Sista bloggen

Gumman luras. Nu var det nog någon som läste överskriften och trodde att jag kastat in handduken och inte skulle skriva mer. Men så lätt blir ni inte av med mig, så länge det finns en läsare (det kan jag inte riktigt veta) så skriver jag.

Det är sista bloggen innan jag försvinner ett tag. Jag ska ner med min stav till Milano och snurra på mitt kusinbarn.

För er som ser mig som någon Madam Mim med en lång stav vill jag tala om att staven är egentligen stor som en penna. Kanske den inte ska kallas stav, på engelska heter den wand och det är stav.

Den ser faktiskt ut som en penna också.


Men nu ska jag inte krångla mig hela vägen till Milano för att enbart stå och snurra med den. Tänker göra lita annat också.
När jag säger krångla så är det rätta ordet, jag tycker inte om att lämna stugans trygga och välkända famn. Igår när det var kallt, var stugan som en varm hand som smekte mig. Den håller om mig och jag känner mig trygg i stugans värld. Som en surrogatmamma.

Så lite krångligt är det att lämna den och åka tåg till Arlanda och sedan sitta där som en uggla och vänta på att få checka in. Jag vill vara i god tid, tänker på alla tågförseningar och har tagit till ordentligt denna gång.

Jag anländer timmar före incheckningen, som är med de där manickerna som jag inte förstår mig på. Inga människor längre, bara maskiner, det höll på att sluta illa en gång i Munchen. Vi visste helt enkelt inte hur vi skulle göra med pass och allt detta som man skulle sticka in i maskinen, skriva nummer och gud vet vad.
Inte en människa fanns att fråga heller.

Så jag är där i tid om tåget är i tid.

Hem har jag tagit i ännu mer, gubben och jag missade tåget en gång när vi kom från London, ändå hade vi två timmars frist men flyget var försenat.
Vi hade tur och det fanns ett sista tåg senare, men vi fick betala dyrt för att komma på det. Det hjälpte inte ett dugg att jag stod och viftade med våra tågbiljetter för vårt missade tåg. SJ är stenhårda.

Så denna gång åker jag inte hem med tåget förrän nästa dag. Så nu kan flyget vara så försenade som det vill. Jag tänker inte sitta och stirra på Arlanda över natten utan åker en sväng in till Stockholm och gästar en skolkamrat från flydda tider. Det blir bra.

Flyga är inget jag gillar nuförtiden, det var helt ok förut, men jag känner mig inte så odödlig som jag gjorde när jag var yngre och undrar alltid om det ska sluta i ett flygplan. Tycker inte om starten, känner mig maktlös och liten, när vi väl är uppe så är det bättre och landningen går ju alltid åt rätt håll kan man tycka.

Sedan händer det väl inte mycket mer än att titta på folk som går omkring, flygvärdinnor och toalettfolk. Jag sätter mig alltid längst bak, längst ut.
Mamma sa alltid att man aldrig skulle sitta i mitten av ett flygplan, de har en tendens att gå av på mitten om man störtar.

Tänk er bilder på störtade flygplan som ni sett, alltid sticker det en stjärt upp som är någorlunda hel. Så sitter man där så kanske man sitter kvar om det störtar.

En vän sa en gång att kan man se framför sig vad som ska hända på resmålet så kommer man alltid fram. Får väl sitta och tänka intensivt på förorten i Milano så går det säkert bra.

Som ni säkert fattar så är det sjukdom inblandat i denna resa, mitt kusinbarn har fått bröstcancer och får cellgiftsbehandlingar. De är inte snälla mot hennes kropp de där behandlingarna utan jag ska försöka att hjälpa till att göra henne lite piggare och inte så illamående.

Sedan har de fem hundar i en trea, inte småhundar heller utan stora ryska vinthundar.
Inga svansviftningar där inte, den ryska vinthunden är hundvärldens aristokrater, de tittar lite avmätt på en när man kommer in och sedan vänder de bort huvudet.
Jag känner mig inte så värst välkommen, de känner igen mig eftersom jag varit där tidigare och de accepterar mig men mer är det inte.

Fast fem labradorer vore nog jobbigare, de är alltid så där överdrivet glada och hoppiga.

Hundar är lite jobbiga hur de än är, tycker jag som är kattmänniska.

Vi ska väl gå ut och dra omkring med dem också kan jag tänka. Vi får väl gå i omgångar eftersom jag inte vill ha två stycken i band på samma gång.
Ser de en katt så ligger jag nog som ett snöre efter dem. De är starka och jaktlusten är ännu starkare.

