Vintersportaren som kom av sig

Gumman är vaken. Det är väl bara jag och tidningsbudet Bosse, som är uppe långt före ottan.

Måste skylla på något, så jag skyller på månen, den är lite full. Somnade vid nio i går kväll, vaknade klockan tre och kunde inte somna om. Då var det lika bra att gå upp och skriva lite. Konstigt att ligga där, få en sådan hemskt stor lust att sätta sig vid datorn vid halv fyra på morgonen och skriva. Är nog inte riktigt rätt funtad i huvudet.

Igår kom det snö, den ligger nog inte kvar särskilt länge och ingen är gladare än jag och några miljoner till. Barnen däremot, de som inte behöver köra bil och skotta, de är alltid glada över den första snön. Snögubbar dyker upp som på beställning, tänk om jag hade ett barnasinne istället. Då skulle jag få en hemskt stor lust att gå ut och göra en snögubbe så fort jag såg några flingor som dalade. Istället ojar jag mig och borstar av bilen.

Där jag växte upp var det aldrig särskilt mycket snö, det var på Torsgatan mitt i Vasastan i Stockholm. Den lilla snö som fick vara kvar på trottoarer och gator blev snabbt ful och brun. En liten skridskoplan fanns i en park i närheten.

Där skulle jag göra debut som skridskoprinsessa vid sex års ålder. Jag började försiktigt med två skenor på vardera foten, som sattes på pjäxorna med två remmar. Antar att det var för de riktiga nybörjarna för att de skulle stå stadigare. 

Mamma berättade återigen historien om när hon och hennes syster var små. De var så fattiga att de fick bara en skena var att åka kring med. Jag såg i mitt inre hur de stakade sig fram på isen med en fot och en skena på den andra. Men det var på det avlägsna trettiotalet, alla verkade ha det fattigt då.

Det gick sisådär för mig att kava runt på dem, jag gjorde några tappra försök att åka framåt. Sneglade på de äldre flickorna som hade vita snörade skridskor, de åkte i små piruetter och gjorde snygga stopp.

Den första lektionen gick över förväntan bra, mitt mod steg för varje stapplande skär, jag blev så modig att jag prövade på att stå på ett ben. Hurra, så duktig jag var, ropade åt mamma att hon skulle titta på mig. Den fina lilla isprinsessan, med två fastbundna skenor på pjäxor med randiga snören och stålkant fram.

Då hände det, jag föll som en fura, hamnade på rygg och slog i huvudet. För en bråkdel av en sekund så försvann jag från jordens yta och befann mig i ett svart töcken. Vaknade upp och såg skarpa skridskor någon decimeter från mitt ansikte.

Hjälm hade ingen hört talas om i slutet av femtiotalet.

Lyckades ta mig upp, mamma fick av mig skenorna och vi gick gatan ned, hem till tryggheten, långt bort från den hårda isen.

Det var första gången jag stod på ett par skridskor. Den vintern provade jag inget mer, jag var rädd.

Det skulle dröja några år innan jag gjorde nästa försök. Jag var åtta år, flickorna i min klass hade alla fina vita snörskridskor med en skena. Jag ville också ha sådana, jag fick ett par och så var det dags för skridskolektion nummer två.

Vi skulle gå med klassen till Vasaparken, där fanns en lite större isbana. Jag snörde på mig mina nya fina vita skridskor, en isprinsessa ville jag bli.

Har nog förträngt det mesta av den hemska dagen. Kommer ihåg att jag stapplade kring, inte ett skär fick jag till. Ramlade och slog i svanskotan, is är väldigt hård.

Fick en kamrat att baxa upp mig, stapplade sedan fram till första bästa bänk och tog av mig mina fina vita skridskor. De hängdes sedan in i en garderob och användes aldrig mer igen.

Så min skridskokarriär blev väldigt kort.

Min skidkarriär följer ungefär samma mönster.

Eftersom vi bodde inne i asfaltsdjungeln, så fick vi åka buss en längre sträcka för att komma till snön.

Hellasgården och Lida var rekreationsplatser utanför stan. Där åkte folk skidor och drack varm choklad.

Vi skulle naturligtvis dit med klassen också. Ingen av oss ägde väl några egna skidor att ta med, vi skulle få låna. Hyra heter det väl för de vuxna, men för oss barn var det låna som gällde. Där stapplade jag också kring, en liten, liten backe fick mig att dratta på ändan. Skidorna gick i kors och jag låg där som en snodd i snön. Nästan som en ormmänniska hade jag fått en fot framåt och en fot bakåt.

