Fru Nilkrokodil

Gumman sitter inne. Säga vad man vill om vädret hittills i sommar, utan att vara för negativ, så kan vi kalla det varierande, mer åt det blöta hållet.

Idag regnar det horisontalt, blåsten tar tag i pilträdet och ruskar om det ordentligt. Många med mig, tycker nog det är lite höstlikt.

Så dagen får ägnas åt inomhusaktiviteter, såsom en tur till gymmet och kanske en liten serie eller två att titta på.

Har pippi på alla djurserier som går på diverse kanaler, det är amerikanska, engelska och svenska.

Gillar de amerikanska djurpoliserna, de med polisbefogenheter, de som tar djur som är misshandlade och vanskötta. Ingen pardon där inte, de får ett samtal, åker ut, ser en mager hund och plockar med sig den.

Det som slår mig i de amerikanska, det är att, hur svårt det än verkar så låter de djuren leva om det går att rädda dem. Hundar som är som vandrande skelett, fulla av skabb eller ett skadat ben, spelar ingen roll, de gör allt. Inväxta halsband som grävt sig djupt in i halsen, så att det är stora variga sår. De opererar och ger hunden en andra chans. Märkligt hur folk kan skaffa ett halsband till en valp, aldrig ta av det, fast de vet att hunden växer. 

Om det inte bara är ett spel för gallerierna, de där amerikanska djurpoliserna, ett sätt att visa upp den ljusa sidan av djurräddning. Miljoner djur avlivas väl även där varje år. 

De har nu börjat med en svensk variant av programmet, det kallas ”Djurräddarna” och går på TV 4.

Här stormar inga poliser in och tar djur, här ska Länsstyrelsen först få in en anmälan, sen ska det skickas till polisen, om ärendet verkar brådskande, sen så kontaktar polisen djurambulans som kommer och hämtar.

Sen ska djuret omhändertas och polisen, eller länsstyrelsen besluta om djuret ska tillbaka till sin ägare, eller avlivas. Ägaren kan överklaga, ibland får de tillbaka djuret, fast det uppenbarligen lidit där förut.

I bästa fall så får de ett nytt hem.

Allt sker på lite mesigt skrivbordsaktigt sätt, korrekt och svenskt och utan att lägga in några känslor som syns.

De beslagtog en krokodil, den levde i ett växthus i Skåne. Ägaren hade köpt den som liten och haft den i ett akvarium, den växte sig stor och fick flytta in i deras växthus. Med tiden blev den två meter lång och av arten Nilkrokodil, som är listat som en art som är utrotningshotad.

I alla fall så tog polisen med hjälp av djurambulansen, hand om denna nedkylda stora krokodil och fixade ett tillfälligt hem åt den i djurstallarna. En liten bassäng så att den kunde bada, som Nilkrokodiler gör för det mesta, kycklingfilé varje dag och allmän omvårdnad.

Tiden gick och Länsstyrelsen började knota om kostnaden, kycklingfilé kan ju bli dyrt i längden, de försökte få någon djurpark att ta den, ingen ville ha en Nilkrokodil.

Då blev det tal om att avliva den, den kostade för mycket!

Tycker det är lite märkvärdigt att svenska myndigheter, överväger att avliva ett rödlistat djur, för att det kostar lite för mycket.

När det var en vecka kvar av dess liv, Kajsa hette hon förresten, fick djurambulansen napp i England. Ett räddningscenter för krokodiler och alligatorer, sen kan man ju undra vart alla de kommer ifrån, kanske vanligt att folk har sådana husdjur där.

Kajsa skulle få komma dit, djurambulansens center som för övrigt tagit namnet SPCA, vilket är från England från början och nu spridit sig till USA och Sydafrika, samt lilla Skåne.

SPCA står för Society for the Prevention of Cruelty of Animals.

Förening för förebyggande av djurplågeri, om vi försvenskar det.

Centret lovade Länsstyrelsen, att de skulle stå för alla kostnader, Kajsa skulle få ett hem.

Hon fick specialbyggd låda att åka i, hon fick åka med vanligt passagerarflyg i lastutrymmet. Kajsa var räddad.

En solskenshistoria, så många verkar inte bli det. Människor som är sjuka på ett eller annat sätt, de kan börja samla på djur, som snabbt blir fler djur. Katter är illa ute, lätt att skaffa sig så många, att de tappar räkningen på dem.

Hundar som aldrig får komma ut, gå omkring i misär i sin egen avföring. Listan kan göras lång, den ökar också stadigt.

Sådana program är väl inte upplyftande precis, men så finns det solskenshistorier mitt i eländet.

Heja djurambulansen i Skåne och SPCA, vi behöver fler som er. Eldsjälar och krigare för djurens rätt.

Smidig som en fura

Gumman fryser. Halva sommaren har nu gått, några fina dagar har vi haft, men idag är det mer höst än sommar.

Sista minutenresorna är heta och dyra, folk flyr vårt avlånga land, för lite sol och värme.

Antar att de söderut i landet har lite bättre sommarväder, det är ju alltid så, vi här uppe i norr, ska dra det kortaste strået.

