inte kunde få fram sätet, verkstadskillen fick gå ur och titta mellan mina ben, där fanns ingen spak.

Bilen var utrustad med elektrisk anordning, en knapp som höjde, sänkte, tippade fram och bak, samt sköt stolen i den benlängd man ville ha.

Redan där kände jag mig lite vilsen, insåg desperat att mina körglasögon låg kvar i lillbilen. Jag var vid det laget ganska högröd i ansiktet av anspänningen. Det är inte lätt för gummor att ställa om sig från puttebil, till flygplansmodell.

Jag tjöt om att jag måste ha mina glasögon, verkstadskillen ilade iväg och kom tillbaka med dem i högsta hugg.Lillbilen hade stått upphissad så han hade fått klättra in i den.

Med dem på näsan skulle jag starta eländet. Det fanns ingen nyckel!

-          Tryck ned kopplingen och trampa på bromsen, sa killen. Tryck sen på starknappen.

Jag gjorde som jag blev tillsagd, även om det kändes helt fel och konstigt.

Bilen brummade igång. Jag glömde och fråga hur man ställde in backspeglarna, beslutade mig för att inte titta i dem i alla fall. Jag skulle bara köra E4 fram, de där bakom skulle få sköta sitt bäst de ville. Jag var glad om jag kunde köra rakt fram.

Jo, så var den sexväxlad också. En till växel att hålla reda på. Hade problem när det blev fem stycken en gång i tiden.

Sagt och gjort, jag körde iväg och det gick bra tills jag kom ut på E4, där går det inte att ligga och krypköra precis. Men så var det den sjätte växeln, hade lyckats fått i femman, den låg ju ungefär där alla normala bilars femte ligger.

Beslutade mig då att inte lägga mig i den sjätte, skulle bli problem i mitt huvud då.

Jag blev lite övermodig, man blir lätt det i flygplan. Det var blåa staplar och instrumentpanelen liknade en cockpit. Vad de blåa staplarna betydde har jag ingen aning om, jag hade fullt sjå att titta på vägen.

Då dök det en lastbil upp i periferin, det betydde att jag måste om den i någon trög backe. Om tradarna höll normal hastighet även där så skulle det vara ok. Men vägen är konstruerad så att det finns omkörningsfiler, en tvåett väg med räcken på bägge sidor.

Tänkte en gång till om jag skulle lägga i den där sjätte, men jag brakade om på femte. Hittade varvtalsräknaren och såg att den var ju inte så fasligt hög, det var långt kvar till det röda.

Hej vad de gick, bilen sköt förbi långtradaren. För en tiondels sekund kände jag mig som ”The king of the road”. Såg till min förvåning att jag låg i 130, saktade snabbt ned till mina vanliga 100. Det kändes bäst så.

Har för det mesta haft bilar som känns som om de ska gå sönder vid omkörning, här var gasen alldeles för lätt.

Svängde in till vår by, skulle lägga i fyran, var lite rädd att den där sjätte skulle komma i istället. Så jag knixade till spaken lite för mycket och hoppsan, där var det tvåan. Hade jag haft ögonen på varvräknaren då så var den nog i botten. Tyckte synd om bilen, luktade det inte lite bränt?

Tog mig till ICA och parkerade. Tryckte på låsmojängen på nyckel och det blinkade till och backspeglarna vek ihop sig som rädda musöron. När jag gick från bilen så lös framljusen, fick gå tillbaka för att se om bilen var ok, då slocknade de.

Har läst om en finess bilar har idag, det heter follow me home, för nattsuddare. Det betyder att bilens lysen inte stänger av direkt då man låser den. De lyser upp ens tillvaro medan man vacklar kring i mörkret. 

Lyckade handla lite fast jag hade nog ett ganska högt blodtryck, det blev för mycket att köra flygplan i tre mil.

Träffade en bekant och pratade, plötsligt vek sig backspeglarna ut igen. Jag hade inte tryckt på låsmojängen. Kände om bilen var låst, det var den.

Jag är alltid lite rädd att känna på låsta bildörrar, kanske finns det ett larm som börjar ljuda högt. Jag skulle inte ha en aning om hur man stänger av det.

Väl hemma såg jag att när jag lade i backen, så kom det en bild i backspegeln på det som jag hade bakom mig. 

