Kolbulle med trumsolo

Gumman muttrar. Jag känner mig utbränd på ingenting, det är inte så att jag fått mer att göra utan jag hinner inte med mig.

Antar att det är fler där ute som känner samma sak och jag undrar om inte tiden går lite fortare än den gjorde förut.

Tycker att det är måndag och fredag mest hela tiden och undrar vart veckorna tar vägen.

Nu säger en del att det inte finns någon tid, den är påhittad av oss människor och då hävdar jag som är en petimäternisse att den finns visst.

Klockan den går sina tjugofyra timmar vare sig jag tycker att det går fort eller inte.

Sedan finns det ytterligare förståsigpåare som säger på ett lite flummigare sätt att jorden roterar fortare nuförtiden. Den tar fart och accelererar, varför vet ingen.  

En timme är sextio minuter och den går inte fortare än den gjorde förut. Vad är det då som gör att jag tycker tiden rusar på i expressfart, är det åldern som gör det? 

När jag var barn så var sommaren oändligt lång, tiden mellan Lucia och jul gick med snigelfart. Mamma nämnde att när man är äldre så går tiden fortare och fortare. Kanske är det därför alla jag känner tycker att allt går så fort, de är äldre de också.

Allt detta tål att tänkas på och jag lägger ned tankarna när de blir för krångliga och inte kan besvaras, har inte tålamod att sitta och fundera över något som jag inte kan lösa.

Som Rubiks kub, den har jag heller inte tålamod att försöka mig på, ger upp när det blir för svårt.

Så kanske jag gör med livet i stort också, ger upp när det blir för svårt. Det kanske tål att tänkas på en smula.

Jag har varit till läkarmottagningen i byn och smugit mig in och tagit kolesterolprov, smugit för att jag inte skulle konfronteras med läkaren som säkert vill att jag ska ta blodtrycket igen.

Har på eget bevåg slutat ta blodtryckspiller fast läkaren ordinerat att jag skulle ta två, det sjönk ned till 132/82 men jag fick tjocka anklar på kuppen. En biverkning som var vanlig enligt tillverkaren. 

De flesta jag pratar blodtryck med ser ut som frågetecken när jag börjar.

 Bara de som själva har högt blodtryck förstår det något kryptiska i alla siffror, man blir specialist på det som man själv har. Jag är specialist på blodsjukdomar och trombocyter, innan jag fick låga sådana så hade jag aldrig hört talas om dem.

Sen är jag specialist på sorkfeber eller den där mussjukan som gamla faster kallade den när hon inte hittade det rätta ordet.För det har jag också haft, samt andra mindre nämnvärda små krämpor.

Är inte riktigt haj på blodtryck och kolesterol ännu men skam den som ger sig, jag strävar ditåt.

När jag smög utmed väggarna på vårdcentralen i veckan var det på fastande mage, inte en klunk vatten och inte ens en snus. ville vara helt säker på att kolesterolprovet skulle visa rätt. 

Jag hade inte rent mjöl i den påsen heller, har slutat ta de ordinerade piller som ska sänka kolesterolen, de ger mycket biverkningar.

De lärde tvistar om detta och enligt mig som är nästan expert på området så är en lite förhöjd halt av kolesterol inte någon livshotande sjukdom som måste bekämpas på alla sätt och vis.

Så utan läkarens kännedom har jag nu slutat med dessa piller sedan månader tillbaka och tar egen naturmedicin för detta, samt att jag försöker med att betona på försöker att inte äta för mycket kolhydrater.

Kolhydrater verkar vara boven till allt ont som finns här i världen. Men ack så goda de är. Tänk att allt som är smaskens ska vara så farligt.

Är det nu relativt lågt det där värdet så har jag lyckats med det jag strävar efter, men det återstår att se. Tids nog dimper det väl ner ett brev i den blåa lådan uppe vid vägen. Där står domen, piller eller inte piller det är frågan.

Så nu har mitt blodtryck åkt upp igen, 140/98, ett litet för högt undertryck. Det togs av ayruvedadoktorn eftersom min andra (jag har ju två doktorer) vill att jag tar medicin, känner mig lite kluven men det är min kropp och jag gör som jag vill med den. Båda arbetar på vårdcentraler och båda har olika uppfattning om saker och ting.

Han sa att det inte är oroväckande och kanske skulle förkorta mitt liv med ett år om jag inte gjorde något åt det.

Så om jag beräknas leva ett fullt liv i 81 år så kanske jag trillar dit vid 80 istället.

Så det är ingenting att oroa sig för idag.

i morgon ska jag dit igen och jag ordinerades dagliga promenader som medicin, de har jag inte tagit fast jag vet att det är bra.

Nu sitter jag och bevakar slamtömningsbilens framfart i byn, han var hos grannen för en stund sedan och snart är han nog nere på gårdsplanen här.

Då ska jag ut och mota bort honom från vår avloppsbrunn, den behöver inte tömmas varje år, det räcker med vartannat och så säger alla slamtömmare som är här.

Kommunen har fått för sig att vi som bor permanent måste tömma varje år vare sig det behövs eller inte. Det är våra pengar och jag ska mota honom och ta snacket med kommunen. Fråga vart det står att brunnen ska tömmas varje år, har inte hittat det ännu.

Ser den röda tråden, kan själv säger jag för det mesta. Vare sig det gäller mediciner eller slamtömmning.. Fast slamtömning det gör jag inte själv det opponerar jag mig bara om.

Sedan har det varit mycket trummande på sistone, kanske är det läge att bygga en egen sådan att sitta och slå på. Inte för att jag tänker bli en ny Gene Krupa utan för att trumma är ett andligt verktyg lika bra som något annat.

Gubben och jag slopade fredagsteven förra veckan för att åka på trumkväll med kolbullar istället.

Den gick ut på att vi skulle äta kolbullar som var stekt i massor av margarin i en liten stekpanna över öppen eld av en farbror i kolbullehatt.

Här uppe i Hälsingland så tar gubbarna på sig en svart hatt av lite egendomligt stuk när de ska vara fina och uppklädda och så där speciellt hälsingska.

Har sett att de har samma mode i Dalarna när de gräddar kolbullar, så nog är det ett utbrett fenomen.

Kolbullar för er som inte vet och inte har följt min blogg där jag för ett antal månader sedan redogjorde för alla spelmansträffar där kolbullar säljs, så vill jag återigen berätta att kolbullar var något de åt förr när de satt i skogarna och ville ha något riktigt mättande och relativt billigt att äta.

De består av vetemjöl, vatten och salt. Sedan lägger de till fläsk och steker dem över öppen eld i en liten svart stekpanna i järn.

Vi som är antiköttätare fick kolbulle utan fläsk, jag noterade att han använde samma stekpanna som han hade till fläskbullarna och samma stekspade också.

Så lite fläsk fick vi nog i oss gubben och jag, ville inte vara petimäternisse just den kvällen utan lät det bero.

Tänker på Indien där restaurangköken var uppdelade i en köttsida och en vegetarisk, inget redskap gick emellan inte ens en liten sked.

Det sket sig med slamtömningsbilen rent ut sagt. Den är här nu och jag kunde inte stoppa honom från att tömma. Man ska tydligen lägga in om vartannat år till Länsstyrelsen och jag orkade inte argumentera just nu.

För att återgå till kolbullekvällen så var den lyckad, jag åt två med lingonsylt och det var nästan bara kolhydrater och säkert också en massa kalorier, mums.

Sedan trummade vi vid sjön, ett gäng kvinnor med trummor, gubben fick stå bredvid och njuta av våra försök att hålla takten.

Jag är inte en sådan som släpper loss och trummar för vilda livet, jag är medveten om takten och tittar mig omkring om andra hör hur jag försöker. Att helt släppa loss är inte för mig.

Tänker på när vi skulle göra frigörande dans en gång, dans där du ska hoppa, dansa och studsa efter eget behag, släppa kontrollen och bara känna dig fri.

Jag dansade lite medvetet, öppnade ögonen och såg de andra fara kring i uppsluppna rörelser, önskade att jag kunde släppa loss lite på den kontroll jag ska ha hela tiden. Sen tyckte jag att de såg lite löjliga ut där de hoppade kring som småbarn.

I söndags så var det trumdags igen, denna gången i Orsa. Kollegan och jag åkte redan på söndagen för att vara redo för en svår förhandling a fackföreningens vägnar tidigt på måndagsmorgonen.

