Påsktider

Gumman funderar över påsken. Det är mycket konstigheter kring påsken som jag inte är riktigt insatt i.

Den tas i alla fall mer med en klackspark, av de flesta i vårt avlånga land. Börjar inte i januari som julen skulle ha gjort, om den bytt plats med påsken. Hade påsken bytt plats med julen, så hade vi vimsat in i affärerna runt 22 december.

 

Affärerna har extrapris på lax, godis och ägg. Det delas ut recept på påsklamm, men inte har just lamm någon stor plats, varken i vår ICA butik i byn eller på folks bord.

Lamm smakar som kofta, så säger många.

Påsken ligger i skymundan av julen, som den religiösa högtid som den är, firas den nog mest i ortodoxa länder och av riktigt äkta religiösa. Vi andra drar till Blåkulla och har en egen fest.

Julen har Jesusbarnet, vise männen och tomten med klappar. Påsken har kycklingar, harar och lamm. Ägg också, eftersom det är den tiden hönsen sätter igång att värpa igen efter en tids avhållsamhet. Nu gäller inte det längre, hönsen värper lika mycket hela sitt korta eländiga liv. Sedan blir de katt och hundmat, eller grismat. De hamnar inte i våra kyldiskar som kokhöna längre. Ingen äter sega kokhöns, det är kyckling för hela slanten.

Det som gör mig lite förvirrad är påskens olika budskap. Glad påsk och en fjunig kyckling är den som ligger på toppen, sedan påskharen och vart han kom ifrån det vet jag inte, men särskilt svenskt låter det inte.

Sedan har kvinnorna en längtan att bli häxor för en natt. Det är ett ganska säkert och oskyldigt uttalande nu för tiden, men för 300 – 400 år sedan var hade vi nog inte klistrat facebook full av uttalanden om att vi är häxor. Då hade vi säkert blivit brända på bål av patriarkatet och kyrkan, eller dränkta i någon liten damm.

Lammen föds kring påsk, ett påsklamm som föds nu, blir påsklamm på middagsbordet först nästa år. Då är de är inte längre ulliga gulliga små vita saker, som studsar omkring i tillvaron, med benen fulla av spring. De är riktigt stora och har mist mycket av sin charm.

Så kycklingar, ägg och lamm. Påskharen kommer med godisägg, stora med massor av gelégodis i. Till påsken har de ansträngt sig med riktigt äckligt godis, färgade ägg som bara smakar socker och konstiga chokladägg som inte är som de ska vara.

Sedan säljer de godiset till låga priser, tacka fasiken för det, ingen skulle köpa det annars. Men till påsk gäller det att fylla påskäggen, så då spelar det ingen roll.

Varje familj har sin påsktradition, mat tycks inte vara på önskelistan, inte som julen.

Affären var nästan folktom igår, så hade det inte sett ut till jul. Påsken har en viss förmåga att dyka upp plötsligt i våra liv, vi har sett den som en ledighet någonstans där i fjärran, plötsligt är den här. Betänk att den är en hel dag längre än julen, fast till jul handlar vi som om den skulle vara tre veckor lång.

Vår påsktradition när dottern bodde hemma, var att sätta fram en kruka påskliljor, köpa ett påskägg till henne och sedan kratta gräsmatten.

I år har vi ingen tradition alls, inget påskägg, förutom de två chokladkartongerna gubben köpte redan förra veckan. Han har för övrigt redan ätit upp sin, så han får köpa en till om han ska ha något godis över påsk. Jag har inte ens öppnat min, men vill inte dela med mig av mitt sparade. Här i stugan delas godiset upp lika, har han slut på sitt så får han sukta efter mitt. Kanske ska jag gömma den, man vet aldrig om hans långa fingrar är där och öppnar och lämnar mig med en halv.

Det låter som om vi vore tio år gamla, innerst inne är vi väl det. I en gummas och gubbes kroppar.

Inte en påsklilja har jag sneglat på heller.

Gammelkatten är lite hängig, han sitter som en liten Buddha och väntar på livets slutskede. Har på något sätt givit upp och jag får se hur nästa vecka blir.

Gizmo är i alla fall på hugget, som den treåring han är. Han får syn på ekorrarna genom fönstret, de sitter nedanför fågelmaten och knaprar solrosfrön. Då ska han ut,  jag har ett himla sjå, att först hålla honom inne medan jag smiter ut, sedan klappar jag i händerna så att ekorrarna flyger åt alla håll. Sedan är det dags för Gizmo att få komma ut. Han springer bort till fågelmaten, men tji fick han, ekorrarna är borta.

