Alla dessa klockor

Gumman vrider klockor. Det är ju dags igen idag, utemöblerna ska in och vi vrider tillbaka tiden en timme. Alltså blir detta en extralång söndag.

Ser inlägg på nätet där de vill avskaffa vintertid, men det är ju den tid vi alltid hade, innan de kom på att vi skulle ställa om tiden.

Tänker på hur det var förr, då kunde det skilja en halvtimme i lokaltid mellan Stockholm och Göteborg, för att inte tala om Ystad – Haparanda.

Nu var jag ju inte med på den tiden, i alla fall inte i detta liv, kanske i något annat.

Det fungerade bra ända tills tågen började gå längre sträckor, det blev ett väldigt huvudbry hur tidtabellerna skulle skrivas, i lokaltid eller i Stockholmstid.

Debatten började på allvar 1862, det blev strid mellan Stockholm och Göteborg, vilken tid som ev. skulle gälla över hela landet. Göteborgarna tyckte att de flesta bodde väster om huvudstaden, så det var deras tid som skulle gälla. Stockholmarna som tyckte att deras tid skulle gälla, de gav inte med sig.

I femton år pågick diskussionen om vilken tid Sverige skulle ha, mellan riksdagsmän och lärde. Till slut enades de om att meridianen för svensk tid, skulle ligga mellan Stockholm och Göteborg.

Folk i hela landet fick ställa om sina klockor, en del några minuter hit och dit, andra mer. Folk stod i kö utanför urmakerierna, de ville ha sin tid ställd. Undrar varför de inte kunde göra det själva? Kanske var uren komplicerade förr.

På den tiden, året var ju 1879, då fanns inte den blixtsnabba kommunikationen vi har idag, men på något sätt lyckades de väl få ut budskapet. Antar att några missade det i stugorna, men då gjorde det väl inte så mycket. Folk på landet gick väl mest efter solen, några minuter hit eller dit gjorde väl inte så mycket.

Så för er som inte vet, så var Sverige det första landet i världen som införde standardtid, de andra kom väl lite senare.

Sverige har väl varit föregångsland till många saker, som förbud mot barnaga, det infördes här 1979. Sedan dess har ca 50 andra länder följt efter. Det höjdes ju en hel del ögonbryn runt om i världen, att smiska sina barn, det var väl en rättighet en förälder hade.

Pappa berättade att läraren han hade, lyfte barnen i de sk. söthåren. Där gör det ondast, inte för att jag tror han blev någonsin lyft i några söthår, men väl andra bråkstakar som fick sig en omgång.

En engelsman jag känner, han gick på privatskola för pojkar, där var bestraffning vanlig på femtiotalet i alla fall, vet inte hur det är ställt med det nu, antar att det upphört, även om England gärna vill hålla kvar allt gammalt och mossigt.

Då var det inte några söthår som gällde, där var det ned med byxorna och rapp med en käpp, riktigt kännbara slag, som nog sved både i skinnet och själen.

Det var nog inte lätt att vara liten grabb på den skolan, de fick gå i kortbyxor även på vintern, de frös som bara den. Sedan fick de ut och springa ett par varv runt skolan varje morgon, under övervakning, så att de inte maskade.

Vissa lov så fick han inte komma hem, föräldrarna var ute och reste istället, när han väl fick det, så gällde det att vara tyst och artig, pappan i huset ville inte bli störd.

Föräldrarna åt i matsalen, de hade smör på sitt bröd, barnen fick äta med hushållerskan i en separat matsal, de fick hålla till godo med margarin.

Sen tycker jag väl personligen att han var lite känslomässigt störd, men vem skulle inte vara det!

Han svalde att detta i alla fall, tog hand om sin far i hans hus på slutet, antar att de slutit någon slags fred mellan varandra.

Idag är det lite mycket åt andra hållet, om jag får tycka till i ämnet.

Barn mår nog bäst när det finns klara regler att förhålla sig till, de kan ju ännu inte sätta upp sina egna.

Eller bli som den där Skå-Gustavs barn, de som fick göra vad sjutton de kände för, som att slå sönder saker, tror det var någon historia med ett piano, som de bankade på utan att någon sa halv sju.

Nog om detta, för vintern står bakom knuten. Pilen har tappat alla sina löv, de låg som en tjock matta under den, gubben och jag har nu krattat och kärrat bort dem.

Det ska vara fint här i april, när vårsolen tittar fram bakom skogen igen och den eventuella snön smälter.

Tidningarna braskar på med att det ska bli vargavinter, de skriver så varje år, även om det inte inträffar. De vill ju skrämmas med något hela tiden, i alla fall ger de mig hicka, jag gillar inte vargavintrar. Vad det nu betyder, men eländig och kallt låter det i alla fall.