En fördel var att snön inte var så hård som isen, men de långa skidorna trasslade in sig i varandra hela tiden. En del var duktiga, speciellt en kille som hette Terje och var halvt norsk. Han åkte t.o.m. slalom, något vi andra inte gjorde. Han hade lusekofta också.

I början av sextiotalet, åkte man inte slalom i samma omfattning som nu. Tur var väl det, då slapp jag pröva.

Det var först när Jean Claude Killy kom i ropet 1968, då blev det populärt. Förut hade skidåkning mest handlat om gubbar i toppluvor och snor som hängde en halvmeter ur näsan.

Töntiga gubbar och tanter som stakade sig fram i Fädrens spår för framtida segrar.

Mora Nisse hade direkt inget sex appeal, inte Sixten Jernberg heller för den delen.

Då dök Jean Claude upp. Han åkte slalom, han hade ett vitt leende och solglasögon, blev mer som en popidol än en skidåkare. Vi köpte tidningar där hans bild fanns, läste om hans vilda liv utanför skidbacken.

Slalom blev något häftigt, det var snabbt och farligt. Allt fler vanligt folk vill lära sig bli en ny Jean Claude Killy.

Sedan kom Stenmark och även om han inte spelade så mycket på popularitet utanför skidbacken, inte heller ett vilt jetset liv, så vet vi hur det slutade. Hela Sverige slutade för några andlösa minuter.

Idag åker massor av folk till hemska höga backar, och kastar sig utan rädsla ned för sluttningarna.

Men nu var det min skidkarriär som jag berättade om.

Efter att ha blivit hjälpt från de där jättefötterna, då undrade jag varför man gjorde skidor så långa. Hade det inte räckt med hälften? Då hade det nog varit lättare, att inte sno in sig så mycket.

Blöta och med rosiga kinder, skulle vi alltid ha en kopp varm choklad med vispgrädde, innan hemfärden till skolan.

Jag blev alltid lika besviken varje gång, chokladen var gjord på vatten. Den såg underbar ut men smakade blask. Det var riktig choklad, eftersom snabbchokladpulvret inte ännu hade sett dagens ljus. Choklad gjord med en liten skvätt mjölk, en sked socker och en sked kakao. Den blandades sedan med varm mjölk, men i det här fallet vatten.

Nästa gång vi skulle ha friluftsdag på Hellasgården och åka skidor, så fick jag och någon fegis till, löfte av fröken att vi kunde promenera omkring istället. Det var ju också en form av aktivitet i den fria luften.

Vi satte oss direkt i kaféet, använde pengar vi tagit med oss hemifrån och drack blaskig choklad och åt bullar.

Tror jag prövade stå på ett par skidor vid tio års ålder sista gången. Gjorde ett försök, trasslade in mig igen. Då lovade jag mig själv, att aldrig mer i hela mitt liv stå på ett par skidor, det löftet har jag hållit.

Sagoön

Gumman sitter i mörkret. Det är säkert timmar tills solen går upp.

Jag är så himla kvällstrött, pensionärsvarning kan man tycka. Men sedan vaknar jag först i hela världen på en söndagsmorgon.

Då är jag skrivsugen! Så här kommer en liten blogg igen.

Vill berätta lite mer om min resa. Tycker inte att jag tömt ut ämnet helt ännu.

Först vill jag nämna TV program. Alla program som går här, de går också i andra länder. Lördagskväll i engelska hem är ”X factor” tätt följt av ”Lets dance” eller

”Strictly come dancing” som det heter där.

Men innan det så är det ”Halv åtta hos mig”, har ni inte sett det så går det ut på att fyra okända bjuder varandra på middag hemma hos sig.

Det svenska är väldigt svenskt och lagom. Alla är artiga och fåordiga, en liten drink före och artig konversation kring maträtterna vid bordet. Sanningen om maten får man reda på efteråt då de hembjudna sätter betyg på kvällen.

Det engelska heter ”Come dine with me” och första gången jag såg det så sände det rysningar i min svenska ryggrad.

En kvinna verkade inte helt nykter när hon kom. De halsade ur ölflaskor och gick till riktiga personangrepp vid middagsbordet. Maten tyckes komma i andra hand, det gick mer ut på att hitta fel hos varandra.

En hon tvingade sina gäster att göra yoga före och bjöd på linser och bönor och annat nyttigt, så att gästerna kände sig kräkfärdiga.

En annan hon kände sig mobbad för hon var äldst vid bordet, de andra brydde sig inte om henne.