Parkerade fint framför huset, låste bilen, backspeglar vek lydigt in sig. Skulle sedan gå ut och visa gubben, när jag närmade mig bilen vek den lika lydigt upp speglarna. Ingenting mer, när jag sedan flyttade mig längre från bilen så vek de ned sig igen. Som en ledsen hund när matte inte ville ge den godis. Insåg sedan att det hade med nyckeln som jag hade i fickan. När ägaren kommer travande så spetsar bilen sina öron, redo för ännu en åktur.

Fast nyttan med den finessen förstår jag inte.

Idag ska gubben köra bilen till stan, han kan nog med alla de där växlarna bättre än jag. Sen vill jag att han ska få köra lite flygplan också.

Lillbilen är klar och jag kan skrutta hem i den. Det känns tryggt.

Domedagen är nära

Gumman vaknar mitt i natten, nåja i alla fall halv sex på morgonen. Det är inte så lite pensionärsvarning i detta. Kommer ihåg att jag alltid tyckte farmor och farfar steg upp okristligt tidigt, när de inte behövde.  

Farmor sa alltid att det var tidningsutbärningens fel. När de slutade med den så gick de upp av bara farten.

År ut och år in gick de upp mitt i natten, tog sin barnvagn och hämtade en bunt Dagens Nyheter, drog vagnen i ur och skur genom de mörka gatorna i Stockholm. Säkert mötte de på en och annan nattsuddare. De gick in i port efter port och delade ut färska rykande tidningar.

Efter ett par timmars travande så gick de hem. Farfar fick i sig en liten frukost och sedan gick han till sitt ordinarie arbete, som började klockan sju.

Jag har inte riktigt klart för mig vart han arbetade, nu är alla borta som kan ge mig svaret. Får väl leva med den frågan obesvarad.

Därför var de uppe före tuppen och somnade tidigt. Nu har jag inte ägnat mig åt tidningsutbäring, men är väldigt kvällstrött och hemskt morgonpigg, det är väl i mina gener kan tänkas.

Annars har vi blivit en bil fattigare denna vecka som gått. Baleno fick ett bra hem i Sundsvall, jag har blivit lovad att jag kan hälsa på honom. Han känner väl sig lite bortkommen just nu, men det blir nog bättre.

Den här kommande tiden har i newagekretsar utlovats att bli någon alldeles speciell.

Ni har väl alla hängt med i domedagsprofetiorna angående Mayakalendern och dess slut. Kanske har vi bara hetsat upp oss i onödan, kanske de som höll på med kalendern helt enkelt tröttnade, eller så dog de, och ingen kunde ta över profetiandet.

Jag tänker vara snäll med er och utan att fördjupa mig mer i denna mystiska dunkla tid, tänker jag ge er två datum. Kom ihåg vart ni hörde det först, händer ingenting märkligt, så glöm vad jag har sagt.

Håll i er nu! Den 22 november och den 21 december 2012.

Jag vet att det sista datumet är mitt i värsta julstöket, men det är inte jag som hittade på det.

Nästa vecka precis den där superviktiga dagen, så har jag tid för lilla bilen som ska få motorvärmare.

Nu kan jag inte tala om för er vad som kommer att hända de här dagarna. Det är det ingen som riktigt kan. Lite luddigt i kanterna som det kan bli, när folk hetsat upp sig i åratal och självutnämnda profeter säger än det ena, än det andra.

Vill inte fördjupa mig mer i ämnet, händer det något så kanske ni utser mig till profet och det vill jag inte.

Har vänner som ska åka än hit och än dit, i alla fall den 21 december, Hawaii är tydligen stället att vara på just då. Det vet väl alla!

Jag som inte fattad det förrän nu, får väl stå och vispa i julgodiskastrullen istället.

Det är väl så att jag innerst inne inte bryr mig så mycket, vill inte ha någon förändring, är glad att saker och ting är detsamma.

Farmor och farfar brydde sig inte heller med profetior och annat konstigt, som inte hörde vardagen till. De arbetade och var glada när kvällen kom, så de kunde sitta och sova framför radion. I slutet av deras liv satt de framför teven och sov lika gott där.

Farmor lagade mat och satte fram, själv stod hon vid spisen tills alla hade ätit klart. Redo att lägga upp på någons tallrik om de ville ha mer.

