Födelsedagsfirande i stugan

Gumman fyller jämnt. Det är något annorlunda mot att inte fylla jämnt, det vet vi alla. Sedan kan man fira lite extra också när det är så.

Var uppe före tuppen och satt som en barnunge och rev och slet i mina paket. Gubben gav mig pengar, det är ju också bra att ha, han tycker det är bäst, har lite svårt för det där med presenter och fantasi. Har redan sett vad jag kan göra av med dem på, ett par lampor.

Gubben har satt upp de fulaste billigaste IKEA lampor som finns, i både hall och nyrenoverat rum. På gubbars vis tycker han säkert att de duger.

Pappa hade alltid roligt åt mamma. Han kunde sätta upp saker utan att fråga henne till råds. Hon brukade slå en blick på dem och säga.

-          De ska bort.

Pappa som hade humor skrattade gott varje gång. Sedan satte han snällt upp något annat som mamma valt.

Av dottern fick jag presentkort på Indiska och en trisslott. Kanske innehåller den en miljon. Kommer inte att tala om det för er om den gör det, då ska ni bara låna!

Grät som ett barn också, tårar över att någon brydde sig om mig, känner mig inte värd allt detta. Jantelagen är inmurad i mina gener.

Gubben arbetar, jag sitter här och dricker kaffe och försöker att inte känna mig så gammal. Kommer ihåg när mamma fyllde sextio, efter det så deklamerade hon att hon var så gammal. Jag säger bara sextio låter gammalt, men det är faktiskt det nya femtio. Fast femtio låter också ganska gammalt, säkert är sextio det nya fyrtio.

Nåja, man känner sig aldrig gammal på insidan, tänker gå i t-shirt och jeans tills jag trillar av pinn någon gång.

Katterna bryr sig inte i alla fall, de tassar kring med mig och försöker fälla mig i trappen. Som två småtroll samlas de med mig i badrummet på morgonen, redo att fälla mig i trappen när jag tassar ned. Kanske hivar matte upp något smaskigt i kattskålen det första hon gör. Eller så gör de allt detta av kärlek och lycka över att se mig efter en lång natt.

Katterna fick inte en så rolig julafton, en var utestängd i kylan och den gamla innestängd i mitt sovrum, han hade livets nödtorft i form av kattlåda och mat.

Det var dotterns hundar som intog huset då. En liten svartvit blixt och en gammal och grå stor schäferaktig. Lugn och harmonisk låg han där och gjorde inte mycket väsen av sig, medan den lilla var som en oljad blixt överallt. Vem säger att djur inte har personlighet.

Kalle Anka är julens höjdpunkt för de flesta. Jag har tröttnat efter över femtio år. Höll ut tills jag kunde alla inslag utantill, visst har de bytts ut lite genom åren men de flesta hänger kvar. I år hade de t.o.m. tagit bort den lilla svarta dockan, samt den gamle mannen som liknar en jude. Varför förstår jag inte, men de kinesiska dockorna är kvar. Ta bort den blonda dockan också vet jag, den är en stereotyp för ett typiskt blont barn.

Annat var det på den glada femtio och sextiotalet, då hade vi i skolan en liten svart pojke som hade ett ben i näsan och satt utanför en hydda och det visade bokstaven N i vårt alfabet. Kommer ihåg att G var en giraff, A en apa, B en banan, C en citron, men sedan har jag förträngt de andra.

Skulle aldrig få förekomma under bokstaven N idag. Fast negro betyder svart och för mig är det inget skällsord. Tänk vad världen förändras, vi som gick till konditoriet och köpte negerkyssar för några kronor. De var goda!

När Kalle härjade som bäst tog jag över min mammas roll och struntade i det. Hon brukade stöka i köket då och så gör jag nu också.

Efter massor av mat, god choklad och stora klunkar av julmust satt vi där och hade svårt att röra oss. Hundarna åt sina julklappar och gammelkatten tröttnade på att vara instängd, och satte igång att krafsa på sovrumsdörren. Antar att han undrade om vi blivit tokiga i stugan som stängde in honom, det har han aldrig råkat ut för förr.

Hundarna bryr sig inte så mycket om katter, men katterna bryr sig om hundar. De är inte alls vana vid dem.