Den pottiga var ännu pottigare efter middagen, hon hade utsmetat läppstift och grumlig blick där hon satt bak i bilen och satte betyg. Nästa dag stod hon och passade på att hälla i sig en drink, innan hon ens ringt på dörren.

Så fortsatte det hela veckan. Ett program där folk fick visa upp sina egon.

Det skulle aldrig i min lilla låda, få förekomma i detta land.Här är vi mästare på att hymla.

Nog om engelsk TV, tablån ser ut som vår svenska.

Nu ska jag berätta om vår resa till Arran. Titta själv på bilderna så förstår ni kanske min förtjusning.

http://www.visitarran.net/

Min väninna Maxine, tyckte att jag skulle få se ön. Vi tittade på den från staden hon bodde. Den såg inte ut att vara speciellt stor, jag frågade om det bodde mycket folk där. Hon som inte bryr sig om siffror och statistik hade naturligtvis ingen aning. Hon är ju inte svensk och vi svenskar älskar siffror och statistik. Vi googlade och fann att det fanns ungefär 5 000 bofasta där.

Man blir lurad av sinnet ibland och det såg ut som en liten tur med en liten båt, på en kvart ungefär.

Det visade sig när vi närmade oss färjan, att den var ganska stor. Turen skulle ta 55 minuter. Färjan som också var bilfärja med riktigt bogvisir (mina tankar kunde inte mer än gå till Estonia när jag såg det) hade flera barer och flera matställen. Massor av bekväma fåtöljer att slå sig ned i och inte så mycket folk.

Nu hann vi dricka kaffe och spana på en riktig skotsk frukost. De flesta åt den, vi nöjde oss med ett par skivor rostat bröd.

Skotsk frukost skiljer sig inte så mycket från den engelska. Skottarna som inte riktigt gillar engelsmän, de vägrar att säga att någonting är engelskt. Det är skotskt och så är det bara.

Det var det vanliga, vita bönor i tomatsås, äggröra, stekta ägg, korvar, rökt fisk, stekta potatiskakor och det rostade brödet. Kokta ägg serveras inte på ett frukostbord. Det är antingen äggröra eller stekta.

Såg att de även hade vegetariska korvar, fast då skulle man säga till. Ska ta det nästa gång jag åker över.

Väl framme så letade vi reda på en buss som skulle ta oss runt hela norra sidan. Maxine som hade vänner boende på ön, hon hade varit i den södra delen så hon föreslog norra turen.

Bussen var en vanlig lokalbuss, en del folk som såg lokala ut och vi andra turister satte oss tillrätta och färden började.

Staden, eller man kan väl inte kalla det stad. En samling hus kring stranden och ett antal hotell och restauranger. En stor COOP fanns där, tydligen den enda affären på ön.

Vi var snabbt ute på den slingrande vägen, det var så att även jag skulle kunna köra vänstertrafik där, inte en enda rondell, bara en väg.

Det började lummigt och grönt, sedan slingrade sig vägen utmed vattnet och bergen började torna upp sig. Små samlingar av hus, det ena gulligare än det andra låg utmed vattenkanten. En lycklig säl låg och solade sig på en klippa.

Vi kom högre och högre, lämnade vattnet och åkte i dalarna, får betade högt uppe på bergssidorna, de såg ut som vita utspridda små moln mot det gröna.

Floder och åar, dramatiska vattenfall. Hjortar med jättehorn betande längst den slingrande vägen. De lyfte inte ens på huvudet när bussen kom stånkande.

Stånkande var rätta ordet, det gick inte fort. Varje gång vi fick möte så stannade han, så att den mötande bilisten kunde snirkla sig förbi.

Fler små byar med vykortshus, ett destilleri som naturligtvis gjorde Arran Whiskey, där stannade bussen och flera klev av. Flera vandrare med ryggsäckar och förnuftiga skor klev på och av. Tydligen ett paradis för vandring och naturupplevelser.

Vi som hade en rundtursbiljett vi satt snällt kvar, beundrade sceneriet genom rutan. Men nästa gång, så blir det annorlunda.

Väl genom bergskedjan så började naturen plana ut igen. Vi följde vattnet, små äldre söta damer klev av och på. Kanske hade de varit på te hos någon och tog bussen hem. Jag undrade i mitt praktiska svenska sinne vart de handlade sin mat.

Vi var långt ifrån den lilla staden och långt ifrån COOP.

De såg inte undernärda ut så jag antar att de fixat den biten.

Plötsligt stannade bussen utanför ett stort hotell, alla blev lite förvirrade när chauffören klev av. Maxine sa åt mig att stanna, vi var inte framme där vi började ännu, vi hade rundtursbiljett för femtio kronor.