Väninnan i Turkiet retas, de har närmare 30 grader varmt där nere nu.

Hon skulle aldrig stå ut en vinter i detta landet igen, säger hon.

Ja, en del har ordnat det bra för sig, vi ställer fram snöskoveln och inväntar vargavintern.

Familjen skata

Gumman boar in sig. Ja, nu kommer årstiden då stugan lägger sig som en varm filt över mig, gubben och katterna.

En del människor gillar hösten, gillar den till viss del jag också, den är liksom kravlös.

Allt vi behöver göra är att se till att stugan är varm, samt att fåglarna har mat i sin behållare.

Finns ju åretrunthurtare som är ute och promenerar, men jag har plockat fram mitt gåband igen, har en hel massa avsnitt av ”Biggest loser” att se.

Var inte i gåbandsform i våras när de sändes, men vet nu att det är i grevens tid att motionera, samt se på TV4 play på datorn.

Snart är den lika svart som natten, nu när internet släcks ned.

Har en väninna som klagar över att hon gått upp 3 kilo, jag tänker då på deltagarna i programmet, de har kanske gått upp 60!

Fast de där sista kilona, är ju alltid svårast att bli av med.

Hösten är här på allvar, ”Så mycket bättre” har börjat igen. Denna gång med en man mindre, han gick bort bara någon vecka innan inspelningen. Bäddar för en lite annorlunda säsong, lite som en röst från andra sidan.

Första avsnittet var lovande, artister jag känner någorlunda igen denna gång, har i alla fall hört deras låtar på radio.

Såg en dokumentär som SVT sände om Bob Dylan, har ett vagt minne att jag såg den i slutet av sextiotalet på bio i Stockholm. Han var lite udda då också, lika udda som han är idag, då hans verkade ointresse, över att ha fått världens finaste litteraturpris, är på löpsedlarna.

Modig är han i alla fall, han gör som han själv känner. Önskar att jag hade en promille av det, att strunta i vad folk säger om en.

Var väl värre förr, då verkade alla gå runt på tårna och tänka på vad folk skulle säga, några få stack ut.

Jag hade nog en hel del i mig av det gamla, när jag klev in på scenen denna gång, var livrädd när den jag råkade åka tunnelbana med, talade för högt. Jag hyssjade och tittade mig omkring, rädd att någon skulle höra.

Detta var i småbarnsåren, vid fjorton då stegade jag in på Carlton Hotell i Stockholm, i arméjacka och fransade jeans. Pappa som stod bakom hotelldisken, han höll på att få dåndimpen. Vad skulle folk säga!

Hade en gammal faster till min pappa, inte så lite udda och underlig. Hon tillverkade en liten kärra som hon målade med skvättar av färg hon råkade ha hemma, det blev några olika kulörer det.

Den drog hon iväg med, med alla sina tillbehör av olika slag, allt inslaget i plast och med snören och gummisnoddar kring. Så begav hon sig hem till mina kusiner i villaområdet de bodde, pappan i familjen höll på att få dåndimpen när hon kom, vad skulle grannarna säga!

Stannfåglarna äter solrosfrön, skatorna äter kattmat. Våra skator är kluriga, de är ju stannfåglar de också, de gillar kattmaten vi ställer ut på logen. Gubben som är klurig han med, han stoppade in maten i en gammal hundbur och där finns en lucka utav nylon som katterna kan öppna och gå in och få sig ett skrovmål.

Han trodde då, att skatorna inte skulle våga gå in i buren, utan känna sig instängda.

Men det visade sig inte vara något problem, de vågar. Antar att de sitter länge där inne och lyssnar efter ljud, sen hoppar de in och mumsar i sig och hoppar snabbt ut igen.

Det är nästan så att jag skulle vilja börja mata dem, så mycket de bara orkar, med någon billig kattmat. Deras uppfinningsrikedom och klokhet, det är värt att belönas.

Vårat skatpar har med tiden blivit ett med familjen, de har lärt sig våra vanor, de vet att vi lägger ut mat. I somras fick de ungar, vet inte om de också håller till i närheten, men katterna var väldigt intresserade av en liten en som satt på marken. Men de fick springa iväg med svansen mellan benen, skatmamman och pappan, de försvarade sin telning med näbbar och klor. Kanske var ett par fjolårsungar också inblandade i striden, de var ett helt gäng.

Så istället för att se dem som bråkiga mattjuvar, så kanske vi ska tycka de är riktigt trevliga tillskott i vår lilla skogsfamilj.

Hösten går mot vinter, snart är första snön här.

Yeah yeah yeah

Gumman blir nostalgisk. Vi såg en film om Beatles här i stugan, en nygammal film.

