Kom och köp konserverad gröt!

Gumman är arg. Det går inte att få tag i någon mobiltelefon för gummor längre.

Det är pekskärmar och konstigheter, jag vill bara ha en telefon där jag kan ringa och skicka sms. Det räcker eftersom jag inte gör något annat med telefonen.

Min vikbara Nokia är på upphällningen, den stänger av sig själv ibland och repig och dan är den.

Nu är jag på jakt efter en värdig efterträdare och pyttsan, viktelefoner är lika ovanliga som vilda tigrar i Stockholms innerstad.

Säkert finns det andra märken som har viktelefoner, men jag är inkörd på Nokia och konfronteras jag med något annat så blir jag virrig, har svårt att lära mig tycka om det nya och ovana.

Vikfunktionen är bra för oss synsvaga, jag behöver bara öppna den och svara, stänga den när jag är klar.

Inte fibbla med små knappar och dylikt, den är också bra vid bilkörning då en del ringer upp.

Jag tar den med höger hand, jag har en liten behändig knapp på sidan som gör att luckan öppnas, trycker på knappen telefonen far upp och jag sätter den till örat, talar om för vederbörande att jag sitter och kör bil så är det samtalet avslutat.

Viker sedan ihop den utan att ha tagit ögonen från vägen.

Bilkörning och telefoni hör definitivt inte ihop, den tar uppmärksamheten ifrån vägen, så är det bara.  Jag kan inte få ihop att viälskarförbud landet Sverige inte gjort det olagligt när så mycket annat är det.

Vi är i så fall det sista landet i Europa att införa det, om det går igenom vill säga. Något lurt är det när de som bestämmer inte vill ta steget. Ska klura på det ett tag och meddelar om jag hittar orsaken.

Handsfree kanske är ok, kanske mer som att tala med någon i bilen.

Pratförbud för bilförare är väl lite svårt att införa.

Eller bråkiga ungar i baksätet, det borde totalförbjudas.

Tillbaka till mobiltelefoner så tycker jag det är lite lustigt att alla tittar så noga på vem som ringer, det är ju någon som ringer till dig och då är det väl bara att svara.

Vill du sedan inte tala med den personen så är det väl bara att på ett fint sätt avsluta samtalet.

Jag har levt mesta tiden här på jorden utan nummerpresentatör, det har gått bra det med.

Nu ser jag hur det glöder i huvudet på somliga läsare, men man vill ju inte prata med försäljare.

De stackarna finns faktiskt och försöker få en dräglig tillvaro och tjäna några kronor i lön.  Fast jag tänker inte medverka.

Vi pratar inte med försäljare på vår hemtelefon, vi är i Nix registret och det har vi valt gubben och jag, vore alla som vi så skulle telefonförsäljning inte existera.

Den finns och frodas så bevisligen är inte alla som vi.

Fördelen med att vara med i Nix är att jag inte måste studsa upp och ned mitt i Masterchef och tala om att jag inte vill ha just det där fanatiska tvättmedlet.

Jag klarar mig med mitt Skona, har gjort det i många år.

Nu försöker de kalla telefonförsäljning för marknadsundersökning istället. De är lite sluga. Då kan ingen Nix i världen stoppa dem, bara gummor som är lite vresiga.

En av de samtal som jag anser vara en av de mest konstiga är när en man i andra änden påstod att jag hade en Electrolux dammsugare som jag köpt av en försäljare för en så där trettio år sedan. Jag blev så paff att jag svarade ja.

Han frågade inte om jag möjligtvis hade den kvar utan gick rätt på ämnet.

Just nu hade de en enastående erbjudande med att de åkte runt i just mitt område och servade dessa alldeles gratis!

Jag som aldrig tänkt på att dammsugare skulle servas, bara bilar, börjar ana ugglor i mossen.

Jag ser för mitt inre hur de åker runt i skogarna och byarna här i norra Hälsingland och letar upp de avlägsna stugorna, där någon bor som råkar ha just en sådan där dammsugare som jag har.

Säkert lika gammal också eftersom de inte tillverkas längre.

Sedan tar de fram en väska med allehanda ting i och plockar isär dammsugaren och suckar.

–        Den är så sliten så det är nog risk att den inte kommer att hålla länge till, men vi har just nu ett fantastiskt erbjudande, ni kan få köpa en ny. Den kommer garanterat att hålla lika länge som den ni har nu. Trettio år!

Electrolux gör de bästa och hållbaraste dammsugare man kan tänka.

Jag svarade att när någonting var gratis så brukar det ofta vara en hake med det hela. Han svarade att det var det absolut inte.

Där borde jag väl avslutat samtalet, men något i hans lite arroganta stil retade mig.

Vi hade just inköpt en yngre Electrolux, en UltraOne.

Enligt Råd och rön så var den fantasisk, den bästa som gjorts sedan hundra år tillbaka.

Vi förpassade den gamla trotjänaren till övervåningen där den får sköta städningen, den går för övrigt fortfarande bra trots att den inte servats.

Den nya får ha äran att dammsuga katthår på nedervåningen, det gör den brilliant.

Då tog jag fram mitt trumfkort för att få tyst på honom och han gratisservice. Berättade att vi just köpt en ny Electrolux UltraOne, en av de bästa på marknaden.

Eftersom han bevisligen var Electroluxförsäljare trodde jag att han skulle jubla i andra änden. Vi var trogna märket.

-          Hur kan du veta att den är så bra, var hans svar.

Jag tappade hakan. Han baktalade sitt eget märke! Vad var det för människa?

Jag tröttnade på hans envishet och sa att ingenting är gratis här i världen, jag trodde inte en minut på det. Sen lade jag på luren.

Sedan började jag tänka efter och tyckte det var konstigt att han hade mitt telefonnummer. Bodde i Stockholm då jag köpt dammsugaren.

Vi har hemligt nummer här i stugan så inga ska veta att vi finns här. Så inte kreti och pleti ska ringa.

Försäljare är ett släkte för sig, de är så där naivt gåpåiga och om de tror att gummor ska gå på deras snack så tror de fel.

Jag tycker lite synd om försäljare, de är så urbota dumma ibland att jag undrar vem som lärt dem alla tips och trix, någon annan urbota dum kan jag tänka.

En gång för länge sedan så satt jag på mitt arbete på ett kontor i Hudiksvall, in tågade en man med en väska och fick syn på mig.

Han sträckte ut handen redan fem meter från mig i en ivrig gest att han ville så snabbt som möjligt hälsa och utbrast.

-          Hej, det var länge sedan.

-          Känner jag dig? Tror inte att jag gör det, var mitt rappa svar.

Gummor lurar man inte så lätt.

Han kom av sig och slängde istället upp en väska på mitt skrivbord.

Hade han varit katt så hade han slickat sig lite först och sedan tittat omkring så ingen såg att han just tappat ansiktet.

