Adventsfunderingar

Gumman ser på Internet. Jag ser just nu på en dokumentär på SVT play, den handlar om när Bhutan fick TV och Internet helt nyligen. Kungen beslutade att införa det, i det lilla Shangrilariket i Himalaya , där bruttonationalprodukten mäts i lycka. De är de sista på hela klotet som ska med, fast jag tror nog inte urbefolkningar i Amazonas har någon uppkoppling, eller TV, de heller. Fast de är ju inte heller ett land, resten av Brasilien är ju med, så det räknas väl inte.

Hör om småbarn som kan spela spel på mobiler vid ett års ålder, om det är bra eller inte, det får framtiden visa. Föräldrar skaffar surfplattor till blöjbarn, undrar lite vart det är på väg. Fast jag har ju en jag också, så jag ska väl inte säga så mycket.

På min tid så samlade vi på filmstjärnor, då hängde jag med i kortsamlandet, gjorde vi inte det så byggde vi kojor ute, var det dåligt väder så byggde vi kojor inne. Stolar och filtar kunde bli till en mysig grotta, när den var byggd,så satt vi där inne och sög på en femöres karamell, eller tvåöres.

Vi kallade korten för filmisar, det var mest sådana som var stora redan på fyrtiotalet. Kommer ihåg Roy Rogers och hans vita häst Trigger, Clark Gable, Doris Day och Elvis var med på ett hörn. Vi hade buntar med gummisnodd runt, tog ut dem på rasterna och bläddrade och jämförde. Ibland bytte vi bort två inte så kända, mot en åtråvärd kändis.

Var det inte filmisar så var det bokmärken, de stoppade vi i cigarrlådor och jag kan än idag, känna doften av dem, inte av cigarrerna, utan bokmärkena.

Sedan vek vi serietidningar och stoppade ned märkena vi ville bli utav med, dubbletter och andra, i sidorna och någon kompis fick stoppa ned handen i tidningen och ta det märket till sin samling. Ibland hade man tur, fick extra fina änglar med massor med glitter i från någon annans tidning.

På gott och ont är allt det borta, inga ungar samlar väl filmisar och stoppar ned bokmärken i cigarrlådor, ingen röker cigarr nu för tiden, så det är ont om lådor.

Utvecklingen går framåt och i vissa fall bakåt, vi har tiggare i byn, har väl inte hänt någonsin i byns historia.  Hade någon sagt för fem-tio år sedan att vi skulle ha två tiggare framför byns ICA, då hade vi nog alla skrattat.

Där sitter de, två stycken, på varsin sida av ingången, först var det bara en, han dök upp för några månader sedan. Kollegan som råkade handla just då, hon såg hur han blev bortmotat av affärsinnehavaren, han satte sig då vid sidan, på trottoaren vid busshållplatsen. Sen har han suttit där varje dag på den kalla trottoarkanten. Nu i veckan när det blivit kallare, då satt helt plötsligt på en vit plaststol. Om den kommit dit av någon landsman vet jag inte, eller att någon givit honom den.  

Har sett en karl som är där och pratar deras språk med honom, han är mer lättklädd, antar att det är han som kör runt och placerar ut alla tiggare, morgon och kväll. De kan ju inte dimpa ned från himlen. 

En dag regnade det häftigt, han flyttade sig lite undan för undan, så att det inte skulle bli så direkt och satte sig vid ingången. Där finns det ett litet tak, innehavaren av affären insåg väl då att de inte kunde köra bort honom igen. Lagen säger ju att det är tillåtet att tigga i det här landet, samt att platsen utanför en affär är offentlig, nu har han mutat in sin plats.

För någon vecka sedan så satt där en till, placerad bredvid en skylt på andra sidan dörren. En yngre kvinna med rätt så mycket make up, hon har ingen plaststol, utan sitter på marken. Hon sitter lite bakom skylten, som för att inte inkräkta på mannen i plaststolen. Antar att han tycker att det är ok, han har ju inte kört bort henne, de delar. 