Vi landade för övernattning hos en väninna som råkar bo just i Orsa. Hon är en baddare på trumma, så hon värmde trumskinnet vid sin öppna spis och vi låg där i sofforna och lyssnade på när hon trummade. Det dova ljudet fortplantade sig i oss, jag kunde släppa en liten, liten smula på kontrollen och bara lyssna. Bara vara där och då.

Bra jobbat gumman, tänkte jag. Du lär dig med tiden.

Sedan talade jag med väninnan i Orsa nästa dag och då berättade hon att det var trumkväll i måndags också. För de invigda var det trummor för Moder Jord.

Nu äger jag ingen trumma så jag kunde inte var med. Kanske hade det gått med kastrullock, jag provade inte.

Så trumman kallar, och vilket år som helst så ska jag försöka tillverka en själv.

Det verkar lite krångligt för en som mig som inte var med på syslöjden i skolan och knappt kan sy i en knapp, kanske kan man köpa en färdig. Det återstår att se.

Möss och människor och en och annan hund

Gumman rynkar på näsan. Det luktar illa i stugan, jag kände det igår när jag kom hem från en tripp till Orsa.

Det luktade misstänkt likt en död mus, gubben och jag har grinat illa förut när de små rackarna lagt sig någonstans för sin sista vila, helst då på en sådan plats att det inte går att komma åt dem.

Idag lokaliserade jag lukten i väggen mellan kök och hall, alternativen är att ta ned hela väggen eller stå ut med lukten, den brukar gå bort efter någon vecka.

Till dess är det bara att tända mycket rökelse och hoppas att den tar över liklukten.

Det är nackdelen med att bo i gamla stugor, grannen tar hem Anticimex varje år, de lägger ut råttgift, sedan kommer liklukten som ett brev på posten.

Katter är bra att ha för de möss som väljer att springa omkring på golven, men hur skickliga de än är så kommer de inte åt dem som bor i väggarna.

Det har varit mycket möss och råttor på tapeten ett par dagar. En vän bor i Turkiet på vintern, hon flyr den men man kan inte fly från möss och råttor, de finns överallt.

Hon haft en stor råtta som rumsterat kring i lägenheten i dagar, kissat och bajsat överallt och hon har inte vågat sova där. Fick låna en annan lägenhet medan hon lade ut råttgift och fällor. Den fastnade inte i någon fälla men nu är den borta och hon ska försöka att flytta tillbaka.

Jag nämnde inte att de kan komma upp ur toaletten när jag pratade med henne i går, det hade nog förstört henne för lång tid framöver. Med svår förstoppning som följd.

Läste i tidningen idag att stora kloakråttor kommer den vägen, det gäller att skynda sig och inte läsa tidningen, sedan stänga locket efter sig. Jag tror inte att jag skulle vilja gå alls, tänk om de kommer och biter en i ändalykten.  

Här uppe kallar de alla smågnagare för råttor, även den lilla husmusen.

Det är missvisande för mig då jag tycker råttor är stora och ganska äckliga medan möss är små och söta.

När katterna tagit små möss har jag varit där och försökt fånga dem i handen och burit dem tillbaka till naturen. Katterna har mat i skålen och behöver inte fånga de sötaste exemplaren av möss.

I stallet hade vi en tam liten mus en gång, den sprang kring våra fötter när vi mockade ut boxarna och var riktigt näpen. Vi hade inte hjärta att försöka döda den, den skötte sitt och vi skötte vårt. Att den sedan kunde gnaga sönder elledningar och annat i huset det försökte jag inte tänka på.

När jag var barn så tittade jag alltid varje vecka på "Lassie", den gyllengula collien som var lika klok som vilken människa som helst. Jag behövde bara se vinjetten och höra musiken förrän jag började gråta.  Vad jag grät över det vet jag inte, kanske skulle hunden råka illa ut, mamma var alltid orolig över att jag började gråta innan något hade hänt. Ett mycket känsligt barn.

Förstapris i gråtande framför TVn det tog en film som hette ”Den röda ponnyn”, den dog på slutet och jag grät i timmar, mamma var ännu oroligare för jag var nästan hysterisk och slutade aldrig. Kanske var det något allvarligt fel med hennes dotter? Hon försökte överrösta min gråt med att det var bara film, inte verklighet. Det visste jag men jag grät ändå över allt sorgligt som djur kan drabbas av.

Om det sedan gick åt massa människor i andra sammanhang på film och TV och de dog som flugor, så höll jag mig ovanligt kallsinnig.Det var väl ingenting, de var bara människor inte djur.

En del tycker att småbarn är det sötaste som finns, jag tycker att djurungar är det sötaste som finns. När andra tittar ned i barnvagnar och smälter av ett tandlöst leende, smälter jag när det kommer en rultig hundvalp eller när jag får hem en kattunge.

-          Kattungar de ska man ha på bordet så att man kan titta ordentligt på dem, sa en kvinna en gång.

Jag har följt det rådet och alla katter som kommit till stugan har fått suttit på bordet så att jag kunde beundra deras näpna uppsyn.

Det var en svår tid för en djurälskare som mig att vara i Indien. Där for de stackarna riktigt illa, jag konstaterade att ju svårare ett folk har ju sämre behandlar de djuren.

En teori som jag fortfarande delvis håller med mig själv om, men om jag tänker på alla djur som far illa här så håller den inte. Det finns alltid rötägg som inte borde komma mer än 500 meter från något oskyldigt djur.

Hos munken fanns det en oxe som arbetade på fältet, han gick hela dagarna i den brännheta solen och drog en plog. Mannen som gick bakom hade nog ingen som helst känsla för djur. En dag segnade den ned av trötthet och för att få upp den så tog mannen en träpinne och körde in den mitt i den ömtåligaste delen på baken och oxen for upp med ett bröl.

Munken som var en from hindu sprang fram och talade med mannen, han selade av djuret och det fick en spann vatten att dricka. Mannen satte sig i skuggan av ett träd medan oxen drack och stod och vilade en stund.

Han vågade nog inte göra annat, munken var inte god att tas med och tillika hans arbetsgivare. Sedan skötte han sig noga men jag är säker på att han gav djuret ett tjuvnyp när vi inte såg. Oxen fick i alla fall vatten under dagarna och ramlade inte ihop någon mer gång.

Mannen tyckte nog att han var en träl, men under honom fanns det ytterligare en träl som inte kunde tala. Den kunde han vara herre över.

En dag kom en hund gående uppför gången till huset, jag satt på verandan och lockade på den. Hunden kom fram till mig med försiktiga steg, visste inte om jag var att lita på.

Det var en stor lurvig hund, svart och vit. En obestämd ras som alla de andra hundarna som fanns i Indien. Inte en enda gång såg jag någon som liknade en rashund, inga katter fanns hellre. Det var som om katter inte existerade.

Jag smekte försiktigt hans huvud och pratade med honom, han trodde nog att han kommit till hundhimlen och att jag var en hundängel.

Han vände baken till mig och jag kliade allt vad jag kunde bland loppor och löss, han njöt. Genast tänkte jag på vad jag kunde ge honom att äta, det var lite svårt.

I munkens hus fanns bara okokt ris och okokta grönsaker inga rester som sparades i hettan, han hade heller inget kylskåp.

Allt överblivet ris kastade han genast till kråkorna som kraxade lyckligt på baksidan av huset. De fick minsann ett skrovmål varje dag.

Då kom jag och tänka på skorporna, skorpor som inte smakade så mycket och var stenhårda så att man fick doppa dem i te för att kunna tugga.

Kanske ville hunden ha en skorpa? Jag reste mig och hämtade en ur skorpsäcken, ja det var en hel säck som munken köpte åt gången. En säck med vetemjölskorpor till fint och en säck med grahamsskorpor till vardags.

Hunden lät sig smaka, han slukade skorpan i ett nafs med sina kraftiga käkar, samtidigt såg jag brevbäraren komma uppför gången med sin betydelsefulla min när han bar på post från utlandet.

Brevbäraren kom från en närliggande by som hette Uduwala, en oansenlig by med några hus, men där låg postkontoret. Att kalla det postkontor är väl lite att ta i men dit kom i alla fall alla brev och försändelser till byarna runt omkring. Han kom alltid gående, hade väl ingen cykel som tjänsteförmån.

Han kom upp på verandan medan jag fortsatte att klia hunden, den försökte vika undan men insåg snabbt att brevbäraren inte skulle sparka till honom den här gången. Hunden hade mitt fulla stöd och visste det, han stod kvar i sin nyfunna himmel och blev kliad.