I väskan låg allehanda knivar, han kanske kände en stor lust att sticka en av dem i mig men jag sa att jag inte skulle ha någon. Så fick han lomma iväg.

Kanske tänkte han över försäljningstaktiken lite.

Fast de finns nog de som går på det där tjena, tjena länge sedan snacket.

Känner sig lite betydelsefulla och ihågkomna av någon. Sen handlar nog de av bara farten.

Eller de som ringer från telebolagen och frågar hur man mår. Jo tack jag mår bra, men jag ska inte ha något nytt abonnemang om det är vad du egentligen menar, du där i andra änden.

Det finns många saker jag inte skulle vilja göra här i världen och en sak är att vara försäljare.

Fast för vikbara mobiltelefoner av märket Nokia vore en annan sak. Man ska tro på det man säljer.

Husflugan

Gumman har bråda dagar. Jag hinner inte ens sätta mig ned och skriva på min blogg.

Det är polacker på taket, fönster som skriker efter målning, bil som vill ha olja under, katter som ska ha mat, blommor som vill ha vatten, kroppen som ska ha motion, gubben som ska köpa bil och då får jag vara assistent härifrån, och så måste man sova vid tio på kvällen också.

Ayruvedadoktorn har givit mig B12 ampuller som jag ska springa till sköterskan varannan dag och få en nål i rumpan.

Jag ska också dricka mycket och det har jag svårt för, känner mig inte törstig och blir nästan kvalmig av att bälga vatten. Nyttigt, är det i alla fall.

Oj, oj, oj så mycket. Så nu tar jag av min arbetstid och skriver detta, lite fusk men jag har ett bra arbete och gör lite som jag vill.

Ska väl inte klaga då jag klarat mig undan liemannen än en gång. Lever liksom på nåder och ser hur sjukdomar rasar kring mig som farsoter.

Jag tycker inte om cancer, det är en illasinnad lömsk sjukdom, den tog min barndomsvän för två veckor sedan.

Ska på begravning i slutet av augusti, det är väldigt så länge det dröjer där nere i storstaden.

Hela sju veckor för att komma i jord, här uppe går det mycket snabbare.

Samt att de vill begravas hela här, inte som askhögar i en urna.

Antar att det finns mer plats, i Stockholm är det som bekant bostadsbrist.

Sen är cancern och härjar hos min släkting i Italien också, vi väntar på besked om den har hållit sig på en plats eller spridit sig.

 Jag har sagt det förr och säger det igen.

Man ska tacka varje dag man vaknar upp och inte har cancer.

Den slår till när man minst anar det och på sitt lömska sätt så talar den inte om när den har anlänt. Den väntar ett tag och sedan kan det vara för sent.

Nog om detta och jag konstaterar att jag haft en väldig tur än så länge.

Ja, vart var vi. Solen den skiner och svalorna drillar i skyn eller var det lärkorna som gjorde det.

Svalorna har lyckats bygga bo i vårt uthus. De har flugit in och ut ur dörren hela sommaren.

Katten Gizmo tyckte det var intressant i början, han gillar nämligen att jaga, det är hans största hobby.

Svalorna har inte givit honom någon chans, de har likt Kamikaze piloter störtdykt ner på honom, han dök under bilen i försöket att undvika dem. Bravo svalorna, ni äger.

För att återgå till livet på landet så är grannen arg på sin traktor, han gormar och skriker på den så det hörs över nejden. Tror inte den lagar sig själv i rena förskräckelsen över alla svordomar som den hotas med.

Samma visa varje sommar, vi börjar bli vana vid det nu, först svordomar sedan höbärgning och sedan veckor med höfläkt som dånar.

En sak jag konstaterat när jag går runt byn, är att den verkar i stora hela sett folktom. Jag ser inte många som är ute och gör sommaraktiviteter.

Det får väl stå för sommargästerna nere vid havet.

Går jag till grannen på eftermiddagen och ska köpa ägg, får jag gå in och ropa, inte en själ i köket, ett ljud avslöjar honom, han sitter och tittar på TV!

Mitt i den brådaste tiden på året för någon som brukar jorden, det är tusen saker att ta itu med.

Höet står och blir för grovt, det ska tas i början av juli för bästa resultat.

Nu är vi i slutet av månaden och vore jag honom så skulle jag hoppa upp och ned av frustration över att det regnat och höet står och växer över huvudet.

Antingen är han mästare i att leva i nuet och ta dagen som den kommer utan att jäkta eller så är han enbart lat.

Kanske är det därför att byn är så folktom en varm sommardag, de sitter inne och tittar på TV hela bunten.

Sedan har han startat kattuppfödning i köket. För tillfället är där sex stycken små kattungar som ska ha hem.

Trots upprepat tjat om sterilisering av honkatten så händer det ingenting mer än att jag får engagera mig i att skaffa hem åt otaliga kattungar varje år.

Likt katternas Florence Nightingale far jag kring och sätter upp lappar och hoppas att någon vänlig själ tar hand om de små liven. Innan de blir för stora och kan orsaka kattinvasion i byn. 

Så nu är det sex stycken och en granne ska ta hela två  när de blir flyttfärdiga.

Bra, då är de borta, en ska han behålla själv, så är det bara tre kvar.

Prånglade iväg en till min kollega förra året och det blev lyckat. Han har charmat sig in i deras hjärtan.

Jag är nog mer kattmänniska än hundmänniska. Tycker väl att alla djur är fina, men katter är behändiga när de inte går framför en i trappen eller ska ut och in.

Hundar är bara glada jämnt, de viftar på svansarna och med gapande munnar och hängande tungor, tittar de på en som man vore en nyss nedstigen gud.

Katter kommer med en lätt krök på svansen, blänger lite och då vet man att de är glada.

 Kröken på svansen visar förnöjsamhet med att just jag är deras människa som de kan köra med.

Hundar ska aktiveras, de ska ut och gå, fostras på ett speciellt sätt för att inte bli odrägliga.

Katter aktiverar sig själva bara det finns något kul som hoppar i gräset. Kan det vara en mus tro?

Sen går katter på en låda, om man gör ren den med jämna mellanrum, annars kan de hitta på att kissa i skorna i ren protest.

Hundar ska göras rumsrena för de skvätter i tid och otid.

Hundar blir glada så fort man stiger upp på morgonen, Tjohoo matte är vaken, det är det bästa som finns. Tjohoo en promenad, det bästa som finns. Tjohoo mat, det bästa som finns.

Deras entusiasm kan bli lite jobbig i längden.

Katten går mest omkring och ser klurig ut, som om den tycker vi är löjliga hela bunten.

Kommer jag hem från en lång resa så tittar katterna på mig som om jag varit där hela tiden.

De ignorerar matte, de kommer inte och stryker sig och jamar glatt.

Snarare så får de fundera ett tag, bestämmer sig efter ett par timmar att jag är ganska bra i alla fall och då kommer de och gnuggar sitt huvud mot mina ben, men inte för mycket, bara lite.