Där sitter de med uttryckslösa ansikten och den obligatoriska plastkoppen framför sig. Hela dagarna, utan att de verkar prata eller göra något annat. Tycker att de är begåvade med en stor portion tålamod.

Jag tycker att det är sorgligt att folk ska behöva sitta och tigga år 2014, landet där de kommer ifrån får miljarder av EU, de ska ta hand om sina medborgare. Fast de är ju bara romer, ett folk med lägre status än en skabbig gatuhund. Helt plötsligt har det blivit vårt kollektiva samvete.

Vi andra, vi handlar ihjäl oss där inne i affären, bär ut kassvis med mat, nu är det advent, snart jul. Jag får dåligt samvete och känner mig som en bov varje gång jag ska passera de där två. Har ju oftast inga pengar, de tar nog inte kort. Känns lite som om att börjar jag att ge, så måste jag fortsätta. Som att börja mata hemlösa djur, när man är på semester till ett varmare land. Jag passerar dem nästan varenda dag, om jag så bara ska posta brev efter jobbet, eller ska in och handla lite mjölk.

Något måste göras, de kan väl inte sitta och frysa ihjäl när det blir tjugo grader kallt. Det är inte mänskligt det här. Vi kan väl inte heller börja ta hem dem i värmen. Ett verkligt dilemma har det blivit för mig i alla fall. Pratade med kollegan, hon känner inget speciellt när hon passerar, har väl blivit van, hon som bor i stan och sett dem mycket längre. Hoppas jag inte blir så luttrad, fast jag befarar att så kommer det att bli, jag måste för min egen skull sluta bry mig, de finns ju i hundratal, tusental.

Så har jag sagt mitt i denna fråga, de är ju människor de med, med samma känslor och funderingar som vi. Kanske de skulle ta sig lite påhugg, skotta snö till vintern eller något. Till dess sitter de där och påminner oss, om att vi har det förbaskat bra i våra bekväma varma hem, med överflöd av allting.

På tal om överflöd, vi kanske ska få fiber i stugan. 100 MB in och 100 MB ut, vi kommer inte att hinna se sidorna som fladdrar upp i datorn. Att olagligt ladda ner en film kommer väl att ta några sekunder.

Byarna här på landsbygden har bildat massa små föreningar, EU miljoner är likt julklappar till fördelning av fiber, för oss landsbygdsfolk. Lika kostnad för alla, man kan alltså bo en kilometer in i skogen och få samma kostnad, som en som bor vid vägen. Grävt och klart rätt in i husen.

Har anmält vårt intresse och så har många andra i byn vad jag hört. Återstår till våren för att se hur det hela artar sig. Blir det en rimlig kostnad runt ett par tusen så hoppar vi med. Annars får det vara.

Blir det inget så får jag väl börja samla på filmisar igen, de är väl kult vid det här laget. Om det ens går att få tag i några.

Sanndrömmar och några spöken

Gumman ser ut genom fönstret. Idag kom vinterns första snöflingor dalande, det är väl helt ok, för vintern kommer normalt i morgon. Läste det på en av mina vädersidor, den 23 november kommer den till Hälsingland.

Katterna är lite kalltassade och tycker att en minusgrad är lite väl kallt om trampdynorna. De vill inte vara ute någon längre stund. Nu ligger de som två jättelika kanelsnurror och sover i varsin fåtölj.

Drömde om Göran Persson i natt, förundrad hur drömmar kan vara. Han är ingen person jag hört eller läst om på länge.

I alla fall så fanns han där i sin något runda kroppshydda och jag var tydligen väl bekant med honom, eftersom han fick sig en kram.

Hade nog fått till det lite fel i den där drömmen, för jag frågade, hur han trodde att regeringen skulle sköta sig. Tyckte det var lite konstigt, när han sa att de skulle klara upp allting galant.

Att han som moderat (ja, han var moderat i drömmen), tyckte att den sittande regeringsmakten var helt ok.