Jag ska tydligen följa med till en hundkvinna den här gången, hon är hunduppfödare på Borzoi (rysk vinthund) och bor uppe i bergen, i vad jag hört en fantastisk lantgård.

Kusinbarnet tyckte att jag skulle få en dos äkta italienskt, de skriker väl till varandra också när det pratar. Italien är ett land med halvdöva människor, det låter så i alla fall.

Där bor hon och hennes gubbe med massor av hundar och katter. Hon är engelsklärare också så det kan vara den första italienaren som jag kommer att kunna föra en konversation med. Annars är det svårt.

Engelska är inget språk som de måste läsa i skolan. Alla filmer är dubbade, så där lär sig ingen att höra språket. Inte som här, där engelska är obligatoriskt och vi matas dagligen med det engelska språket. Vi som talar svenska har inte så mycket andra val, vi måste lära oss ett språk eftersom svenska inte är så gångbart på fler platser än här. Förutom på en del charterställen i Spanien, där man kan få mammas köttbullar och pannkaka med sylt och allt är micket billigt bara för dig extrapris.
Konstigt att folk åker på charter en vecka och absolut måste äta köttbullar och pannkaka som de äter hela året om. För att inte tala om engelsmännen som älskar sina ägg och pommes frites, de sitter säkert i Thailand och äter det också.

Nu gjorde jag en liten loop.

Så hundkvinnan pratar engelska och jag kan prata med henne, det blir bra.

Sedan ska vi äta italiensk mat och dricka vin antar jag. Förra gången fick jag en parmesanrisotto som inte gick av för hackor.

Ska bli skönt i alla fall att lämna vintern ett tag, det börjar bli lite för kallt här för min smak. Februari är en månad som gott kunde strykas ur almanackan, den är bara för kall och tråkig om man inte ägnar sig åt vintersporter och det vet ni nu att jag inte gör.

I Milano håller rosorna på att blomma ut från knopp. Gräset är grönt och det är ganska varmt på dagarna.

Den här gången ska jag gå lite mer i affärer och gå igenom alla matvaror och köpa det som verkar lite annorlunda och kul.

Sedan måste jag ta med alla mina piller, funderar på att fråga grannen om jag får låna en sådan där veckogrej för piller i plast så att jag kan portionera ut allt under veckan jag blir borta.

Det låter det med piller, men de enda jag tar som är sk, vanlig allopatisk (där svängde jag mig med ett fint ord) är statinerna och ett litet hjärta blodförtunnande, allt annat är örter och oljor.

På morgonen tar jag Omega 3, jättenattljusolja för blodsvallningarna,  auryvedisk blodtrycksmedicin. På kvällen blir det fler, då sveper jag i mig följande,
detoxpiller av auryvedisk natur (håller magen igång och renar blodet), en statin, blodtrycksmedicinen igen och en liten Mariatistel för levern, samt det lilla hjärtat.

Det blir en del burkar, så jag får räkna ut ett smart sätt att ta med mig dem och jag har förmågan att blanda ihop dem så det går inte att blanda allt i en enda röra.

Jag greppar väskan vänder näsan söderut och äter pasta ett tag. Vi hörs när jag kommer hem igen, då blir det mer italiensk blogg. 

Ciao!

En igelkott i duschen

Gumman har bråda dagar. Jag vet inte om det handlar om dålig planering eller vad det beror på, men tiden räcker inte till för mig just nu.

Idag har jag inte kommit från stolen framför datorn, den är navet i mitt liv, där gör jag det mesta.

Morgonen började med att läsa Hudiksvallstidningen som de ändrat till e-tidning från pdf och innan jag vant mig så är det svårare att läsa. Sedan ringde Thailand på Skype och talade om att där regnade det och var 27 grader varmt.
Här var det -7 och gråmulet så synd om dem det tycker jag inte, två samtal därifrån hann jag med innan det var dags att snurra på distans med staven.

Jag har berättat för er om min healingstav som jag snurrar på allt och alla med. Resultaten varierar men mest är det positivt eftersom folk blir bra bara efter någon snurrning.

Bäst är det på värk av alla de sorter har jag märkt, bra också när någon får cellgiftsbehandling, illamåendet blir inte lika svårt. Snurrade på ett kort av kusinbarnet i Italien före jul och cellgiftsbehandlingen kändes inte lika svår som de övriga.