För att återgå till påsken så undrar jag varför det heter glad påsk. Den är väl i religiös mening inte så munter. Det var då Jesus hängde på korset och våndades, sedan dog han en plågsam död. Det är väl ingenting att vara glad för.

Visserligen dog han för våra synders skull, verkar ha varit en onödig uppoffring, vi människor är lika knasiga som alltid. Nu förstår jag inte innebörden i de orden, är inte tillräckligt insatt. Men tydligen så offrade han sig inför Gud, tog på sig våra synder så att om vi syndar så kan vi ha honom som en kanal till Gud. Kanske praktiskt, men varför inte gå direkt till källan? Han sa ju också att Guds rike är inom oss, så man behöver inte gå längre än till sig själv då.

Nu ska jag inte trassla in mig i bibelprat, men visst undrar jag, och stora delar av mänskligheten också.

Kanske blir det en liten promenad ned till havet. Vi var där nere förra helgen och isen låg tjock. Det kom ett par skidande från havet som två uppenbarelser.

Gubben ville att vi skulle gå ut på isen, men jag är för harig, tycker väl att jag väger för mycket. Skidor jämnar ut tyngden lite, därför kunde de åka kring där ute. Skulle jag gå så antar jag att isen skulle rämna. Den risken vill jag inte ta, gillar inte vatten, är lite rädd för det.

Solen skiner och snöhögarna blir någon centimeter mindre för varje dag. Det går inte fort, så vi får bordlägga krattningen till första maj istället. Kanske är snön borta vid det laget, men jag undrar.

Glad påsk på er alla! Ät nu mycket ägg och godis.

Lite av varje

Gumman saknar skrivandet.  Antar att ni tycker det är en konstig början på en blogg, där det inte hörts ett pip från mig på veckor.

Men att jag inte känt för att sätta mig ned och författa, har haft sina orsaker.

Gammelkatten var krasslig förra helgen och jag trodde jag skulle behöva slå de där hemska siffrorna till veterinären och få henne att komma hit och befria honom från plågor.

Men som det blev, så är han nu tillbaka som vanligt och jag ser ingen anledning att göra detta. Han har bestämt att han tänker vara med ett tag till.

Säkert finns det människor där ute som tycker jag är vrickad som inte agerar bödel eller barmhärtighetsängel, men katten lider inte och då säger mitt hjärta att han vill vara kvar ett tag till.

Skulle han däremot ligga och plågas, så skulle jag inte tveka. Då får jag som kattmamma kliva in och befria honom.

Nog om detta sorgliga faktum att vi ska skiljas åt vi alla en dag. Eller kanske vi inte gör det?  Jag kan tyvärr inte säga, har inte fått hela bilden riktigt klar för mig. Återkommer om detta när jag vet lite mer, eller så får jag aldrig riktigt veta.

Allt handlar nog om att tro, fast jag är ju sådan att jag gärna vill veta. Lite grann som de flesta, antar jag.

Jag tycker inte om att handla kläder. Vet inte om det är att jag börjar bli lite till åren och dagens mode inte riktigt överensstämmer med det mode jag har i mitt huvud.

Tunna blusar i hemska färger med rundad hals, tycks vara den enda överdel som går att få. Så tunna att man nästan kan strunta i att ha någon alls, de skyler inte i alla fall.

Alla modeller så små att de är gjorda för pygméfolk, blir som ormskinn så åtsittande är de.

Även Indiska har spårat ur med åren. Där kunde jag hitta någon klädtrasa att ha på mig, de var lite som de kläder vi hade under hippietiden. Men nu kör de i samma spår som de andra. Tunikor och blusar, genomskinliga och med rundad hals.

Så jag handlar Eccoskor och resväskor istället. Jag kan inte gå förbi ett ställ med resväskor utan att springa fram och prova hur de känns att dra omkring med.

Nu är det inte så att vi reser speciellt mycket, men jag har väl en längtan att vara globetrotter och därför tycker jag om resväskor.

Nu är väl samlingen ganska komplett, inhandlade en stor hård väska igår, en typ man går och drar bredvid sig. Senaste mode inom resväsksvängen, de som man drar bakom med två hjul är hopplöst ute. Såg senaste gången jag var på Arlanda att jag inte hängde med. De flesta hade väskor med fyra hjul.