Katter tycker inte om att tappa ansiktet. Säger man åt dem på skarpen så sätter de sig och gör en avledande manöver med att slicka sig.

Tittar kring så ingen annan såg att de gjort bort sig. 

Så katter de är bra de. En del är rädda för katter, men de måste ha träffat lömska sådana, eller så har de gjort misstaget att klappa en katt på magen när de legat på rygg.

Då kan de utlösa en reaktion att katten biter till, det vet kattfolk.

Sen är de bra på hålla huset rent från möss, den mus som skulle våga att springa kring i stugan, är en modig och dumdristig mus.

Ibland har Gizmo haft små söta möss i munnen som han på ett kattlikt grymt sätt lekt livet ur.

Har jag varit i närheten har jag försökt rädda de små liven. Tagit dem i handen och släppt iväg i gräset där de hör hemma. Han får mat i skål och mössen vill leva de med, så länge de håller sig i naturen. På vintern flyttar de in i stugans väggar.

De har ett tillhåll ovanför mitt huvud i sovrummet, där springer de och ibland blir de osams och piper och skriker.

I vardagsrummet har vi en som låter stor, han håller till i taket och jag tror han gillar att spela kula. Det låter så ibland när något hårt slår där uppe och rullar iväg.

Gubben och jag vill väl låta allting leva, Delar med oss av stugan till både det ena och det andra. Möss kan ställa till besvär med ledningar och isolering, säger de flesta.

Vi har försökt med humana burar där de springer in och blir fast, sen kan man åka iväg och släppa dem hos någon man inte gillar.

Så långt som till flugor har väl ingen gått i alla fall, fast en fluga är också ett liv, har ni tänkt på det?

Fast flugor står långt ned i utvecklingen i förhållande till oss så är det också ett liv.

Om man skulle fråga en fluga om de ville fastna på ett flugpapper eller bli mosad av en smälla så skulle de nog säga nej.

Gubben och jag är väl lite buddistiska i vårt tankesätt, det där med att leva och låta leva. Inte döda i onödan.

Vi har haft flugsmälla i köket, en dag smällde gubben en fluga och den dog inte.

Den putsade sig och med sned vinge flög den vidare.

Gubben tyckte det var lite tufft av flugan, han lät den vara och vi döpte den till Butte.

Butte han flög omkring i huset, han var på köksbordet och åt smulor, han satt på väggen och kollade kring.

Var lätt att känna igen med sin sneda vinge.

Han blev med sitt namn en mer personlig fluga än de övriga.

Vid det laget hade vi övergett smällan, vi hade införskaffat en håv där vi skickligt håvade in fluga efter fluga och återställde dem till sitt rätta element ute.

 Ibland var de skickliga och vände direkt och flög in igen innan vi hade hunnit smälla dörren.

Gubben och jag följde Buttes liv, vi var mer överseende med honom när han ville ha en smakbit vid bordet.

Gubben vill nog inte riktigt erkänna att han en gång döpt en fluga till Butte.

Säger att det var ett rent vetenskapligt experiment för att se hur länge en fluga kunde leva.

Buttes släktingar åkte ut med håven, Butte var kvar hos oss.

En dag kom gubbens son på besök, vi satt där i lugn och ro, plötsligt landade en fluga på sonens ben. Blixtsnabbt slog han till den, den föll ned stendöd.

Dottern, gubben och jag reste oss unisont och utbrast. Butte.

Sonen visste väl inte vad han skulle tro, han höll flugan i näven och tittade lite undrande och lite förvirrat på oss.

Han kommit till oss och haft ihjäl Butte, tänk att man inte kan släppa in folk i huset innan de angriper husdjuren.

Jag sprang upp och letade, på övervåningen satt en fluga på dörren, jag drog en lättnande suck.

Den hade sned vinge, Butte fanns bland oss levande.

Han flög omkring i ungefär en månad utan att vilja flyga ut, hade det väl bra hos oss så mycket smakbitar som han fick.

En dag var han borta, vi antar att han slutat sina dagar som husfluga, de lever inte så länge.

Ett år senare så säger gubben.

-         Jag satt och tänkte på Butte idag.

Så även en fluga är ett litet liv att komma ihåg. Åtminstone i en blogg tio år senare.

Servicehus och antirynkkräm

Gumman har polacker på loftet. Det har kommit utländska gäster till stugan.

Jag såg dem bara visserligen några minuter i morse, när jag kom hem så var det ingen här, bara byggställningen skvallrar om att stugan håller på att ses över.

Kanske dyker de upp i morgon, man vet inte så noga när språkförbistringen gör en konversation till enstaka ord.

Stugan läcker och står i, den börjar nog bli lite gisten och gammal.

En hundratioåring som stått ute i väder och vind den måste medicineras med färg och tak med jämna mellanrum.

På tal om att medicinera så har jag blivit ordinerad två liter vatten per dag samt motion. 

Inte för att jag varken gör det ena eller det andra men i kväll så ska jag börja.

Har redan tjuvstartat dagen med massa vatten och i kväll kommer pricken över iet, motionen.

Tänk så sund jag kommer att bli, kanske slår jag stugans ålder.

Min faster är den enda överlevande släktingen från mina föräldrars generation. Annars är de borta varenda en av dem.

Hon fyllde 91 i maj och är lite av en krutgumma, hon bestämde sig för att flytta i vintras.

Från sin stora trerummare till en mindre lägenhet i ett servicehus i Västerås, all flytt utom bärandet skötte hon om.

Glömde bort att äta i sin iver att komma i ordning, stod i månader och packade ner, sedan i månader och packade upp. Diskade allt som skulle upp i köksskåpen. Det var diskat redan när hon lade in det i papper, allt som hänt var att de forslats i kartong några kilometer. 

Men ska det vara rent så ska det vara rent.

Faster har alltid tagit ur sina köksskåp varje år så länge hon kan minnas. Sedan har hon diskat allt som redan stod där och var diskat i min mening, sedan torkat ur skåpen och ställt allt tillbaka där det stod. 

Tror inte det finns en enda människa jag känner som ställer sig och gör det frivilligt. utom faster förstås.

Hon var noga med att påpeka att det var riktiga lägenheter i det här servicehuset och man behövde inte ha hjälp om man inte ville.

Man fick komma och gå som man ville där, precis som på vilket hyreshus som helst. 

Det var bra att de hade restaurang, en vanlig restaurang där folk utifrån också åt.

Där kunde hon äta varje dag och kosta på sig att inte sitta ensam.

Hon vägrar att gå med rullator, tycker att hon är tillräckligt krokig som det är.

I förra veckan så var hon nere i Västerås centrum och köpte sig en blommig käpp.

Den lägger hon nu ifrån sig i affärer, är inte van.

Snälla expediter springer ikapp henne med käppen i högsta hugg.