Nu visste hon inte att jag snurrade så någon placebo var det inte.

Så nu har jag två i Thailand som har krämpor, ett barn med sömnbesvär någonstans i Sverige (har ett fotografi) samt Italien och Orsa att snurra på varje dag.
Jag får en väldigt stark handled av det i alla fall.

Sedan är det alla köpahusprogram och renoverahusprogram från England som jag har att se på nätet. Det tar också tid. Så ska man kanske äta också, så jag får ägna mig åt lite matlagning där emellan.

Har märkt att alla krukväxter också tar tid att sköta, de ska ha specialbehandling alla femtio eller vad det är. Snurrar lite på dem också, det är säkert bra.

Så bloggen blir eftersatt, lite synd eftersom jag gillar att skriva.

Igår tänkte jag på att pengar inte är värda någonting nuförtiden. En sommar 1970 arbetade jag och engelsmannen extra på ett motell i Småland.

Jag plockade disk från borden och han diskade. Det var ett populärt motell med matavdelning och bensinavdelning. Varje kund som skulle tanka fick snällt vänta tills mackpersonalen kom ut och tankade, sedan tvättade de av vindrutan och kollade oljan som en bonus.

Restaurangavdelningen en trappa upp var av modell mjölkbar, det namnet är ett frågetecken för de yngre men vi äldre uvar minns det.
Mjölkbar var namnet på matställen utan utskänkningsrättigheter, oftast med husmanskost på menyn.

Motellet hade också en fin restaurang för dem som ville ha en öl till maten, där var priserna annorlunda och kyparen spanjor. Han var rätt så exotisk då, de andra anställda var från Gamleby och han var en främmande fågel.
Motellägaren hade hittat honom på Kanarieöarna dit han åkte varje år, han undrade om kyparen ville arbeta i Sverige och på den vägen hamnade han på ett motell utanför Gamleby.

Värst var det att göra kring midsommar, då skulle stockholmarna till Öland och mjölkbaren på andra våningen var ett naturligt matstopp ungefär halvvägs.

Jag hade ensamt ansvar för att hålla borden rena från brickor, det var tungt att lassa på tallrikar, glas och bestick på en bricka från ett par bord, försökte mig på fyra stycken en gång men det var för tungt.  Vagnar som de har nu var inte uppfunnet ännu.
Sedan bar jag det fram till bandet och skickade det in i disken på andra sidan luckan, engelsmannen handdiskade grytor och satte resten in i maskinen. Han blev bombarderad från två håll, dels från mig och dels från köket.

När en buss anlände så skrek han nere på bensinstationen att en buss anlänt, han ropade upp för trappen så att de som stod i kassan hörde det. Sedan rapporterade jag till engelsmannen i diskluckan och han i sin tur ropade till köket.

En busslast innebar alltid att det gjorde hela personalen kvicknade till, sträckte på sig som inför ett krigsslag och så såg det alltid ut när bussfolket gick ned för trappan igen efter att ha ätit.
Kökspersonalen hade kastat ut dagens rätter i aldrig sinande ström, borden såg ut som slagfält, fulla med tallrikar, glas och kaffekoppar.

Dagens rätter var hederlig husmanskost, kan inte minnas att det fanns en enda pommes frites på menyn. Det var pölsa och rödbetor, strömming med mos, ärtsoppa och pannkaka. De flesta rätter kostade runt 4.75 kr, en räkmacka 4 kr
Kommer ihåg en kund som tyckte att 4 kronor för en räckmacka var hutlöst dyrt, svårt att tänka sig nu men vi får tänka att vår lön var 4.50 kr i timmen.

Det var vår lön för extraarbete under sommaren, de andra fast anställda hade nog ca 7 kr i timmen.

Om vi omvandlar det till dagens penningvärde så är en normallön på 120 kr i timmen idag så en räckmacka på 90 kr tycker vi är lite dyrt kanske.

Nog om detta, men jag undrar vart det ska sluta.

Så gick sommaren 1970, jag plockade disk och han diskade, vi fick gratis boende i ett stort tomt hus på andra sidan vägen.
Rummet var ödsligt och stort med en säng i ett hörn och ett bord i de andra.
Köket gick att använda även om det bara fanns en kokplatta och badrummet var fullt av tvestjärtar. Jag kommer ihåg att jag satt på toaletten en dag och tittade mot handfatet, där stod en kartong med en tvål i och plötsligt började kartongen att röra sig. Ut ur hålet tittade en tvestjärt ut med sina spröt. Han var nog lika förvånad som jag.

