Konstiga tider

 

Gumman har återuppstått. Får väl skylla på Corona som så många gör just nu.

Inte för att jag haft det, inte ens haft en vanlig bonnförkylning.

Livet i byn har inte förändrats nämnvärt, mer än att ICA har de sedvanliga plexiglas skydden och hela 4 flaskor handsprit, att ta utav vid in och utgången.

Vem trodde sånt för ett år sedan.

Grannens får har släppts ut på bete, de har tagits in från betet. Sommaren bjöd på värme och sol. Tog första badet i en sjö, sedan supersommaren och fotbollssommaren 1994.

Gubben och jag blev snuvade på flygbiljetter till England som vi skulle ha besökt i maj, vill varna alla att inte köpa biljetter från alla de sajter som finns med bättre priser.

Hade jag köpt via flygbolagets egen sajt, så hade jag fått tillbaka. Nu hänvisar de till resebyrån, vilken har en obefintlig kundservice i Indien.

Om det nu möjligtvis kan gå att åka iväg igen, behövs säkert vaccinationsintyg, så får vi helt enkelt vara i Sverige. Inget fel på det, men England lockar.

Om någon vågar att vaccinera sig med något de tagit fram på rekordtid, så får de göra det. Jag tänker inte och ingen annan jag känner heller.

Sedan har vi fått en ny familjemedlem och tagit farväl till en annan. Nu rör det sig om bilar, kan tänkas lite vrickat, men sådan är jag.

Fick t.o.m. vara med i radio ytterligare en gång. Denna gång handlade det om att tvätta bilar, tydligen är jag känd för min ytterlighet att inte vilja ha en saltig bil, eller smutsig för den delen.

Finns en massa folk därute som jag, när jag googlar på tvätta bil ute på vintern, då märks det i flödet.

I alla fall om någon råkar vara bilintresserad så har vi sålt min lilla fis, den lilla gråa Suzukin och köpt en större variant av samma ras. Han är ingen liten fis precis, sedan är han (kallar bilen för han, för att den är ganska maskulin), svart och det är biltvättarnas mardröm.

Minsta lilla fläck syns.

Rådjuren dök upp utanför stugan igår, det var fyra stycken som åt solrosfrön, Nu har vi lagt ute havrekross så att de kan äta sig lite mätta.

Ingen snö här ännu uppe i norra Hälsingland, i alla fall inte här vid kusten.

Den makalösa manicken, luftvattenpumpen, den håller oss varma och ger varmvatten.

Tänker på de många år vi slet med att hålla stugan varm. Kall på morgonen, i med ved och elda hela dagen tills det blev någorlunda, sedan lika kallt morgonen därefter,

Vi unnar oss lyx, gubben och jag på äldre dagar.

Nu lackar det mot jul igen, dottern har förvarnat att de kommer då, om de är friska vill säga. Det har inte varit så tätt mellan mötet med lilla barnbarnet.

Dottern hindrade mig från att komma dit i över två månader i våras, barnbarnet kände knappt igen mig när jag dök upp igen.

Hon har fått för sig att vi är gamla och skröpliga, fast vi har en god bit till att vara 70+ ännu. En infektion skulle vi kanske inte klara upp, svårt att säga, dumt att chansa.

Fast jag har inte haft någon influensa sedan Hongkong 1969, då var jag ung.

I alla fall så kommer de hit, om de nu är friska, barnbarnet är två och ett halvt år, kanske tycker hon att det är lite kul med jul i år.

Sedan håller vi på att renovera köket, efter trettio år med furu så har det blivit grått, vitt och blått. Ganska snyggt blir det, allt är bättre än de gamla.

Håll ut gott folk, låt er inte skrämmas till rädsla av alla rapporter i media, allt kanske inte blir som förut, men ganska lika i alla fall.

Livet fortsätter sin gilla gång

Gumman kikar efter våren. Ja, här gäller det att hänga med i svängarna, våren kommer snabbt, den smyger sig försiktigt på varje dag.

Kan väl inte anklaga den för att vara särskilt varm, ser med sorg på väderleken de närmsta veckorna. Ingen värme i sikte.

Om 12 dagar så skulle gubben och jag åkt till England och Glastonbury, som alla förstår så går inte det nu. I mitten av mars så trodde jag det, att eftersom det var flera månader kvar, så hade väl det här viruset försvunnit. Men där hade jag fel.

Fick en film om staden av en vän, där kunde jag och gubben se hur det ser ut där, vi reste över staden och i staden i 14 minuter, såg vad vi gått miste om.