Vi släppte ut honom och han gick ned för trappan och konfronterades med en stor hårig hund, som satt där så snällt och tittade på honom. Visserligen är han döv men synen verkar det inte vara något fel med. Han kröp ihop, smög försiktigt förbi hunden och satte sig på köksbordet och tittade. Undrade säkert vad det var för något djur som intagit hans vardagsrum.

Konstigt nog var jag hungrig dagen efter julafton också, trodde inte det men mättnad är tyvärr en färskvara. Då firar resten av jorden sin jul, vi kan ju inte vänta, utan tar ut den i förskott.

Obama fick tydligen kalkonen i halsen i år, han måste sätta sig vid arbetsbordet och reda ut ekonomin. Den är inte så lite trasslig i det stora landet i väst.

Läste något om att de rika amerikanerna inte betalar skatt, men även om de skulle börja med det, vilket de inte vill, så reder det nog inte ut den gigantiska trasselhärvan den moderna ekonomin har ställt till det.

Moderna och moderna, såg någonstans på TV hur de lånade pengar till Sverige redan på 1700 talet för att ha råd med alla krig de ställde till med. Så speciellt modern är den inte.

Som jag sagt förr och säger igen. Den vite mannen kommer att förstå en dag att pengar inte går att äta. Så sa i alla fall de visa indianerna, innan de startade alla kasinon.

Så julen ebbar sakta ut, nu är det bara nyår och den tråkiga trettondagen som Sverige envisas med att ha. De vill väl det, så att de kan visa buskis ifrån Falkenberg på TV. Annars skulle vi aldrig få se det, kanske lika bra det.

Idag ska vi gå på tabberas på indiska restaurangen i Hudiksvall. Där ska vi smörja kråset med samosas, kryddig mat och gott bröd. Det blir en bra avslutning på födelsedagen, sen får vi vila några dagar för att ta tag i nyårsafton.

God fortsättning på ert firande och Ett Gott Nytt 2013.  

Gummans julstök

Gumman julstökar. Som de flesta säkert har noterat så gick jorden inte under i går. Fast det har jag aldrig trott den skulle göra heller, men något litet kunde väl ha hänt.

Det enda som händer är julen! Den tycks inte gå att stoppa med alla domedagsprofetior.

Det blir inte julpizza i år. Som ni vet brukar gubben och jag inte ha julmat, utan vi äter julpizza och sen är det klart. Det blir betydligt billigare också, fast jul kanske inte är den ultimata tidpunkten till att snåla över.

I år kommer dottern, mågen och två håriga barnbarn. Problemet är att de skulle nog inte tycka det var så väldans kul om vi satte fram en plåt med pizza, även om den är hemgjord.

Dottern är mammans motpol, de brukar vara det barnen. Hon slår på stort när det lackar till jul. Det ska vara julklappar till allt som över huvud taget andas.

Mamman tycker att det är lite onödigt att byta grejor man egentligen inte vill ha med varandra, om man är över tonåren.

Gran ska hon ha också och apelsiner med kryddnejlikor instuckna, julpynt och julljus.

Det där med apelsinerna har hon faktiskt ärvt av mig, på den tiden mamman skulle göra jul i stugan, när dottern var liten och hade tindrande ögon. Gran kommer inte in här, så den får hon ha i sitt eget bo.

Sen kommer vi till det där med julmaten. Mamman får se till att det finns Jansson på bordet med minimalt med ansjovis, så lite att det knappast märks.

Sedan mandelköttbullar som de måste äta en och smaka på. Antar att dottern redan gjort sitt val, att de är inte så goda som köttiga.

Dottern ringde och undrade om vi hade rödbetssallad! Så klart mamman har köpt rödbetssallad, en självklarhet på ett julbord, vegetariskt eller inte.

Sedan undrade om vi hade sill, annars skulle de köpa med sig. Gubben äter sill, så det hade jag inhandlat. Dottern skulle köpa leverpastej, kalvsylta, prinskorv samt köttbullar. Jag nämnde inte mina i mandel, det får komma som en överraskning.

Jag undrade då om de fått fnatt, för dottern äter frimärksstora portioner. Kanske mågen är en storätare, har ingen erfarenhet av honom vid ett julbord.

–        Men mamma, leverpastej och kalvsylta är till hundarna fattar du väl.

