Julefriden sänker sig över stugan

Gumman förbereder julen. Tänkte klämma in en liten blogg mitt i julstöket.

Så det är till jul varje år, alla har sina små traditioner om hur julen ska upplevas, min kusin i Norge hon äter alltid julbröd på morgonen dagen före. Jag blir sur på gubben, han är och öppnar rödbetssalladen i förväg, allt ska vara som det brukar.

Själv har jag utverkat traditioner här i stugan, jag håller faktiskt inte lika hårt på att allt ska städas i dagar före, har väl med åldern att göra.

Förr brukade jag vända upp och ned på allt, nu är det mer hartass som gäller, gäller att spara på krafterna.

Men ett måste det har jag, torka köksgolvet det sista jag gör kvällen före julafton, samt lägga på julduken. Allt till tonerna av John Lennon som sjunger ”So this is Christmas”.

Får jag inte det, då blir liksom julen lite fel.

Katterna struntar i vilket, de ska ut och de ska in, kan inte bestämma sig för om det är bra ute, eller inne för den delen.

Annars så har vi hittat en vegetarisk julskinka, en liten korv av något slag som ska ligga i ugnen någon timma. Vi som inte har gillat vanlig skinka när det begav sig, vi får väl se.

Dottern och hennes sambo, de får ta med egen skinka, de är vana. De accepterar hela konceptet, vi är ju som vi är, gubben och jag.

I år är det ingen snö, ganska varmt är det också, men det fenomenet har varit förr. Kommer ihåg att vi för ett antal år sedan, var och plockade trattkantareller dagen före julafton. Snön kom sedan, samt kylan.

Annat var det nog förr, fanns inga färdiggriljerade skinkor att köpa, först fick de föda upp grisen hela året, sen fick de ta livet av den stackaren, ta reda på kroppen, stycka ut skinkan, koka den i evigheter, sedan in i ugnen.

Bada fjorton dagar före jul, så att de skulle vara rena! Det är pappas ord.

Skura trägolven med såpa, speciellt där männen spottat snus! Det är farmors ord.

Förr arbetade kvinnorna livet ur sig till jul, så är det ännu, det är kvinnorna, förutom Ernst Kirchsteiger, som gör att det blir jul i stugorna.

Läste en artikel att män inte mår bra av att julstressa i affärer, nej de ska sitta hemma och ta en julöl och slappna av. Då undrar jag, hur de kommit fram till det, säkert inte en artikel, skriven av en kvinna.

På tal om män i affärer, igår var jag i vår ICA i byn, där var det gubbar jag aldrig sett förut, de drog de överfulla kundvagnarna. Medan deras fruar sprang kors och tvärs med handlarlappen i hand, inget skulle glömmas. Gubbarna såg mest förvirrade ut, men de följde snällt med.

Tror jag tagit upp det förr, vi handlar mat till jul, som om vi skulle bli belägrade i veckor och alla affärer var stängda. Nu råkar vi ju leva i en sån tidsålder, då affärerna är öppna jämnt, förutom vår i byn, den är stängd på juldagen.

Min lilla kusingumma i Norge, hon har bakat i över en månad, varje dag!

De måste ha en stor frys, samt mycket folk som ska ha sju sorters kakor.

Ja, det är likadant varje år, julhandeln slår rekord på rekord, folk intervjuas och säger att de köper nästan inga julklappar, men ändå så köps det mer. Får inte det där, att gå ihop.

Själv har jag önskat mig en telefonlur. Den ska jag få av dottern.

Nu är det ju så, att vi blir av med våra fasta telefoner nästa år, då blir det till att prata i mobiler om det går.

Hela mitt liv har jag hållit i en redig lur och pratat, vill inte släppa den. Så till min lycka, så har de gjort något som kallas retrolur.

En lur man stoppar i mobilens uttag och svarar i, har en av och påknapp på luren. Så nu kan de klippa kopparkablar bäst de vill, jag kommer att ha min mobil på telefonbordet i hallen, samt en lur att prata i, så de så.

Antagligen påhittad för oss som inte vill koka våra öron i mobilstrålning, eller trassla med handsfreesladdar, eller ha en knapp i örat som strålar.

Så nu kan det bli jul, jag kommer att ha min lur!

Gott och blandat

Gumman är avundsjuk. Jag har sett ”Downton Abbey” i åratal, nu är ju den som bekant slut för alltid. Då har gubben vaknat till liv och beslutat sig för att se den.

Finurligt som det är med internet, så finns ju hela skatten att finna där.

Så nu har han ungefär 48 avsnitt av serien att se, han kör ett seriemaraton med alla de härliga karaktärerna, i den stora, något dystra, engelska herrgården.