Hon travar glatt vidare, känner inte att något fattas henne.

Hon tycker också att de dör så många på servicehuset, mest varje dag far det ambulanser och hämtar folk.

En dag träffade hon en mycket trevlig gammal man, de pratade en stund.

Nästa dag var han död.

Det gäller att leva livet fullt ut, speciellt på ett servicehus. Nästa dag kan vara för sent, fast det gäller väl för oss alla.

Faster går ned i restaurangen och äter lunch varje dag, hon sitter för det mesta för sig själv, det blev inte så mycket umgänge som hon hade tänkt sig.

De flesta verkade inte vilja släppa in henne i gemenskapen.

Jag trodde i min enfald att faster skulle bli en i gänget, att tanter och gubbar skulle tycka att det var kul med någon ny. Att de skulle hälsa på varandra i lägenheterna, dricka sherry och prata om gamla tider.

Att de skulle bjuda på sig själva och se till att den nya fick en del av bordsgemenskapen.

Men inte, de tittar nyfiket, ibland ser hon hur deras huvuden åker ihop när de tisslar och tasslar, men ingen har hittills erbjudit faster en plats vid sitt bord.

Är väl som samhället i övrigt, folk vill inte bjuda på sig själva eller så vill vi inte lära känna nytt folk. Tycker att det är lite jobbigt.

De har nog inte läst ordspråket, att främlingar är vänner man inte lärt känna ännu.

Jag tyckte att hon åtminstone skulle pröva att få vänner, hon verkade inte så pigg på det. 

Sa att de flesta inte verkade ha något vettigt att säga.

En dag hade hon helt sonika slagit sig ned vid ett bord där de satt tre tanter.

De kände väl varandra sedan förut och nickade bara lite åt faster i förbifarten.

Sedan satte de igång och prata kungligheter, vem som var gift med den och den.

Säkert hade det också stående prenumeration på Svensk Damtidning.

Faster häpnade, hur kunde de tycka att det var roligt att sitta och prata kungligheter?

Fast hon måste medge att de kunde allt som tänkas om de europeiska kungahusen.

Saker faster inte hade en aning om och föresten aldrig brytt sig om.

Tanterna var så inne i sina briljeranden att de nästan rök ihop när någon av dem hävdade att just hon hade rätt. Han var son till den och den och inte den och den.

Faster tyckte det var dödens tråkigt och satte sig aldrig mer bredvid någon annan.  

Så en dag för inte så länge sedan kom där en annan gammal dam och satte sig vid hennes bord.

Faster hade aldrig sett henne förut, de började prata lite smått och det visade sig att damen bodde i huset bredvid. Hon var bara där för att äta en bit mat.

Damen berättade att hon skulle fylla 100 nästa gång och var gammal sjuksköterska, hon hade ingen hjälp hemma utan skötte allting själv.

En tid efter så ringde den gamla damen till henne, faster talar otydligt, hör väl lite knackigt också och damen i andra änden hörde dåligt.

Det tog en lång stund innan de fattade vad den andra sa.

Till slut så gick meddelandet fram.

Faster var bjuden på lunch.

Den lunchen blev lyckad, hundraåringen som faster kallar henne (hon har just köpt och läst ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”, den gjorde att hon låg långt ut på nätterna och skrattade) hade lagat lax och dillstuvad potatis, de festade på hennes hemgjorda flädersaft och till kaffet hade hon bakat mazariner och kakor.

Hundraåringen har visserligen rullator och konstigt annars vid den åldern, men hon går och handlar och flädern var handplockad av henne.

Sedan läste hon dikter om döden ur minnet. Faster hade blivit tårögd av det vackra i dem, berättade för mig något om att det inte finns tur och returbiljett dit, bara enkel. 

Säkert innehöll de lite mer, men faster kom inte ihåg.

Så nu har de blivit kompisar, de ska upp på ett berg i närheten, där finns ett fik och där ska de fika och äta tårta vilken dag som helst. Undrar om det är brant?

Lite sött när två gamla damer finner varandra.

Faster höll på att finna en fästman för ett par år sedan. Det var nära men hon klarade sig undan.

Hon har haft cancer i käken för en massa år sedan och tänderna har sedan dess varit till besvär.

Vid 88 års ålder så tyckte hon det var nog. Hon skulle göra sig av med sina egna som hon hade kvar och skaffa sig titanskruvade, inte löständer det skulle hon aldrig vilja ha. Det tycker hon nog är till för gamla människor.

Ett jättearbete för tandläkaren speciellt som käken inte var hel p.g.a. operationer.

Det innebar att hon fick gå utan tänder ganska länge och klagade då att hon såg så gammal ut.

Jag följde med henne till Västerås centrum och vi gick in på en skönhetsaffär och där skulle faster prompt ha kräm att ha runt ögonen.

Antirynkkräm, för kunde hon inte göra något åt tandlösheten så kunde hon i alla fall göra något åt rynkorna.

Hon går till sjukhuset själv och då tar hon bussen, vid ett sådant besök för en tid sedan så innebar det att hon fick gå mellan avdelningarna i kulverten.

Från tandläkarens väntrum kom en gammal tandlös man, han fick syn på faster och hängde på.

De skulle åt samma håll och han började prata med henne, hon kände sig lite irriterad på men lät honom hållas, han var inte direkt otrevlig.

När de skulle skiljas åt så stannade han och tittade på henne och frågade om de inte kunde träffas någon gång, de kunde ringa varandra.

Faster var snabb att ljuga att hon var gift, fast farbror varit död ganska många år vid det här laget.

Mannen tyckte väl det var en enastående chans som gick honom ur händerna, så han frågade.

-          Men kan jag inte få en kyss istället.

Faster avböjde vänligt och gubben gick vidare.

Väl inne i väntrummet så hade hon svårt för att hålla sig för skratt.

Tänkte på den tandlösa gubben och den tandlösa gumman som möttes i en passionerad kyss i en kulvert på Västerås sjukhus.

Vilken syn det hade varit. Passionen dör inte med åldern, fast den blir mindre och mindre lockande tycker faster.

De nya tänderna sitter bra i alla fall.

Till minne av Beril

Gumman inser att livet är förgängligt. Så det går vidare, trots elände och misströstan. 

Jag får inte släppa taget om tanken att människan är i grund och botten en kärleksfull varelse. 

Har svårt att inse detta, att under det dysfunktionella döljer det sig ett litet sårat barn.

Här går vi omkring och skrotar ett tag, tar allting på blodigt allvar.

Det är pengabekymmer, bekymmer över att inte ha allt som alla andra har, bekymmer över sjukdomar, bekymmer över att barnen inte gör som vi säger, bekymmer över att vi ska en dag lägga näsan i vädret och dö.

Undrar vart den här bloggen är på väg? Skriver vidare så får vi se. Antigen blir det en glad eller sorgsen blogg.

