Våffeldagen

Gumman ska grädda våfflor. Idag är det den officiella våffeldagen, i alla fall i Sverige och Norge. Tror inte Finland och Danmark är med på den.

Snön smälter utanför stugan, solen lyser in och avslöjar vinterns härjningar i köket.

Det är damm och fläckar överallt, vägrar att sätta på mig glasögonen, då blir det ännu värre. Kommer ihåg att jag hörde min mamma säga, att hon inte ville det heller, nu är jag där själv, cirkeln börjar slutas.

Gässen har kommit, väntar tranorna vilken dag som helst, de kommer med våren.

En härlig tid om det inte vore för sommartiden, att behöva kliva upp en timme tidigare, man kan får jetlag för mindre. Att sedan ställa om bilklockan, det är en hel vetenskap i sig. Kanske bättre att låta den gå på samma tid året om.

Katten Moy Moy härjar också med oss, han galopperar kring och har ned det mesta han kan komma åt.

När jag lagar mat, så kommer han och sätter sig på vedspisen på korkunderlägget. Där sitter han som en liten tomtenisse och följer mitt vispande och stekande, med intresserad blick.

Snart ska han få gå ut för första gången, han är nära på fem månader. Förr släppte jag ut kattungar efter ett par dagar, tänkte väl inte att några faror skulle lura där ute.

Farorna har blivit flera, ju äldre jag blir.

Eftersom det är våffeldagen, så ska vi väl äta några. Riktigt fulla med farligheter, det är de ju som bekant. Fullproppade med kolhydrater och fett. Att sedan äta sylt och grädde till, det gör inte hela saken bättre.

Vi lever farligt!

Tänkte vispa ihop smet hos grannen, han gillar våfflor han. 

Jag frågade hur många han kunde tänkas äta. Fick till svar att han brukar äta 10!! Jag gör riktigt tunga äggvåfflor, han tänker nog på de där frasiga lätta, som inte väger någonting.

Ska bli intressant och se om han lyckas. Dubbel sats smet, om inte tredubbel.

När jag var barn så fanns det inte elektriska våffeljärn, de gjordes i gjutjärnspanna. En sån som de snodde runt på spisplattan. Gick bra det med, brändes inte fast i alla fall.

En annan sak som jag åt, var plättar, är väl minipannkakor egentligen, men det var behändigt att stoppa en plätt i munnen åt gången.

När vi ändå är inne på farligheter, så tänkte vi göra egen pasta. Bönpasta i alla ära, den smakar inte gott. Den ska vara riktig, gjord på durumvete och ägg.

Det ser så lätt ut när de vevar fram pastan i TV rutan, så vi ska ta fram vår pastamaskin och skruva fast den i köksbordet. Mota bort katten och sätta igång och veva. Egen lasagne! Fast ibland känns det onödigt, när det går att köpa färdigt.

I Italien där verkar de också fuska, det finns hur mycket färsk pasta som helst i affären.

Mina farföräldrar och föräldrar, de åt inte pasta, de hade nog inte fattat vad det var, såna ord fanns inte då. Funderar när spagetti övergick till att bli pasta, antagligen någon gång på nittiotalet. Då var de borta, i en annan del av världen.

Det blev nog bara makaroner, för deras del, stuvade sådana. Inte pizza heller. Min pappa åt en halv, tyckte den var torr och prövade aldrig mer igen. Farföräldrarna provade inte ens, de fick aldrig uppleva smaken av en god pizza med extra allt på. 

Tror inte de gillat det i alla fall.

När våra italienare kommer till Sverige så äter de pizza, de tycker den svenska pizzan är jättegod.

Men våfflor de finns kvar i alla tider, trots att det är retromat så det förslår. Vi är retro vi också, så det passar bra.

Skillnaden är, att vi inte stiger i värde, fast vi levt upp med stringhyllan. Samt de där vidriga lamporna som stod på golvet, med svart underrede och plastband kring skärmen.

Väggskydd vid sängen i något brunt bastmaterial, vardagsrumsbord i teak, dammsamlande ryamattor, tapeter med medaljonger och en orange plyschsoffa med tillika fåtöljer.