Så mamman känner en viss press att prestera just i jul. Första gången mågen är med, och jag vill ju gärna att de tycker att julen i stugan var helt ok.

Gubben gör som på gubbars vis, han säger att jag ska inte handla så mycket. Det är ju bara en dag som julen varar.

På juldagen börjar mellandagsrean, ingenting är heligt nu för tiden.  Folk är som tokiga där ute i affärerna. Konstigt att de har några pengar kvar efter att de varit som tokiga där ute i affärerna för jul. Ja, nästan hela december, om man tänker efter.

Att vara gäst här i stugan under vintermånaderna kräver stort mod. Att åka ned går alltid bra, men ska de kunna ta sig härifrån?

Dottern sa att de hade spadar med sig i fall, men spadar har vi också en uppsjö av. Att se hela familjen stå och skotta backen sent på julaftonskvällen, när tomten springer som bäst ute i gårdarna, det vill jag inte.

Så jag hoppas och håller tummarna att snön håller sig i schack och stannar där uppe i himlen under julafton.

Så klart de kan sova i stugan, men med hundarna och katterna innebär det ett visst problem. Kattstackrarna kan inte sova på höloftet, julafton ska alltid vara så jättekall. För två år sedan gick vi till grannen en kilometer bort, här bor vi inte så tätt. Då var mitt hår som stack fram ur mössan alldeles täckt av rimfrost, det var -24 just den kvällen.

En annan kallkväll brukar vara nyårsafton. Så blir det nog i år med.

Fast det struntar jag i, brukar inte ens sitta uppe till tolv, kvällstrött som jag är. Varför ska man sitta uppe bara för att det är nyår?

Föräldrar har överspeedade barn uppe, folk är halvfulla och orkar inte pressa ned en enda kanapé till.

Barnen som måste gå och lägga sig i tid hela året, de måste vara uppe och höra nyårsklockorna just denna kväll.

Nej, någon nyårsfirare är jag inte heller.

Ska fira födelsedag mitt i allt detta också, gubben jobbar den första dagen efter julhelgen, så gör de flesta andra också som inte är och springer på mellandagsrean.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag föddes helt enkelt på en knasig dag. Ingen orkar fira efter helgens alla utsvävningar.

Så går jag och fyller jämt också. Då säger alla att då ska det tas i lite extra. Bäst är det när man fyller ojämnt och kan strunta i födelsedagen. Bara få ett grattis över telefonen från släkt och vänner om man ens får det.

Nej, jämnt ska det vara i år.

Nu råkar inte så hemskt många veta om det, det är två grannar och en och annan släkting som bor i främmande land, eller långt borta i detta. Så något tabberas blir det inte i alla fall, jag behöver inte precis avtacka mig i någon tidning.

På födelsedagen ska jag äta indiskt. Det är den godaste maten jag vet, snålvattnet rinner när jag tänker på smakerna och det mjuka Naanbrödet som går att doppa i den heta curryn. Så ska jag ha det på min födelsedag, inte göra ett pillijox utan bara sitta och äta indiskt.

Förstår mig inte heller på de där stora födelsedagskalasen folk bullar upp med.

Köpa eller laga mat för ett mindre kompani, skaffa dricka för en hel förmögenhet och bjuda in kreti och pleti man aldrig umgås med annars.

Nu är det en och en halv dag kvar till jultabberaset, mamman har bråda tider.

En God jul och ett Gott nytt 2013 till er alla.

Korvgubben

Gumman trillar köttbullar. Nåja, inte köttbullar direkt, utan vi som kör vegetariskt vill gärna ha mandelköttbullar.

Det gäller att vara påhittig som vegetarian, vi som gillade köttbullar på julbordet vill inte vara utan dem nu. Men ett dilemma är att vi inte äter döda djur.

Då kan man istället göra alla kor glada och göra mumsiga med mandel.

http://lundagard.se/2012/08/27/vegetariska-mandelkottbullar/

En del tycker inte att vi vegetarianer ska äta köttsubstitut, fast grejen är att vi innerst inne gillar korvar och annat smått och gott. Uppvuxna med de smakerna, det finns inget som doftar så gott som en kokt med bröd. Speciellt när jag passerar någon korvgubbe. Undrar varför envisas folk i min generation att kalla dem för korvgubbar?