Vecka ut och vecka in, håller detta konstiga tillstånd i sig, har svår abstinens över att inte få gosa och krama mitt lilla barnbarn. Får, får jag väl, men både gubben och jag är inte övertygade om att vi skulle må särskilt bra om vi blev sjuka, så jag väntar och lider.

Ingen tröst, över att det sitter miljontals far och mormödrar runt om världen och känner lika.

Inte får den tanken mig att sakna henne mindre, men det är som det är.

Foliehattarna går bärsärkagång på 5 G master, anklagar Bill Gates, för att han kommer att se till att hans vaccin, när nu det kommer, så tänker de lägga in ett chipp i det, för att sedan kunna hålla oss i schack.

Vem som kommit på det, har jag ingen aning om, men det låter ju onekligen konstigt om han sitter och funderar på det.  

Tänker att allt detta får man ta med en nypa salt, allt möjligt tokigt hittas på i dessa tider.

Ingen verkar veta någonting. Lika bra att sluta läsa nyheter, ena dagen är högt blodtryck livsfarligt om man nu råkar få Corona, nästa dag är det inte det. Vaccin hit och dit, tidningarna gottar sig i skräckhistorier, de klappar i händerna, vill göra oss lite räddare om de kan.

Läste en liten lustighet, 2019 års sämsta investering, en kalender för 2020.

Nog om detta, har fullt upp med att tänka ut när vi ska putsa fönstren i stugan. Det måste göras innan allt växer upp i rabatten.

Gubben brukar lägga träpallar på varandra, så att jag kan stå stadigt när jag putsar. Men vädret inbjuder inte till att putsa, det är mitt dilemma.

Ett litet problem medans världen är upp och ner, men likväl ett stort problem i stugans värld.

När detta är över ska jag gå omkring och krama allt och alla, så tänker jag nu i alla fall.

Stockholmarna har kommit till vischan igen, säkert inte i den utsträckningen de gjorde innan, men nu börjar detta dra ut på tiden, de vill till sina sommarstugor.

Bra eller dåligt, därom tvistar de lärde. Det visar sig nog.

I alla fall så var där ett gäng i affären i förra veckan. Det står klart och tydligt utanför, att vi ska försöka vara försiktiga och bara gå in en och en från samma gäng som åker till affären. För att hindra att det blir trångt därinne.

Vad skådar jag då? Jo en familj på fem personer som glatt travar in genom dörrarna, inte byfolk, de var naturligtvis Stockholmare. Inte Sundsvalls eller Hudiksvallsfolk, de kom från kungliga huvudstaden eller däromkring.

Är Stockholmare själv, eller var det för 30 år sedan, är väl därför jag känner igen mina landsmän.

Väl inne i affären så ställde de sig vid frukt och grönt, de bredde ut sig så jag vågade inte fram mellan dem, för att plocka åt mig. Här gällde det att vara försiktig, de hade ju kommit från vårt lands smitthärd nummer ett.

Hämtade andra saker, kollade om de flyttat sig, det hade de inte. Till slut kunde jag springa fram och rycka åt mig ett antal satsumas, jag höll andan medan. De hade ju just gått därifrån och de pratade hela tiden, antar att deras muninnehåll låg som en dimma över allt.

I Stockholm så springer inte folk omkring och pratar högt till varandra, vad de ska ha och inte ha.

Har nog att göra med att här kommer de på sin ledighet, samt att resten av familjen är med, lite uppspelta, lite ovana att dra med barn och sin äkta hälft in i affärer.

Då ska det diskuteras, helst högt också, så att ingen i affären kan gå miste på, om de ska ha chilibea eller vanlig bea till kvällens grillning.

Min app på telefonen, den som registrerar hur långt jag rör mig varje dag, den fortsätter att klaga över passivitet. Inte lika ofta som den gjorde i början, den har väl insett att jag är ett hopplöst fall och börjar ge upp.

Ser ut genom fönstret, det verkar regna. Då blir det väl ingen promenad i dag heller. Sorry appen, du får vänta till en annan dag.

Konstiga tider

Gumman sitter hemma.

Nu är det härliga tider för folk som mig, gubben med för den delen, som gillar att sitta hemmavid. Stugan sluter sig som en varm hand kring oss, vi klättrar ännu inte på väggarna.

Annat är det väl för folk i andra länder, länder där regeringarna har makt att stänga ned allt som har med social samvaro att göra.