Då klev han på igen och vi fick en tur kring den södra delen också. Det var som grädde på moset. Vi hade inte fattat att två och en halv timme, det var inte bara norra delen, det var den södra också.

Naturen i den södra delen var mer som de skotska lågländerna. Inte så bergig utan mest fält och träddungar.

Den heliga ön låg nere på södra sidan, den låg ganska nära Arran och jag lyckades se buddistklostret och det retreat som de byggt upp. En helig ö går inte av för hackor, många reser dit för allehanda kurser och att bara vara där ska tydligen ge en speciell healing till allt levande.

Så var vi framme i Brodrick igen, platsen där vi började och platsen där det händer om det händer på Arran. Nu verkar det inte hända så mycket, folk som bor där lever mycket av turism och i början av oktober, så är även den på upphällning.

Jag kände mig alldeles snurrig. Jag hade fått sett hela Skottland på två och en halv timme. Kände också att jag gladeligen skulle kunna flytta dit till något av de små vykortsvackra vita husen. Leva där klädd i ull och fleece, gå och skrota och åka till COOP för veckans shopping.

Ta en tur till destilleriet och köpa fin whiskey och dricka den till brasans sken medan de vackra bergen tittade på.

Har sällan varit på platser där de gripit tag i mig på samma sätt. Köpte till och med en kylskåpsmagnet med ön på. Så att jag kan se på den varje dag.

Brodrick som var öns samlingspunkt bestod av ett antal hotell, ett par restauranger och en new age butik. Hela ön är lite mystiskt så en sådan butik passade bra.

Den är också för konstnärer, de lyckas alltid nosa upp bra platser och ha sina gallerier och krukverkstäder på.

Vi hittade en restaurang och åt och drack med stort välbehag. Lite trötta och fulla av intryck efter dagens busstur.

Hemresan spenderade vi på båtens pub, tillsammans med alla andra drickglada skottar. Såg en man som precis visste hur han skulle få i sig två pints på 55 minuter, han verkade ha gjort det förr.

Skulle aldrig få förekomma på en svensk bilfärja. Familjer skulle inte sitta med sina barn en vanlig torsdagseftermiddag i oktober, barnen skulle dricka läsk medan föräldrarna drack sina pints.

Så Arran skulle jag vilja återvända till, ta några dagar och känna på ön. Gå omkring och uppleva lite från apostlahästarna.

Fick sedan höra av en kvinna att naturligtvis gillade jag ön. En stor energiportal  ligger över den. Inte konstigt att man blev snurrig och det var inte enbart av öl.

Nästan nybilsdoft

Gumman är lycklig. Ni som inte gillar bilar, kommer inte att gilla detta blogginlägg. Bara så att ni vet innan ni läser vidare.

Förra fredagen var en fredag i bilens tecken. Gubben och jag styrde kosan mot Hudiksvall för att titta på en fyrhjulsdriven bil till mig. Hittade ett bättre begagnat exemplar hos en bilhandlare där. Lite ålderstigen var den, men ändå åtta år yngre än min nuvarande fullt fungerande bil, men som sagt den har inte fyrhjulsdrift.

Bilen vi tittade på hade sina repor och skavanker, faktiskt mer än min äldre bil. Efter provkörning så kände jag att jag kanske skulle lära mig att tycka om bilen. Det är som med människor, antingen tycker man om dem, eller så finns där något i energin som man inte känner sig bekväm med.

Vissa människor och bilar måste man ge en chans att visa vad de går för, efter ett tag kan man lära sig att acceptera och rent av gilla dem.

Gubben var inte alls med på noterna, han tyckte inte om bilen. Jag såg min enda chans att få 4x4 flyga all världens väg. Alla andra jag hittat, kostade för mycket.

Bilförsäljaren verkade inte överdrivet intresserad över att sälja, han visste inte så mycket om bilen. När jag frågade om den hade kamrem eller kamkedja, så hade han ingen aning. 

Vi luskade ut det själva genom att läsa manualen.Den hade kamkedja som till skillnad från kamrem, inte behöver bytas för en hel förmögenhet vart femte år.

Jag var nog lite snurrig den dagen. Gubben har en bil där det inte finns nyckel till, den har ett kort som man öppnar och stänger dörrar med. Sedan tar man kortet och sätter in det långt ned i mitten på instrumentbrädan och trycker på en knapp.

Varje gång jag kört den bilen, då har jag varit och famlat med kortet ungefär där normala startlås sitter, någonstans under ratten. Känt mig lite förvirrad.