Det beror nog på att vi växte upp med gubbar som stod med en låda på magen.

Tjocka var de oftast också, kanske de åt för mycket av sin korv?

 Jag minns speciellt en korvgubbe som fanns i Vasastan där jag hade min uppväxt, han var inte en sådan som hade låda på magen, men väl en pytteliten korvkiosk.

Den stod vid Vanadisplan där 7ans spårvagn gick förbi. Det var den bästa spårvagnen tyckte jag, den åkte ända fram till Gröna Lund och Skansen.

Nu tycks de ha återupplivat lite av spårvagnsåren där i storstan. Tvärbanan eller vad det kallas. Men det är inte samma sak som min barndoms blåa spårvagnar. De gick i graven vid högertrafik omläggningen 1967, synd tyckte många. De var åtminstone bra för miljön. Fast miljön det var nog nästan ingen som brydde sig om då på det glada sextiotalet. Det var först på sjuttiotalet som de slog larm om att DDT, Hormoslyr och asbest var farligt. Innan dess hade vi sprutat och spikat hej vilt.

Såg en bild från femtiotalet häromdagen, en man gick omkring i vit skjorta och slips på en åker och sprayade DDT. Tänk hur det var.

Nu kom jag ut på ett spårvagnsstickspår, korvgubben var det.

Han var tjock han också. I den lilla kiosken där han knappt kunde vända sig, stod han och sålde kokt med bröd, eller grillad med bröd, senap och ketchup.

Detta var innan korvgubbarna skulle ha en mindre restaurang i sin meny. Inga konstiga korvar med konstiga namn, inga tillbehör.

Sibylla stod det ovanför kiosken. En svensk snabbmatkedja som började redan på trettiotalet, fast då endast med korv. Jag älskade just Sibyllakorv, den är för övrigt uppkallad efter kungens mamma. Köpte en gång en burk Sibylla och kokade hemma, den smakade och doftade inte lika bra som de gör ute. Kanske ska man koka inne och ställa sig ute på gårdsplanen och äta? Har aldrig mer försökt, blev vegetarian istället.

Mina föräldrar köpte en korv åt mig där varje gång vi skulle åka till Skansen, jag var lite rädd för den buttra tjocka gubben. Hade hört av pappa att han kunde vara på dåligt humör ibland och skälla ut sina kunder. Trots han helt saknade serviceinriktning och charmkurs så köpte folk sin korv där. Han var den enda som fanns i närheten, när kvällshungriga klev av spårvagnen.

I närheten låg också Hotell Oden. Dit gick vi på söndagar ibland och åt, det var när pappa ville ha sig en öl och en snaps, mamma drack kakaolikör.

Jag fick alltid den speciella barnmenyn. Hotell Odens restaurang var fin med vita borddukar, någon satt och klinkade på ett piano i ett hörn. De mjuka mattorna gjorde att det endast hördes ett dovt sorl från gästernas prat.

Min barnmeny bestod av köttbullar med lingonsylt, pannkakor med sylt, det var det hela i stort sett. Hamburgare med pommes frites, var ännu inte uppfunnet i Sverige när jag var sju år. Pizzan skulle också dröja ca 12 år innan den gjorde sitt segertåg i landet.

Barnmenyn var utformad som ett tåg. Vek man upp tåget så stod maten på lokdelen och efterrätterna på den första och enda vagnen. Oftast åt jag pannkakor och sedan fick jag glass till efterrätt.

När vi suttit där, alldeles för länge tyckte jag, så var det dags att gå hem igen. Vi passerade alltid Vanadisplan och korvgubben. Jag som höll mamma i handen, försökte alltid att gå så långt ifrån den bistra gubben som jag kunde. Inbillade mig alltid att han skulle tränga sig ut ur den lilla kiosken och komma efter oss, eftersom vi inte köpte korv när vi gick förbi.

För det mesta satt han bara där och glodde ut med uttryckslös blick, han påminde mig om en ledsen bulldogg jag hade sett i en bok.

Min mammas bror brukade komma på besök ifrån Norge ibland. När det blev för tråkigt att sitta hemma med oss i lägenheten, så gick han och pappa till Oden.