Läste att i England så får de bara gå ut för att motionera en timme om dagen, samt gå till affären och handla nödvändigheter, hur de kan hålla koll på allt folk, så att de gör som de säger, det vet jag inte. 

Hålla fyra meter mellan sig och andra i mataffären, tänker på vår affär i byn, där trängs folk i kassan som vanligt, max en meter mellan varje person. 

Vår regering har inte den makten, förrän nu. En tillfällig lag att de kan om de vill, tänkt att gälla i tre månader.

Nu får vi hoppas att vårt land håller på sin lagomstämpel, lite umgänge på lagom avstånd, lagom med resande, lagom med i stort sett allt.

Tänkte på Prag i natt när jag låg vaken, det är fullmånetider, vaknade och trodde det var morgon. Tittade på klockan och den var två!

Prag, som förra året var fylld av turister som strosade över Karlsbron, gamla staden, som vi fick nästan knuffa oss fram igenom. Det enda Corona vi visste om då, var den tjeckiska valutan som uttalas lika.

Nu ligger staden öde, tänker på alla som lever av turistindustrin, tänker på alla souvenirbutiker som säljer krimskrams, de går nog under nu.

Förresten så ligger väl de flesta städer lite öde just nu. 

Vi skulle åka till England i maj, såg att hotellet hade avbokat vårt rum, var ju bra så slapp jag göra det.

England finns ju kvar förhoppningsvis, så vi får försöka nästa år igen, gäller att få till det med flygbiljetten, läser att det kan vara knepigt att få pengarna tillbaka. Boka om kan vara en idé, men när är en stor fråga i dessa tider.

Det enda som viruset inte biter på, är den svenska melodifestivalen, den är lik en trojan i datorn, den är bara kvar och förökar sig.

SVT som tror att vi svenskar kommer att gå under, detta för att det helt enkelt inte blir någon melodifestival utrikes i år. Alla som hurrat och alla spaltmeter som skrivit om spektaklet, det rann ut i sanden.

Så nu tänker de köra en annan variant när den egentliga skulle sändas, de kör gammal skåpmat, så att vi inte ska gå under av abstinens.

Vad de programmen ska handla om vet jag inte, men det är väl alla omöjliga låtar kan tänkas. Slagdängor utan innehåll.

Som sagt, livet i stugan går sin gilla gång, försöker kommunicera med lilla barnbarnet via Skype. En tröst i eländet.

Tänker inte vänta i en månad till innan jag ser henne, en mormor ska inte vara ett ansikte som dyker upp på en skärm, hon fattar nog inte varför, det hade varit bättre om hon gjort.

Vi har lite snö kvar på tomten, alltid nästan sist i landskapet att ha snö. Kommer ihåg den snörika vintern för två år sedan. Vi hade en jättehög snö på gräsmattan, nästan som en mindre skidbacke. Den låg kvar i maj, det var 20 grader varmt då, vi hackade sönder snön.

En varm sommar önskar jag oss alla, inte för att vintern varit särskilt kall och hemsk, men vi behöver tröst.

Massor av sol och värme, så att vi svenskar kan få låtsas att vi är i sydliga länder, antar att vi inte får resa kring förrän till sensommaren. Om inte vi vaknar en morgon och läser att nu är alla restriktioner släppta, allt i hela världen är som det brukar vara.

Eller blir det aldrig så igen, kanske alla hotell och restauranger gått i konkurs, ingenstans att bo när vi vill åka kring igen, ingenstans att dricka Sangria i Spanien eller ingen pub kvar att få sig en öl i England. Eller små tehus, om man nu föredrar att dricka afternoon tea med scones.

Fåglarna börjar i alla fall sjunga huvudena av sig rätt så snart, växter som överlevt den snöfattiga vintern, de tittar fram i rabatten, mat finns i affären i byn, hur mycket Netflix och HBO serier som helst.

Vi har det riktigt bra i alla fall.

Ta hand om er och en helande tanke är, att vi gör det här tillsammans hela bunten, ingen undantagen i hela vår vackra värld.

Det bidde ingenting

Gumman och gubben sitter i stugan.

I dessa tider är vi glada att vi bor här i skogen, bland småfåglar och myror som inte bryr sig det minsta om något virus.

Tycker jag har varit på den här jorden många år nu, men aldrig varit med om ett sånt globalt ståhej.

Som gubben sa, vi trodde att ett atomkrig skulle sätta världen i skräck, men istället gör ett osynligt virus det.