Så jag tittade på nyckeln som öppnade och stängde dörrar, som den begagnade bilen hade. Var någonstans i tankarna på gubbens bil och fattade inte vad i hela friden man skulle ha nyckeln till då. Man öppnade ju bilen med ett blipp.

Gubben skrattade gott och förklarade att den skulle man stoppa i startlåset.

Förvirrande för gummor att lära sig alla nymodigheter..

Så även om jag lyckats gilla bilen efter ett tag, så vet vi ju inte hur länge den skulle hålla sig från dyra verkstadsbesök. En regel är att över 10 000 mil, då börjar eländet och vid 15 000 mil, då behövs det mesta bytas.

Gubben tog mig ned till en annan bilhandlare, en bilhandlare där de säljer Suzuki.

Jag som inte ens tänkt tanken att sätta min fot där, mest bara dyra nyare och nya bilar.

En trevlig bilhandlare med rätt energier, började orda om helt sprillans nya Swift med fyrhjulsdrift. Jag som även är bilspion, jag vet att de kostar runt 150 surt förvärvade tusenlappar. Inget att prata om för min del.

Han öppnade dörren till en helt ny och rostfri Swift, jag blev som en kobra som förförs av ljudet från ormtjusarens flöjt.

Jag började nästan gå i trans och antar att jag kanske svajade lite också. Drog in nybilsdoften i näsan, satte mig bakom ratten och lät blicken gå över instrumentbrädan där säkert alla lampor skulle lysa hemtrevligt i vinternatten.

Som jag har det nu har Baleno bara halva instrumentbrädan upplyst, om jag ska lita på att bilen avspeglar ens innersta så ser jag inte hela bilden av mitt liv. Jag ser bara en del.

Men om jag hade en sprillans ny bil så skulle jag se klart och tydligt på både livet och mig själv. Med stora lysande siffror.

När den första förförelsen lagt sig, då började min hjärna att räkna på siffror. Vet att nybil för en summa, snabbt blir nybil för en betydligt högre summa.

Det ska till vinterdäck, motor och kupévärmare för oss som bor här på tundran.

Lekte med tanken på ny bil ett tag till då jag frågade om färgerna, spelade spelet att jag var allvarligt intresserad.  Hade de gråfärgade?

Jag är praktiskt lagd. Eftersom Baleno är mörk så syns allt på den, jag tvättar och vaxar och sedan räcker det med några meter på grusvägen och allt arbete är förgäves. Lyckliga de som inte bor vid en grusväg, de kan alltid ha blänkande bilar.

Javisst fanns det grå men de var metalliclack och kostade ytterligare 5 000. Han pekade på en vit, jag ryste. Grått damm syns väldigt väl på dem också. För att inte tala om lera.

Då öppnar han munnen och säger.

–        Jag har en ett år gammal fyrhjulsdriven Suzuki, den är gråmetallic och har vinterdäck. Den kan ni titta på om ni vill. Finns på Avis.

Det lät ju både bra och dåligt. Folk bryr sig inte om hur de kör hyrbilar. Det är inte deras egna och alltså inget att vara rädd om.

Den hade visserligen gått 2 000 mil redan efter ett år och säkert inte 2 000 försiktiga mil.

–        Vart finns den? frågade jag. 

Hoppades på att den fanns inom tre mils radie, man vet ju inte så noga här uppe. 

–        Den står på Avis som ligger vid Toyota.

Det var just den bilfirman vi kommit ifrån, där bilen jag kunde lära mig att kanske tycka om stod.

Så gubben och jag åkte tillbaka igen. Bilförsäljaren vädrade morgonluft när vi tågade in i bilhallen igen, redan efter en halvtimme sedan vi sist varit där.

Han såg nog sin repiga begagnade bil som nästan såld.

-          Vi ska provköra en Avisbil, sa gubben. 

Jag höll mig lite klädsamt i bakgrunden ifall det skulle bli några frågor. 

Han fick nycklarna och vi letade efter en liten grå bil bland de otaliga som stod där bakom.

Fann den lilla och otvättade Swiften, en halv chokladkaka låg i bilen och en fläck på passagerarsätet lyste. Men väl bakom ratten så blev jag förälskad.

Jag körde ut på E4, prövade lite försiktigt att gasa. Den susade fram tyckte jag, Baleno som jag har nu bullrar väldigt mycket. Pappa sa alltid att han skulle vilja ha en bil det gick att prata i utan att skrika, så var det då. Nu susar man mest.