Att tyda drömmar kan vara svårt, speciellt sådana, när partiledare byter färg men inte kropp. Nu tror jag inte att Göran Persson tänker hoppa över blockgränserna och byta, men man vet aldrig. Då är jag en sanndrömmerska.

Har haft några sådana genom åren, riktigt läskigt är det. Vet inte om jag berättat om det förut, men tar väl risken att upprepa mig och ta det en sväng till.

För en del år sedan så var jag nere i Västerås hos faster, en natt hade jag två drömmar, som sedan skulle visa sig vara sanna.

Den första var att dottern tagit min häst och ridit ut, hästen skenade ner i diket med henne, men hon satt kvar och fick stopp. Den andra var att gubben kom emot mig och sa att bilen (på den tiden hade vi en röd Peugeot) var sönder.

Tänkte väl inte mer på det, stannade ett par dagar där nere och sedan begav jag mig till Hudiksvall med tåg. Väl framme vid stationen, så stod jag en lång stund och väntade på gubben som aldrig kom. Efter en evighet kom han gåendes, han sa.

-        Bilen startar inte, jag parkerade vid kyrkan och kommer inte därifrån.

Det var faktiskt lite surrealistiskt, att stå och höra på sådant som jag kom ihåg från drömmen. Sedan kommer jag inte ihåg hur vi lyckades ta oss från stan, men vi fick nog hjälp att starta bilen och kom hem i alla fall.

Väl hemma kom dottern, hon sa.

–       Jag tog Ljusa (namnet på min häst) och red uppe på vägen, hon är läskig för hon skenade ner i diket med mig. Jag tänker inte rida henne igen.

På mindre än några timmar så var bägge mina drömmar sanna.

Nu duggar det inte tätt med sanndrömmar, det skulle inte vara kul. Men jag undrar vart de kommer ifrån? Är det så att man kan snappa upp vad som ska hända i framtiden, fast det inte har hänt. Saker som händer just då är mer logiskt, inte riktigt logiskt det heller om jag tänker till. Men saker om framtiden, är rent ut sagt lite spooky, om jag får svänga mig med lite svengelska.

Fast chansen att se Göran Persson som moderat, hör knappast till någon sanndröm. Vad den betyder för mig har jag ingen aning om.

Mamma hon drömde om döda människor, de kom och sa massa saker till henne.

Hennes mamma kom och sa, att hon trott fel när hon levde. Hon var ett Jehovas Vittne och de talar ju om, att endast de ska uppstå på nytt, i någon slags värld där alla ser ut som Elvis och lejon har blivit vegetarianer och gosar med antiloper.

Hon hade plötsligt upptäckt efter döden, att alla hade lika stor chans. Alla fanns kvar och hon hade gått ett helt liv och trott annorlunda. Hon hade i alla fall artigheten att tala om det för mamma, det tycker jag vad bra gjort. Man ska kunna erkänna sina misstag.

En gång så drog de av mamma täcket, hon kämpade på i ena änden, en okänd drog i den andra. Nu var det ingen dröm, hon var vaken. Nu vet hon inte vem som spelade det sprattet, hon såg ingen i alla fall.

Själv skulle jag inte tycka, att det var särskilt lustigt om det hände mig. Är lyckligt förskonad från andeskämt, av alla de slag.

Stugan är inget spökhus, finns inte en tillstymmelse till något oknytt här. Fast folk säger att det kryllar av vättar och gamla tanter.

Har en vän som är medium och hon påstod att det fanns en gammal tant här, hon hade följt efter henne i huset och ville väl ha kontakt. Vi som bor här är ju stendöva för sådant. Kanske var det mamma som tröttnat på att spöka runt mig, jag ser ju inte henne i alla fall.

Var på en kurs en gång med en av Sveriges bästa medium, han talade om för mig att min mamma har försökt ta kontakt med mig upprepade gånger, jag var tydligen ett hopplöst fall, för jag har då inte märkt av henne.

Men som det är sagt. Man måste tro för att se, man kan inte få se för att tro. Ligger något i det. Kanske ska jag tro lite mer.