Allting har ett slut, så har även detta, även om ingen kan säga när. 

Bara synd om alla som drabbas av detta, antagligen gör vi det hela bunten till slut. Om det inte är själva viruset som drabbar oss, så stängs nog inte världen av utan konsekvenser. Både bra och dåliga.

Nog om domedagen, djuren bryr sig inte om den.

Gässen flyger över oss, på väg norröver. Tranorna visste inte om att det är inreseförbud till Sverige, de har landat vid Hornborgarsjön.

Myrorna springer runt på sin stack på södersidan, de tycks i våra ögon bara kuta omkring utan mål ovanpå. Men de är invecklade i ett gediget arbete, ett som bara myror vet. Ett stort kollektiv, med ett kollektivt medvetande.

Kollektivt medvetande har vi människor också, fast det märks inte så mycket på oss. Vi ser oss själva som individer, fast när alla börjar hamstra toapapper samt ris och pasta, då är vi en del av det.

Kollektivt är många rädda just nu, fast jag tror nog att majoriteten är ganska lugna, i alla fall på ytan.

Annars så har vintern varit snäll med oss, den har inte varit allt för kall och bara bjudit på ett fåtal snöfall. Den 1 mars var det barmark, sedan någon vecka senare, så ville den visa att den minsann var kvar. Då kom det 4 dm på ett dygn, så de så.

Kommer att tänka på en klassisk sketch. En från min barndom. 

Ser skräddaren som sitter på bordet, han som hette Tödde. Han har fått i uppgift av Mödde att sy en kostym.

Mödde kommer för att hämta den, får till svar att det bidde ingen kostym, den har kympit, det bidde en kavaj. Den var inte färdig, Mödde får gå därifrån med löfte om att den skulle bli färdig på lördag.

Lördagen kommer, Mödde kommer igen och ska hämta sin kavaj, få till svar att det bidde ingen, den har kympit, Mödde frågar vad det blev då. Får till svar att det bidde en väst.

För att göra en lång historia kort, så bidde det mindre och mindre. Mödde kom tillbaka ett antal gånger, bara för att i slutänden höra att det bidde ingenting.

Varför jag tänker på den är att vi redan i januari planerat ett teaterbesök i Sundsvall, vi var ute i god tid, långt innan vi ens visste att det fanns något virus. Vi bokade hotell och såg fram emot en hotellvistelse, teater samt den obligatoriska äta ute på restaurang. 

Låter väl inte så mycket, men för oss som inte släpper loss så ofta, det var en helkväll.

Det bidde inget. Inställt som allting annat nu.

I början av mars kom jag på att vi skulle unna oss en vecka i England i mitten av maj, sagt och gjort, flyg och hotell bokat. Fast då visste jag att folk var sjuka i Italien, men tänkte väl inte mer på det.

Det verkar luta mot att det inte bidde heller, fast någonstans hoppas jag att kanske, kanske, är det fritt fram då.

Får väl ta det som Mödde, han blev lite irriterad, men lommade iväg utan något, han fann sig i sitt öde. 

Inte för att det är en liten stuga, vi har 135 kvm att stugsitta i. Två våningar och två toaletter. Så vi går inte på varandra.

Enstaka besök upp i byn till ICA, där smyger vi in och handlar, ser andra som smyger omkring i gångarna.

Vi alla försöker väl se ut som vanligt, men under ytan ligger det en känsla över att det är inte som vanligt. Samtidigt som vi nog alla undrar. Vad handlar detta om?

Jag säger bara, att det är tur att vi har Netflix och alla övriga, vad de nu heter. Har kommit ifrån att läsa böcker tyvärr, så min underhållning ligger i streamingtjänster.

Räddar antagligen miljoner människor från att få spunk i sina bostäder.

Livet går vidare, våren är på väg, snart kan vi roa oss med att krafsa i rabatter, vårtvätta bilarna, samt njuta av livet i största allmänhet.

Alla borde få vara lantisar just nu.

Det är som om jorden har skickat oss alla in på våra rum, för att tänka ut vad vi har gjort. Det är inte lite det, hoppas någonting gott kommer ut av det hela.

Våren i antågande

Gumman dyker upp igen. Ni kanske trodde ni blivit av med mig, men se det har ni inte.

Inte mycket har hänt i stugan sen vi sist hördes vid, julen har kommit och gått, nyår och trettondagen. Vi har överlevt januari, som brukar vara årets kallaste månad. Men i år var den rekordvarm.