Med sig hade brevbäraren Expressen från Sverige. Jag fick en sådan varje månad så att jag kunde läsa vad som tilldrog sig i det fjärran landet i väster. Det var oljekris och elände, jag tittade mig omkring och insåg att munken inte hade något som drog någon som helst olja, han skulle klara en oljekris galant.

Jag vecklade upp tidningen som säkert varit på väg i veckor till Uduwala, men jag brydde mig inte om att nyheterna var gamla, för mig var de nya.

På förstasidan stod det med stora svarta bokstäver:

SVENSK FICK RABIES I INDIEN.

Pappa hade skrivit ett litet brev att jag måste se upp för hundar medan jag var där, de kunde ha rabies.

Jag tittade på min nyfunna vän och tänkte att den kan inte ha rabies, inte den inte.

En rätt träffande rubrik just den där speciella dagen, mamma och pappa skulle bara ha vetat vad deras dotter höll på med.

De finns de som påstår att hundar inte kan tala, jag håller inte med. Redan nästa dag kom hunden tillbaka och i släptåg hade han en annan hund. Den var också ganska stor och hade avklippta öron, det fanns bara några små skinnflikar kvar.

Munken som muttrade lite om att jag inte fick ge så mycket skorpor, talade om för mig att de klippte av öronen på hundar för att hindra dem från att bli galna eller aggressiva.

Så den hade åtminstone någon sorts ägare men han fick en skorpa han med, Svarten fick sin bakdel kliad igen och hundarna travade iväg efter ett tag.

Nästa dag kom de bägge i släptåg med två hundar vi inte sett förut, en liten morsk tik struttade kring med en stor böld som hängde från hennes ena spene. Den var så stor att den släpade i marken men hon såg inte ut att lida, hon fick en skorpa hon med och munken ojade sig och jag lovade att dela dem och ge halvor till varje hund.

Så visst kan hundar tala, varför skulle den första hunden släpa med sig sina kompisar annars?

 Hos munken fanns en vänlig tvåbent som kunde både klia, klappa, vara vänlig med rösten och bjuda på skorpor. Kom med alla hundar så visar jag vägen dit.

Hundarna kom troget varje dag, ibland var de fler ibland var de färre.

Jag hade dagdrömmar om hur jag importerade hela lastbilsflak med Doggie hundfoder och gav till dem så att deras pälsar kunde glänsa. Lite besvärligt skulle det bli med veterinärbesök eftersom där inte fanns någon sådan, men bara de fick bra foder så skulle jag vara glad-

Jag skulle gå kring som en hundarnas Florence Nightingale och ha traktens alla hundar kring mig. Dagdrömmeriet tog slut när jag insåg att det aldrig skulle bli så, inte kunde jag flytta till Indien bara för att fodra svultna hundar. Men tanken var lockande.

Munken lät mig hållas så länge jag gav dem av den billigare sortens skorpor, han hade väl inte hjärta att stoppa mig när jag i min naivitet pratade och gjorde mig vän med de loppbitna djuren.

Stackars krakar som inte hade något hem och någon snäll människa att ty sig till. Sparkar och slag var det enda de upplevde, förutom mig vill säga.

Som hindumunk så åt han inte kött inte dödade han något heller. Lev och låt leva var hans motto.

Men råttor de var undantagna från den gyllene regeln. Han hade länge misstänkt att en sådan höll till i närheten av huset och åt av skorpsäckarna. Efter mycket letande så hittade han ett misstänkt hål i rabatten framför huset.

Nu skulle han gå på råttjakt, hindu eller inte. Han tog en hink med vatten och började hälla ned i hålet, när den var slut så tog han nästa. Slug som han var så hade han fem hinkar stående kring sig, det gick inte an att gå därifrån ifall råttan skulle slinka undan.

Förr eller senare skulle den komma upp ur sitt hål om den inte vill drunkna.

Jag som inte gillar dödande över huvud taget försökte få honom att skona råttan, men han var obeveklig. Sedan satt jag och hoppades jag att kanske den inte var hemma just då.

Allt jag såg över verandaräcket var hans renrakade huvud och orange klädedräkt när han stod lutat över hålet med ett järnrör i högsta hugg.

Plötsligt såg jag hur han hoppade till rakt upp i luften och lyfte röret och drämde det i marken. Han hoppade en fyra fem gånger och varje gång hörde jag hur röret dunsade dovt i den leriga marken.

Jag tyckte inte om det och ropade till honom om han fått råttan, han gav till ett triumfrop och höll upp järnröret mot mig, i ena änden hängde en mycket blöt och en mycket död råtta.

Den skulle aldrig få smaka skorpor igen, stackaren.

Under flera månader hade jag mina hundar på besök, när vi slutligen skulle åka så lovade munken att fortsätta mata åtminstone den stora svarta.

Hörde sedan att hunden slutat komma efter ett tag, det fanns ingen där som ville klia hans bakdel och säga snälla ord till honom. Bara en vresig munk som inte ville skiljas från sina skorpor.

Jag fick heller aldrig någon rabies, sådana dumheter det höll jag mig ifrån.

Blondingummans blogg

Gumman tar sig en funderare. Undrar vilka ni är där på andra sidan datorn? Ni som bemödar er att klicka upp min blogg och sedan läsa den.

Skulle jag vilja läsa min blogg? Jag antar det, tänker också att det skulle vara jättetrevligt att ringa till sig själv för jag är så trevlig i telefon. Skulle bli jätteglad om jag träffade på mig själv där i andra änden av luren.

Så med en gnutta självförtroende och en liten, liten gnutta självinsikt tänker jag tävla med mina ord. Det finns alltid de som är bättre med ord därute, vågar jag kasta mig in i ett bedömande?

Sen inser jag vid genomläsning av reglerna, att den ska var inlämnad senast

30 september och då gick det ur hågen.

Jag skulle aldrig hinna skriva något nytt eller skriva om något jag redan skrivit.

Att bara skicka iväg något hipp som happ ligger inte för mig, det ska vara genomarbetat och genomläst minst hundra gånger om det är stora pengar och ära det handlar om.

Även till er så försöker jag anstränga mig lite extra. Det är nog bara varulistan här hemma som jag skriver utan att tänka till, skriva om den, lägga till och ta bort, läsa om ett antal gånger osv.

Kanske skulle jag tjäna pengar på min blogg som de där flicksnärtorna gör, säger flicksnärtor fast de är väldigt smarta och korkade är de som istället läser deras för mig helt innehållslösa bloggar. Kanske för att jag är en gumma och inte intresserad av mode och bling bling.

En blogg från mig där jag klämt in mina sponsorer skulle kunna se ut så här i min vardag, har inte alla fina affärer och Stureplan att ta till men försöka duger.

För er som inte läst någon av flicksnärtornas bloggar så går de ungefär så här.

Steg upp i morse och smorde in mig med "Bästa krämen" mot rynkor, satte på mig stövlarna från "Trava lätt" och gick ut till min "Bästa bil" och vred om startnyckeln och insåg då att jag inte tagit på mig min parfym från "Dofta bäst", fick till min förtret gå in igen och göra det. Man kan ju inte gå ut utan "Dofta bäst".

Det ringde i min "Prata på" telefon och det var från biblioteket där jag skulle ha ett föredrag om min storsäljare i pocketbok.

Gick in till snabbköpet "Ät mer" i byn och köpte två liter "Kossamumjölk" med chokladsmak, jag bara äääälskar den.

Så på ett ungefär skulle jag skriva och ni skulle sluta läsa och alla mina sponsorer skulle dra in sina pengar till mig.

Men tjejerna läser och flicksnärtorna drar in pengar till sig själva och sina chiuauor, så att de kan locka fler unga tjejer att köpa små hundar som de inte har en aning om hur de ska skötas.

De tror att hundar är små gulledjur som de kan klä ut i bästa dockstil, sedan efter en tid när de tröttnat och inser att en hund kan vara en besvärlig liten sak som behöver disciplin och motion så säljs de på Blocket.

En sådan värld vi lever i. Vad ska hända med den obegripliga generationen när de växer till sig? Alla generationer är väl obegripliga för oss som är äldre, tror nog att mina föräldrar tyckte det också om mig.

Jag fick inte gå klädd i arméjacka fullklottrat på ryggen med diverse killnamn på, då i mitt tycke söta långhåriga killar och namn på popgrupper jag gillade.