De pratade aldrig om sina drömmar, vad de ville med livet eller något som de tyckte hade gått fel. Att betala hyran och räkningarna var nog för deras del.

Vet inte varför jag tänker så mycket på dem, just idag. De står för enkelheten här i livet, det är för komplicerat nu för den stressade nutidsmänniskan.

Idag är det så populärt att bli utbränd om man arbetar lite för mycket, farmor och farfar satte sig i en stol och sov. Kanske arbetade de för mycket och var utbrända de också, men det uttrycket fanns inte då.

För övrigt har rådjuren fått sin havrekross för i år. Nu kan vintern komma. Ser mig själv som en eremitkräfta som drar sig baklänges in i stugan och drar den över mig, synd bara att jag inte kan stanna tills våren.

Då och nu

Gumman tänker på hur allt har blivit. Nu har jag uppnått en ålder som gör att jag kan sitta och fundera på hur det var för en så där 40 – 50 år sedan.

Gubben var till Stockholm  i förra veckan, han bodde på ett litet hotell i Gamla Stan.

Gamla Stan för er som inte bor i Stockholm, är nog bara Västerlånggatan, och de andra turiststråken som går igenom. Ett ständigt lämmeltåg av turister, vandrar från Drottninggatan till Gamla Stan.

När jag var yngre var Gamla Stan ett ställe som mamma tog med mig för att köpa kappa. Västerlånggatan var en enda lång kappaffär. Vägg i vägg låg det stora butiker med enbart kappor och jackor. Idag är de borta. Kanske finns där någon relik kvar som visar tider som flytt.

Gamla Stan var också ett ganska ruffigt ställe, omoderna lägenheter där det bodde lite konstiga tanter och farbröder. När man tittade upp i gränderna galopperade stora råttor kring i skymningen.

Ingen hade en tanke på att bosätta sig i där. Nej, på den tiden var det förorterna som var i ropet. Ljusa moderna lägenheter, med skog och sund luft utanför, inget skulle väl tänka tanken att sätta sig i en omodern lägenhet i Gamla Stan med enbart kallvattenkran och dass i trappen.

Idag vet vi hur det är. En lägenhet  kostar en smärre förmögenhet.

Tänk så allt ändras med tiden.

Söder var också ett tillhåll för de lite fattiga, arbetarstadsdel sedan århundraden.

Idag vet vi hur det är, up and coming 30-35 åringar ockuperar den stadsdelen, tanter och gubbar är ett exotiskt inslag.

Någon kommenterade ett inlägg på FB om hur bra tandläkarna är i Indien.

Då tänker jag automatiskt på de tandläkare som jag såg där för 40 år sedan.

De som hade sin praktik på trottoaren, en stol, i bästa fall en gammal tandläkarstol. En vanlig stol gick också bra, de som hade dessa hade väl just börjat sin praktik.

Ett skynke på gatan med diverse tänger på, de som kommit upp sig i smöret hade många. Borrar hade en del också, fast det mesta verkade gå ut på att dra ut tänder.

Nya proteser i alla storlekar visades upp bredvid tängerna. Antar att de var nya, men man kan aldrig riktigt veta. Inget tjafs om måttanpassning där, ut med gaddarna och in med en protes. Passade den så var det bra, gjorde den inte så var det väl bättre än en tom mun.

Det gör ont i mig, när jag tänker på hur ont det måste ha gjort att få en protes som skavde och hade sig i munnen.

De som hade borr, hade trampor som drev dem. Som flitiga sömmerskor trampade de frenetiskt, för att få upp en hastighet som kunde driva borren igenom tanden.

Ibland stod någon och höll i huvudet på den stackars patienten, ingen bedövning så långt ögat nådde.

De stod alltid i rader bredvid varandra. De visste om marknadsföring.

Kunder som ville ha tänder fixade gick dit, ju fler de var, ju fler kunder.

Det är inte så smart att vara helt ensam i sin bransch, det drar inte så mycket kunder. Ju fler som säljer samma saker, desto mer kunder som går eller åker just dit för att köpa kappor, teknikprylar osv.  Affärerna på Västerlånggatan visste i alla fall om det.

Nu finns den underbara uppfinningen Internet, det bästa som hänt sedan hjulet. Där var jag inne och letade efter indiska tandläkare på Youtube. De finns fortfarande gatutandläkarna se här: http://www.youtube.com/watch?v=x-vM7Lihw9A

Så var det för 40 år sedan och så är det nu. Indien förändras men de håller kvar det gamla också. Fast nu verkar de ha bedövningssprutor, alltid något, fast hygienen är väl inte den bästa.