En kväll hade han fått en del innanför västen och på hemvägen passerade de naturligtvis korvgubben. Till min pappas stora fasa så stannade han och sträckte in huvudet i luckan.

-          Det smakar skit om din korv, sa han.

 Pappa skämdes och ökade på stegen, gubben glodde så att ögonen stod rätt ut i hans runda ansikte.

När de skyndade iväg så fann sig i alla fall gubben och stack ut sitt huvud ur kiosken och skrek efter honom.

-          Det smakar skit om dig med.

Jag var för liten för att tycka att det var roligt, men de vuxna skrattade gott. Det dröjde länge innan pappa vågade sig förbi, kanske skulle gubben känna igen honom som kumpan till den där uppstudsiga norrmannen.

En dag kom pappa hem och berättade att några ungdomar hade slagit ett rep kring kiosken, gubben hade suttit fast där inne ett bra tag innan någon förbipasserande hade hjälp honom ut.

Gubben är sedan länge borta, han var gammal redan då. Men jag kommer aldrig att glömma honom och hans lilla kiosk. Kokt med bröd doftar gott.

Kvinnor kan

Gumman tänker på hur det egentligen är. Julen är en riktig kvinnofälla, vi vet det och likt förbaskat går vi och ramlar ned i den varje år. Fast hur skulle det se ut, om vi bara satt på ändan och lät gubbarna ordna upp allt för en gångs skull? Det skulle inte bli mycket till jul. Färdigköpta kakor, en djupfryst Jansson och tillika köttbullar. Samt en massa suckar därtill.

Tänker tillbaka till hur det var förr, när kvinnan inte var annat än en andra klassens medborgare. Hade jag levat då så hade jag inte haft så mycket annat för mig än laga mat och stoppa strumpor. Jag hade inte fått lov att gå ut som jag ville, och definitivt inte haft ett arbete.

Fick svaret på varför farmor aldrig satte sig till bords med oss, när hon växte upp så satt inte kvinnor sig ned vid bordet när de lagat mat. De stod upp och åt vid spisen.

I det gamla bondesamhället var det mannen och barnen som skulle förplägas, kvinnan hon var bara något som stod vid spisen och servade sin familj. En ingentingfigur fast det var hon som oljade hela maskineriet.

Farmor som var född i slutet av artonhundratalet hade lärt sig det från sin mor, som i sin tur lärt sig den från sin osv.

Mina föräldrars generation bröt trenden. Tur att de gjorde det. Jag skulle tycka det var jobbigt att stå vid spisen medan gubben satt vid bordet.

Nu har vi kommit ganska långt här i västvärlden, vi kan väl i stort sett göra allt gubbar gör, fast mycket mer ibland.

Nu är jag inte mycket till snickare, eller byggare. Ser på ”Arga snickaren” han ska alltid envisas med att kvinnorna ska bygga de också.

Jag är väl av en annan uppfattning, lite gammaldags. Det finns gubbgöra och kvinnogöra, har funnits i alla tider. Låt de som kan göra jobbet, inte är det väl meningen av vi kvinnor ska kunna allt här på jorden. Vara mödrar, fruar, matlagare, städare, organiserare, tröstare, stöttare, förvärvsarbetare, byggare och målare. Ta åtminstone bort de två sista. Något ska väl gubbarna göra också. Annars gör vi det för lätt för dem. Eller hyr in yrkesmän, de som kan.

Jag ser ganska mycket på SVT play, där finns intressanta dokumentärer i massor.

Fick för mig att se på en serie som gått på TV som heter ”Why powerty”, handlar om fattigdomen i världen och svårt det är att ta sig från den. Några få lyckas.

Just ett avsnitt handlar om en beduinkvinna i Jordanien, hon får chansen genom ett projekt att lära sig solenergi i Indien. Att hon sedan är analfabet och inte vet så mycket mer än om livet i tältet, gör det hela mer intressant.

Sagt och gjort, hon ska iväg i sex månader till Indien, lära sig bygga solpaneler, komma tillbaka och lära ut det hon kan, till den övriga befolkningen.

Om vi tycker att gubbarna här hemma är lata, så är det ingenting emot vad de är där nere. De låg på en matta och rökte och bestämde, mest hela dagarna.