Jag har en halvsyster som jag aldrig sett. Hon försvann från detta jordeliv redan vid ett och ett halvt års ålder. Visserligen har jag aldrig saknat syskon, egoist som jag var  ville jag inte dela med mig av något. Ville ha mamma och pappa för mig själv och allt annat också för den delen.

När mamma var arg på mig så hotade hon att skicka mig på koloni. Det var det värsta straffet som kunde hända, att behöva åka på koloni bland hundratals andra skrikande och tjoande barn. Hemska tanke, jag som var rädd för barn. De var så otäcka och högljudda, de smutsade ned sig och tyckte att Kasperteater var kul.

En gång fick vi se det på skolan, Kasper tjoade kring med prinsessor och kungar. 

Barnen skrattade och levde sig in, jag tittade på dem med en gammal gummas ögon.

Hur kunde de tycka att detta var roligt? Jag tyckte inte det, jag var sju år gammal.

Min syster hon kom och gick igen, till vad nytta vet ingen. Hon gladde mamma med att lära sig gå redan vid åtta månaders ålder.

Det fick jag höra många gånger, Beril hon gick minsann redan vid åtta månader, jag var så tung att jag satt och åkte på ändan, lärde mig inte att gå förrän vid ett och ett halvt.

Mamma gifte sig ung, redan vid arton var hon redo att axla ett hem med allt vad det innebar. Ville väl flytta hemifrån, styvpappan var inte rolig, han söp och slogs, kastade mamma in i en vägg när hon försökte stjäla pengar ur hans stövlar.

Hon ville bara ha mat till sina småsyskon. Ett halvår i gipsvagga blev resultatet, jag hörde aldrig att han fått något straff, tydligen gick det att komma undan med det mesta på den tiden.

Så hon flydde och fick en man, tror aldrig att hon var direkt kär i honom. Mer ett sätt för henne att komma undan.

Kriget kom till Norge, trampet av tyska stövlar hördes på gatorna. Mamma var gravid och fick en liten dotter med rött hår.

Hon fick namnet Beril.

Tyskarna tog hand om allt i matväg, de tog också allt annat som kunde vara till nytta. 

Som deras schäferhund Roy, trampet i trappen talade om att någon var i antågande. In kom några militärer och tog hunden mitt framför näsan på dem.

Sedan tog de radion också för säkerhets skull.

Mannen var slaktare, han åkte runt i gårdarna och mamma som ibland var med sprang och gömde sig när han satte slaktmasken på djuren, hästarna hade hon speciellt svårt för. 

Sedan fick hon sitta och pumpa blodet ur djuret, det kom hon inte undan.

Köttet tog tyskarna också, de fick äta kålrötter. Mamma berättade att de åt kokta och stekta kålrötter i flera år.

Mannen försökte att gömma kött i sina stövlar, blev tagen på bar gärning och fick ett halvår i fängelse. Mamma gick med barnvagnen utanför grindarna och tittade om hon kunde se honom i någon av gluggarna. Kanske kunde de vinka till varandra.

Så Beril hon lärde sig att gå och mamma kom över ett par små skor, det var inte lätt då inget fanns att köpa.

En kall vinterdag onsdagen den 31 januari 1945 satt mannen i sin stol vid fönstret och ögnade igenom dagstidningen. Kriget hade tagit dramatiska vändningar, kanske skulle de se slutet snart. År av ockupation och umbäranden var nog, folket var trötta, trötta på krig.

Mamma kom med de nya små skorna till Beril, hon satte på en av dem och Beril höll sig i bordskanten och spatserade runt med ett leende i det lilla ansiktet. Så fina skor hon fått, bägge föräldrarna klappade händer och såg på henne.

Då ljöd en explosion, rutan bakom mannen gick i tusen bitar, han sprang upp och tog tag i lillan. Mamma rusade före nedför trapporna, de var i panik.

Väl nere i trappuppgången fanns det en kraftig källardörr och ett litet prång. Mannen med Beril på armen sökte skydd där, han tog tag i mamma och ville att hon stannade med dem.

Hon slog sig fri och hoppade över en stympad kropp som låg vid ytterdörren och sprang ut på gatan.

Efteråt så talade hon om denna händelse, det var som om något sagt till henne att stanna där skulle vara farligt. Hon hade nästan inte vetat vad hon gjorde, hon ville bara bli fri.

Då hördes ytterligare en explosion inifrån trappen, mamma rusade runt kring brandmännen som nu dykt upp och sprutade vattenkaskader på det brinnande huset.

Hon visste inte vad som har hänt, hon visste inte att hon just har mist ett barn.

Bakom källardörren där mannen sökt skydd låg en dynamitladdning. Den detonerade och dörren flög ur sina fästen och krossade honom inom en tiondels sekund.

Mamma blev hindrad att springa in igen, hon var som en rasande tygrinna som försvarar sina ungar. De förde bort henne med våld.

Beril blev aldrig krossad, hon hittades död i ett kafé som låg bredvid. Hennes lilla kropp hade slungats dit av tryckvågen och hamnat under ett bord.

Mamma fick komma upp till sjukhuset och se henne, hon hade rosor på kinderna och en sko.

Hon fick sedan komma upp i lägenheten och där under bordet infrusen i isen låg den andra skon.

Så det blev en sorgsen blogg idag. Kanske för att det kollektiva medvetandet är lite sorgset och uppgivet en dag som denna. Vad vi kan göra är att skänka alla som mist sina barn en tanke och hoppas att de en dag kommer att må bra.

Mamma hon kom över sin förlust, det sa hon i alla fall, fast jag tror inte riktigt på det.

(Hunden kom tillbaka. Mamma fick leta bland burarna i Oslo hamn när kriget var slut, där satt han i god vigör efter tjänstgöring i Ryssland och han levde sedan i många år)

Cittran

Gumman känner av dem som en gång levat. Inte så att de springer och spökar kring mig, utan det handlar om saker som en gång tillhört någon.

På vårat höloft här hemma har vi en gammal cittra. Om man tittar noga kan man skönja ett vackert blommönster som en gång prytt den. 

Egentligen är det inget annat än en gammal cittra för de flesta iakttagare, men den döljer berättelsen om ett helt människoliv.

Ett liv som snart kommer att vara glömt för de flesta, cittran, ett bord och en hemmagjord kista är allt som finns kvar av Maria.

Hon var min farmors syster, när jag är borta kommer det inte att finnas någon kvar som kommer ihåg henne, hon var lite egen Maria inte som alla andra.

  Maria föddes i Delsbo år 1893, hon var näst äldst av en skara syskon som bestod av tre flickor och tre pojkar.

Hennes mor Brita var en stolt och stor kvinna, både till kropp och själ.

Hennes far var diversearbetare och spelman, alltför glad i flaskan och den skulle bli hans död.