Klart jag är avundsjuk, han har mycket att se fram emot över jul och nyår. Till den milda grad, att jag har beslutat mig för att se om säsong 2,3 och 4. Det är ju några år sedan och jag har glömt bort en del.

Jag är inte avundsjuk, på folk som skriver ihop sina texter utan mellanslag. De som grötar ihop den i en enda klump. Det irriterar mig. Går väl an om det är på Facebook, då läser jag helt enkelt inte. Värre är det på privata meddelanden.

Jag skriker, tryck enter, tryck enter och gör två raders mellanrum.

Så här ungefär.

Hopplöst att försöka hålla något sammanhang i texten, utan någon som helst luft emellan, jag kvävs utan luft, kippar som en fisk på torra land.

Media har slutat ha flyktingströmmen som bästa nyhet, nu är det lite blandat elände, som de skriver om. Det bästa jag läst på länge, det var på Facebook, någon hade varit till en läkare här i Hudiksvall, han ordinerade patienten att gå ut i naturen, samt sluta titta på nyheter.

Här är lite goda nyheter, förmedlade av mig i min blogg.

Stelkramp, har blivit eliminerat bland mammor och nyfödda i Indien.

Det dödliga våldet i USA:s storstäder, är idag lägre än vad det var på 80 och 90-talet.

I Kenya, har tjuvjakten på elefanter och noshörningar minskat med 80 respektive 90 procent.

Världen har blivit allt fredligare, även inräknat sista årens händelser.

Peru, har gjort 1,3 miljoner hektar till naturreservat.

Många av världens klädmärken, kommer ha plockat bort miljögifter i sina kläder till 2020. (Varför det ska ta fem år, plocka bort dem nu).

Floden Themsen som flyter genom London har börjat leva upp igen, för 50 år sedan betecknades den som biologisk död.

Ett axplock ur de goda nyheterna som finns här i världen, listan är lång.  Det behöver vi, få känna att det finns ett hopp, om mänsklighetens fortsatta framtid på den här planeten. Vi får inte göra som media, blunda för all godhet som finns.

Annan godhet som finns, är ju alltid julgodis, tänkte börja med det nästa vecka. Det gäller att inte börja för tidigt, det kan ju ta slut innan jul. Gubben är bra på att bli godissugen, speciellt när han sitter med seriemaraton.Jag är väl inte helt fläckfri, jag heller.

Nu ringer han från Thailand på Skype, undrar vad jag gör, han sitter där nere i värmen och väntar på ett ord på Wordfeud. Undrar om det inte finns annat att göra där, än att sitta som en katt, utanför ett mushål och vänta på ord.

Han är förresten trist att spela med, lägger det ena högpoängsordet, efter det andra.

Som en levande ordbok med tur.

Rådjuren lyser med sin frånvaro, i alla fall här framför stugan. Allt djurliv vi ser är småfåglar och skator. Samt våra katter naturligtvis, de är ute korta stunder, sedan ligger de på sängen och sover, när de inte knaprar kattmat.

Skönt med katter, man behöver inte ut och motionera dem.

Hade besök av kusinen från Ljusdal, vi gick en sväng nedåt havet i går. Det var isigt på grusvägen, vi stapplade som 90 åringar. Gubben säger att man ska slappna utav när man går på is, omöjligt för oss två, vi spände oss och trippade fram vid vägkanten.

Isen hade inte lagt sig någonstans, det har inte varit väder till det. Sommarstugorna stod tomma, likaså sjöbodarna. Vi såg någon promenera på långt håll, då pekade kusinen och förkunnade att där gick en människa.

Så fullt av folk är det här.

Tiggaren utanför ICA sitter kvar, en gammal skröplig gubbe. Han har suttit där i ett halvår nu.

Varit tyst för det mesta, suttit mest och tittat ned i marken och rökt cigaretter. Folk sticker åt honom en slant och ibland får han en smörgås.

Igår när vi passerade ut, så skrek han något, samt spottade i marken. Det kändes inte bra, tycker det är upp till mig, om jag vill ge eller inte. Eländes, elände.

Nu är det ju inte hundra säkert att det var oss, han skrek och spottade åt, fast jag och kusinen var de enda där.

Kanske, hade han bara en dålig dag och var arg på sig själv. Kanske, är det inte alltid som man tycker det ser ut som.

Tänk på. att alla vi miljarder som går omkring här, vi ser samma saker, men tolkar olika, vi tolkar från vårt inre, vi lever i våra egna små verkligheter.

Med de klokorden önskar jag er en trevlig helg!

Salig äro hemmafrun

Gumman är lite ledsen. Min favoritserie sänder sista avsnittet, inte heller blir det något mer. Jag och säkert några miljoner till, har i åratal följt familjen på det stora godset i Yorkshire.