Jag gillar inte förändringar. Knotar när jag ska köra min nya lilla bil. Den känns inte som den gamla, det tar tid att vänja sig.

Här i Hudiksvall gillar de att hålla fast vid det gamla. Alla affärer ligger mitt i stan, ont om parkering och trångt och bökigt. Nu diskuteras det om möjligen Hudiksvall ska få ett affärscenter en liten bit utanför. Där skulle det t.ex. dyka upp ett Biltema och andra som jag i dagsläget inte känner till.

Nu oroar sig affärsidkarna kring detta. De tror att alla skulle lämna den trånga bökiga stan och åka en bit utanför.

Jag säger bara en sak. Så länge inte Systembolaget flyttar dit så är det ingen fara. Vi flockas kring denna affär som bin efter honung.

Att möjligtvis Hudiksvall skulle skaffa ett Systembolag till, är nog ingen tanke. Det är ju bara 24 000 invånare i kommunen och de kan gott trängas på ett.

Det är väl tur att det finns gott om hembrännare och religiösa nykterhetsivrare också, annars skulle det barka åt skogen. För att inte tala om all tysksprit.

Jag som inte gillar förändring, jag har svårt för att bli gammal. Som tur är så sker det inte över en natt, det smyger gradvis på. Jag försöker att sätta mig ned och tänka ut en enda sak som är bra med att bli gammal. Hittar ingenting där uppe i huvudknoppen.

Nu är jag lyckligtvis inte ensam om denna förändring, har en hel bunt andra med mig, hela mänskligheten faktiskt. Jo jag hittar en sak, jag är inte lika rastlös som jag var för 20 år sedan. Lite lugnare har det blivit.

Pappa var också en vanans man. Har nog ärvt lite av honom. Han promenerade alltid ned till hotellet i Stockholm. Vi bodde en bit bort, men en halvtimmes avgasluft gjorde honom gott. Han gick alltid samma tid och saker och ting hände precis på samma tid när han gick gatan fram. Efter ett par år så hälsade han på mannen som vevade ned jalusin till sin frisersalong, eller på postbudet som parkerade sin cykel. De var också män av vanor.

Han sa alltid stolt att folk skulle kunna ställa sina klockor efter honom när han kom förbi.

Han fick också förändras när mamma fick för sig att vi skulle flytta till en förort. Hon gick inte att stoppa, vi skulle bort från den bullriga Torsgatan med ölkaféet som sände sitt matos upp i sovrummet. Vi kunde känna vad som varit den populäraste rätten på fiket, pytt i panna eller något annat. Värst var stekt salt sill.

På tal om förändringar, det finns inga ölkaféer längre. Det var ett ställe där gubbar kunde gå och få sig en pilsner och äta dagens rätt. Jag var alltid lite rädd för kaféet, sprang förbi så att ingen ful pilsnergubbe skulle se mig. Det var lite skumt därinne, ett antal bord och en vitklädd servitris som var stor och kraftig och visste hur gubbar skulle tas.

Nu kände vi ingen sådan gubbe och vi satte aldrig vår fot därinne, endast matoset påminde om att fiket fanns. Jag såg heller aldrig någon full gubbe, de var rätt anonyma de som slank in och slank ut.

Jag gillade bryggarhästen som kom med pilsnerbackarna, han stod där ute vid trottoaren och åt ur en påse som var fastsatt i hans grimma. Han som körde satt nog inne och drack en pilsner.

Vi flyttade ut till den luftiga förorten och pappa fick vänja sig vid att ta tunnelbanan istället.

Fiket har nu blivit en fin krog. De har väl finare matos i lägenheten ovanför nu.

Allting förändras och vi med det.

Delpersonligheter

Gumman har tråkigt. Det är tidig morgon, dimman ligger tät utanför stugan.

En sådan morgon då jag kan gå ut och ställa mig och inte höra ett enda ljud, det är som en tyst vägg. Konstigt uttryck, för väggar är väl för det mesta ganska tysta.

Väggar som talar om vad som hänt i det förgångna, det uttrycket menas nog med att har det hänt mycket i huset så det sitter energiavtrycket i väggarna. Inte vetenskapligt bevisat, men så mycket kan inte vetenskapen ännu.