Ett stort renoveringsprojekt skulle vi kalla huset idag, då var det en utmärkt bostad för extraarbetande sommarfolk. Det gick det också, vi hade inte så stora krav på den tiden, tak över huvudet och en säng att sova i gick bra det också.

Ibland fick jag göra lite annorlunda saker som att ta telefonen när det ringde någon och talade engelska. Personalen från Gamleby var inte så slängda i språket som jag, jag talade det varje dag.
Det hände inte mer än en gång, det var en engelsman som ville boka rum till sig och sin fru. Jag tyckte väl att de skulle ha något billig och frågade inte om de nöjde sig med ett rum och en våningssäng. Det fanns bättre rum i längan med dubbelsäng och egen dusch men så långt tänkte inte jag utan jag bokade det billigare.

När de anlände så åkte de på en gång igen, frun gillade inte idén att sova i våningssäng. 

På tal om rum i längan så låg Gamleby Folkpark en bit bort och de flesta artister som uppträdde de bodde i längan över natten. En natt så sov Gunnar Wiklund där i ett rum och ringde ner till oss på morgonen och talade om att en igelkott låg i hans dusch.

Jag som inte var rädd för någonting egentligen på den tiden, jag gick dit. Gunnar öppnade och visade mig en liten livrädd igelkott som på något mystiskt vis hade letat sig ända in i hans dusch. Där låg den med taggarna utåt och såg allmänt missnöjd ut.

Jag som också var en hejare på att snabbt räkna ut saker, tog en handduk och svepte kring det lilla djuret och lade upp den på axeln. Att bli biten ingick inte i min värld då, men nu vet jag att igelkottar har skarpa bett och är inte rena i sina munnar.

Sagt och gjort, jag tågade ned till motellet med den på axeln och visad stolt upp min fångst. Gunnar drog nog en lättnade suck, han hade inte varit så smart och orädd som jag. Vi släppte djuret i buskarna och det travade glatt iväg.

En annan gång så var en berömd orkesterledare där, har tyvärr glömt hans namn, men han ringde efter frukost och jag fick bära brickan. Jag knackade på dörren och han öppnade spritt språngande naken, sade åt mig att ställa brickan på bordet som om det var den naturligaste saken i världen att inte ha en tråd på kroppen när man öppnade dörren. Jag var nog mer generad än var han var.

Andra artister som jag kommer ihåg var Svenne och Lotta Hedlund som skulle ha äggröra mitt i natten när de anlände och de travade in i köket och gjorde det själva.
Som artist gick det an, men nåde de andra som försökte närma sig köksdörren, där var det nobben.

Jag gjorde också de där dyra räkmackorna och blev en baddare på att steka omelett på beställning. Lärde mig knappa lite i kassan och då var sommaren över och det var god tid att flytta hem till Stockholm igen.

Det är nu många år sedan, över fyrtio om jag räknar efter. Ser med lite vemod att motellet inte finns längre.
Det lades ned 2005 efter att ha varit motell i 45 år, bilder visade alla gamla inventarier som gått på auktion och köket där tiden tycktes ha stått stilla sedan jag var där. Borta är motellarn som ägde stället, spanjoren i restaurangen, kökspersonalen och hon i kassan med det stora tuperade håret.

Inga fler bussar stannar där längre.

Men dyra räckmackor hade de i alla fall. Hela 4 kronor.

Tankar från stugan.

Gumman tycker. Idag känner jag för att spilla ut mina innersta tankar om saker och ting. 

Det är säkert inte tankar som alla har, även om vi lyckas fånga upp det kollektiva tänkandet och känna och tycka ungefär samma saker.

Ibland kan jag tänka saker på som jag tycker är fel och då eldar jag upp mig fast jag kan inget göra åt saken.

Nu tänkte leverera lite av varje och även sånt som gör mig rosenrasande.

För det första så tycker jag att det finns många som sjunger fantastiskt bra här i landet. Varje kanal på TV har sin egen sångtävling och efter att ha sett ”The Voice” så inser jag att det finns en talang i varje liten håla.

Till skillnad från det i mitt tycke, urusla programmet ”Idol”, så sjunger de här deltagarna tiotusen gånger bättre. Inser då att det inte varit rätt forum för dem som sjunger bra att ställa upp på Idolkonceptet.

Jag är en mästare i att nosa rätt på program de sänder i USA och England som ännu inte kommit till Sverige.