I den stora björken utanför mitt fönster, där har ett par talgoxar haft sina ungar i en gammal holk. De flög ut igår, hörde hur föräldrarna tjattrade oroligt, nu är där tyst och lugnt. Hoppas de små har vett att stanna i träden tills de kan flyga ordentligt, nere på marken härskar katterna.

Kusinen ifrån Norge hon lyser också med sin frånvaro, har tydligen stort projekt igång och kan inte åka iväg. Mannen som skulle hjälpa oss sätta in fönster och bygga trapp, han är inte heller här. Jag blir stressad, sommaren går och det blir varken det ena eller andra.

Jordgubbarna är små och alldeles vita, de behöver sol, massor av sol för att bli färdiga. Det enda som tycks trivas är svampen, jag som inte äter svamp är måttligt road, fast jag tycker det är jättekul att plocka, tillaga också, fast inte rensa.

Vi går på gymmet i alla fall, gubben och jag. Varannan dag har vi pallrat oss iväg, känner oss duktiga, gör något för våra kroppar, så att de ska hålla ett tag till.

Märker att min kondition har ökat, känner mig smidigare än på många år.

På tal om smidig, om två veckor ska jag på en helg i shamanens tecken, en helg fylld med olika ritualer och meditationer i naturen. Är väl inte så mycket för ritualer, men att bara vara med och få sätta sig in i den uråldriga seden, är mycket spännande.

Varför jag tog upp smidigheten i detta, är att det står att man ska ta med sig filt eller yogamatta att sitta på. Nu äger jag ingen yogamatta, filt har vi väl, men gubben ska få trolla fram ett liggunderlag. Fast jag ser inte fram emot att sitta där på golvet medan benen värker och domnar, väldans obekvämt för mig att sitta så.

Annat var det på Indientiden, vid tjugo års ålder kunde jag sitta i skräddarställning hur länge som helst. Inga problem att ta sig upp från golvet, hade jag heller.

Indierna de gör allt sittande på huk, gamla gubbar och gummor som såg ut som vissna löv, de satt på huk och svischade upp hur lätt som helst. De går på toa hukande, läste häromdagen att vi går på toa på fel sätt, man ska sitta på huk för att få den optimala tarmtömningen, räddning för oss är att det nu finns en tillsats att sätta ovanpå toastolen så att vi kan hoppa upp och sätta oss på huk.

Fantastiskt för alla stela gubbar och gummor, andra också för den delen.

Indierna lagar mat på huk också, i alla fall de flesta gjorde det för fyrtio år sedan, idag när det väller upp en indisk mellanklass, då har väl de upprätta kök antar jag. Men många miljoner, de sitter fortfarande på huk och plattar till sina chapatis och kokar sitt ris på ett litet spritkök, timme ut och timme in. Sen kan de faktiskt resa sig, utan att ramla ihop.

De tvättar sig på huk också, de sätter sig någonstans och häller en kruka vatten över huvudet, plaskar runt lite med det, med bar överkropp, inte kvinnorna då, sen är det klart.

Sedan träffas de på huk och pratar, de sitter där och i en ring och dricker te och röker cigaretter, eller bara sitter där avslappnat. 

Vi får se hur det går den där helgen, kanske har de en liten stol som jag kan sitta på, kan väl hitta på att jag har dåliga ben och inte kan sitta som de yngre.

Antar att det fixar sig. Sitta på huk kommer aldrig på fråga.

När mina föräldrar var i min ålder, strax över sextio, då sa de att de var gamla. De kunde inte göra det ena eller det andra, det var stelt och oböjligt i alla leder. Tror inte, att de skulle ha klarat, en kvart på gymmet ens. Nu är det ju så att det blir till hur man gör det, de brydde sig inte om det där med kroppen, kommer inte ihåg att de reste på sig någon gång och sa att de skulle på promenad.

Så blev de bara sjuttiotvå bägge två, ingen hög ålder tycker jag.

Såg ett program om en kvinna på nittiosju, hon var gift med en man som var tjugofem år yngre. Hon såg ut att vara runt sjuttio, inte för att hon opererat sig till något stelansikte med stora läppar heller. Hon undervisade i dans för teaterfolk, hon stod längst fram och svängde på sin kropp, hon var smärt och smidig som få.

Hon var fullbokad året om, alla ville ha hennes undervisning. Helt fantastisk var hon, fast hade hon inte varit fantastisk, så hade väl hon inte hamnat i det där programmet.

En sån på en miljon antar jag, eller fem miljoner kanske. Kan inte sån statistik, den kanske inte finns heller.

Idag blir det gym igen, skam den som ger sig för den åldrande kroppen, den ska härdas in till det sista. Allt sitter ju i knoppen till syvende och sist.

 Sedan har jag också följt hälsotrenden att baka frökex, till min förvåning hade vår affär i byn alla ingredienser för sådana, även färdigmix fanns, fast det skulle bli mycket dyrare.

Antar att det funnits ett tag, sådana flugor brukar jag vara sen att anamma, men gott blev det, fast gubben var måttligt imponerad. Alla frökex får jag nog ha ifred för mig själv. 