Men här i stugan kan de inte ha hänt speciellt mycket, det är lugnt och skönt, väggarna har inte mycket att säga.Utom att knäppa och härbärga möss.

Jag började med att säga att jag känner att det är lite tråkigt, tråkigt för jag har inte någon lust att göra något speciellt. Ta sig an disken ter sig inte lockande, stryka just nu är heller inget val. Då plockar jag fram den lilla skrivaren.

Den lilla skrivaren bor i mig, närhelst när jag önskar så går jag ut i tänkarstolen på logen någon minut och vips så är den där.

Skrivaren är en delpersonlighet som fördriver tiden med att skriva, det är för det mesta kul och inte ett dugg tråkigt.

En liten kompis som alltid ställer upp och ger näring och förströelse åt sin matmor.

Har jag tråkigt och inte känner för att plocka fram skrivaren, det är ju jag som bestämmer över mina delpersonligheter.

Då plockar jag fram tittaren, tittaren är väl den som står främst i mig, den älskar att vara i frontlinjen och tala om allt som jag kan titta på. Det är ett riktigt strul när alla länder sänder ”X-factor” på samma gång.

Medan ni andra säkert inte har en aning om att den sänds i England på lördagar och söndagar, i USA på torsdagar och fredagar. Så har tittaren i mig luskat ut, att det kan man se dagen efter det sänts i respektive länder, och ladda hem till datorn. Det gäller att tittaren är alert och med jämna mellanrum kollar på hemladdningssidorna, om det har börjat för säsongen.

Tittaren har ungefärlig årskänsla när programmen går i de olika länderna.

Höst, då är det ”X-factor” på samma gång i England och USA, England ligger ca en månad före. Vintern är det ”Top Chef” USA, våren ”Britains got talent” och slutligen sommar då är det ”US got talent”. Låter det jobbigt? Inte för tittaren, han eller hon i detta fall är fullt nöjd.

Väderspionen i mig har tagit semester ett tag. Den var inte på alerten i förra veckan då den borde ha varit det.

Den personligheten är mest aktiv på sommarhalvåret, då är det femton väderprognoser som ska gås igenom varje dag.

Så jag har en del suspekta delar av mig själv som jag inte alltid är så stolt över, som jag är över skrivaren, det skulle väl vara bilvårdaren då.

Den plockade jag fram igår och gick till verket, min lilla nya bil skulle få sin första tvätt här hemma. Den schamponerades och torkades både utanpå och i dörrar.

Biltvätt är inte bara att svabba av det värsta utanpå bilen, det som syns. Den ska sköljas ordentligt undertill och speciellt i hjulhusen där smutsen gror fast, med högtryckstvätt.  

Fick ett tips om att använda en tandborste och borsta i knixen i hjulhuset. Där älskar smuts och salt att hålla till. Sedan ska den tvättas i alla dörrar och insteg, slutligen torkas torr på lister så att de inte fryser fast. Innanmätet får också sig en duvning med trasa och lite diskmedel, mattorna ska ut och tvättas i badkaret med lite diskmedel.

Gubbens bilmatta åkte också ut, han bryr sig inte så mycket, han har ingen bilvårdare boende i sig.

Slutligen så ska bilen torkas torr och sedan ska den stå där och blänka tills nästa gång jag ger mig ut på den smutsiga blöta grusvägen här.

Efter att ha läst spaltmeter på nätet om hur man tar hand om lacken på en ganska ny bil.

Så bestämde jag mig för att kontakta en bilvårdsspecialist och kosta på en ordentlig vaxning av den lilla klenoden, om det inte kostar för mycket vill säga.

De gör det hela riktigt ordentligt, inte som jag som står och fjuttar med en trasa här på gården.

Ekonomen i mig gillar inte att göra av med pengar, är ekonomiansvarig på fackföreningen och där spänner jag ögonen i andra om de vill göra av med för mycket. Nu är vi ingen fackförening som gör av med pengar annat än på det allra nödvändigaste, som löner, hyra och resor, men ändå ska jag vara ekonomiansvarig och inte tycka om att göra av med pengar.