 Spelman Fredrik Rosenholm var på logdans i början av förra seklet, han spelade fiol som ingen annan, det finns sägner kvar från den tiden att Rosenholms fela den glömde ingen som hört den.

Just den kvällen tittade han lite för långt ned i flaskan och kände hur logen började snurra i allt snabbare takt.

Han tog sin fela, gick ut för att ta sig en nypa luft och kom aldrig tillbaka. Kvällen var kall och han hittades först efter många timmars letande. Då var han död, han hade frusit ihjäl.

      Maria som då var 15 år och en av byns vackraste flickor tog väldigt hårt på faderns död. Hon skulle ha varit där och sett efter honom, hade hon varit det så hade han levat.

Hennes mor började gå runt i gårdarna och måla hus som en hel karl, det behövdes för att försörja de sex faderlösa barnen. 

Den yngsta, Anna låg i sin mors mage när fadern dog, hon skulle aldrig få se sin honom. 
Hanna som var min farmor och äldst i skaran såg efter de yngre barnen medan modern arbetade.

Två starka kvinnor och så Maria som började bli mer tillbakadragen för varje dag som gick.

  Maria hade ärvt sin faders musikalitet, hon hanterade fiol och cittra med gehör. Frälsningsarmén blev hennes andningshål, där kände hon gemenskap och där kunde hon glömma fadern några timmar medan hon spelade.

Maria var vacker, pojkarna slog sina lovar kring henne, men skyndade iväg när de märkte att hon blev tvär och tyst i deras sällskap. Maria som inte var som andra, sa de i gårdarna kring Delsbo. 
Lite konstig är hon nog, bara spelar med de där på Frälsningsarmén.

Maria fick så småningom arbete på en nätfabrik som låg mitt inne i Delsbo, min farmor Hanna brukade besöka henne i det lilla rum där hon bodde.

Så gjorde hon också en dag 1928, med sig hade hon sitt tredje barn Ruth, två äldre pojkar var i livet, den ena var min far.

Lars den äldste fick inte leva mer än några år, han såg ut som en ängel sa alltid farmor, han var inte som andra barn.

Ett litet sår blev hans död, ett litet sår på foten. Det inflammerades och som sjukvården var på den tiden så kunde de inte annat än att se på när han dog av blodförgiftning. Han fick komma tidigt till sina änglar där han hörde hemma.

 Ingen öppnade när Hanna knackade på Marias rum och en annan anställd sa att hon inte varit på sitt arbete på några dagar.

Snabbt ordnades det med någon som hade nyckel och precis när de skulle sticka den i låset så öppnade Maria.

Hon talade inte mycket i vanliga fall, men nu såg de alla att hon hade fått ett uttryck i sitt ansikte som inte varit där förut. Hon såg rädd ut.

     Fabriken hade inte användning av någon som var folkskygg och hon fick sluta, sedan skickades hon till provinsialläkaren. Där konstaterade han att hon led av dåliga nerver och hon ansågs inte kapabel att utföra ett arbete, hon fick pension.

Det var inte många kronor men Maria hade inte stora krav på sin tillvaro och hon skulle aldrig mera arbeta.

Hon flyttade tillbaka till sin mor och en historia om Maria som varit omnämnd i en bok om gamla tiders Delsbo, var när Rosenholms Maria fick reda på av grannfrun att deras höns gått över till hennes trädgård och sprätt i rabatterna.  

Kunde Rosenholms vara så snälla och se till att de höll sig hemma.

Maria hade tittat på henne och sagt.

– Det kan omöjligt vara våra  höns, för de är alldeles för blyga och tillbakadragna.

Precis som hon själv ville hon att hönsen skulle vara. 

Krutgumma eller inte, mamma Brita dog i början av 40-talet. Efter ett liv där hon hade målat många gårdar och även dekorerat skåp med vackra blommönster.

Maria blev ensam kvar och hennes bröder ordade så att hon kunde flytta ned till Stockholm.

Hon fick en liten lägenhet på inne i staden på söder, hon skaffade en cykel och på den hade de mesta av sitt bohag i kassar och väskor. Den var oftast så tungt lastad att hon var tvungen att leda den uppför de värsta backarna.

Vad hon hade i alla kassar det vet jag inte, minns hur hon kom till min farmor Hanna och satte sig i en vrå bakom en dörr för att inte synas för mycket.

Där såg jag med stora ögon på hur hon satt och snurrade snören kring de otaliga saker hon hade med. Hon tog fram det ena paketet efter det andra som för att förvissa sig om att de var med.

Allt var omsorgsfullt paketerat i gamla plastpåsar och bruna omslagspapper, Först snurrade hon upp, tittade i paketet och snurrade tillbaka snöret och knöt. Sedan för att säkerställa paketet så trädde hon på ett par gummisnoddar.

Ett minne som etsat sig fast i mig är när hon tog upp ett stort paket, jag tittade fascinerat på när hon började ta av gummisnoddarna med sina slitna händer, snurrade upp snöret och ut ur plastpåsen kom ett paket bitsocker.

Hon tog en bit och stoppade in i munnen och tuggade med sina två tänder, höll fram det mot mig och sa.

–        Ät socker, det är bra för tänderna.

Maria hade nog aldrig varit till någon tandläkare, de som fattades i munnen hade hon säkert dragit ut själv. Läkare hade hon heller aldrig varit hos, hon var som tur var sällan sjuk, hon hade en motvilja mot att någon tog i henne.

  När Maria kom till farmor så var jag både rädd och samtidigt fascinerad.

Vi hörde henne i trappuppgången långt innan hon kom fram till dörren. Hon baxade och slet med sin cykel två trappor upp, den vägrade hon att ha kvar på gatan, någon kunde ju ta den.

För att göra det extratungt så hade hon alla sina väskor och kassar på både styre och pakethållare.

Doften kring henne var också något som jag undrade över, det luktade konstig.

Förklaringen fick jag när hon sa till mig att Salubrin var det bästa att tvätta både sig själv och kläder i. Salubrin var ett undermedel, förutom sockret som var bra för tänderna.

  När hon pratade med mig så vågade hon inte titta på mig, hon pratade och tittade runt omkring medan hon oftast strök sina händer över håret för att förvissa sig att inga hårslingor hade tagit sig ur knuten hon hade där bak.

Farmors berömda kroppkakor stod på bordet. Maria vägrade alltid att sätta sig där, hon var trygg bakom dörren. Farmor gav med sig efter lite trugande, insåg att det inte var någon idé utan gav Maria tallriken, hon åt sedan med god aptit med tallriken i knäet.

Hon tyckte att hon inte syntes men vi var alla väldigt medvetna om hennes närvaro, om inte annat när hon prasslade med sina påsar.

  Maria var konstig, det visste vi alla, men vi accepterade henne för det mesta.

Hon kom aldrig på besök hemma hos mina föräldrar, hon visste var vi alla bodde, cyklade runt som en liten skyddsängel och höll sin speciella hand över oss. Hon fanns men ändå så såg vi henne aldrig.