Ser att mycket av detta är tillbaka, jag som är allergiskt mot allt plotter, vill ha vita väggar.

Vitt och grått har mitt liv blivit. Fick nog av färger som ung.

Rådjuren har dragit sig tillbaka, hörde bocken skälla en morgon, det är väl dags för sånt nu. De tre tappra, har överlevt en vinter, hoppas de klarar att komma tillbaka nästa vinter. Men det är många hinder de ska över.

Snart kommer måsar och sommargäster, de skränar lika mycket. De sista, de hörs i vår affär. De skriker åt varandra på fem meters håll, vi ortsbor är mer lågmälda, vi går fram till den vi vill tala med.

Är väl att de bor i storstan, där är det så mycket oljud i alla fall, då det spelar ingen roll.

Men först så ska det bli riktig vår och tranorna ska anlända. Jag välkomnar deras trumpetande, det är en riktig väckarklocka.

Just nu har jag en hackspett som sköter den delen, den sitter på väggen utanför sovrummet och drar sina trumvirvlar, det gör den när det börjar ljusna vid fem.

Suckar och försöker somna om, då har katten Moy Moy vaknat han också, då är det lekdags tycker han. Suckar ännu mer, kliver upp, det är lika bra.

Vem har sagt att det ska vara rofyllt på landet?

Katterna kommer med våren

Gumman planterar. Eller rättare sagt, jag har planterat. Gjorde det igår, mina pelargoner fick sig lite ny jord, samt en välbehövlig klippning.

Då känns det nästan som vår, fast snön ligger fortfarande djup.

Söderöver är det riktig vår, här väntar vi tålmodigt. Snart så kommer den.

Melodifestivalen har kommit och gått. Fel låt vann igen som vanligt, denna gång med dansande Dressman reklam. Jag säger då det, sicket spektakel.

Gubben och jag gick runt byn igår, solen sken och talgoxarna sjöng i buskarna, eller talgjoxarna som jag sa när jag var litet barn. Great tit, heter de på engelska, för er som inte vet.

Vi såg bara två människor, en som fyllde en släpvagn och en som sopade ett tak, det var två fler än det brukar vara. Byn känns väldigt folktom, fast det är den ju inte.

Det pågår en kurs i den gamla skolan, en shamankurs, lite ovanligt kan tyckas.

Shamaner arbetar med energier, sånt vi inte ser, men vi har hört ordet. Egentligen är det inget hokus pokus, det fungerar. Sen hur det fungerar, det tänker jag inte grunna på. Huvudknoppen kan inte räkna ut sådant, det är känslan som får styra.

Tvärt emot det vetenskapliga, som går på det logiska.

Jag går i alla fall ingen kurs här i detta delikata ämne, men de som är med, de känner jag. Man är ju ball och håller på mystikergänget, har alltid velat vara utanför ramarna.

Så de skallrar och trummar, den andra halvan av byn är pingstvänner, de talar i tungor. Inte mycket vetenskapligare det.

Pingstvännerna är nog lite rädda för shamanerna i byn, skulle tro att de tror, att det har med onda andar och annat att göra.

Då skulle de veta, att de tränade igår, att ta ut just sådana ur hus. Jag tror nog inte på några onda andar, andar som andar, en del justa, andra lite förvirrade.

Det onda finns bara hos människor, ondska behöver ett ego och ett sinne, en tänkande varelse.

Nog om detta, här skallras det åt ett håll och läses bibeln åt det andra. Gubben och jag bor ungefär mitt i, det känns ju betryggande.

Tiggaren i byn har jag inte sett på några dagar, han som suttit utanför ICA i flera år nu. När han är på välbehövlig semester från kölden, så brukar det sitta någon annan där. Är faktiskt lite tomt när han inte är där, han har blivit som en slags inventarier.

Kan inte låta bli att undra om han kanske är sjuk, han är ju ganska gammal, samt att han måste ha någon neurologisk åkomma, då han skakar.