Pappa vägrade att låta mig komma hem för att jag tjatat hål i huvudet på mamma och fått tjugo kronor för att köpa en stor pösig grön jacka från någon avlagd gammal armé. Han stängde dörren och jag blev arg och väldigt sur och åkte hem och bodde hos min faster istället där jag fick ha en sådan.

Pappa tyckte att det blev tomt utan mig och jag fick komma hem efter ett par dagar med arméjacka och allt. Konstigt hur jag alltid lyckades att få min vilja fram, det har suttit i hela livet till min lycka och andras förtret.

Så lite bloggar av obegripliga flicksnärtor som gör stora pengar det är väl inte hela världen.

Ska till bästa auryvedadoktorn idag och ta blodtryck, jag vill att ni hejar ned det i era tankar. Bli mina sponsorer för ett lägre blodtryck så att jag slipper ta den där konstiga medicinen med de konstiga biverkningarna. Heja, heja ska ni säga, inte ha högt blodtryck mer, skam den som sig ger.

Tack för att ni nu läst detta ni bakom datorn. Återkommer med blodtrycksrapport om ni vill veta.

Socker mera socker

Gumman är kokoro. Jag vet inte vad det betyder men enligt en deltagare i ”Halv åtta hos mig” ännu ett av de otaliga matprogram jag ser på, han säger att allt är kokoro i var och varannan mening.

Så då är jag väl det då också. Antagligen är det ett nytt ord jag inte snappat upp, googlar på det och finner endast en japansk seriefigur.

Sen pratar han om umami också, det har jag luskat reda på för ett bra tag sedan, det är en femte smak som vi kanske kan uppfatta.

Det är en förstärkt smak och glutamat är en sådan. En smak av protein kan det också vara, som sojasås och dylikt.

Jag var lite flitig igår (detta är skrivet onsdag) inte som en myra men lite åt det hållet. Jag gick runt byn och hade dötråkigt varenda minut, jag gick fortare och fortare för att få det överstökat. Trodde att jag skulle klara det på rekordtid men det tog sin timme i alla fall.

Omger mig med hurtbullar som gillar att gå ensamma, det är så bra tjohoo, att gå ensam rensar skallen säger en tjohoo.

Så fick jag tag i en vän som tyckte som jag, det är inget kul att gå ut och gå ensam, det blir liksom inte av om man ska gå där och trava mol allena

Tur att hon fanns, annars skulle jag tro att jag var den enda i hela vida världen som inte tyckt om att gå ut ensam.

Ett knep är väl att ha någon musik eller bok i fickan och mp3 spelare.

Risk för att bli överkörd blir då större men inte om jag håller mig ordentligt intill diket.

Funderade en kort stund på att skaffa hund för att få sällskap när jag går ut och göra promenaden mer meningsfull.

Fast det föll på att man normalt inte får en fullvuxen hund som orkar gå ut och gå på en gång. Valpar ska växa och bli rumsrena och gå igenom trotsåldrar och allt annat, det låter som att skaffa barn så jag gav upp tanken. Är ingen hundmänniska och ska inte försöka bli en.

Katter går inte så bra i koppel och gillar inte att gå på långa sniffpromenader i rask takt.

Så jag får ta en annan approach vad gäller motionerandet, anfalla det från en annan vinkel.

En variant är att försöka gå och inte tänka på något, bara titta sig omkring och njuta av träden och de evigt samma hus som står där utmed vägen. Inte en enda människa brukar jag se heller, bara någon enstaka som stökar med något som att ligga under en bil eller kapa ved. 

Nu har jag upprepat ordet tråkigt så många gånger att det räcker för idag.

Kanske kan jag säga att det är kokoro istället, det ordet verkar ha sin plats för många saker.

Varför är allt bröd sött i det här landet? Hela mitt liv har jag undrat varför det är tradition att ha socker och sirap i bröd. Nu pratar jag inte om det där mörka sura som Fazer kommer med men det är finskinspirerat.

Sedan har olika kulturer spritt sin brödkultur så vi numera kan få grekiskt bröd och andra, i diskarna där de är bakat i butiken.

Talar om min uppväxt på Skogaholmslimpa, en mamma som fnös åt sötbrödet och ville ha norskt bröd som inte fanns att köpa. Norskt bröd är osötat, lite som de grekiska, det skulle hon absolut ha för hon tyckte att svenskarna var tokiga som hade sött i brödet. 
Men så kom hon över norskt bröd vid någon resa dit och då hade hon sylt på det, eller rent socker!!

Socker har tydligen varit något fint längre tillbaka, det skulle i all slags matlagning.

Glömmer aldrig när pappa fyllde femtio i slutet av sextiotalet och kvinnan som hade vitt förkläde och kallade sig kokerska, stod och hällde i minst ett kilo socker i köttbullsdegen.

Skulle socker vara en ny vara idag så skulle den bli förbjuden var det en hälsoprofet som sa.

Det är farligt, lömskt och beroendeframkallade, precis som heroin och kokain.

Jag gillar socker och miljarder människor med mig. Vill inte ha det i bröd, fast bröd är ju också farligt för det är kolhydratsrikt och ombildas till socker i kroppen.

En portion makaroner innehåller lika mycket socker som elva sockerbitar, en svindlande tanke.

Gubben springer och köper goda glassar som jag bara måste ha en efter maten, grannen har en burk pepparkakor som jag bara måste ha en av när jag är där.

Karaktärslös, javisst.

Sedan har vi de där hopplösa som säger att de inte gillar sötsaker, de som kan ha en chokladask i sin ägo tills den blir gammal och de får slänga den. 

Vad är det för fel på de människorna?

Eller de som kan ta en liten, liten bit choklad och spara resten av kakan till en annan dag. 

Dem är det något fel på också.

Eller är det mig det är fel på?

Bäst att inte ha något av dessa hemma, att ta en klutt kokosfett blääää, när sötsuget sätter in.

Suck, det är inte lätt att sakna styrka och karaktär.

Vi människor är ett konstigt släkte, vi gör saker fast vi vet att det inte är bra för oss.

Läs Dalai Lamas ord så måste ni hålla med mig:

Han tillfrågades vad som var mest överraskande med mänskligheten.

”Människan offrar sin hälsa för att tjäna pengar, sedan offrar sina pengar för att få tillbaka sin hälsa. Därefter oroar sig människan för framtiden så att det inte går att njuta av nuet, och resultatet blir att människan varken lever i nuet eller framtiden. Människan lever som han aldrig kommer att dö och dör sedan utan att verkligen har levt”

Flitig som en myra är jag

Gumman är flitig. Idag ska gå i flitens tecken, det är en bra början i alla fall, är uppe i tidiga ottan och skriver.

Det dåliga samvetet finns alltid där som en tredje part, tror att det är typiskt kvinnligt, hör aldrig några män som klagar.

Får också dåligt samvete när jag inte skrivit någon blogg på länge, men nu ska ni få se på bloggar, jag ska fullkomligt spruta ur mig ord. Varenda eviga dag.

Efter en natt med köra bildrömmar som betyder att jag är bilen och sättet den körs på är hur jag hanterar livet just nu. Allting som körs och rullar i drömmar är ni.

I natt var det pappas gamla Ford Cortina, den hette Viktor och var röd. Eftersom jag måste ge bilar namn så var den döpt av mig, mamma och pappa var inte sena att nappa och snart sa vi bara Viktor, aldrig bilen eller någonting så lågt och nedvärderande.

Viktor var av 1965 årsmodell med stora runda lysen bak som var indelade i tårtbitar.

Han är säkert mald i småsmulor vid det har laget, blivit något eller någon annan. Hans själ lever vidare i andra ting.

I natt så hade någon lämnat in honom och han stod där med ett lakan kring sig och var nylackad. Eftersom det är omkring 30 år sedan jag såg honom sist så tyckte jag att det var konstigt att han startade så fint på första nyckelvridningen. I drömmen hann jag inte köra honom utan jag satt mest där och åkte några meter.

Ska man gå efter drömtydning så är jag en gammal sak som fått en nyrenovering, ett litet ansiktslyft kanhända. Jag startar bra och är med i livet med bra hälsa, men är inte så pigg på att gå framåt. Ungefär så där ska det nog vara.

Kanske betyder det att jag ska gå ut och gå. Ett två tre på det fjärde ska det ske, idag som är i flitens tecken då går jag ut och går också.