Kanske susar man mer i större bilar, men bullernivån var klart godkänd. Den kändes pigg och stadig, ratten var liten och sätena bekväma och lagom hårda och mjuka om vartannat. Svängde av efter ett tag, gubben skulle också få äran att provköra

Han blev lika förtjust, om än inte förälskad som jag. Han har en mer förnuftig syn på bilar. Ser dem inte som levande väsen som jag.

Tillbaka till Swiftförsäljaren och meddelade att vi skulle höra med banken och återkomma. Redan dagen efter ringde jag honom, det var på lördagen och han stod tydligen och fiskade röding. Sa att jag ville ha bilen och det var första gången jag hört en bilförsäljare säga.

–        Åh, vad roligt. Tack så hemskt mycket.

Antingen var han lättad över att ha prånglat på mig en risig bil, eller så var han bara rent tacksam.

Nu ska underverket rekonditioneras, vad det betyder vet jag inte men det låter bättre än en vanlig avsvabbning med svamp. Fläcken på sätet ska bort. Den ska skina och blänka och dofta nybil igen.

Den ska få motor och kupévärmare och vinterskorna på. Backen ligger redo för vinterns övningar. Come on backen! Jag har överlistat dig.

I åratal har jag velat ha en grå bil med fyrhjulsdrift. AC har jag aldrig heller haft och inte nyckel som man trycker på. Har ingen användning för all låsolja och spray jag alltid haft i handväskan, när nyckeln inte gått att sätta i låset, isen har satt stopp för det.

Snart kan jag läsa manual och gå ut och studera det jag läst om, det är mycket att lära om bilar.

Har läst och hört att bara man visualiserar så får man det man önskar sig. Jag har tänkt på en grå bil så hjärnan tröttnat. Sett hur den stod här utanför och blänkte.

Tänkte aldrig att det var bara att gå till banken och sedan skaffa en.

Spar nu även in på nybilsdoftande Wonderbaum, några kronor här och där.

  

Skriveribryderier och bilbryderier

Gumman gillar att skriva. Det är något helt visst med att sätta sig här framför datorn och börja morgonen med en liten blogg. Vilken tur jag har som gillar att skriva, då finns det alltid något att pyssla med.

Förutom allt annat, som jobb, tvätt, städ, mata katter, släppa ut katter, släppa in katter, äta, sova, laga mat, köra till jobbet, köra hem, sova, titta på program i datorn.

Så ser mina dagar ut på ett ungefär.

Så det är ett litet plus att även förgylla tillvaron med lite skriverier. För det mesta så vet jag inte vad jag ska skriva om, det kommer allt eftersom.

På tal om titta på datorn så ska vi sluta med teve här i stugan. Jag har inte sett på teve sedan i tidigt i somras, juni någon gång.

Då tror ni väl att vi ska ägna oss åt målning och bokläsning, eller något annat kulturellt, nu när höstmörkret börjar omsluta stugan allt tidigare och tidigare.

Nej, vi ser på våra datorer.

Allt som finns på dumburken finns där. Bara att välja sina program och glo. Gubben och jag har olika smak så han sitter där på nedervåningen vid sin dator och ser sina program, jag sitter här uppe på kammaren och ser mina. Vi ses lite då och då.

Nu är det så att vi faktiskt gillar några program bägge två. Då har jag funderingar på att ansluta teven till datorn och nu när jag köpt ett trådlöst tangentbord och mus. Måste ha en mus, höll på att bli tokig och snurra med fingret på plattan där i Skottland. Den for hit och dit och det är svårt för gummor att lära om.

Vart var jag? Jo, vi kan koppla teven till datorn och sitta där i vardagsrummet med tangentbordet och musen på bordet och se filmer och program så mycket vi vill.

Kan vi inte enas så går det också, inget flippande med någon fjärrkontroll där programmen flimrar förbi i en rasande fart.

Sen ska jag fundera på att ge upp min gamla bil. Det sitter hårt inne, älskar den och har skött om den i många år. Men den har ett fel, den är inte fyrhjulsdriven.

Som jag berättat för er tidigare så har vi en låååång backe upp till vägen. Många gånger har jag suttit med andan i halsen och undrat om jag skulle ta mig upp i snömodden. Nu har jag hittat en liknande bil fast åtta år yngre. Den uppfyller alla mina kriterier för hur en bil ska vara. Den har fyrhjulsdrift och AC, har aldrig haft en bil med detta förut. Dessutom har den antisladdsystem så jag behöver inte oroa mig för att den ska sladda ner i diket.

Nu är det så att jag tuffar som mest en mil per dag, har sedan elva år tillbaka kört lite över 7 000  mil, då har gubben kört upp ungefär hälften.