Tänker på alla år mänskligheten kånkat kring med resväskor utan hjul, det är några tusen år hjulet har haft på dig vid detta laget, att de inte uppfunnit hjulet på resväskor tidigare? Beror nog på att folk inte reste så mycket förr.

Den som kom med den snilleblixten från första början, har nog sitt på det torra.

Idag ska här bakas i stugan, har kommit på en ny hobby jag inte odlat så mycket. Bakning är rogivande, i alla fall när jag lyckas. Misslyckas jag så säger jag till mig själv, att jag minsann aldrig ska baka mer. Så efter ett tag är jag på det igen.

Hittade en färdig surdeg. Engångssurdeg som inte behöver pysslas om och duttas med. Har tänkt på att starta surdeg, men stupat på att det verkar krångligt. Den ska matas och skötas i perfekt fuktighet, hörde att i Stockholm har de surdegshotell där folk kan lämna in sina telningar när de reser bort. De har då allt möjligt konstigt för sig storstadsborna, eller de unga professionella som det så fint heter.

Det är den del av mänskligheten som riktigt räknas. De ser till att få upp priset på lägenheter, områden som förut inte varit så eftertraktade, det blir de när de unga professionella flyttar in och tillika alla kaféer och trendiga restauranger.

De är för det mesta singelfolk och åldern är mellan 25-35, de har flyttat till storstaden för att söka lyckan. De är högvilt för marknadsundersökningar, vi andra räknas inte. Vi har inte den köpkraften, älskar inte shopping och vi ser på ”På spåret” på TV.

Nu råkar jag varken vara ung eller professionell men har en helsikes livserfarenhet, så jag går inte på marknadens knep till konsumtion.

Ja, nästan i alla fall, känner mig fortfarande lite ute när det gäller den nya tekniken. Så där hänger jag väl på tågen endera dagen. Känner mig besegrad när jag inte kan snurra runt med fingret på en mobil.

Var på telebutiken i går. Ville gå ifrån mitt abonnemang, jag blir nedringd för tillfället av ungtuppar som vill att jag ska ta ett annat abonnemang. Förklarade snällt till de tio första, att jag ringer inte så mycket. Under hundralappen i månaden och surfar det gör jag inte från min mobil. Det går, men jag vet inte hur man gör.

Nu har jag slutat svara, bestämde mig då för att byta till kontantkort. Då kan de inte ringa och höra om jag vill byta abonnemang i alla fall.

Gick in till en trevlig ung man och förklarade mitt dilemma, han sa att jag min bindningstid var ute så det gick bra. Har inte uppfattat att jag bundit mig till någon tid, men tre månaders uppsägning var det i alla fall.

Han visade inte med en min, att han tyckte jag var lite efter min tid när jag halade upp min knappmobil. Sa att mitt simkort var gammalt, det har nog tio år på nacken vid det här laget. Förklarade snällt att han kunde byta ut det mot ett yngre, de har bättre täckning. Gjorde det efter en massa knapptryckningar och jag tror att jag har bättre täckning här i stugan nu, har sprungit omkring och testat hur många ploppar jag har i olika rum.

Jag som trott att det hängde på antennen i telefonen, eller masten vid E4. Tänk så mycket man får lära sig under ett liv.

Ja, det var lite av varje här från stugan. Snön ligger fortfarande djup och väderspion som jag är, ser att det först efter påsk blir någonting som ska likna vår. Trodde ett tag att vi skulle bli utan, men så är det väl inte hoppas jag.

Frufridagen

Gumman kommer ihåg. På tal om kvinnodagen som var igår, så kommer jag ihåg i tidernas begynnelse ett program på radio som hette ”Karusellen”. Det var ett mycket populärt, eftersom radion hade en enda ynka kanal att lyssna på och TV var något som ingen hört talas om ännu.

Där kom de på att utnämna en speciell dag till ”frufridagen”.

Den kan tolkas på olika sätt, med den menas inte att männen skulle ut och festa med polarna och ha en fridag från sina fruar, utan fruarna skulle få en ynka dag ledigt.

På den tiden och i många fall även nu, är männen hopplösa att sköta hushållssysslor. De har det helt enkelt inte i blodet, som vi kvinnor. Man kan också skylla många mammor som har skämt bort sina söner, samt alla fruar som gör samma sak.

I alla fall så skulle det bli ”frufridag”, ett speciellt datum fixades och männen fick instruktioner hur de skulle gå till väga. De flesta utom stjärnkockarna, var också helt novis på hur matlagning skulle gå till väga. Kanske någon stackars gubbe kunde lite grann, de var troligen ensamstående. Alla som hade fruar kunde nog inte ens koka potatis.