Om ekonomen nu bestämmer sig för att låta bilen få ett skyddande lager vax, så ska jag vara med och fråga ut den stackaren som genomför detta. Han ska grillas på minsta möjliga detalj om billacker och skötsel. Min lilla bil ska bara få det bästa.

Synd att man måste köra den också, och smutsa ned den. Fast det är väl något som bilar är till för.

Jag sa att väderspionen inte var alert för tillfället. Det kan vara farligt.

Medan vi i stugan sätter på vinterdäck på våra bilar när det börjar krypa ned mot noll på nätterna, så tänker inte alla som vi.

Kollegan och jag skulle åka till Orsa i förra veckan, vi startade i stor stil i hennes

Hyundai Spitfire, jag kallar hennes bil för det, för hon gillar att gasa på. Skulle bilen kunna lyfta, så skulle den nog det. Speciellt vid omkörningar känner jag hur jag pressas bakåt i sätet en aning. Annars så kör hon bra och jag är bara rädd ibland, då tar jag tag i takfästet och sätet, som om det skulle hjälpa.

Jag frågade lite ängsligt om de satt på vinterdäck.

–        Nej, svarade kollegan. Det är lugnt, för jag har kollat vädret och det ska vara torrt och fint.

Jag som inte kollat vädret av någon konstig anledning, nöjde mig med svaret.

Spitfiren gick över stock och sten, på torra vägar genom skogarna. Som jag berättat förr så är det inte mycket till bebyggelse mellan Färila och Orsa. Små pluttställen som Los och Hamra men inte mycket mer. Det kallas inte Orsa finnskogar för intet.

De måste ha varit folkskygga, de där svedjefinnarna som kom på den tiden och bosatte sig så långt från alla som möjligt. De ville väl bada bastu och dricka vodka ifred, kan jag tänka.

Vi kom till Orsa i stor stil och åkte de två milen till Mora, där tog vi in på ett hotell för natten. Kung Gösta hette det, tydligen menar de Gustav Vasa. Gösta kanske var hans smeknamn för de närmsta undersåtarna.

På morgonen var det is på Spitfiren, tjock is. Jag anade lite oråd men kollegan konstaterade att det var torrt på vägen.

-          Ingen fara, sa hon medan hon skrapade is så det snöade kring henne.

Vi klarade av vad vi skulle göra, sitta i förhandling i två och en halv timme. De hade inte heller vett att ge oss något att dricka, så på slutet kände jag som om jag vandrat i en öken, det var vätskebrist.

På hemvägen ungefär vid ettiden gick det galant de första sju milen. Men precis när vi passerat Pilkalampinoppi, det heter faktiskt så, kanske hade de druckit för mycket vodka när de namngav stället. Då började snöflingorna dala lite lätt, när vi passerat Hamra så snöade det för full kraft.

Vid Los så var det snöstorm. Snön låg en halv decimeter djup på vägen, kollegan såg ingenting, det blåste så snön kom horisontellt från vänster. Allting blev som en vit vägg.

Vi såg helt enkelt knappt vart vägen tog vägen. Sommardäcken spann i halkan, jag satt och höll krampaktigt i mig, tänkte att nu åker vi i diket.

Kollegan hade ingen Spitfire just då, mer en moped eftersom hon kunde köra högst fyrtio.

Mil efter mil på de slingriga vägarna, endast jägarbilar passerade i ganska hög fart. Med jägarbilar menar jag bilar de hade i filmen ”Jägarna”, stora fyrhjulsdrivna med flak och massor av lampor både fram och på taket. Bilar skogsfolket gillar.

Vi kunde heller inte stanna och vänta på våren där ute i skogen, det var bara att härda ut.

Nu överlevde vi utan skråmor, både vi och bilen. Ned mot Färila börjar bebyggelsen igen och vägar som var saltade. Vi tog oss hem, här var det torra fina vägar vid kusten.

Jag undrar vilken slags väderprognos hon sett, det snöade ända ned till Falun den dagen. Kollegan hävdar bestämt att de bara sagt att det skulle snöa i norra Norrland, vi befinner oss i södra. Skit med den väderleksprognosen, vi får utrusta oss med varma filtar, ficklampor och vinterdäck nästa gång. Det är långt till våren.

Nu ska jag sätta mig och plocka fram ännu en delpersonlighet, tror att det blir hushållerskan och strykkvinnan den här gången. De är också trevliga när man hållit på en stund och vant sig vid dem.