Saker jag sett förut, fast inte, nya filmbilder tagna under de åren de var ute och turnerade, inser att det det nu är femtio år sedan, två är kvar i livet.

Fanns en tid då jag trodde jag inte skulle överleva om Beatles inte fanns, jag andades och levde med dem.

Konstigt nog lever jag fortfarande, tänk så fel jag hade.

Inget band i världshistorien kommer att ha större genomslagskraft än Beatles, ingen har haft det tidigare, ingen kommer att ha det senare.

Det fanns andra band även på den tiden, men smart marknadsföring och att den första stora tonårsgenerationen av efterkrigsbarn fanns, var bäddat för succé. 

Mossiga vuxna, ojade sig över deras hår, med dagens ögon, så ser de närmast kortklippta ut, med likadana kavajer med rundad krage.

Vi efterkrigsbarn var den första riktiga generationen att ändra på många saker, vi lät håret hänga, slängde behån all världens väg, bodde i kollektiv, drack rödvin och läste Herman Hesse, Allan Ginsberg samt Jack Kerouac. Sånt som dagens ungdom knappast ägnar sig åt.

Jag hänger inte med längre, jag har fastnat i någon slags mellantid, mellan sextiotalet och åttiotalet, ungefär där slutar det. Min ungdom vill säga.

Baxnar när de säger att någonting är sååå nittiotal, men det var ju nyss!

Bingolotto fyller tjugofem år, nu för tiden spelas det inte sånt här i stugan, det är sååå nittiotal!

När vi flyttade hit hade vi en liten TV och en hemskt dålig bild, det var knappt vi såg något ibland. Ettan, tvåan var de enda kanalerna.

Vad vi pysslade med utan dagens utbud av internet (en månad till),samt i alla fall fyran och sexans kanal, det vet jag inte. Vet att jag läste många böcker, får väl ta upp den hobbyn igen.

Vi satt där framför den lilla apparaten och plötsligt en dag så fick vi in en ännu sämre kanal, det var TV4, de hade börjat med marksändningar, någonstans i början av nittiotalet.

Det var ingenting som hindrade oss från att vecka efter vecka, köpa bingolotter och försöka se en bild av vad de pysslade med, vi hörde ju i alla fall.

Det var så spännande, det var även reklamavbrott, det kändes riktigt exotiskt och utländskt, vi som levt med öststats TV i alla dessa år. Det var faktiskt enbart Sverige och Albanien som inte hade reklam där ett tag, tills Stenbeck dök in på scenen och vi dränktes i skojfriska kanaler, där de pruttade i direktsändning.

En dag fick vi en antennförstärkare, fick och fick var väl att ta i, men mannen från radioaffären han satte upp en sådan på väggen där ute. Helt plötsligt så hade vi jättebra bild, ännu en ny värld öppnade sig för oss här i stugan.

Det blev ett rent nöje att kunna se vad de hade för sig där i rutan, inte försöka gissa bakom allt brus.

Nymodigheten med Bingolotto det lade sig efter ett par år, gubben slutade valsa omkring med dottern varje gång de spelade sin eviga dansmusik. Vi köpte inte fler lotter, vi vann ju inget i alla fall.

Nu har väl programmet flyttat runt lite i kanalerna, men är tillbaka i TV4 där det började, kanske köper vi varsin lott och firar 25 årsdag vi också.

Igår nattade vi vår trädgård, även fast expertisen säger att man bör inte klippa ned perennerna i rabatten på hösten, så gör vi det i alla fall, vi är fulla av bus, gubben och jag.

Tycker det är så fint med den svarta jorden, prydligt krattad, väntande på nya små skott till våren. Våra perenner har i alla fall överlevt alla dessa år, vi är levande bevis på att det funkar.

Gräsklipparna undanställda, vi var lata i år, spolade inte av dem med högtryckstvätt under, tog bara bort det värsta gräset. De är nu tömda på bensin och får stå och vila till i maj någon gång.

Fåglarna fick sin första matning i går, vi bullade upp med både frön, jordnötter och talgbollar, de måste tro de kommit till himmelriket, i alla fall de som föddes i somras, de andra var ju med förra hösten och kommer väl ihåg.

Här ute i spenaten, som stockholmarna kallar det här, här pågår det älgjakt, förr om åren stod det många bilar utmed vägen, nu bara en och annan, antar att det inte finns några stackars älgar att skjuta.

Livet på landet saktar ner, det är höst, snudd på vinter snart. Fladdermössen är nog redan i vila, så vi gör som de, boar in oss så gott det går och väntar på våren.

Så kom hösten till stugan

Gumman känner på sig. Precis i grevens tid fick jag in alla växter, sommarblommorna hamnade på dyngstacken, de var fortfarande fina, men med sorg i hjärtat så tackade jag dem för att de förgyllt min sommar.