Maträtten de fick till hemläxa var köttfärslimpa! Alla män i Sveriges avlånga land skulle laga köttfärslimpa det här speciella datumet. Köttfärsen tog slut i affärerna, det visade på att många män ville ge sin fru en fridag.

Då skulle hon ta sin handväska, sätta på sin lilla hatt och handskar och gå ut på promenad istället. Eller ligga i soffan och äta praliner, medan mannen slet med sladdarna till dammsugaren.

En bild jag har i huvudet är när mannen står på förortsbalkongen med förkläde och vinkar åt sin fria fru, med dammvippan i högsta hugg, när hon trippar iväg. Säkert undrande hon också, om hon gjort rätt att överlåta hemmet åt en sådan klantskalle. Tredubbelt jobb för henne att ta hand om vid hemkomsten. Köttfärs över hela köket, odiskade kastruller både högt och lågt.

Ungar med våta blöjor och rinnande näsor, hunden som gjort inne när husse förtvivlat försökt att dammsuga upp mjölet, som ungarna dragit ut över hela köksgolvet, när han försökt göra såsen till köttfärslimpan.  Multitasking heter det så fint nuförtiden, män är inte bra på det.

Radion hade en enorm genomslagskraft, biografierna och teatrarna hade det svårt att dra folk när ”Karusellen” sändes en gång i veckan.  Lennart Hyland var poppis.

Läste att biografägarna fick till det med radion, att de skulle sända en repris senare på kvällen, så att de fick möjligheten att dra någon publik. 

Jag tror inte att en kvinnodag kan göra särskilt mycket för världens kvinnor och flickor. Kanske att vi blir lite mer uppmärksamma på problemen, men i de länder där förtrycket är som mest behövt och som störst, kommer de inte att sluta med det inom överskådlig tid.  Patriarkatet är starkt, gubbarna vill inte ge upp. De ger sjutton i alla internationella  kvinnodagar, de vet nog inte ens att de finns.

Vi ska vara glada att vi inte är kvinna i Afghanistan, det landet är nog den absolut sämsta platsen att vara kvinna i. Under talibanernas styre fick inte en kvinna gå ut, utan att en man var med. De fick fingrarna avhuggna om de ertappades med nagellack, pryglade om de hade fel färg på strumporna osv. Hur de kunde upptäcka strumporna under burkan, det förstår jag inte.

Att behöva gå omkring som en oformlig plump nästan ett helt liv kan inte vara roligt. Det höjer inte självförtroendet precis.

Nu har de väl släppt lite på förtrycket, men fortfarande är det männens land. Kvinnorna går omkring i sina burkas, de får gå i skola idag, tidigare fick de inte det. Männen var livrädda att en kvinna skulle bli smartare än dem, fast de var de ju redan, männen var för korkade för att se detta. En kvinna list övergår mannens förstånd, den ramsan har de inte hört.

Försöker finna något bra med allt detta, det positiva är väl att afghanska kvinnor under burkas, de behöver inte tänka på klädmode, de behöver inte tänka på makeup och de behöver inte tänka på utseende över huvud taget. Ingen afghansk kvinna går omkring med ansiktslyft och plutläppar. Det finns ingen anledning, det är ju bara hennes man och släktingar som ser henne.

Makeupindustrin måste ha det tufft där, likaså modeindustrin och all industri som har med kvinnans fåfänga att göra.

Ibland har tanken slagit mig att det skulle vara bekvämt att klä sig som de gör, lite opraktiskt när man kör bil, det går inte att se så bra under ett rutnät.

Nu kör inga afghanska kvinnor bil, så de behöver inte ha det problemet. Under det värsta talibanstyret så fick de inte ens höja huvudet och titta upp, råkade de göra det, så kunde de bli pryglade.

Här klagar vi på att inte ha lika löner för lika arbete, där får de inte ens titta upp. Världen är lite skev, lite konstig, lite obegriplig.

När jag var där på sjuttiotalet, då var kvinnorna på god väg, i alla fall i städerna, att frigöra sig. Flickor gick på universitetet, de hade västerländska kläder, kjol och blus och de fick röra sig någorlunda fritt. Tänker på dem som jag såg, tänker hur det kändes för dem som hade utbildning, att få gå igenom ett sådant bakslag. Det skulle dröja omkring tjugo år innan talibanerna tog över styret.