Jag ser dem ett år i förväg och jag har mina favoriter som ”Top Chef” där kockar duellerar i köket, ”X Factor” ett engelskt sångtävlingsprogram och alla andra roliga talangtävlingar de har där.

Nu behöver jag inte hålla koll på nätet eftersom "The Voice" är från Sverige. Människor med enastående röster får sjunga mot en jury som inte kan se dem. Det handlar om rösten och inte utseendet denna gång.

När jag ser programmet så tänker jag tillbaka hur det var förr, det måste ha funnits folk som sjöng bra även då, men de hade inte ambitionerna att bli stjärnor och sälja stenkakor. Man skulle arbeta och inte följa drömmar. Många visste nog inte om att de hade sångröst.

Ta min farfars far t.ex. han var en sjungande bonde. Han sjöng medan han plöjde åkern och jag har hört talas om att folk stannade sina hästskjutsar på byvägen när de passerade och lyssnade hänfört.

Då kunde man höra ljud när man klapprade fram i sakta gemak, idag susar vi inneslutna i våra bilar med cd spelaren på. Inte ett fågelkvitter eller något annat för den delen hörs.

Nu råkade inte en skivproducent komma klapprande förbi Hammarsvall i Delsbo på den tiden, för det fanns inte skivspelare i slutet av 1800 –talet, allting gjordes på en scen inför levande publik.

Hans levande publik var de förbipasserande.

Min pappa fick ärva lite av hans skönsång, pappa sjöng alltid när det var fest och hans pipa gick inte av för hackor.

Han skulle aldrig ha haft en tanke på att kanske göra någonting av den, skola den, bli berömd och sälja stenkakor. Den tanken fanns inte hos vanligt folk, det gällde att arbeta för att få mat på bordet och inte sitta där och ha högtflygande drömmar.

Min morbror från Norge var också en baddare på att sjunga, han spelade gitarr och hans falsett var fantastisk. Nu gjorde han heller inget av den rösten, han arbetade med ett riktigt jobb så att de kunde få mat på bordet och tak över huvudet.

Den kom endast fram vid fester.

Idag hade det säkert varit annorlunda.

Sedan vill jag tycka till om vädret igen, nu sätter de klass 1 varning på det minsta snöfall. Läste en kul grej att de enda som behöver klass 1 varning för snöfall, är de som ska ha frimärksutställning utomhus. Men vädret ska vara dramatiskt och tidningarna får sälja.

Vintern vill jag tycka till om också och allting är så mycket besvärligare då, idag ska jag åka upp och möta bästa ayruvedadoktorn vid ICA i byn, jag behöver mer piller.

Då får jag starta en halvtimme innan med att sätta i motorvärmaren i bilen och borsta snö innan jag kan sätta mig i den och köra iväg. En carport skulle underlätta men vi har ingen sådan. På sommaren hoppar jag bara i tofflorna och kör iväg, behöver inte ens ta på mig en jacka.

Hörde att i London hade de 13 grader varmt, de behövde inte ha på värmen i husen. Där kan de hoppa i tofflorna och köra iväg utan att ha klass 1 varningar om snö och halka, som ett stort mörkt moln hängandes över deras huvuden.

Eftersom jag inte ägnar mig eller har ägnat mig åt skidåkning, skridskoåkning (ramlade när jag var sju och gjorde illa svanskotan), pimpelfiske, snöskoteråkning och allehanda andra saker som bara går att göra på vintern, så har jag ingen nytta av den. Kan faktiskt inte komma på en enda bra sak. Att andra gillar vinteraktiviteter det struntar jag i.

Aha, säger någon. Det finns väl inget finare än en vacker vinterdag när snön ligger djup och träden är vita, solen skiner och det är vindstilla.

Jo, en vacker sommardag, när gräset är grönt, liljekonvaljerna böjer sig ödmjukt och skogsduvorna kuttrar.

Det är fint med flera årstider, säger då en annan. Då blir det mer variation, vi skulle tröttna på att ha sommar året om. Var årstid har sin tjusning. 

Jag har nog missat något där.

Nu har jag inte pratat om sommar året om, i min ideala värld där skulle löven falla i november och vi skulle inte ha lägre temperatur än 5 plusgrader på vintern. Då heller  ingen is på vägbanorna, som gör att det är livsfarligt att framföra ett motorfordon i den här delen av världen. 

Inget vägsalt som förstör våra bilar.

Våren skulle komma i slutet av februari och sommaren i april. 