Vägrade att åka tillbaka till Delsbo, hon bara fnös när någon föreslog det. Skulle hon inte vilja besöka sina gamla hemtrakter? 

Nej, där bodde det bara ont folk, tattare och män som slogs med kniv. Hon var bestämd med sin åsikt, hon åkte aldrig tillbaka.

 Maria skulle fylla sjuttio år, jag och farmor åkte till hennes lilla omoderna lägenhet för att överlämna en present.

Brännkyrkogatan hade kvar sina gamla träkåkar och i en av dessa hade hon sitt rum och kök.

Förr fanns det många uteliggare där, när någon kom och lade sig i hennes trappuppgång så tassade hon dit och la över en trasmatta på den sovande.

Hon hade nog ett hjärta av guld.

Hennes lägenhet var belamrad med hemgjorda möbler och sockerlådor och annat. Maria var inte bara musikalisk, hon hade även en fallenhet för möbeltillverkning.

Av nästan ingenting kunde hon få fram bord och stolar. Faster har kvar ett bord på sin balkong och det är väldigt originellt, precis som Maria.

 Lägenheten hade många dofter men mest av allt så doftade det Salubrin naturligtvis.

Vi satte oss på de hemgjorda stolarna och Maria kom med en stor gräddtårta, ingen garnering annat än massor av grädde.

Farmor och jag tittade på varandra. Skulle vi våga äta? Hur länge hade hon haft den grädden? Många frågor snurrade i våra huvuden när Maria förklarade att hon måste gå ut ett tag.

Hon gick  ut i farstun och låste dörren efter sig, där satt vi och kunde inget annat.

     Farmor sa att hon kanske inte kom tillbaka förrän nästa dag, sådant visste man inte med Maria.

Vi fnittrade och fasade om vartannat, vi kunde inte ens ta oss ut genom fönstret, de hade hon spikat igen.

Tänk om vi skulle bli där i dagar, vi fick väl leva på gräddtårta då, men någon toalett fanns inte, den var på gården.

     Efter en timme kom hon och vi smakade försiktigt på tårtan, den smakade bra och vi blev inte matförgiftade.

Andra små episoder som är värda att komma ihåg med Maria är besöket hos min faster i villan.

De bodde på en typisk villagata i en typisk förort till Stockholm.

Ett egnahemsområde byggt med småhus på trettio och fyrtiotalet.Husen låg tätt och där kom Maria gående en dag. 

Hon hade tillverkat en kärra i trä med hjul från någon gammal barnvagn som hon drog efter sig gatan fram. På den stod alla hennes kassar och väskor.

Det här var efter hennes cykeltid, hon orkade inte längre dra sina tillhörigheter på något annat sätt. Vagnen hade hon målat i olika färger, säkert sådan som blivit över från möbeltillverkningen.

 Klädd i en gammal hatt och prasselkappa, farbror ser henne på långt håll och säkert har några grannar redan upptäckt henne. Vilken konstig människa som kom på besök till de på nummer 14, vad har de för bekantskapskrets?

Han tog ifrån henne vagnen, konfiskerade den och fick henne att åka bil för första gången i sitt liv. Hittills hade det bara varit tåg och cykel, bil hade hon lyckats undvika.

Hennes lägenhet revs och hon fick flytta till en förort och  fick en liten etta igen, men modern denna gång, jag besökte henne aldrig där.

Hon kunde inte cykla längre och åka tunnelbana var så främmande för henne som för somliga att åka till månen.

Faster fick henne till en lägenhet i samma hus dit de flyttat, där kunde se efter henne. Hon måste få mat i sig och hemtjänst var inte att tänka på.

Maria talade aldrig med främmande människor, så det hela löstes med att min kusin kom och skötte henne varje dag.

Hon fick strida med Maria när hon skulle hjälpa henne att duscha, Maria vägrade klä av sig, kusinen fick tvätta henne med kläderna på.

 Maria skulle fylla nittio år, det hade gått många år sedan hon suttit bakom farmors dörr.

Jag åkte dit för att hylla henne med de övriga.

I soffan satt den mest underbara lilla gumma som jag någonsin sett. Hon hade alldeles vitt hår som låg som en gloria kring huvudet, det mesta var samlat i en liten knut men olydiga testar hade nu ett eget liv.

Hennes ansikte var slätt, kinderna täckta av små röda rosor. Ett helt liv med Salubrin hade nog en konserverande inverkan.

     Vi pratade med henne, hon kände igen oss alla, hon log lite skyggt men svarade bara ja och nej.

Då tog någon fram cittran, satte den framför Maria och bad henne spela.

Hon log lite pillemariskt och greppade vant vid strängarna och spelade för oss.

Fram kom den unga tösen från Delsbo, en tös som aldrig varit till någon läkare mer än när hon fick pension i unga år, aldrig haft någon man, alltid ansetts som konstig.

   Maria blev 92 år gammal, hon fick komma till sjukhus för första gången i sitt liv, hon bröt lårbenshalsen och läkaren som skulle undersöka henne sa spontant.

      – Vilken söt gammal människa.

Där satt hon i sin säng med täcket uppdraget till hakan och vägrade att tala.

När faster kom på besök talade hon med henne och personalen tittade förundrat och utbrast:

-         Vi trodde inte hon kunde prata.

    

Så var hon Maria. Lite envis kan man säga.

Cittran har så mycket mer att berätta om ett liv, men med detta skrivna har jag bevarat lite av Maria åt eftervärlden.

Allt går med Salubrin och socker.

Biografen

Gumman ska ut på vift. Idag ska jag sätta mig i bilen och bege mig upp till stora staden Sundsvall.

När man kommer från skogen som jag så har Sundsvall lite av storstadskänsla.

En stockholmare eller en göteborgare skulle säkert fnysa åt mig om de hörde detta.

Så jag har talat om för bilen att idag ska han ta mig längre bort än vanligt, han ska stå där utanför radhuset där jag ska sova och vänta på mig.

Kanske kan man få sig en latte där i storstaden, det hör väl till. Här i byn får man sig ingen latte, den får man köpa i ICA butiken och vispa ihop själv.

En väninna som bor i Stockholm sa en gång att hon brukade gå ned på Hornsgatan och ta sig en latte, hade jag inget latteställe här i närheten?

Nej, jag måste åka tre mil till Hudiksvall innan jag kan få en sådan, hon suckade i andra änden av telefonen, stackars människa, ingen latte på tre mil.

Om sanningen ska fram så är jag inte så förtjust i latte att jag skulle åka ända in till stan och slänga mig ned på ett café och surpla. Det får vara för mig.

Gubben berättade att han gått omkring i Stockholm och blivit kaffesugen, han ville ha en helt vanlig hederlig kopp bryggkaffe. Det fanns inte!