Men som sagt, bilen har allt jag vill ha och jag ska åka och titta på den idag. Är det kärlek vid första ögonkastet så slår jag till, annars får det vara.

Bilar är som människor, en del gillar man direkt, en del tar lite tid att lära sig tycka om och andra gillar man inte alls. Inte ens om man försöker.

Snart ska bilarna ha vinterskor. Skor med dubbar.

I England och Skottland bryr de sig inte om detta fenomen. Kanske inte så underligt med tanke på att i alla fall i England, står landet stilla om det kommer en centimeter snö. Så då kan man hålla sig hemma och ta en kopp te till.

Ska också till grannen och hämta ägg, så färska att det är ett problem att skala dem när de kokats. Vi har försökt råda bot på det igenom att spara en kartong ett tag för enbart kokning.

Har dessutom fått mycket feedback på radioprogrammet. Jag fick vara kändis för en dag. Lite ovant, men har lovat mig själv att börja redigera min bok. Har ni tur kan ni kanske få läsa den inom ett par år.

Jag blev ordentligt lurad dagen då programmet sändes. Där hade jag pratat om boken som ligger i datorn.

En halvtimme efter programmet så ringde telefonen på jobbet. Det var en man som presenterade sig från något bokförlag.

Först tyckte jag det var konstigt att han ringde fackföreningen, men när han började prata om programmet så insåg jag att jag nämnt namnet på föreningen. Lätt som en plätt för folk att hitta det.

Sedan gick han på om boken jag nämnt och att den verkade intressant. Jag sa att den var i sin linda och i samma ögonblick såg jag också hur jag redigerade den, lämnade in det till bokförlaget och vips hade vi en ny bestseller.

Han sa att han ville träffa mig och prata om detta. Hurra, min lycka var gjord, ett futtigt radioprogram och allt var klappat och klart som ett stort smörgåsbord.

Tänk vad livet kunde vara underbart ibland!

Då insåg jag plötsligt att jag kände igen rösten. Det var en i vår styrelse.

Mitt lyckorus försvann som en lätt vårbris. Jag blev faktiskt riktigt ledsen,

det borde vara förbjudet att skoja med folk hur som helst.

Så jag får nog snällt sätta mig ned och börja om från början, skriva rent och ändra, skicka in den till ett otal bokförlag och vänta på domen. Är det något för folk att läsa eller inte? Läste någonstans att de läser endast första sidan, är den bra så läser de mer, är den fantastisk så läser de hela och jublar.

Paulo Coelho gick ett steg längre och sade att första meningen är den viktigaste i en bok.

Kanske det stannar vid en dröm att få sitta på min kammare och spotta ut böcker som alla bara måste läsa.

Solen börjar sjunka under trädtopparna fast det är förmiddag. Den försvinner nu för att komma tillbaka någon gång i mars-april. Massor av tid till att skriva.

Radio

Trodde i min enfald att länken till programmet gick direkt till min ljuva stämma men så är inte fallet.

För er som absolut vill lyssna så får ni gå in sändningsarkivet och klicka på datum tisdag 9. Sedan välja äldst först och leta er ned till 10.30 där är det. Jag pladdrar på ända till 11.

 

Annorlunda utomlands

Gumman är tillbaka. Nu har jag blivit radiopratare också. Tänker inte gå in på det närmare, jag var väldigt nervös när jag skulle lyssna. Vem gillar sin egen röst?

http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=60

Sedan har jag som bekant varit på vift i Skottland. Trodde i min enfald att det skulle vara en aning varmare där än här. Ack vad jag bedrog mig.

Det blåste och regnade i fyra hela dagar, en stunds uppehåll och sedan var det enbart skurar de sista dagarna.

Det är 35 år sedan jag var där sist och jag måste säga att jag kände inte igen Glasgow, det brukade vara en väg in i staden och en väg ut. Nu slingrade sig flerfiliga motorvägar likt serpentiner runt och in i själva stadskärnan. Jag kände ett viss vemod, men insåg snabbt att allt förändras och jag ska inte vara så bångstyrig, bara att åka med i tidens gång och gilla läget.

Förresten så brukade Glasgow vara en rätt ruffig stad på den tiden, så lite ny bebyggelse och lite höghus här och där gjorde ingenting.

Kvinnan jag bodde hos hade ett litet företag, kristaller och healing var hennes specialitet så hon var tvungen att ha några klienter per dag. Min mening med detta var att jag skulle idka sund motion och promenera och motionera utav bara den.