Tar allt på en dag, varför inte veva lite qigong när jag ändå är på gång.

Höststäda huset är ett måste för varje flitig människa, hörde på radion igår att allt damm som man inte tar från golvet det lägger sig obönhörligen på andra ställen.

Det försvinner bara inte ut genom fönstret, så en vår och höst städning till grunden är bra.

Tänkte att de tjatas om julstädning också så då blir det en extra gång, det nämndes inte i programmet.

En som inte brydde sig värst mycket om damm och dylikt var Elsa i Småland, hon och hennes gubbe Markus bodde i ett hus bredvid min barndoms sommarställe.

Elsa var stor och tjock, Markus var liten och tunn. Hon hade ett bullrande skratt som ofta avlöstes av en rejäl hostattack, hon gillade sina cigaretter som hon rökte i sitt bruna lilla munstycke.

Hon hade fött åtta barn och till sin förtret var alla pojkar, de var för länge sedan utflugna när vi lärde känna henne.

Det sista barnet hade hon ingen aning om förrän hon var i åttonde månaden, stor och tjock var hon förut och hon trodde att det var dags för klimakteriet, men istället kom en pojke till.

Då tröttnade Elsa på äktenskapligt liv och när Markus var på arbetet kånkade hon upp hans säng på vinden där det fanns ett litet rum som han kunde bo i, nu var det slut med barn för hennes del.

De hade inget badrum i huset, endast en liten toalett, de tvättade sig ur en balja i köket. När Elsa kom på besök till Stockholm så stoppade mamma ned henne i badkaret och tvättade henne, det var första gången Elsa suttit i ett badkar och blivit riktig ren. Mamma som var bakteriespion anade att det fanns en hel del sådana på Elsas stora kropp. Hon satt där i badkaret medan mamma skrubbade henne röd, hon skrattade och hostade så det stod härliga till.

Elsa var istället en bullmamma, när hon var död och huset skulle renoveras av de nya ägarna, då låg Elsas spis slängd utanför, det var riktigt sorgligt att se, den hade gräddat många bullar den.

Bulltanterna håller på att dö ut i Sverige, vi måste bevara bulltanterna.

De som tar sig tid att baka sju sorters kakor, bullar, längder och sockerkaka allt i ett nafs, sedan sätter de fram allt detta överflöd varje gång någon kommer på en kaffetår.

Nu propageras det för det farliga med socker och kolhydrater, det har aldrig bulltanter brytt sig om, men deras bakverk måste ätas av några annars riskerar de att tröttna.

Så gott folk ät mer kakor när ni kommer hem till bulltanter, vi måste hålla dem vid gott mod och vid liv.

Kusinen tyckte jag var konstig som inte bjöd in en man som kom från Eltele häromdagen och fixade telefonledningen längre bort.

Hon såg nog mig som en asocial varelse som inte bullade upp med kakor och bakverk och bjöd in honom på en kaffetår. Min kusin är en norsk bulltant, de bjuder tydligen i både sotare och andra på kaffe där borta i väst, då måste de ha kaffebröd i massor.

Så idag ska jag jäklar i mig vara flitig och duktig och allt det där som jag aldrig orkar med annars. Så är i alla fall mina förutsättningar, om de sedan förverkligas det får tiden utvisa.

Kanske bakar jag en liten kaka också.

Norgehistoria med tryck

Gumman fryser. Det börjar bli kallt, den första frosten kom i går natt, det var i alla fall is på bilen.

Det är säkert några som undrar vad jag pysslat med den sista veckan eftersom jag inte lyckats skriva någon i min blogg.  

Eller så är det inte det men jag tänker berätta i alla fall, vare sig ni vill höra eller inte.

Jag har haft besök från Norge, min kusin som jag inte sett en massa år kom åkande i sin bil till stugan. Efter en nätt biltur på tio timmar klev hon ur och var inte ett dugg trött. Hon är vad man kan säga en positiv människa, en positiv liten människa eftersom hon inte är mer än ca 150 i strumplästen.

Jag som är pessimistkonsult behöver omge mig med lite positiva folk någon gång då och då. Det får inte bli för mycket, då kan det hända att jag går och blir genompositiv på kuppen, fast det skulle väl inte skada.

Vi börjar bli gamla min kusin och jag, men eftersom vi till stor del växte upp tillsammans så är vi fortfarande två små flickor som träffas. Åren som varit emellan och de är många, de har suddats ut och jag är tillbaka till ruta ett igen.

Efter ett par intensiva dagar då vi skulle ta igen alla år, har hon åkt igen. Satte sig i bilen och hade tio timmar tillbaka, jag frågade henne om hon skulle rasta. Svaret jag fick var att hon kanske skulle ta en kopp kaffe på norska sidan. Dit är det sex timmars bilkörning, hon hade gratis kaffe att hämta i sin Statoilmugg.

I Norge kan man köpa en kaffemugg med lock i plast, första gången man köper så kostar den 120 norska någonting, det blir väl en 150 svenska. Låter mycket för en kopp kaffe även om vi vant oss vid att det är dyrt i Norge. Men sedan får man dricka så mycket kaffe man vill under ett helt år, fast då gäller det att hitta en Statoilmack något annat går inte. Hon klev ut i Sveg glad i hågen när hon såg en sådan och fick till besked att kaffe det går bara bra i Norge, här fick hon köpa om hon skulle ha.

För övrigt så är Norge inte så dyrt numera, deras matpriser är ungefär som våra. Utom för sidfläsk, just den varan råkar vara billig i Sverige. Undrar hur många norrmän som åker över gränsen för att köpa sidfläsk? Kan väl inte vara så många.

Förr var allt billigare i Sverige, gränshandeln gjorde stora affärer. Mammas bror passade alltid också på att köpa hem Renat brännvin, det fanns inte ens att få tag i där.

En gång för många år sedan stod han i kö på Systembolaget, det var före tiden med självbetjäning och vissa dagar var köerna långa. När han väl kommit fram till expediten så frågade han efter sju helflaskor Renat på sin sjungande norska.

Som gammal systembolagsexpedit så vet jag att misstänker man langning så har man rätt att neka kunden. Hon blev väl villrådig av den något stora beställningen och tvekade.

En man längre bak i kön började tröttna, han gav hals.

- Ge honom flaskorna, ser du inte att han är norrman och ska ut och fiska.

Vi har tittat på gamla kort och pratat munnen ur led. Varit ute och gått och hon var förundrad att det luktade riktig skog här, mossa och löv. Hon som bor vid sidan av ett fjäll är inte van vid den doften.

Men nu är hon borta igen och det känns alltid tomt när folk åker från stugan. Jag blir lite tom inombords, förutom de som jag inte tycker om, då är det en lättnad när de åker. Fast vi har inte många sådana, vi har suddat ut dem genom åren.

Jag vill bara umgås med människor som får mig att må bra, livet är för kort för att umgås med surkart och andra avarter av människosläktet.  

Kvar är vi här gubben och jag och snart är det dags att säga god natt till trädgården för i år.

Den ska titta fram till våren igen och jag slipper få fnatt när gräset är högt.

Idag regnar det katter och hundar, ett engelskt uttryck men jag använder det ändå fast jag inte riktigt vet vad det betyder.

Sen har jag gått och blivit modig med min hälsa, den är som bekant inte att leka med.

Kanske sitter jag här och har skyhögt blodtryck utan att veta om det, jag har nämligen slutat ta min medicin som doktorn ordinerat. Kanske dumt och tanklöst, kanske ett bra drag, det får tiden utvisa.

Efter min operation av halspulsådern så steg blodtrycket markant, det gör visst det säger de som vet. Frisörskan i byn hon nämnde att hon kände en som gjort samma operation som mig och det gick bra, nu undanhöll hon sanningen något för att lugna mig som skulle opereras nästa dag. Nästa gång jag satt där i hennes stol och fick mitt hår klippt och slingat frågade jag henne vem hon kände som rensat halspulsådern.

Det visade sig vara hennes svärfar och han dog efter operationen av att blodtrycket ökade så mycket så att läkarna inte fick stopp på det. Själva operationen gick bra så där undanhöll hon inte sanningen.

Har aldrig haft högt tryck förut men tvingades börja äta piller i juni. Sedan dess fick jag rethosta och slutade med en medicin och tog dubbelt av en annan.

Den har nu givit mig svullna anklar och svullna anklar är inget som jag vill ha.