Från att vara lärare, till att sitta hemma med sin man, gå omkring ute ett par steg efter honom klädd i burka och inte säga halvsju till någon.

Så vi kan konstatera att det var nog värre för dem som visste någonting annat, hemskt också för de som inte visste någonting. Men de som inte visste, visste inte vad de gick miste om.

En indisk familj som vi träffade där, hade lite kul när de talade om de afghanska kvinnorna. De gjorde narr av dem, sa att de inte tvättade sig och aldrig kammade håret osv.

Att de enbart lyfte på burkan när mannen skulle till, eller när de födde barn.

Jag kom i kontakt med en kvinna på nära håll i en buss, jag satt hopklämd med henne på ett säte.  Hon hade burka, samt solglasögon under rutnätet för säkerhets skull. Kommer också ihåg att hon luktade lite mystiskt. Ungefär som våra getter luktade. Kanske var hon otvättad, eller så skötte hon getter. Jag kommer aldrig att få veta.

Kände mig som en fyrbåk när jag gick omkring, helt utan varken burka eller huvudduk. Det fanns tillfällen jag skulle ha velat ha haft en sådan, då hade jag passat in på ett naturligt sätt.

Läste också, det är värst vad jag tycks läsa, att Afghanistan är världens farligaste land att vara kvinna i, tätt följt av Kongo, sedan Pakistan, Indien och Somalia.

Konstaterar då att jag som kvinna varit i tre av de farligaste länderna för mig att vistas i.  Ett är väl illa nog, men jag ska då vara värst och slå till med tre. Kongo har jag inte en tanke på att besöka, inte Somalia heller. Har aldrig haft någon dragning till Afrika, tur är väl det, då hade det väl varit fem utav fem möjliga.

Men jag lever, sitter här i stugan och ser ut över den snö som aldrig tycks försvinna. Har väl haft en himla tur, kan man säga. Fast hade jag vetat att de länderna var så farliga, så hade jag nog varit rädd, som tur var hade jag inte läst statistiken då.

Ibland gör det livet lättare, att inte veta för mycket.

Latmasken

Gumman bantar.  Idag började jag banta när jag klev upp klockan sju. Den bantningen varade i exakt två timmar och tjugofem minuter. Sedan satte jag i mig en bulle!

Annars är livet i byn i stort sett detsamma som det alltid är. Ingen har fötts och ingen har dött och ingen är nyinflyttad.

Backen är fylld av snömodd och gubben har ställt sin bil uppe vid vägen, så att han ska veta att han kommer till jobbet nästa dag.

Annat är det med mig som har min lilla fyrhjulsdrivna, jag tar mig fram hur det än är.

Fast i måndags så var det på håret att även jag kom upp, den lilla bilen for som en vante i modden och stannade titt som tätt. Jag hade glömt bort att jag hade nymodigheter i den som antispinn. Tydligen fungerar det så, att om det är riktigt halt så stryps motorn. Fråga mig inte varför, finner ingen vits i det.

Har frågat och fått någon klurig förklaring över att om ett hjul spinner osv. fattar inget av det heller. Kom på att den var ikopplad, gjorde ett nytt försök med den avstängt och då tog vi oss upp, bilen och jag.

Det är en besvärlig årstid för oss folk som bor nedanför backar, ena dagen är det is och den andra är det snömodd. Har svårt att se någon ljusning i det hela, snön ligger fortfarande djup.

Rådjuren kommer inte så ofta och äter nu, hörde av en granne längre bort att de också matar dem. Rådjuren har då gått från den ena till den andra och smörjt kråset.

Den tredje som matar han skjuter dem! Har väldigt svårt att se hur man kan mata dessa vackra djur och sedan sätta en kula i dem. Går inte in i min skalle hur man kan det över huvud taget. En del går så långt att de inte kan se ett rådjur utan att börja tala om rådjurssadel. De måste vara riktigt hungriga, de människorna.

Katten Gizmo vågar inte gå ut. Det har kommit en kissare in på hans revir. Kissarna är de okastrerade hankatter som smyger kring nu när det är vår och kissar så att det luktar riktigt illa.

Anar att den hör hemma några grannar bort. De är kända för att inte bry sig om sina katter, ännu mindre kastrera dem. Kan inte få in i min skalle hur någon kan göra så.

Det är mycket som inte går in i den. Behöver bara läsa tidningen om allt som människan ställer till med.

Jag är ganska lat utav mig, det verkar som om andra far omkring och får så mycket gjort hela tiden.