Snöflingorna fortsätter att dala, snart är marken vit.

  

En liten kattblogg

Gumman gillar katter. Igår var gubben och jag och tittade på massor av fina missar. Vi var på kattutställning, det är säkert 35 år sedan jag sist var på en. Men det verkar inte ha hänt så mycket med kattfolket under den tiden, de är sig lika.

De pyntar kattburarna med samma puttenuttiga filtar och små sovkorgar i gulliga färger, rosa, blått och lila. De borstar och sprayar pälsar, pratar orättvisa domarbeslut, dricker kaffe, eller bara sitter där utanför buren och ser uttråkade ut.

Däremot katterna har förändrats en hel del, en del till det sämre om jag får tycka till.

Vad det gäller katterna, så sov de flesta, en del så väl ihoprullade, att vi inte så vad som var fram eller bak på dem. När katter inser att det inte går att komma ur buren, då lägger de sig och sover. Katter tar det med ro, de har något slags filosofiskt lugn som gör att de anses opersonliga, speciellt av hundmänniskor.

På hundutställningar är det fart och fläkt, på kattutställning är det bara en bunt sovande hårbollar.

Vi såg i alla fall några stycken, en del så sockersöta att jag nästan fick upp gråten i halsen. Andra såg ut som om ET hade varit med och avla fram dem, stora fladdermusöron och smala ansikten. Om ni har sett de klassiska teckningarna av utomjordingar, då kan ni tänka er.

På fyrtio år har perserkatten tappat nosen, idag är den helt borta, hemskt tycker jag, underbart tycker kattavlarna. Siamesen är tanigare än någonsin, öronen har fördubblats i storlek.

Fastnade för en jättekatt med tofsar på öronen, Maine Coon heter rasen och tillhör den rasen som får vara stor, ju större desto bättre, såg det ut som. Han låg där som ett lodjur och tittade på oss med upphöjt lugn.

Det finns inget djur som kan få mig att känna mig så idiotisk som katt. Som kattälskare och människa så försätter jag rösten till något slags ljust babyspråk, när jag konfronteras med katter.

När jag böjde mig ned och jollrade lite försiktigt med jättekatten, då tittade han bara på mig med stadig blick, summerade i sitt huvud att den där människan var lite bakom flötet och ändrade riktning på blicken.

Gubben gillade Bengalkatterna, som små minileoparder låg de där och plirade ut på oss.

Så människan de avlar fram den ena rasen efter den andra, de ändrar utseende och fixar till det, ibland tycker jag att det går för långt.

Det handlar till slut inte om katterna längre, det handlar om prestige och ego, katterna bryr sig ju inte, de är bara katter.

Dyrgripar som badas och borstas, sitter inne hela sitt liv, för att de är för dyrbara för att få ett kattliv ute.  Katter klarar ett liv i en lägenhet om de inte vet något annat, varje katt ska ha minst 8 kvm att röra sig på, då är det ok. Så säger människan utan att fråga katten.

Antar att våra katter i stugan, lever i någon slags himmelrike för en katt, de får gå ut och in som de vill, vi är där som dörrvakter, gubben och jag. Håller upp, säger varsågod, katten stannar i dörrhålet för att först se vilket väder det är, ibland vänder de och går in och äter en bit igen, några minuter senare får vi öppna dörrar igen.

Ingen trafik i närheten, bara den vilda naturen vid knuten, möss i övertalighet, samt inte ont anandes fåglar som pickar solrosfrö.

Vi matar fåglarna varje vinter, har hört om kattfolk som inte gör det. En och annan går åt men majoriteten överlever och kan skaffa sig nya ungar nästa år.

Sen är det ju så, att raskatter är inte så streetsmarta som bondkatter, något har avlats bort. Fast en katt är alltid en katt innerst inne, fånga möss är det roligaste som finns, samt patrullera av reviret, det ska göras varje dag.