Istället fanns alla dessa caféer med allehanda kaffesurrogat som latte, cappuccino och andra s.k. kaffedrycker, men ingen hade bryggkaffe. Antar att de stirrade på honom när han frågade, vilken mossig gubbe.

Gubben har andra lustigheter för sig också, han går in på biografer utan biljett, eller fel biljett som i det här fallet.

För många år sedan så läste jag Kay Pollaks böcker, han vill sprida glädje och förnöjelse åt människosläktet, han vill att vi ska må bra.

Jag gillade dessa och han blev lite som en idol för mig, en idol i personlig utveckling.

Han gjorde också succé med sin film ”Så som i himlen” en berättelse om människans storhet. Den gick ända till Hollywood, blev Oscarsnominerad,  så där fick de svenska kritikerna. Inte en enda sketen guldbagge fick den i här hemma. Istället kammade den deprimerande "Masjävlar" alla baggar.

I alla fall så gick den här i Hudiksvall, jag och gubben åkte in en söndagseftermiddag för att se den på biografen, det är tunt mellan mina biografbesök, det brukar vara en så där tio år mellan varje.

Kön var ovanligt lång, oroväckande lång. Tänkte att den gått ett tag så att Hudiksvallsborna redan sett den.

Väl framme vid kassan hos damen som säljer biljetter och popcorn, sa hon att det fanns bara en biljett kvar. Gubben och jag tittade lite frågande på varandra, han var på ett soligt och chevalereskt humör den dagen, jag kunde få den sista biljetten.  

Han köpte en biljett för att se den andra filmen som visades, en äventyrsfilm.

Då skulle han inte missa att inte fått suttit i en biograf denna kalla söndag. Hans film skulle sluta en halvtimme efter min, vi skulle mötas i foajén efteråt och jämföra våra filmer.

Säkert hade han dragit nitlotten.

Beväpnad med en påse smågodis, som man måste ha när man ser film, satte jag mig i mitten av salongen, den fylldes sakta med förväntansfulla människor. Konstaterade att medelåldern var högre än normalt, de yngre satt nog i den andra salongen, den med äventyrsfilmen, tillsammans med gubben trodde jag.

Men jag bedrog mig, in stolpar gubben. Han sätter sig bredvid mig och hyssjar när jag högljutt frågar hur i hela friden han kommit in.

Salongen fylls och då inser någon att vi har numrerade platser, alla börjar se på sina biljetter och det uppstår en liten tumult när vi ska inta de rätta stolarna.

Ser att jag har plats längst fram till höger, gubben flyttar snabbt upp ett par steg.

Jag sätter mig där framme och kikar på gubben som sitter längst upp i mitten, säkert får han inte sitta kvar där, snart kommer det någon som har just den platsen.

Gubben skulle bli avslöjad och utslängd, varför i hela friden envisades han med att sitta kvar.

En besökare kom in och insåg att biografen som inte var så stor var fullsatt, inte en enda plats fanns. Den hade gubben tagit.

Jag sjönk längre och längre ned i stolen, kände paniken komma. Snart skulle nog det hela få ett slut, jag insåg det när två vaktmästare kom in och började räkna oss alla.

Gubben hade vid det laget satt sig i trappen högst upp, ett huvud avslöjade att han var där. Kunde han åtminstone inte luta sig ned.

Herregud, så envis han var. Kunde han inte bara ge upp och säga att ha kommit in på fel film. Jag hade slutat att äta smågodis och satt som en spänd fiolsträng, hur skulle detta sluta?

Vaktmästarna räknade och räknade, så hörde jag den ena säga till den andra.

­- Men det sitter en där upp i trappen.

Han började klättra upp mot gubbens huvud, jag såg hur de talade. Väntade mig att gubben skulle resa sig och gå ut.

Honom kände jag definitivt inte, aldrig sett honom förut. Måste vara någon annans tokiga gubbe, inte min.

Men vaktmästaren gick därifrån och samtalade med sin kollega och de gick ut. 

Någon minut senare så kom de in, bärande på en jättelik fåtölj, antagligen den största de kunde hitta.

Publiken applåderade när de kånkade den jättelika saken upp för trapporna mot gubben. 

Satte ned den och gubben satte sig förnöjt, han hade fått den bästa platsen och bekvämaste också.

Vid det laget satt jag bara och gapade, missade de första fem minuterna i filmen enbart för att tankarna snurrade i mitt huvud. Hur i hela friden gick detta till?

Filmen var bra, den hade en tanke bakom. Vi satt kvar och lyssnade på Helen Sjöholms sång i eftertexterna. Publiken strömmade ut och jag väntade på gubben.

Vid det laget hade min ilska över hans egenmäktiga förfarande lagt sig.

Jag frågade hur han kommit in, han hade ju biljett till äventyrsfilmen.

Han svarade att han tagit en rövare, de hade inte tittat på biljetten de hade bara rivit den, om det var meningen att han skulle få se filmen så var det helt lugnt, allting skulle då ordna sig.

Han fick den bästa fåtöljen, så det var verkligen meningen.

Med risk att detta blir en lång blogg så måste jag också berätta vad som hände mig veckan därpå. Det hör liksom ihop med detta.

Jag tyckte att det var en sån fantastiskt historia så jag skrev till Kay att han måste lägga till en besökare till sin redan stora kassasuccé, en som inte blivit registrerad.

Berättade historien för honom och fick svar omedelbart att det var ju en söt historia.

Veckan därpå så var jag på väg med tåg till Stockholm med byte till Örebro.

Jag hade en halvtimme på mig att få något i magen och stannade i närheten av ingången på ett pizzaställe. Åt en sådan och ställde mig sedan och tittade på folk som kom och gick från tågperrongen.

Plötsligt så ser jag en lång reslig man komma stretade med en bagagekärra, det är Kay Pollack. Jag tvekar lite men sedan bestämmer jag mig för att gå fram till honom.

Är lite emot att gå fram till kändisar, kanske vill de vara ifred. Har för övrigt aldrig gjort det förr eller senare.

Han stannar och jag förklarar att jag skrivit ett brev till honom om min gubbe som plankat in på biografen. Han letar i minnet (säkert får han massor av brev), och sedan skiner han upp och tar mina händer. Vi talar om filmen och hans Oscarsnominering som då var i faggorna. Vi talar om andra saker jag nu glömt bort.

Så där står jag mitt på Centralen i Stockholm, Kay Pollack håller i mina händer och folk rusar kring oss. Det blir till ett heligt möte, ett möte som jag kommer att minnas hela mitt liv. Han är så lugn och så glad att just ha fått träffat lilla mig.

När han går så vänder han sig om och ropar.

-          Om du kommer på ett bra uppslag till en nästa film så hör gärna av dig.

Sedan går han sin väg. En Oscarsnominerad regissör har just frågat mig som bor uppe i skogen i Hälsingland, om jag hade ett uppslag till en film.

Slå den om ni kan.