Inte heller har vi hört något om den där fibern vi skulle få nedgrävd. Det skulle ju sätta igång snart, men ingen av oss har hört ett jota. Informationen är minst sagt bristfällig. Börjar misströsta ibland.

Vi hankar oss fram med det mobila, räknar GB och står i.

Tänker ibland om mina föräldrar skulle varit med och upplevt detta, att kunna sitta och betala räkningar från en mobiltelefon, det skulle nog ha gjort stora ögon.

De stod ju på posten i långa köer och lämnade fram räkningarna, samt fick små lappar tillbaka, att de var betalda.

Nu finns det ju inte ens någon post, ännu mindre att folk kommer med räkningar och får små lappar.

En annan sak med våren, det är kattkisslukten. Alla år vi varit här så kommer den odören. Ett par år har vi faktisk varit förskonade, men nu är den där igen.

Okastrerade hankatter som går i gårdarna och sprayar sin hemska lukt.

De gör bara det som är naturligt, de är ju inte ute efter att vara onda på något sätt. Men de ställer till det, för våra katter, när de ska slåss, samt gör oönskade kattungar.

Så tummen ner för kattägare, som inte bryr sig med att kastrera sina hankatter.

Har ett hus här tvärs över, där är en kattkoloni, massor med katter, stora tjocka, för de får köttfärs och räkor. Samt den bästa kattmaten, men ingen bryr sig om att de förökar sig. Det blir inavel och det kan även bli sjukdomar, de lär ju knappast vara vaccinerade heller.

Ska ta vår lilla katt Moy Moy och kastrera samt vaccinera honom snarast, innan han får gå ut och se på den stora vida världen.

Tillsvidare är han inne och mördar krukväxter, vi måste försöka se till, att de flesta överlever hans första år, sedan brukar det lugna ned sig.

Kattungar skrämmer ihjäl krukväxter, var det någon som sa. Håller fullkomligt med.

Jag kan inte vattna utan att han är där och ska hjälpa till och bita lite i dem, så att de piggnar till ordentligt. Eller så leker han med dem, så att de åker i golvet.

Har Googlat på detta fenomen, dubbelhäftande tejp är kattungsägarens bästa ägodel. I alla fall första året.

Annars så växer han så det knakar, tonårsgängligheten har tagit över det kattungssöta. En riktig slyngel är han ibland, samt att han inte vill lära sig, att inte gå upp på spisen. Han vet, men testar hela tiden gränsen, för vad matte kan stå ut med. 

Förra kollegan var här för några dagar sedan, hon sa hon skulle kunna ha hundra kattungar, men det tror jag inte någon, skulle komma ut med sinnet i behåll, om de hade. En räcker så bra så.

Våra tre rådjur, de är här mest varje dag, det bådar ju gott, då är ingen lo här och jagar. Fast vi tyckte vi såg spår av den igår, när vi gick runt byn, riktigt säkra är vi inte, men de finns nog.

Är aldrig något jag tänkt på under de här åren i stugan, först nu, när vår katt blev tagen, då insåg vi att de faktiskt smyger omkring.

Förut har räven varit den som varit jägare nummer ett, någon som kan ta en liten kattunge, nu har vi lon, som inte drar sig för att mumsa i sig stora vuxna.

Sånt är livet på landet!

Vårvinter vid stugan

Gumman vädrar vår. Jag går ut på logen och sniffar, trots att snön ligger djup så luktar det vår i luften.

Det är en doft som inte är en doft, går knappast att göra en parfym av och kalla den för ”Vårvinter”.

Snart kommer också snölopporna, katterna ligger i sängen och de kryper ur deras päls och biter mig. Då är det vår. Det ska klias då.

Nu går ju inte yngsta katten Moy Moy ut ännu, han regerar i sängen, så i år blir det väl knappast några röda kliande bett.

 Han blev väldigt rädd för mig i morse, han var på golvet och jag svingade benen över kanten på sängen och satte mig upp. Det var vid sextiden, då tycker katterna att jag sovit klart, de sätter igång och bråka i sovrummet, omöjligt att sova vidare.

Han tittade på mig en sekund och sedan sprang han ut ur rummet, den andra katten följde efter i tumulten, han hade inte sett mig, men tyckte det var lika bra att springa ut han också.