Sedan tycker jag att det är alldeles för mesigt med lagstiftningen i detta land.

Kommer det någon som vill stjäla något i våra hem, så får vi nog se till att sanda först så lilla tjuven inte trillar när han bär ut din TV.

Eller om vi råkar ha en bra vakthund som inte tillåter främmande att klättra in, då kan lilla tjuven bli biten och då är det illa.

Stolligt säger jag och det står jag för, de som har suttit och lagstiftat om att man då blir skadeståndsskyldig om någon bryter sig in hos dig och gör sig illa.

De kan inte varit riktigt nyktra.

I USA där gör man slag i saken, där får du göra det mesta med den som bryter sig in. En kvinna som var ensam med ett litet barn, hon sköt en som kom in. Han dog på en gång och hans kamrat hann undan hennes kulor. Nu hyllas hon som en hjältinna av det amerikanska folket, det är istället kumpanen som åker dit för mord.

Han mördade sin kamrat genom att han tagit honom till huset för att göra inbrott.

Där skulle de heller inte kunna sitta och skylla på varandra så att ingen blev fälld, de skulle åka in på livstid bägge två om de istället mördat kvinnan.  Det har förekommit här vid ett mord, stolligt det också. Två män mördar en tredje och ingen kan fällas. 

Vill inte propagera för vapen, de löser inget. Men att springa och sanda och sätta munkorg på vakthunden det är istället åt andra hållet.

Lite lagom vore bra, lite lagom vinter, lite lagom lagstiftning som gjorde att vi kunde få försvara våra hem.

Nu finns det inget av dessa.

Det var allt från stugan för idag.

  

Lite skit rensar magen.

Gumman stirrar ut genom fönstret och ser att det snöar. Det känns som om det är dags för en liten blogg igen, får inte låta fingrarna stelna utan måste motionera dem på tangentbordet.

Det snöar idag och jag är inte glad åt det. Men det är vinter och tror jag att vi ska klara oss undan snön i år så är jag väl lite för mycket optimist.

Det är kallt och varmt om vartannat, igår regnade det och jag höll inte på att ta mig in i stugan från bilen. Fick sätta kassarna med mat på marken framför mig och gå, det var halt. Kände mig som en av kokvinnorna där jag gick med huvudet nästan i marken.

Idag ska jag berätta när jag gav en burk ”Skillingaryd tjärsalva” till en tibetan, samt lite allmänt skitsnack.

Tibetaner är nog världens mysigaste folk, de gör inte så mycket väsen av sig utan går omkring i livet med en outgrundlig blick när de fromt ser på sin omgivning.

De tjattrar och pratar inte som indier, de bryr sig inte mycket om sin omgivning, skulle det vara en TV utsändning från Tibet så skulle inte horder av tibetaner stå där i bakgrunden och vifta för en chans att var med i sändningen.

Nu låter det som om jag varit i Tibet, men det har jag naturligtvis inte. Jag har varit i Nepal.

Där finns mest extibetaner i världen förutom i Tibet. De flydde över bergen i slutet av femtiotalet när kineserna invaderade deras land.

De livnär sig som sherpas, de bär packning till alla otaliga expeditioner som får för sig att bestiga Mount Everest. En tibetan kan bära femtio kilo packning en hel dag, de har packningen på ryggen och håller allt med sitt huvud med en rem över pannan.

Ett starkt och senigt folk.

Jag och engelsmannen var i Nepal i början av sjuttiotalet, då var det ett ställe man skulle ha besökt, om man gick efter hippielistan på platser att besöka innan man rökte ihjäl sig på hasch.

Som jag berättat förut i någon blogg så bodde vi inhysta hos en nepalesiskt familj, i ett rum högst upp i deras hus. Det var väl ok om man inte var ute efter komfort, det fanns nämligen varken vatten eller toalett i huset.

Idag skulle det vara otänkbart för mig, men då jag var tjugo år så gick det an, jag hade inte blivit så bekväm ännu.

Det fanns en källa en bit bort uppe i bergen, en promenad på ca tio minuter, där fanns ett rör som ständigt spolade vatten ned på en stenhäll. 

Klart och fint vatten men odrickbart. Nepal är en av platserna där ingen vettig människa dricker vattnet som kommer ur kranarna. Jag antar att nepaleserna själva dricker vattnet, men det vet jag inte säkert, kanske har de stålmagar.