Frökex verkar vara ett ätande för kvinnor i tiden. 

Vilse i pannkakan

Gumman ser på sommaren. Här gäller det att glo ordentligt, sommaren kom i torsdags och försvann idag. Visst kan man kalla kylslagna vindar för sommar, men i luften ruvar det nordanvind.

De tre dagarna var bra i alla fall, jag passade på att njuta och försöka ta in så mycket som möjligt av det goda, varma, lena.

Det har varit Pridefestival i Hudiksvall, varje stad med självaktning har en sådan. Själva åkte vi inte in för att se, dottern med numera inflyttad kille kom på mat och prat.

Killen flyttade ut för ett år sedan rätt så precis, 1 juli, sen flyttade han in rätt så precis ett år senare, 1 juli. Vi iakttar, har ju inte så mycket att säga om detta, men jag är glad att hon inte är ensam, det är alltid lättare att vara två, om det fungerar.

Grannen har kontaktproblem, han har gått med i ”Mötesplatsen”. En av de otaliga ungkarlarna i övre medelåldern, som vi har här i byn.

Lite ”Bonde söker fru” över det hela, han har bott på gården hela sitt liv, bott med mamma. Mamman är borta sedan några år, han går där och skrotar för sig själv, längtar väl efter någon, chansar på ”Mötesplatsen”.

Lovade i ett svagt ögonblick att ta en bild på honom, hjälpa till att lägga ut den. Så att damerna ser vem de ev. skriver till. Funderar om han ska hålla i en kanin eller varför inte ett litet lamm i famnen. Sånt gillar kvinnor, vi är svaga för djur. Att han sedan hugger huvudet av kaninen och äter upp den till någon middag, det bör inte stå i annonsen.

Har en väninna nere i Stockholm, en av Jägersrospelarna som kommer varje sommar. Hon är också trött på att vara ensam.

Det finns det någon plats på nätet som heter något med pannkaka, eller pancake, för att följa trenden och ha engelska ord. Där har hon gått med och blir nedlusad av meddelanden från män. De yngsta har varit runt 25, hon undrar vad det är för fel på dessa. Hon råkar ju ha nämnt att hon söker män från 55.

I alla fall så har hon prövat lyckan med några stycken, det har inte gått så bra hittills. Alltid svårt att sitta mitt emot en fullkomlig främling och försöka känna efter om det klickar till där någonstans. Helt hopplöst tycker jag, glad att jag inte är ute på öppna marknaden.

En han kom och mötte upp henne vid flygplatsen, när hon kom hem från utlandet, han hade verkat helt ok, både på bild och i konversation.

När hon satte sig i bilen, satt där en man som inte alls såg ut som på bilden. Han tittade på henne och näshåren petade ut i ett ansikte som påminde henne om Thomas Qvick, inte för att människors utseende har så jättestor betydelse, men man vill ju inte associera någon, med en kanske inte helt sympatisk människa.

Hon kände direkt att det hela var på fel väg, hoppade ut ur bilen när de var framme vid hennes bostad, gav honom en femhundring för skjutsen och sa att det var nog ingen idé att de sågs igen.

Kvar satt mannen, hade nog inte hunnit fatta vad som hänt.

Ett antal dejter senare, så har hon ännu inte hittat den rätte. Kanske går det massa vilsna folk, omkring där i pannkakan. Allt är Staffan Westerbergs fel.

Av alla svar hon fått, har vi konstaterat att det är en massa män därute som söker kvinnor, för olika anledningar, det har hon också fått erfara.

Så grannen sitter med hårt konkurrens, kanske ett lamm, eller par ankor gör att någon kvinna smälter. Jag ska i alla fall göra mitt bästa att ta ett foto, även om jag är en urusel fotograf. Det vilar något sorgset över det hela, hoppas verkligen han får något svar.

Annars så målar jag fönster igen, det finns något somrigt över det, för det är ju bara på sommaren det går att slita ut dem och sätta in myggfönster och måla.

Listan på att göra saker, den är alltid lika lång. Semester har gubben och jag nästa vecka, det ska regna ser det ut som. Lite bra, då slipper jag vattna rabatten.

Katterna mördar fåglar, blir lika ledsen varje gång. I går halvmördade de en stare, den låg med slutna ögon och kippade efter andan. Gubben förkortade lidandet, strongt gjort av honom, hade jag aldrig klarat.

En på Facebook, hade hittat en fågelunge som brutit benet, hon ringde veterinären, de vill inte ha med den att göra. Rekommenderade att hon skulle kontakta en jägare, han var på semester visade det sig. Hon hade inte min gubbe, då hade det hela löst sig snabbt.

Sedan undrade hon, om det bara var i utlandet, som de räddade vilda djur i nöd, det finns otaliga program på TV om det. Jag antar att det är så, här bryr sig ingen mer än hon, om en liten fågel.

Om man visste om alla tragedier som försiggår runt om i naturen just nu, då skulle det vara tungt. Om man visste om alla tragedier som försiggår runt om för alla levande varelser, då skulle det också vara tungt.

Med de orden så går jag ut och sätter mig under pilen en stund, kall vind eller inte, det är ju sommar.