Hennes gubbe som hon hade sex barn med knotade förstås, till saken hörde att han skulle inte behöva ta hand om ett enda barn när hon åkte. Det skulle naturligtvis en kvinnlig släkting göra. Han hade dessutom en familj till som kunde se till att han fick mat i magen. Han blossade och gnällde, hon tog farväl av sina barn och åkte iväg.

Gubbarnas makt är stor, i alla fall där nere. Hon fick inte åka ensam, hon måste ha en man med sig. En manlig släkting åkte med som förkläde.

Väl där så träffade hon andra kvinnor från tredje världen, de satte igång och byggde solceller så det stod härliga till. Hur de lyckades, det fattade jag inte, all undervisning var på knagglig indienengelska och hon kunde inte ett ord.

Förklädet, den manliga släktingen låg och drällde och rökte mest hela tiden.

Efter någon månad så började terrorn hemifrån, mannen där hemma kände väl att han började förlora makt, så han satte igång och ringa. Vill bara nämna att alla tycktes ha mobiltelefoner. Undrar hur de kan ha täckning där ute i öknen? Vi som inte ens har täckning här i stugan, i ett rikt land.

Han skulle minsann ta barnen ifrån henne om hon inte kom hem, det var det enda han hade att komma med. Och som mor förstår varje kvinna, att det vapnet är det effektivaste av alla. Hon fick åka hem!

Tillbaka i tältet så låg han där och rökte och gnällde. Hon som sett något annat, insåg att hon blivit lurad. Han var inte mer än en miserabel gubbe.

Hon hade inte mycket hjälp av kvinnorna heller, de tyckte att hon skulle stanna hemma och se efter honom och barnen. Så i stort sett hade hon hela byn emot sig, men stod rätt stark i sin övertygelse.

Talade om för mannen att han hade en vecka på sig att förändra sig till något bättre, annars skulle hon åka igen. Han bättrade sig inte, hon packade.

Hela historien slutade med att hon åkte tillbaka, lärde sig att få igång el med solceller och åkte tillbaka hem till tältet efter sex månader. Fick med sig andra kvinnor i byn som hon undervisade. Gubbarna låg kvar på sina mattor, inte en enda byggde solceller. De ligger väl kvar där än och latar sig, ser på TV som är drivna av solljus, läser Koranen i lampans sken.

Så även om det är motstånd från allt och alla så följde hon sitt hjärta och gjorde någonting, dels för sig själv men också för sina barn och hela byn. En mycket fin berättelse och en mycket fin film. Se den om ni vill.

http://www.svtplay.se/video/603898/ljusets-modrar

Vi har väl svårt att tänka oss hur kvinnor behandlats under historiens gång. Idag låter det konstigt i våra öron. Tänk på hur länge människan har funnit på jorden, det är bara i den sista nanosekunden vi har kunnat göra i stort sett vad vi vill och även gå och rösta.  

Så vi kvinnor får sträcka på oss lite extra vid jul. Utan oss hade den inte blivit av.

Adventsstök

Gumman har rotat klart. Undrar hur många i detta avlånga land som svurit åt ljusstakar som inte fungerat, som de bevisligen gjorde förra året när de blev undanstoppade. För det mesta är det ett fasligt ståhej, det där med adventsljusstakarna vi envisas med att ha i våra fönster. En del orkar inte plocka bort dem, utan har juleljus långt in på vårsidan.

Det är nog därför att det är så bökigt att sätta fram dem. Vi har vår kartong med adventsljusstakar på höloftet. En och annan tomte ligger där också.

Skickade upp gubben i år för att han skulle ta ned kartongen, det är en flyttkartong modell större. Då upptäckte han att det låg en halv meter snö där uppe bland alla grejor. Snöstormen som drog över i går och i förrgår, hade gjort att snön yrt in under takplåten och lagt sig i ett vitt lager. Så nu får vi upp och skotta på loftet också.

Som om det inte skulle vara nog med all skottning ute.

Väl nere, så gäller det att försiktigt ta fram dem ur originalförpackningen, utan att ha sönder de ömtåliga små lamporna. Är en sönder så fungerar ingenting. Då får man stå och skruva i en ny i alla sju lamporna och hoppas på att just den tredje eller fjärde har givit upp hoppet om en fröjdefull jul.