Vi köpte inget vatten heller, utan kokade det på det lilla spritköket i vårt rum. Vatten drack vi inte annat än i te, tror inte vi drack annat än te, inte som nu då alla ska springa omkring med vattenflaskor och ta sig en klunk hela tiden.

Då var det inte modernt.

Jag försökte hålla mig ren i en liten balja som jag fått låna av familjen, vattnet bars upp av engelsmannen som varje dag ställde sig under röret i berget och tvagade sig tillsammans med ett otal andra folk som var där i samma syfte. Jag var med dit en gång och stod bredvid och såg på hur folk ömsom tvättade sig och ömsom hämtade vatten.

En del hippieturister som kände sig smutsiga var där också och männen har det alltid lättare. De kan ta utav sig på överkroppen utan att någon lyfter ögonbrynen, kvinnorna tvättade sig med kläderna på, ett konststycke.

Jag avstod och gick för det mesta omkring och längtade efter en dusch eller ett härligt bad.

Nu råkade munken i Indien ha en bekant i andra änden av Kathmandu som hade ett badkar och rinnande vatten inne. Det blev min lycka att en gång i veckan promenera i en och en halv timme och få mig ett bad.

Munken hade skrivit brev dit och annonserat att vi var där och skulle komma på besök, det fanns inga telefoner, men det gick bra ändå. Vi levde utan att behöva meddela oss med omvärlden hela tiden.

Vi dök upp hux flux och hoppades att någon skulle vara hemma.

Familjen var indisk, mannen hade något arbete på Indiska ambassaden så de hade ett rätt så lyxigt hus med nepalesiska mått mätt. Sköna fåtöljer i vardagsrummet och ett riktigt bord att sitta och äta vid.

Så hade de ett badrum, ett med vattentoalett och badkar. Inte sedan Grekland fem månader tidigare hade jag haft lyxen av ett rum med rinnande varmt vatten och en riktig toalett där jag kunde låsa dörren efter mig.

Jag plaskade och badade, njöt av att hälla varmt vatten över mig. Resten av veckan använde jag den lilla baljan, det gick det också, bara vissheten om det fina badrummet gjorde att jag stod ut.

Vattnet var väl inte det som störde mig mest, det var avsaknaden av toaletter. Att gå på toa tillhör de saker man som människa gör flera gånger om dagen, både för det stora och det lilla.

De löste tibetanerna och nepaleserna med att sätta sig på gatan, de träffades i arla morgonstund utanför husen. Grannar fick en lite pratstund alltmedan de uträttade sina behov, helt ogenerade satt de där och hukade sig, ändan täckt av en lång skjorta och pruttade på i grupp.

Kvinnorna hade sina långa dräkter som skydd för det intimaste, de satt i grupper för sig och språkade och hukade.

Barnen var det inte så noga med, de skylde sig inte utan satt där med ändan bar.

Jag tror att det sista jag skulle göra var att sätta mig på en gata bland förbipasserande bilar och folk och göra mina behov, där gick gränsen för vad man kunde anpassa sig till landets seder. Jag träffade en tjej från Australien och hon tyckte inte att det var genant, hon satt där som alla andra.

Efter sig lämnade befolkningen en hel del liggande på trottoaren, tidigt på dagen fick man kryssa sig mellan högarna av färsk rykande avföring. Jag som är kräsmagad tyckte det var höjden av osmaklighet, men ingen annan tycktes dela min uppfattning.

Inte ens engelsmannen som gick på gatan han också, han hade varit där tidigare och hade väl vant sig.

Nu låg inte högarna kvar särskilt länge, vid lunchtid var de puts väck. Det berodde dels på hundarna och dels på grisarna. Stora suggor med smågrisar i rad efter sig spatserade stolt gatan fram och smaskade i sig högarna med stor aptit. Hundarna fick sitt frukostmål.

En syn som alltid kommer att sitta på min näthinna är när en liten knatte satt på huk och en hund stod bakom och väntade på att få äta upp resultatet.

Min lycka i allt detta var att vi varje dag gick en promenad in till staden. På vägen passerade vi ett hippiehotell, där fanns det en vattentoalett modell hål i marken med en låsbar dörr.

Där smet jag in när vi passerade och låtsades tillhöra gästerna, fast ingen brydde sig, jag var en hippie som alla andra. Då kunde jag få sitta på huk i mitt eget sällskap, så befriande och så skönt.

Hippiehotellet skulle idag ha minus en stjärna om det rankades, vårt rum hos familjen skulle nog ha minus två stjärnor, där fanns inte ens vatten.