Så iväg till ayruveda doktorn här och frågade om det inte fanns någon medicin som inte gav alla dessa underliga biverkningar. Jovisst, han trollade fram, nåja trollade inte precis den var dyr, en burk av en elefantmedicin som indierna givit oroliga elefanter någon gång på 30-talet och engelsmännen såg detta och undrade vad i hela friden det var för något.

Sedan hur oroliga elefanter har med blodtrycket att göra det vet jag inte men engelsmännen  hade tydligen använt den till det. Nu har jag skippat den konventionella med alla konstiga biverkningar, allt från hjärtattack till cancer och svullna anklar, till en elefantmedicin med schvung.

På lördag ska jag ta mitt tryck igen, det ska bli spännande.

Det ska tas liggande och det ska tas tre gånger efter varandra och när man legat en stund och djupandats.

Inte den metoden de använder på hälsocentralen, där räcker det att slänga sig ned i en stol och så tar de trycket direkt, men så är de lite bakom flötet när det gäller saker och ting tycker jag. 

Håll tummarna för elefantmedicinen, kanske lyckas den.

Annars så vågar inte folk experimentera så mycket med sina mediciner, de tar snällt det läkaren ordinerar även om de får spatt och nageltrång på kuppen. Kanske är de kloka, kanske är det jag som är dumdristig.

Pappa hade problem med sina lungor, åratal av rökning hade nog satt sina spår.

De sista åren fick han vatten i dem och åkte in och ut ur sjukhuset med jämna mellanrum.

Mamma fick reda på att pappa skulle ta lungprov och hon rev upp himmel och jord. Stackars pappa som skulle få gå igenom det där hemska. Nu har jag ingen aning om hur hon tänkte att det skulle gå till men något hemskt det var det.

Dagen för lungprovet kom och mamma suckade och han stackaren åkte iväg som till bödeln.

Mamma ville förvissa sig om att de inte skulle ta död på honom med sitt hemska prov, så hon ringde till mottagningen och talade med sköterskan och försäkrade henne om att pappa var minsann så skör och hade dåligt hjärta, så de skulle vara extra försiktig med honom.

När han så väl kom hem stod mamma med uppspärrade ögon i hallen och uppenbarligen hade han klarat det för han stod och gick för egen maskin.

-          Hur gick det frågade hon. Ville veta alla hemska detaljer.

-          Jo tack bra, svarade han, jag fick spotta i en kopp.

Dagar av oro och telefonsamtal kulminerade i att han fick spotta i en kopp.

Nu lever inte mamma och jag skulle nog behöva använde ett medium för att få reda på hur hon tänkte. Men jag är väldigt nyfiken, får väl nöja mig med en ganska söt historia hur det kan gå när man får saker för sig.

En annan gång var det tvärtom, då var mamma den som tyckte att ett benmärgsprov det var en barnlek, ingenting att oroa sig för i hennes ögon.

Jag var inlagd på sjukhus för en konstig blodsjukdom (den tar vi en annan gång), jag skulle ta benmärgsprov sa läkaren och jag ringde mamma. Hon var något av en självutnämnd specialist med allt vad sjukdomar och läkarundersökningar hade att göra. Det inte hon hade gått igenom det var inte värt att nämna.

Förklarade förloppet för henne och hon sa att den undersökningen hade hon gjort flera gånger och det var ingenting. Ett litet stick och så var det över.

Glad i hågen satt jag där i undersökningsrummet och väntade på mitt lilla stick.

Läkaren bad mig lägga mig ned på mage på britsen, då började jag ana onåd.

Han satte en bedövningsspruta vid mitt bäcken och bad mig ligga en stund så att den skulle verka. Efter ett par minuter kom han in med en spruta som liknade dem som man använder för att spruta gift på växter med. En jättekanyl modell häst satt i ena änden.

-          Nu kommer jag att ta i, sa han, känner du något får du väl säga till.

Hjälp, skulle han sticka den där kanylen i mig och skulle jag ha en chans att säga till när det redan var för sent.

Sagt och gjort, jag såg i ögonvrån hur han lyfte den ovanför sitt huvud, samlade kraft och kastade in nålen i mitt bäcken med ett ljudligt kraschande, jag studsade minst några decimeter där jag låg på britsen det kändes så i alla fall.

Sedan drog han ut benmärgsvätska och till min glädje så tillade han att det lyckats. Han skulle inte behöva göra om det.

Sedan var jag så tagen av situationen och det hemska brutala övergreppet med den hemska nålen att jag inte kunde sätta mig upp. Rummet gick runt, runt, jag fick ligga där ett bra tag och hämta mig.

Tänkte på mamma som gjort detta flera gånger utan att blinka, hon måste vara tålig.

När jag sedan ringde hem till henne och gav min skräckhistoria, kom hon på att hon blandat ihop benmärgsprov som hon aldrig gjort, med ryggmärgsprov. Senare i livet råkade jag ut för ryggmärgsprov, då var det bara ett litet stick, ingenting att riva upp himmel och jord för.

Så min mamma hon var ofta skräckslagen vid fel tillfällen, får väl skylla på att hon var norska och kanske inte hängde med så bra med språket alla gånger.

Nu ska jag leva modigt ett par dagar, tänka intensivt på att trycket inte ska öka dramatiskt. Hör ni inget av mig så kanske jag har trillat av pinn, men det ska vi inte tro.

Jag tror på elefantmedicinen, kanske blir jag lugn av den också, de blev ju det.

Tant Alice och osten.

Gumman tänker tillbaka. Åren går, när jag tänker tillbaka på min barndom känns det som det vore en annan värld jag levde i då. En värld av bullbak och soliga lördagsmorgnar med Sigge Furst som sjöng ”God morgon, god morgon sjung i vår frukostklubb”.

Grodan Boll pratade i den bruna radion där det stod London, Motala och andra namn jag inte visste vart det var någonstans.

Vuxna som hade fest, de satte upp mig på bordet och där stod jag och sjöng

”En gång jag seglar i hamn” och alla applåderade och tyckte det var så sött när en femåring i stärkt klänning gav hals.

Mamma och pappa som var trötta av gårdagens fest och jag som var morgonpigg, uppspelt av att de sov i vardagsrummet och hade kommit och hälsat på mig.

Det var tiden hos tant Alice och farbror John. Jag ville bo på deras vind när jag blev stor och tillsammans med Torsten som var lika gammal som jag, skulle jag bilda familj, bo på vinden och alltid få vara i villan i Enebyberg.

Tant Alice gillade barn, hon och pappas morbror John var gamla människor i mina ögon.

Där bodde jag i perioder när pappa var i Frankrike och mamma arbetade. Pappa blev skickad dit av hotellet för att lära sig franska, det räckte inte med tyska och engelska, han måste göra sig förstådd och förstå hjälpligt med franska om han skulle kunna ta emot gäster därifrån.

Som bekant talar inte fransmän engelska, det är under deras värdighet att ta det språket i sin mun. Så var det i alla fall förr och det är den tiden jag just nu skildrar.

Pappa gillade inte Frankrike, han hamnade i en mellanstor stad och skulle plugga franska på ett universitet för utlänningar. Inte ett ord av språket kunde han när han kom dit och all undervisning skedde på franska.

Han bodde inneboende hos en familj och när de satt till bords och pappa försökte tala, flinade sonen i familjen och försökte göra narr av honom, han avskydde den ungen.

Han genomlevde tiden som varade ett antal månader och kom tillbaka med svarta tänder av allt rödvin han druckit och ett livslångt hat till Frankrike och fransmän.

Jag har aldrig varit där, har helt enkelt inte givit det en chans, hör fortfarande pappas ord när han talade om hur otäcka fransmännen var och hur dåligt han hade mått när han inte kunde språket.

Det man hör som barn det sitter i, det blir till en sanning.

Så när han var där och tragglade sin franska, så bodde jag hos tant Alice och farbror John i deras villa i Danderyd utanför Stockholm.

Alice var en matmamma och hade då vuxna utflugna barn från sitt förra äktenskap. John och hon hade gift sig i mogen ålder och de hade inga barn tillsammans.

John gillade stora hundar och Alice var pedant och gillade inte hundhår så boxern Sanna fick bo i pannrummet i källaren. Ibland fick hon komma upp och hela hennes rumpa dansade runt när hon vickade på den lilla svansstumpen som fanns kvar efter kuperingen.

Då kuperades alla boxrar, rottweiler och dobermann. Många andra raser säkert också till någon kom på att det var djurplågeri att knipsa av svansar på små valpar för att människan ville ha det så.