Våra katter, skulle däremot inte klara en kattutställning särskilt bra. Först en skräckfärd i bil, sedan främmande dofter, okända människor och ännu en bur. De skulle heller inte vinna några medaljer, de följer inte rasstandarden för huskatt, någon av dem.

Det finns egentligen ingen standard att fylla, de kan se ut hur som helst huskatterna, men de ska vara hela och rena, samt gilla utställningar och vara lugna. Hela är de, rena tycker jag att de är också, fast vi har aldrig badat dem, vi är måna om våra liv gubben och jag. Att starta tredje världskriget i badrummet är vi inte intresserade av.

Allt stupar på den tredje standarden, de är livrädda för främmande människor. Om någon råkar komma till stugan så vågar de sig inte in, den äldsta börjar bli lite modigare nu, men köttbullen (han har en rund kompakt kropp), den yngre, han är lika rädd som den äldre var i hans ålder. Förhoppningsvis växer han också ur det när han blir fyra, fem år.

Det beror nog på att de sällan ser andra folk än gubben och jag, kommer det hundar så ser vi inte skymten av katterna. När vi lånade dotterns hund, då såg vi ingen katt på tre dagar.

Så någon utställning för att tillfredställa mitt ego, det får vara. De trivs i det fria med Buddha under pilträdet.

Nu ska de sova sig igenom vintern bägge två, samt komma ut hela och rena, när vårsolen börjar skina på stugan igen.

Och så var det söndag igen

Gumman kollar försäkring. Nu är det dags igen, bilförsäkringen går ut i januari nästa år. Jag är ingen trogen kund precis, byter försäkringsbolag nästan varje år.

Har insett att det finns mycket pengar att hämta i rätt bilförsäkring, kan jag tjäna en hacka så gör jag det. Tittade just på ett nytt försäkringsbolag, den försäkringen är 1 500 kr billigare per år än den jag har för tillfället. Så det är bara att slå till, kolla olika självrisker, kolla också att djurkollision ingår, sen byter jag.

Känner ingen i min bekantskapskrets som håller på så, antar att jag inte är ensam i detta avlånga land, som är om sig och kring sig när det kommer till försäkringar.

Har ännu inte kolliderat med mer än en liten fågel, men det skuttar kring större djur på våra vägar och skulle jag råka på ett sådant när jag kör min halvmil till byn, då är jag försäkrad. De är smarta de där försäkringsbolagen, de har inte djurkollision som en ingrediens i sina försäkringar, den får man oftast ta utom.

Hörde att det kommit vildsvin till våra trakter, börjar de springa omkring överallt, så är chansen större att jag ska behöva utnyttja just den biten. Nu är jag inte ute och kör när det är mörkt, det är väl då de flesta djur rör på sig antar jag.

Jag ser inte att köra i mörker, en del vill göra sig lustiga och säger att jag har väl strålkastare på bilen, ja visst, det har jag.

Men problemet ligger inte där, det är när jag får möte som jag inte ser ett dyft.

Så för att undvika det problemet, så kör jag inte så mycket under den mörka årstiden, snart är det mörkt mesta delen av dagen. Då är både jag och bilen parkerade.

Annars så håller vintern på att göra sitt intåg, grannen har tagit in sina får, de gula stolparna står kvar som en påminnelse att det en gång var sommar. Jag undrar när han tänker ta in dem också, rådjuren tror att det sitter tråd kvar och kommer inte ut på åkern för att beta som de brukar. Ett litet störningsmoment i min lilla del av världen, men är störningen inte större än så, då går det väl an.

Katterna är inne mer och mer, Dudde växer så det knakar, han är säkert uppe i fyra kilo nu, med den mjukaste päls jag någonsin haft på någon katt. 

Gizmo ville inte äta i går morse när han kom in, de brukar alltid sätta sig och knapra kulor när de går förbi kattskålen. Då blev det ett par oroliga timmar, jag vet att när ett djur inte äter, då är det inte bra. Men den tillfälliga magåkomman gav med sig och när han gick förbi kattskålen och satte sig och knaprade, då kunde jag slappna utav.