Den makalösa manicken som ger värme till stugan, den har surrat och gått, inte en enda ynka pellets har gubben burit i år.

Nu börjar fåglarna sjunga huvudet av sig i träden. Låter som rena maj i buskarna, vet inte att jag hört dem så tidigt som i år. De tycker väl att våren är i antågande.

Inte ett enda rådjur har vi sett heller, som om de inte existerade. Kanske gör de inte det heller, han som kommer med havrekross varje höst, han kanske har skjutit varenda en.

Inte har vi haft en enda snöröjning heller, väldigt ovanligt, tror inte det hänt på de 30 år vi bott här.

Sedan har vi blivit mindre, både gubben och jag. Massa fett har glidit av oss, som smör på en varm brödbit. Kanske inte lika fort, men så är det, tror jag snart gått ned 13 kg och är redo för att ställa upp i tidningens viktklubb. Före och efter, med strålande resultat.

Hemligheten är enkel, vi har ätit mindre. Inte heller har vi sportat eller gått flera mil per dag, soffpotatisar som vi är.

Samt uteslutit jordnötter. Enkelt räknat så satte jag i mig hundratals kalorier varje dag i mitt mumsande på dem. Inga påsar hemma, massa minus på vågen, enkelt och bra.

Så det finns inga djupa hemligheter med viktnedgång, sätt i dig färre kalorier än vad du gör av med är hela grejen.

Tiden går fortare nu säger en del, dygnets 24 timmar känns som 15. Tror det har med åldern att göra faktiskt. Tiden kan ju inte gå fortare utan bara uppfattas så.

Det finns ingen tid, det kan jag hålla med om. Det är ett påfund, människans sätt att kontrollera tillvaron. Vore väl lite kaotiskt annars, som i Indien, där tycks det inte finnas någon tid.

Där ryckte de bara på axlarna när vi frågade när bussen skulle komma, ingen visste. Kom den så var det bra, kom den inte så var det bara att sätta sig på huk vid vägkanten och vänta.

Jag växte upp i en tid som inte finns längre, en sävligare tid kan man säga. Människan var på något sätt lugnare på den tiden. Eller så berodde det på att vi inte var så många som nu.

Stockholm var nästan folktomt på sommaren, en och annan vilsen turist syntes, på tunnelbanan var det gott om sittplatser mitt i industrisemestern.

Nu spelar det ingen roll vilken årstid det är, alltid som en stor myrstack av människor och tunnelbanelinjer, tvärbanor hit och dit.

Även i Hudiksvall så märks det att vi blivit fler, en parkering där som är gratis, den var alltid nästan tom i början av 90-talet, idag finns det nästan inga platser kvar.

Kan väl inte bara bero på att bilarna ynglat av sig, det behövs människor att köra dem.

Allting förändras, har lite svårt med det. Var nere i Stockholm i november, förfasades över ett höghus vid Gullmarsplan, som förstörde min barndoms plats, med sin fasad av glas.

En i Jägersrogänget som bor i Sjöstan, hon gillade det. Kanske är det så att där man bor så ser man inte förändringar på samma sätt. De växer liksom långsamt in i medvetandet.

Här förändras inte saker och ting i samma takt, i alla fall så märker vi inte det. Träden blir högre, men det går ju inte över ett natt precis.

Kanske om jag skulle dimpa ned här i byn efter 30 års bortavaro, så skulle jag reagera.

Här byggs i alla fall inte massa fula höghus, här byter husen ägare och de kanske målar om eller något.

Skrot Arne har i alla fall inte minskat ned på sitt bilbestånd, där står det skrotbilar överallt, har gjort det i massor med år. Ett tag var kommunen på honom att minska ned med antalet, då gjorde han det men nu verkar det vara lika igen.

Har alltid undrat vad som driver honom att ha alla dessa bilar. De är ju knappast körbara, undrar också vart det kommer ifrån. Säljer han delar? Ja, det kan man undra.

Gamla byskolan har bytt ägare, jag väntar på den nya att dyka upp. Tydligen är det en ensam kvinna och med research via Facebook, så har jag listat ut att hon är någonstans mellan 40 och 50, har ring i näsan och har hundar.

Samt att hon vill ha gamla element och återvunna saker att sätta in. Kanske får den ett rejält ansiktslyft efter alla dessa år, återstår att se.

Hon är så välkommen till byn, vi behöver lite nytt folk att prata om här, det står lite still just nu.