Så Sanna hon vickade och dreglade, glad att få komma ut ur pannrummet en stund och vara med oss, fast hon fick sitta stilla under en stol så att hon inte släppte hår på tant Alice mattor och golv.

De hade en stor altan där jag lekte, jag lekte alla de där lekarna som kunde hålla mig sysselsatt i fantasins värld i timmar. Mina små plastdjur fick ladugårdar i rabatten och fållor för fåren.

Ibland fick Sanna också komma dit upp och jag satte henne i min lilla stol och vi lekte nos mot nos, jag satt min näsa på hennes varma och blöta hundnos och så satt vi där och hon myste och jag myste.

Jag var fem år och Alice ville att jag skulle äta min välling varje morgon, den var kokat efter alla konstens regler av henne och smakade inte gott. Men hon lurade i mig en hel tallrik varje dag utan att jag visste hur.

Hennes tallrikar hade mönster i botten och när hon hällt upp vällingen så pratade hon om hur fint mönster jag skulle få se om jag åt upp allt. Det var vackra prinsar och prinsessor, varje tallrik hade sitt eget mönster och jag slevade och slevade, nyfiken på vilken tallrik jag fått just den morgonen.

Tjock blev jag av henne mat, det var bullbak flera gånger i veckan och jag fick en liten kavel och stod bredvid henne och kavlade på min lilla degklutt som sen skulle gräddas tillsammans med hennes vetelängder och kanelbullar.

Min blev alltid hård, antagligen hade jag för mycket mjöl när jag kavlade. Men jag åt alltid upp den, för den var ju min egentillverkade.

I mitt minne fanns där inga regniga dagar, bara när farbror John kom hem mitt på dagen och fick syn på någon stackars ekorre i skogen bredvid altanen.

Då tog han fram sitt luftgevär och skulle skjuta den, tant Alice och jag hängde fast i honom när han rasande gick ut med geväret i högsta hugg. Vi ville att den skulle få leva. Han tålde heller inte gråsparvar, när de satt och åt från fågelbordet så bankade han på fönstret. De skulle inte få ett frö till, bara talgoxar och blåmesar fick äta.

John hade temperament, det blev en vana att springa undan för hans utbrott. Tant Alice och jag gömde oss när det var som värst, jag var aldrig rädd. Jag hade tant Alice och jag visste att John aldrig skulle göra mig illa.

Jag älskade att sitta och suga på hans örsnibbar, ett något udda nöje kan man tycka men jag älskade också John, och han hade tålamod med mig.

Han pratade ofta om döden och hur hemsk den var, jag som var fem år visste inte riktigt vad han pratade om men när grannen försvann och John sa att han låg i jorden tänkte jag att det skulle jag nog aldrig göra, jag skulle kravla mig upp och fortsätta leva. Varför kunde inte John göra det också?

Ibland tog han med oss i sin Wartburg, den var svart och fin en bra bil sa John. Vi åkte till staden ibland och alltid så passerade vi Nils Poppes hus på vägen.

-          Där bor Nils Poppe, sa han och pekade.

Tant Alice och jag vred på våra huvuden men såg aldrig någon Nils Poppe, bara ett rätt stort hus. Nils Poppe blev som en vålnad, han fanns men syntes aldrig till.

Ibland dök han upp på TV och då fick jag se honom på riktigt.

När vi passerade kyrkogården rös alltid John och sa att grannen han låg där i jorden, tänk så hemskt att dö.

John var byggmästare, det kallade han sig i alla fall, jag visste inte vad en byggmästare var men tant Alice sade att han byggt villan de bodde i och han byggde andra hus också. Ibland var han borta hela dagar och ibland satt han där vid sin sekretär med de många lådorna och skrev.

Men för det mesta så var vi ensamma och hon städade, hemmet var nog skinande rent och hennes linneskåp med de röda sidenbanden kring lakanen har jag berättat om förut. Hennes stolthet det där linneskåpet, det visade hon gärna för besökare.

Jag gillade inte ost på den tiden, vägrade att ens smaka, hade bestämt mig för att det tyckte jag inte om.

En dag gick hon och jag till affären, det var en lång backe ned till den och vi passerade alla de stora villorna med sina trädgårdar. Hon hade med sig sin korg och en lapp på det hon skulle ha.

Jag tyckte om affären, den hade en lång disk där det stod glasskålar med godis.

Varje gång vi handlade så avslutade handlaren bakom disken med att öppna en skål och ta ut en liten godisnalle och ge mig.

Just den dagen skulle hon handla väldigt mycket, jag stod och såg på alla ettöres som låg i skålarna och undrade om jag skulle få en nalle idag också.

Då utbrast Alice att hon skulle ha ost också.

-          Jag skulle också vilja ha en bit Susanneost, sa hon och handlaren rörde inte en min utan vände sig kvickt om och skar en bit.

Susanneost, tänkte jag. Den hade jag aldrig hört talas om förut.

När vi kom hem och jag ätit upp min nalle så tog hon högtidligt fram osten ur korgen.

-          Nu ska du få smaka på Susanneost. Den är mycket godare än all annan, smaka en liten bit.

Hon skar en liten bit och jag gjorde något jag aldrig gjort förut, jag smakade ost för första gången. Den hade ju mitt namn så den måste vara speciell.

Det var så gott, så gott. Den var mild och krämig, jag fick en hel smörgås med Susanneost på, åt upp hela i ett nafs.

Från den dagen åt jag ost varje dag, men bara Susanneost.

Mamma kom och hälsade på varje helg, hon doftade så gott av parfym och jag fick sitta i hennes knä och hon gungade mig. Det var så tryggt, när hon åkte så var jag inte ledsen för det. Jag visste att hon skulle komma tillbaka och jag hade tant Alice.

Så kom den dagen då pappa skulle komma hem, det bakades och lagades mat.

Jag skulle få lockigt hår och Alice hon värmde locktången på spisen och darrhänt som hon var råkade hon bränna mig på örat. Jag tjöt och ville inte fortsätta, hon lovade dyrt och heligt att hon inte skulle bränna mig igen om jag satt alldeles stilla. Det gjorde jag, vågade knappast andas, pappa skulle komma och jag skulle vara fin.

Mamma hade varit nere i Hamburg och mött upp honom, de åkte direkt ut till villan när det kom till Stockholm.

Jag kommer ihåg att det fanns en trapp upp till övervåningen, där stod jag och fick se pappa och mamma komma uppför. Pappa hade en jättestor tiger i famnen och jag var lite blyg. Hade inte sett honom på så länge att jag nästan glömt bort hur han såg ut, han grät när han kramade mig.

Jag kände mig lite förlägen där jag stod med min jättetiger i famnen, den var nästan lika stor som jag.

Sedan skulle de sova, jag förstod mig inte på vuxna, först var det ett himla ståhej för att mamma och pappa skulle komma. Sen när de väl kom var de så trötta för de hade inte sovit på tåget så då måste de sova, de gick och lade sig i gästrummet. Jag fick inte stoja sa Alice, mamma och pappa måste få vila.

Där gick jag omkring med mitt lockiga hår och tiger i famnen och tittade på dörren till gästrummet, undrade om de inte skulle komma ut någon gång.Det dröjde en lång, lång stund, nästen resten av dagen.

Till slut gjorde de det och allt var som vanligt igen. Fast pappa hade svarta tänder, men det skulle gå bort med lite salt på tandborsten sa tant Alice, det trodde jag på.

Jag trodde allt hon sa, hon som kunde gå till affären och köpa min alldeles egen ost.

När jag var sex år så tog barndomen i villan slut, John som var så rädd för döden gick och dog. Han hade vaknat upp en morgon och sagt till Alice att nu dör jag och så hade han ramlat ihop och steg aldrig upp mer igen, endast sextio år gammal.

Jag kommer ihåg att jag kräktes av sorg när jag fick reda på det. Han skulle inte kunna kravla upp ur jorden, det visste jag då.

Alice sålde villan och flyttade in till Stockholm i en liten lägenhet. Ingenting blev som förut.

Tror att Susanneost var Port Salut, lite för mild för min smak idag.

Ät dig frisk med yin och yang.

Gumman blir misstänksam. Jag har kommit upp i en konstig ålder som jag inte känner igen, det säger väl sig självt eftersom jag inte varit så här gammal förut.

En ålder då ens vänner och jag kan sitta och diskutera blodtrycksmedicin.