Annars är söndagar, som det är just idag, ganska tråkiga. En enda lång väntan på att veckan ska börja igen, en dag då jag inte har riktigt klart för mig vad man ska fylla den med. Vi brukar städa, gubben och jag, det brukar också ta emot att tänka på det, men när vi väl satt igång så brukar det gå som en dans. Som så mycket här i livet, är tanken på saker och ting oftast besvärligare än själva utförandet.

Gubben har nog fått en släng av tonårssjukan, han har vänt på dygnet, antar att det inte gör något, men jag får kolla ibland så att han lever när han ligger där och sover under täcket. Vi har väl kommit upp i den åldern att vi måste kolla det.

Han trodde att jag hade kolavippat, när jag hade sovmorgon en gång för länge sedan, då råkade han stiga upp tidigt för en gångs skull. Jag sov alldeles ljudlöst utan att snarka, han ropade på mig, orolig för att jag somnat in på riktigt, för alltid.

Vårt renoveringsobjekt sovrummet, det går så sakteliga framåt, det är bara lite lister som ska upp runt fönster och dörr, sen ett golv på och sedan är det klart att flyttas in i igen. Det tog nästan ett år, men vi blir inte utan jobb, det finns en uppsjö av nya renoveringsobjekt i stugan. Antar att det aldrig blir klart, charmen med att vara husägare.

Förr när jag bodde i Stockholm, då var söndagar antingen biodag, eller en dag då vi gick på museum. När min kusin från Norge bodde här, då var vi på Nordiska Museet nästan varje söndag, vi kunde alla gamla grejor och dräkter utantill. Var vi inte där så åkte vi ut till Frescati och gick på Naturhistoriska Riksmuseet, fullt av gamla dammiga uppstoppade djur och skelett av dinosaurier. Det lärde vi oss nästan utantill det också, en gång hittade vi skelettdelar utanför på baksidan, vad vi gjorde där bakom det vet jag inte. Men vi tyckte det var jättespännande att få gå in igen och knacka på dörren till ett kontor och meddela att delarna låg spridda utanför. Kanske var det från någon utdöd dinosaurie, kanske skulle vi få hittelön. 

De tackade oss så mycket, lovade att undersöka saken, kusinen hade ringt någon vecka senare och undrat, vi fick ingen hittelön. Det var inte från någon gammal utdöd dinosaurie, bara en skelettdel från en ko de skulle kassera, några skator hade råkat få tag i den och spritt kring på baksidan. Så slutade den spännande historien. 

Biodag var inte matiné för min del, gick någon gång på den, men jag tyckte det var mest högljudda barn som visslade i biobiljetten, även om jag själv var barn, så var jag inte så överförtjust i andra. De förde mest massa oväsen, de var inte samlade och verkade inte ha några hämningar, kanske för att de var just barn.  

Mest spännande var om jag råkade komma in på över 15 år när jag var 13. Barnförbjuden film var bäst. Vet inte om det finns barnförbjuden film nu för tiden, förbud är väl inte den här tidens melodi, idag kan barn se både det ena och det andra på sina datorer.

Kommer också ihåg att det var barnförbjuden film på TV, då fick jag inte se, den var för mig förbjuden. Undrade länge vad de kunde innehålla som vi barn inte fick ta del av, längtade efter att bli vuxen och se hur mycket barnförbjudet som jag ville.

Antog att alla vanartiga barn hade sett på barnförbjudet, därför var de så vanartiga.

Antar att det ordet håller på att dö ut, kollar i Svenska Akademins ordlista och ser då att det inte finns någon förklaring till ordet.

Vanartiga barn finns inte längre, de har fått bokstavskombinationer istället, eller för lite kärlek överhuvudtaget, som straff för det så sattes de förr på anstalt. Så blev de ännu vanartigare och så var karusellen igång, en karusell som vi andra som inte stämplades som vanartiga, inte förstod oss på. Tiden har förändrats och vi med den. 

Ha en bra söndag!