Vi har också följt de en trappa ned, tjänarna. Den liknar serien som gick för många år sedan som hette ”Herrskap och tjänstefolk”, fast den här är pompösare, mer påkostad i både miljöer och handling.

Säger bara, ”Downton Abbey”, hur ska vi anglofiler klara oss nu.  

Nu är den slut för evigt, jag känner en viss separationsångest, ni som inte sett den, ni har missat något.

Det lackas mot jul igen, tycker den kommer, tätare och tätare för varje år.

Den lilla kusingumman i Norge, hon bakar från morgon till kväll, dag efter dag, jag undrar ibland hur mycket folk som hon tänker ha innanför dörrarna, i den gamla gården ibland Norges fjäll och dalar.

Förr bakade alla hemmafruar, tänker på ordet, fruar som är hemma, de flesta var det förr. Ända tills jag var liten, någon gång under sena femtiotalet, så gick de där hemma, hemmafruarna.

Kvinnor som vigde sina liv till andra, till barnen, mannen. Deras uppgift i livet var att laga mat, baka, städa, tvätta, stryka, snyta barn och se till att de blev bra samhällsmedborgare.

Mannen var någon som kom hem till dukat bord varje kväll, kanske pratade lite med barnen, om han var intresserad av deras skolgång.

Undrar om hemmafruar hade egna intressen? Inte stickning och virkning, det var ett intresse som skulle göras för andra. Jag menar, målning, skriva böcker, engagera sig utanför hemmet. Skapa sig ett liv helt enkelt.

Det fanns säkert miljoner varianter av hemmafruar runt om i världen, men jag tänker i snäva banor, använder mig av den bild de flesta av oss målar upp.

Såg ett TV program i går ”Det stora köttberget”, ett bra sådant, om alla de fyrtiotalister som bröt med det gamla, såg till att hemmafrun kom ut ur garderoben och skapade sig ett liv.

När jag var liten, så arbetade mamma, mångas mammor arbetade i storstaden, det var väl ingen idé att gå hemma i en lägenhet och damma dagarna i ända.

Tror att hemmafrun, levde kvar längst, främst på landet och i mindre städer,

Den nya tiden, under femtiotalet, när folk flyttade ut i förorten, till ljusa luftiga lägenheter, där krävdes det inte så mycket arbete i hemmet.

Djupfryst mat och pulvermos, gjorde entré i folkhemmet, kvinnor fick en lättare roll, tvättmaskiner och frysar, samt bra kök.

I en intervju i programmet, ett klipp så sent som 1971, står en kvinna och säger att hon är hemmafru, med fem barn. Samtidigt ser hon lite stolt ut.  Idag tror jag inte ordet används, i USA säger de ”stay at home mum”, här vet jag inte, men hemma med barn är väl ordet.

I alla fall så får hon frågan, om hennes man skulle kunna tänka sig att vara hemma med barnen istället.

Han var i och för sig, inte där för att själv göra ett uttalande, men kvinnan sa att han skulle nog aldrig göra det. Han hade uttryckt att det var alldeles för jobbigt, han flydde till sitt arbete i gruvan, rena semestern.

Så hemmafrun borde ha någon staty någonstans, en påminnelse om alla de kvinnor som genom århundraden, snutit barn, lagat strumpor och mat, utan att tänka att de borde satsa på sig själva, kanske gå kurser i personlig utveckling eller tavelmåleri.

Mamma gillade inte att vara hemmafru, hon arbetade i omgångar när jag var liten, har egentligen inget minne av att vara hemma hela dagarna med henne.

Antar att hon städade, om vi var hemma, jag hade ju en garderob där jag satt och lekte, med mina plastdjur, som ett snällt och välartat barn.

Har heller inget minne av att vi gjorde saker tillsammans, kommer bara ihåg att hon följde med mig till lekis när jag skulle börja i den, ett år före skolstart.

Antar att de inte kunde ha mig sittande i en garderob tills den hårda verkligheten av skolan, skulle drabba mig.

Då fanns ingen obligatorisk sexårsverksamhet som det finns nu, på lekis gick man om ens mamma inte var hemmafru, det var ju inte min i så långa stunder.

Så min terapi kanske skulle vara att ta reda på vart min mamma var i min barndom, visst fanns hon säkert där hela tiden, men jag har inte så mycket minne av det.

Strunt samma, kan inte skylla något på mamma, hon gjorde så gott hon kunde, utifrån sina förutsättningar.

Annars så är det broddar som gäller igen, letade efter dem igår, hittade som tur.

Några plus och regn, några minus sedan, bådar gott inför skridskosäsongen utanför stugan.

Har lagt ut havrekross till rådjuren, inte sett ett enda som kommit, men maten är serverad om de vill ha. Fåglarna har fest i alla fall, antar att rådjuren trippar ut ur skogen när snön kommer. Så brukar det vara.