På min hälsotid på det fjärran sjuttiotalet, tyckte jag att man minsann kunde hålla sig frisk med kosten.

Alla som hade problem med blodtryck och reumatism och andra sjukdomar åt helt fel kost. De var lata och okunniga och ville vara sjuka, de gjorde inget åt det i alla fall.

Nu är jag där själv och brottas med en inte så rolig blodtrycksmedicin och insikten att jag är en svag varelse som inte kan föra en helt strikt diet.

Precis som alla de som jag föraktade i min gröna ungdom.

Varför ska de flesta vanliga medicinerna ge konstiga biverkningar? Det talar väl om att de inte är så bra. Mitt blodtryck blev hux flux högt efter den senaste operationen i halspulsådern. Har inte lidit av det förut, i min lilla perfekta värld ska jag då egentligen inte ha högt blodtryck eftersom jag aldrig haft det förut.

Nu petar jag i mig ett piller där jag läser att den vanligaste biverkningen är svullna anklar. Vad tror ni att jag har? Jo, svullna anklar. Lite lättad är jag väl i grund och botten eftersom hade det inte varit en biverkning, så kunde svullna anklar betyda något farligare som hjärtsvikt eller dylikt.

Högt blodtryck är en välfärdssjukdom läser jag, den orsakas av fel mat med mycket kolhydrater, fy för pasta ris och potatis och socker och allt annat smaskens.

Sen att vi är tjocka och feta gör inte saken bättre. Fast det finns en del smala som också har högt blodtryck, så det är ingen grundregel i blodtrycksträsket.

Känner faktiskt en som lever så sunt, så sunt som bara den, han cyklar varje dag, äter vegetariskt, röker inte och dricker inte. Han har högt blodtryck!

Eller så är den ärftlig och då får vi ta två piller i stället för ett.

Är det så att vi människor hellre är sjuka och tar ett piller, beklagar oss och sedan inte bryr oss i vad vi stoppar i våra kroppar? Vi får fler piller som gör det ena och det andra, en del går inte ihop och då blir det inte roligt. Somliga tar hela högar varje dag.

Sedan sitter vi där vid kaffebordet och stoppar i oss kakor när vi egentligen skulle äta groddar.

Är vi då inte lite dumma i huvudet? Nej vi är människor som vill ta den lättaste vägen.

Vi är bekväma av naturen och allt som är besvärligt, det skyr vi som elden.

Om jag mot förmodan skulle äta mig ur pillerträsket, så tänker jag frälsa hela världen och skriva minst tre böcker i ämnet och ge alla andra väldigt dåligt samvete, kanske sätter de kakan i vrångstrupen.

Vi får se vilket det blir. Har inte funderat klart ännu.

Det finns en kvinna som skrivit en bok om hur hon med kost och tänkande fick bort en tumör som hon hade. Hon satt varje dag och gick igenom sitt liv och tvättade allt och alla i sitt sinne.  Hon kallade det ”Resan”.

Tumören försvann, kanske hade den gjort det i alla fall säger tvivlaren i mig. Men hon skrev bok och åkte ut för att frälsa världen, kanske ska jag bli en sådan fast jag inte är amerikan.

Alltså är det fullt möjligt att försöka bota sig själv från diverse åkommor. Fast vi går hellre till farbror doktorn och får några piller, det är inte så besvärligt som det förra, dricka fruktjuicer och meditera finns inte tid till.

Som ni märker så har jag inte höga tankar om människosläktet, en bunt vinddrivna individer med dåliga karaktärer är vad vi är.

Fast inte alla får jag väl erkänna.

Kände en kvinna en gång som hade matlagningskurser i makrobiotisk matlagning. Hon var från något tysktalande land och hette Ilse Clausnitzer, hon hade fotriktiga skor, brun kjol, rakt kort hår och rosor på kinderna och var någonstans i runt fyrtio då på sjuttiotalet.

Se där kommer sjuttiotalet igen, om det är ett decennium som skrivit historia så är det just det. Då kom allt upp till ytan som aldrig setts förut i mänsklighetens historia.

Vi bodde i kollektiv, åt nässelsoppa och linsgrytor, utövade yoga och pluggade astrologi, läste Herman Hesse och lyssnade på progg, drack rödvin och gick omkring i Mahjongkläder. Lite synd om er som missat det, antingen var ni inte födda eller så var ni för små eller så var ni inte intresserade. Fast några läsare har jag nog med mig som vet vad jag menar.

För er som inte vet vad makrobiotisk mat är ska jag ge en snabbkurs. Det är mat med balans mellan yin och yang. För er som inte vet vad det är orkar jag inte gå in på det, ni får googla. Läran är österländsk som så mycket vi tar till oss här i väst, vi plockar russinen ur kakan när vi känner för det.

Balans i maten är a och o, utan balans blir vi sjuka och förvirrade. För att kunna hålla den måste vi veta vad som innehåller vad av yin och yang i det vi äter.

Det mest balanserade vi kan stoppa i oss är råris, det har den perfekta balansen. Bland de värsta är potatis (återigen ett anfall på vår älskade knöl) och aubergine.

De är verkligen bara åt det ena hållet, äter man dessa får man se upp att man inte vinglar in i väggen i obalans.

Ilse åt allt detta och hade noggrann koll på allt hon stoppade i sig. Hon skrattade en gång och sa.

-          Om jag äter bananer så får jag fjärilar i magen.

Så känslig var hon.

Jag hade en kurs i matlagning jag också, ville inte vara sämre. Ilse frågade om någon kunde ta en kurs till, Medborgarskolan hade inte plats för alla som ville lära sig just makrobiotisk matlagning. Jag ställde upp, tjugo år gammal och kaxig i mitt ämne.

Sagt och gjort, jag ordade med mat och begav mig till en skola i Stockholms innerstad och deras kök. Där hade det samlats ett tjugotal kvinnor och så började jag mässa och skriva på svarta tavlan om yin och yang och allt annat som jag nu glömt.

Vi träffades en gång i veckan och vi lagade mat tillsammans. De lagade och jag och engelsmannen som var medhjälpare, vi gick omkring och instruerade att de skulle veva medsols i grytorna, inte motsols då blev det dålig energi i maten.

Allt var ren och fin mat, inget socker inget vetemjöl och ingen potatis och aubergine så långt ögat nådde. Men massor av råris istället.

Hade till och med en känd skådespelerska bland mina elever, slå den om ni kan.

Så gick hösten och vi hade avslutning till jul. Just då hade det öppnat en pizzeria i Stockholm, det var en av de första i landet.

Pizza var något väldigt exotiskt på den tiden, på den här som för övrigt hette Capri och låg på Östermalm, där åkte en servitör rullskridskor runt borden. Väldigt hippt och väldigt inne var det att gå dit.

Var där en gång med en väninna för att provsmaka för första gången. Där satt också en av mina elever och när hon fick syn på mig kom jag ihåg att hon ursäktade sig verkligen att hon satt där och åt pizza.

Jag var en sorts tjugoårig hälsoguru i hennes ögon, hon fick nästan i halsen när hon såg att jag satt och tittade på henne.

Ertappad som hon var, ertappad med de mänskliga lasterna att smörja kråset med något riktigt gott.

Vi som bara fått in sallad såg riktigt hälsoinriktade ut, våra pizzor var i ugnen.

För att återgå till Ilse så blev hon en vän och mentor, då kom det som en chock att hon plötsligt gick och dog. Hon som var hälsan själv och inte ens kunde äta banan utan att fjärilar flög i magen på henne.

Ilse hade haft en hjärntumör som slutligen tog hennes liv. Hur länge hon gått med den har vi ingen aning om, det var inget vi märkte. Men helt plötsligt var hon död och låg där i en träkista och vi makrobiotiker var en man mindre och lite långa i ansiktet.  

Hur kunde hon få hjärntumör? Vi som trodde blint på att åt man makrobiotisk mat skulle man minst bli hundra och aldrig lida av någon sjukdom. Det var enbart de som inte brydde sig om vad de stoppade i sig som blev sjuka.

Där fick sig nog vårt uppblåsta ego sig en törn. Ilse var inte en sådan som satt i lönndom och åt onyttigheter, nej den teorin var utesluten.

Så högt blodtryck eller inte, är jag tillräckligt stark att fatta matsvärdet och ge det en riktig fight?

Vi får se, vi får se gott folk. Håller er underrättade om förloppet.