På vägen till staden fanns också en man som sålde uggleungar, söta och duniga satt de där på rad med benen fastbundna och tittade på oss på ugglors vis. Jag undrade alltid varför de sålde ugglor och vilka som köpte dem. Fick aldrig veta svaret.

En bit längre bort var det slakteri på gatan, oxar stod där och tuggade utanför och när vi gick tillbaka så låg de där på gatan och blev uppskurna medan blodet forsade i rännstenen. Grisar och hundar slogs om vilka som skulle ha de varma inälvorna.

Som ni fattar så var hygienen inte den bästa och en svensk hälsovårdsman skulle svimma av bara åsynen. Men så hade de levt i årtusenden och så levde de ännu i början av sjuttiotalet.

En tibetan passerade vårt rum varje dag, han var gammal och hade avklippta gummistövlar som alla andra. Han haltade svårt och vi såg att han hade ett stort skavsår på sin häl.

Engelsmannen som sett nog av den haltande stackaren, sprang fram till honom beväpnad med en burk ”Skillingaryd tjärsalva” från mörkaste Småland.

Den ansåg han hade oanade krafter, den kunde bota det mesta och jag undrar om han inte smakade på den också, kanske den var bra invärtes också?

Han visade burken och pekade på såret. Tibetanen stannade och riktade sina sneda visa ögon mot honom och stod där tyst och avvaktande.

Engelsmannen tog en klick och smetade på hans finger och visade att han skulle smörja in såret. Mannen gjorde det och ställde sig sedan upp och visade en tendens till ett leende.

Han gav honom hela burken i ett anfall av generositet, han hade fler på lut i ryggsäcken. Tibetanen tog burken stoppade den i fickan och vände sig mot honom, satte ihop händerna och bugade sig och fortsatte sedan sin haltande promenad.

Ett fint möte mellan Småland och Tibet, allt i en burk tjärsalva.

Som jag berättat så drack vi inte vattnet utan kokade det till te, men en dag så gick det åt pipan ordentligt.

En man stod med en Sodastream på ett litet bord och sålde läsk med Coca Colasmak, eller Fantasmak om man föredrog det.

Jag som tydligen glömt incidenten med morotsjuicen i Afghanistan, köpte ett glas och drack det med samma välbehag. Engelsmannen stod över fast han måste ha fått ett tillfälligt hjärnsläpp där också, ingen av oss tänkte på att det var vatten i.

Då hade vi varit i Nepal en månad och det var dags för oss att återvända till det tjattriga och stökiga Indien. Nepal hade varit en fristad, jag såg inte fram emot att möta de jobbiga indierna igen. Men det var dags att jag packade ihop och flög hem till Sverige, jag hade förbrukat mina sex månader som mitt visum räckte.

Engelsmannen som naturligtvis hade engelskt pass hade obegränsad tid, ett helt liv om han ville.

Vi lämnade bergslandet och åkte tåg ned till slätterna och ett hett Indien, det var i slutet av april och värmen gjorde sig känd. New Delhi var som en kokande gryta, jag fick tala svenska på ambassaden igen efter åtta månader, det kändes konstigt och ovant de första orden, sedan flöt det på igen. Men tänkte på engelska det gjorde jag.

Då började magen att krångla, det tog fyra dagar från Coca Coladrinken till att utveckla en full amöbadysentri, bara så ni vet.

Vi reste till munken i väntan på mitt flyg som skulle gå inom tre veckor, jag satt för det mesta bakom munkens toalettdraperi där i skogen och hukade. Det rann ur magen i en ständigt stridande ström. Eftersom jag mådde illa och kunde inte äta så var det bara vätska som kom, jag undrade vad all vätska var.

I tre veckor var jag sjuk hos munken, jag visste att jag kunde åka till Roslagstulls infektionssjukhus hemma, så jag ansåg att det var bara att stå ut och sedan bli bra av Flagyl i ett nafs, lite får man tåla, jag insåg aldrig att det är farligt att bli uttorkad.

Hemresan med stopp i Moskva blev ett enda långt toalettbesök. Allt jag såg av Moskvas flygplats var en stängd toalettdörr medan den aldrig sinande vätskan rann ur mitt inre.

Väl hemma fick jag mina piller och var frisk efter ett par dagar.

Jag var lätt som en fjäril, endast 45 kilo.

Vill ni veta en hemlighet? Coca Coladrinkar från Nepal är värdens effektivaste bantningsdryck.