I natt kom farbror Frost, en gammal man med is i skägget och en stav i handen, lite lik Gandalf den vite.

Han spred kyla över gräset och gjorde det vitt, sen förvandlade han bilens framruta till ett lager av is.

Han är släkt med isprinsessan, hon som har ett förstenat hjärta, krossat av olycklig kärlek. Hon vill inte att någon annan ska ha det fint och bra, så hon förvandlar Moder Jord till is, vill ta död på all växtlighet, så att den blir likt hennes hjärta.

Men de där två kan inte hålla upp sin iskyla alltför länge, de håller inte ut mer än högst ett halvår.

Då kommer friska raska Gumman tö in i bilden, hon har vilat hela vintern medan de två regerat. Hon är yrvaken och har en kvast, lite sömndrucket så är hon där och sopar lite redan i mars, går sen och lägger sig och somnar om en stund. Men i april är hon helt vaken, hon sopar och fejar, ger farbror Frost och isprinsessan varsin klatsch i baken, så att de flyger all världens väg.

De får lomma iväg och sitta där långt under jorden och sucka i sex månader. Nu är de ute och härjar igen, i alla fall i den delen av världen där stugan är belägen.

Nu skulle jag väl inte ge mig in på sagor, det bara råkade bli så, när jag inte vet vad som kommer från tangenterna.

Gubben har letat rätt på en sida på nätet, där det går att läsa tidningar helt gratis.

Han är mycket för gratis, allt där man kan spara några kronor, är bra tycker han.

I det länet vi råkar bo, i Gävleborgs län, där har biblioteket en tjänst, där folk med bibliotektskort kan gå in och läsa diverse tidningar. Man får upp tidningen som den ser ut, inte någon konstig nätbilaga.

I alla fall, så brukar vi läsa lokaltidningen där, men idag som är söndag, då ges den inte ut.

Har en liten vana, som jag gärna vill göra varje dag, det är att läsa tidningen på just den där sidan.

Först går jag ner och värmer tevatten, sen släpper jag in katterna, de har för det mesta varit ute och fnattat omkring i mörkret, katter gillar sånt.

Sen tar jag min tekopp och går upp till min dator, katterna  följer med och speciellt katten Gizmo, han vill ha sitt morgonkel. Då står han på en liten pall bredvid, jag ska då klappa honom med en hand och knappa in på tidningssidan med den andra.

Råkar jag sluta, så tar han tassen på min arm och ber mig fortsätta med klappandet. Han brukar ge sig efter en stund, så att jag kan åtminstone läsa tidningen ifred.

Även idag, gjorde jag hela proceduren, men eftersom det inte fanns någon lokaltidning så valde jag Vi bilägare.

Jag och många tusen män i detta land, vi gillar att läsa om bilar. Kolla tester på vinterdäck, läsa om begagnat, vad man ska kolla vid eventuellt köp osv.

Nästa nummer kommer den 11 oktober, ser fram emot det.

Jag går igång på ordentliga människor, människor som gör allt till punkt och pricka. Med att säga att gå igång, så menar jag att det är någonting i mig,som irriterar mig.

Kanske därför att jag själv är lite sån, fast jag är inte lika ordentlig som dem.

Vi alla har väl diverse folk,vi tycker är knäppa och knasiga, de flesta passerar revy, men vissa är riktiga knapptryckare.

Det ironiska i det hela är, att allt vi irriterar oss på, alla vi tycker illa om, det är bara speglingar av vårt inre. 

På kursen jag går i ett och ett halvt år, där fick vi välja ute tre personer som har egenskaper vi irriterar oss på. Som riktigt får oss att känna frustration, irritation, maktlöshet och allt annat man kan tänka sig.

Efter ett tag så insåg vi hela bunten, att det var oss själva vi skrev om! Saker i oss som vi inte riktigt erkände.

Så egentligen ska vi tacka alla dessa knäppa människor som vi stöter på, alla de där som får oss riktigt irriterade, att de hjälper oss att se, det vi inte erkänner i oss själva.

Det finns också människor som ser hela världen som en enda stor fiende, alla är där för att ställa till det för dem.

Allt som kan sägas om det, är att de bär på en hel del skuggor inom sig själva.

I den bästa av världar, där skulle alla känna till detta och göra något åt det, så skulle den här världen, i alla fall se mycket bättre ut.

Tänk att få stå där, helt lugn när någon skäller och sätta upp en spegel framför dem.

Så är mina små söndagsreflektioner präntade för denna gång. Dags att sätta på sig strumporna efter sommaren och gå ut och gilla att det är höst.