När jag gått upp och gluttade ut i hallen, då satt Moy Moy där och tittade förskrämt på mig. Jag pratade lite, då slappnade han utav.

Kände på håret, det stod upp efter nattens kuddövningar, undrade om det var håret som skrämde honom, katterna brukar normalt inte be mig kamma det innan jag kliver upp, ifall de skulle blir rädda.

Konstigt var det i alla fall.

Annars verkar folk prata om ”Mellon” och skidtävlingar, vi ser varken det ena eller det andra. Igår såg vi en bra norsk film, inte ofta vi ser norska filmer, men den här var, citerar gubben, en feelgood film.

Jag brukade se ”Melodifestivalen”, som den hette förr, då det var en kväll och en tävling, då det var artister jag hört talas om.

Nu känner jag inte till nästan några av dem, det är yngre krafter som tagit över, folk som gjort sin debut på nätet och annat som jag tycker verkar lite konstigt.

Kanske skulle jag lära känna dem om jag tittade, men väljer att låta världen utanför stugan gå sin egen väg, jag kan inte ha någon kontroll på artister längre.

Jag föredrar att se på kloka gubbar, som har svaren på livets gåta. En han är i Indien just nu och har online flera timmar per dag. Sånt som andra skulle tycka var urtrist att lyssna på, där folk ställer frågor om att nå upplysning. Han svarar kloksvar.

Med upplysning menas inte att vi ska lära oss allt som finns, med upplysning menas med att vi ska gå in i vår kärna av medvetande och släppa alla tankar om oss själva och vilka vi tror vi är.

Det låter bra det tycker jag, andra skulle säkert somna efter fem minuter, de är inte intresserade i mer än att må bra vissa dagar och kunna handla andra, för att sedan må bra någon dag till.

Handla eller shoppa, som de yngre kallar det, är säkert kul, om man vill må bra en liten stund. Själv så blev jag jätteglad när jag shoppade min bil, är fortfarande glad över den.

Dottern kallar för övrigt allt för shopping, även när hon går på ICA.

Ingen shoppade på 50 och 60-talet, vi handlade. Mamma släpade iväg mig till Gamla Stan och där skulle vi handla vinterjacka, det var den stora kapp och jack gatan i Stockholm, Västerlånggatan.

Fick man inte tag i något där, så var det inte lönt att gå till något annat ställe. Kappaffärerna låg vägg i vägg, där fanns allt man kunde önska.

Idag är de också ett minne blott, idag är det den stora turistfällegatan, tingeltangel ligger vägg i vägg, där kapporna hängde på sina krokar.

Många som kommer till Stockholm, de går från Hötorget nedför Drottninggatan och till Gamla Stan, that´s it.

Eller så förirrar de sig över Kungsgatan och uppför Drottninggatan en bit. När den sedan slutar vid toppen av backen, så vänder de neråt igen.

För en del år sedan, så tog jag kollegan på en riktig rundtur, hon kände bara till de där stråken, jag tog henne runt på helt andra ställen. Vasastan, Södermalm, valde inte Kungsholmen, tycker själv att den är lite småtråkig.

Sen shoppade vi inte en enda grej, vi bara gick. Hon är liksom jag, inte intresserad av att gå in i affärer. Så det passade bra.

Här shoppar vi inte mycket, det blir i så fall på ICA i byn. Eller på byn som de kallar det här, jag kallar det i byn. Ska upp på byn, säger de också, de där hälsingarna.

Nu har vi bott här i skogen i snart 27 år, tänk vad åren går fort, jag var ganska ung när vi flyttade hit, gubben var kille och i samma ålder som hans barn är nu.

Snart kommer pensionärstidningen i lådan här uppe vid vägen, vet inte riktigt hur jag kommer att känna då. Fattar det nog inte riktigt.

När jag var ung, så var pensionärer några, som gillade hembakat och lyssnade på dragspel. Det var i stort sett allt, trodde jag då i alla fall.

Snart är det riktig vår, den gamla hippien har överlevt ännu en vinter!