Naturligtvis så är det den sista, fast det beror väl på från vilket håll man börjar. Jag börjar alltid i fel ände. Så lyser det igen, men det lyser inte lika i alla lampor. En del är svaga och en del riktigt bländar. Glödlamporna man letat fram i affären har olika watt.

En hel vetenskap för sig, att få rätt.

Satte dit mina föräldrars gamla i gjutjärn, här på kammaren där jag sitter för det mesta.

Den bländade mig. Så in i kartongen igen och rotade fram den röda i trä, som jag inte riktigt tycker om, men den var den enda som fanns kvar. De vita lite finare, är förpassade till köket och vardagsrummet, där vi sällan sitter nu för tiden, nu när vi har våra datorer istället.

Ned på golvet igen och dra ur den i gjutjärn, lirka sladden bakom datorn och upp på fönsterbrädan, utan att ha hela rasket i golvet. Fram med den inte lika fina röda och lirka sladden bakom datorn och ned på golvet. Lägga sig på alla fyra och in i kontakten till den andra lampan som jag inte kan ha tänd till jul.

Låt oss konstatera att det aldrig finns nog med uttag till de där förbaskade stakarna.

Nu lyser den i alla fall den röda, och jag blir inte bländad av den. Halleluja!

Sedan har inte alla en knäppknapp, bara de moderna och lite finare. I alla år har det varit nog att bara skruva på en lampa och släckt, om man inte tillhör elslösarnas skara och har dem tända dygnet runt. Sedan ett antal år tillbaka så fick jag höra att det inte räckte. Man måste ned på golvet och dra ur! Annars kan det börja brinna, det vill vi ju inte. Så lite gymnastik får det bli till jul i alla fall.

Sedan är det de andra lamporna som stod där innan adventsstakarna skulle upp, de blir undanstoppade i diverse garderober och skrymslen med sladdarna rullade kring magen. Lite snopna får de stå där tills man är ordentligt less på julen, och hivar in den i kartongerna igen, och upp på höloftet.

Undrar om det är enbart vi nordbor som håller på så här? I USA gör det allting på riktigt och klär in hela huset i lampor, det börjar så smått komma hit till våra breddgrader, men har inte riktigt slagit igenom. Vi är lite försiktigare vi svenskar, vill inte utmärka oss som någon utöver de andra som bor på gatan. Antar att elpriset också avskräcker. Vi har det högsta elpriset av våra nordiska grannar, det är elskatten vi ska betala. Min norska kusin säger alltid att det inte kostar mycket i Norge med el, den är så billig. I så fall är väl den det enda som är billigt i det landet.

Sverige är världsbäst på skatter. Här får vi betala moms på skatten på elräkningen. Halleluja igen!

Jag är lite av en elspion också. Kollar alltid noga, när på året vi gör av med mest. Det är praktiskt och bra nu när vi får se och betala för vad vi verkligen gör av med.

December är överlägset i elslöseri. Inte bara alla adventsstakar som står där och lyser, ugnen är den verkliga boven. Till jul ska det vara kakor och frestelser, ugnen går och tuffar mest varje dag när det börjar dra ihop sig.

Ugnen och motorvärmarnas tid är här

Nu är det advent i stugan och katterna får trängas med stakarna i fönstret där de gillar att sitta och titta ut. I början hade de ned dem, tills vi uppfann gummisnodden.

Fäster en gummisnodd kring stakarna och fäster den sedan i öglan till fönsterlåset eller vad de heter. 

Nu kan inte katterna ha omkull dem och alla ljusen får förhoppningsvis hålla sig hela. Det gäller att vara uppfinningsrik, när man har katter som alltid ska sitta högt. De håller sig aldrig på mattan. 

Levande ljus är också ett gissel, katterna kan få eld i svansarna när de nosar lite försiktigt och sedan glömmer baken när de vänder ryggen till. Så inga levande ljus i stugan utan noga uppsikt. Vänder inte ens ryggen till, släcker hellre. Tror jag berättad det förr, men en av mina katter satte eld på sin svans, det var för många år sedan men det etsade sig fast i mitt minne.

Nu är snöröjaren här och skyfflar snön på gräsmattan, det blir till att plocka grus till våren igen. Samma visa varje år och vår.