Läser om människor som arbetar heltid, renoverar ett hus, samtidigt som de skriver romaner på sin lediga tid.

När de inte bakar matbröd, inreder de sitt hem med smakfulla detaljer som skulle ta mig en livstid att hitta i någon affär. Förutom att de har en drös ungar som inte knarkar och super utan pluggar energiskt och är väldigt välartade och artiga.

Dygnet har ju bara 24 timmar, hur hinner de med allt? Nu hör väl inte dessa till den vanliga skaran, men de finns.

Som sagt jag är lat, bryr mig inte om att plantera om växter nu till våren, de får snällt vänta tills de är ute på sommarlov. Tycker inte om att städa upp jord både högt och lågt. Läste en gång att det spelar inte någon roll när man byter jord, bara det blir gjort någon gång. Den meningen har jag tagit fasta på.

Nej, jag gillar att lata mig och sitta här uppe på kammaren och skriva. Gå en tur på gåbandet för att inte växa fast i kontorsstolen och ser på programutbudet på datorn.

Kanske är det lovligt att vara lite lat när man blivit en aning äldre. Vill inte sträcka mig så långt att säga att jag är gammal än. Vid vilken ålder är man gammal? En smaksak antar jag, jag tänker inte bli gammal, bara äldre och visare. Till slut är jag så vis och så lat, så att jag bara sitter där och sprutar ur mig visdomar.

Annars är våren ingen bra tid för lata. Då byggs alla måsten upp i en ofantlig hög. Allt som ska göras när de blir sommar.

Det börjar med att vårsolen tittar in, då syns det att vi har otvättade fönster. En del gillar att putsa fönster, de verkar inte hålla på med något annat. Jag ogillar det, för det första så blir de inte snygga när jag försökt, för det andra så är det en hel vetenskap att komma åt utifrån. 

De snillen som kom på att fönster ska öppnas utåt, de putsar tydligen inte dem.  Visserligen behöver man inte plocka bort på fönsterbänkarna varje gång man mot förmodan vill öppna. Vem kom på att vi ska ha fönsterbänkar eller vad de nu kallas för?

Inget andra länder har fönsterbänkar, utom vi i den kalla norden. Vi ska plottra dem fulla med blommor och lampor och annat jox. De slipper de utomlands, de har aldrig kommit på idén.  

Har pratat med folk om det, svaret jag får är att det ser trevligt ut utifrån om det står ljus och annat krafs i fönstret. Men vem går ut och ställer sig och tittar in?  I alla fall inte jag, jag sitter inne.

Våren visar också på allt damm och annat smuts som jag inte sett under vintern, även när jag inte satt på mig glasögonen. Sätter jag på mig dem så ser jag eländet året om. Fast inte lika tydligt som när solen skiner in på bord och bänkar.

Skulle jag sätta på mig glasögonen då, det vore nog en smärre chock, så det undviker jag.

Tyckte alltid att mina föräldrar var lite lustiga när de sa att de såg smutsen när de satte på sig sina glasögon. Jag såg den jämt på den tiden.

Det är en välsignad att bli lite synsvag med åren. Allting blir lite renare då, i alla fall på vintern.

Det snöar för fullt utanför kammarfönstret. Ännu är det inte tid för trädgården. Sedan kommer gräsklippningen som ett brev på posten. Det är ännu över tre hela härliga månader, innan den sätter igång.

Var och klippte mig i veckan, frisörskan i byn hon har köpt massor av fröer av olika slag, även grönsaksfröer. Ser henne spendera sommaren med att ligga på alla fyra och rensa morotsland. Bättre att köpa, så slipper man det bekymret.

Ett år skulle jag slå på stort och odla mina egna sommarblommor, det dröjde till augusti innan mina telningar visade tecken på att blomma, då var sommaren över.

Prövade inte på det igen, jag är lat och köper färdiga.

En del vi känner har växthus, de odlar allt mellan himmel och jord i dem. Vindruvor och andra exotiska frukter och grönt, samt att de klipper ned sina pelargonen till våren och odlar upp sina sommarblommor.  Samtidigt arbetar de heltid och har exemplariska trädgårdar utan ett ogräs. Gräsmatta som en jämn grön matta, prydligt kantskuren.

Jag blir stressad av att se detta. Varför kan inte jag ha så där? Jag som bara arbetar halvtid borde ha en botanisk trädgård. Svaret är att jag är lat, vill inte spendera kvällarna med att ligga på alla fyra fram till tiotiden och rensa ogräs.

Latmasken i mig har nu talat färdigt.