Nu räddade vädret mig från det, jag fick se mina köpa husprogram istället på TV. Ingen var gladare än jag, husprogram är min specialitet här i livet. Jag är inte bara väderspion utan jag är mäklarspion också. Jag kan varje del av England och Skottland, varje huspris i de olika delarna av landet. Alla typer av hus också.

Semidetatched eller detatched, vilket betyder radhus eller fristående.

Så det bor en liten engelsk mäklare i mig och han kommer fram lite då och då, särskilt svensk är han inte, då jag inte är intresserad av hus här i landet.

Känner mig hemma i Storbritannien, det känns hemtrevligt och tryggt och undrar om jag inte levat där i ett tidigare liv. Kanske var jag mäklare.

Någon motion att tala om blev det inte, jag tror att vågen här hemma ljuger, när den endast visar en viktuppgång på ett halvt kilo.

Vi åt pommes frites varje dag min väninna och jag, vi gick riktigt in för att riktigt släppa alla hämningar vad gäller restriktioner och kalorier och kolhydrater.

Sedan sköljdes de ned med en god pint öl, efterrätter och stora vita blaffiga brödskivor med tjocka skivor av cheddarost. Skivorna blev tjocka eftersom de envisas med att inte använda osthyvel.

Tittade efter någon form av hyvel i en ganska välsorterad affär, men det fanns inte.

Var det inte ost så var det jordnötssmör, även det som bekant inte det mest kalorisnåla.

Vi gick verkligen till överdrift på den lokala puben en dag. Vi beställde in en pizza, en skål lökringar, coleslaw med riktig majonäs, samt en stor portion pommes eller chips som de säger. Två tallrikar och pizza med pommes frites var helt ok.

De äter sina chips till allting. Gå de ut och äter en stark curry med ris så kan det hända att de tar chips bredvid.

Mellanmålen var stora chokladkakor, de med massor av segt godis i.

Så ni hör att det inte var en hälsosam semester, men vilka är hälsosamma på sin semester. Bara petimeternissar och annat konstigt folk. Semester är till för att frossas igenom, hälsotänk det får man ägna sig åt hemma.

Staden var en ganska liten, med en fiskehamn som tycktes levande. Båtarna kom in varje dag med sin fångst och lossade sin last in i fiskerifabriken.

Det som var lite lustigt i det hela var att varje båt som kom in följdes åt av sälar, eller de var rättare sagt redan framme och väntade i hamnen. Inbyggd tidtabell som de flesta djur.

De stack upp sina huvuden bredvid båtarna och fiskarna slängde i skräpfisk och diverse rens åt dem. De levde sida vid sida, i en acceptans som jag aldrig hört talas om här. Det enda jag läser om är att det ska skjutas sälar och att sälarna tar fisken för fiskarna. Sedan har de sönder näten.

Så den enda säl som gillas här, är en död säl.

Nu är det i ärlighetens namn inte sälarna som tömt haven på fisk.

Något annat som slog mig är att alla och då menar jag alla, har pvc fönster. Tror inte nästan någon har det här. Det verkar smart, att kitta och måla fönster kan väl de flesta hålla sig för skratt när de gör.

Nu vet jag inte om de håller en mansålder precis, men det verkar vara bekvämt.

Vi svenskar vill ha det genuina, trä är ett levande material säger många. Men vi ska ju inte prata med våra fönster, utan de ska sitta där och vara vita och underhållsfria. Om man går riktigt nära ett pvc fönster och knackar på det, då låter det inte likadant som trä. Hur ofta gör vi det?

Allting är lite annorlunda i utlandet. Jag glodde under diskbänken efter soppåsen, i de allra flesta svenska hem får man bingo där. Men i andra änden av köket stod en stor hink, med plastpåse i och lock för säkerhets skull. Papper hade de i en annan hink, där också returburkar åkte ned.

På den lilla toaletten på övervåningen krafsade jag förtvivlat i mörkret efter en lysknapp. Utanför dörren också för säkerhets skull.

Till slut fick jag fråga, och det visade sig att det satt ett snöre en bit in och det skulle man rycka i för att få ljus. 

Jag kom levande hem i alla fall. Trots att jag åkte med ett tvivelaktigt flygbolag, de hade bränsle denna gång.

Jag känner mig inte bekväm där jag sitter, längst bak längst ut i gången, där är min plats. Tar alltid och betalar lite extra för att gå ombord planet före kreti och pleti, som inte betalat extra. Får för en kort stund känna mig som någon betydelsefull person, där jag står i den lite finare kön.

Allt detta för 40 svenska kronor en väg.

Nu är det vardag igen, lite tryggt i alla fall. Och hälften så mycket fett och kolhydrater.