Vispgräddedieten med ost i fickan

Gumman motionerar. Nu är mitt gåband på plats, har nyttjat det två gånger och insett att det är mycket motion för kroppen.

Som att gå i uppförsbacke, vi köpte inget elektriskt, kanske är det lättare och kanske lutar det inte uppåt. 

Klarar en kvart åt gången och inser att min kondition är i botten. Fast det är lätt som en plätt att gå ut och gå på vägen, där det inte lutar uppför så mycket. Men det gör jag ju som bekant inte. 

Det här är som powerwalk i slowmotion.

Muskler ömmar och jag knotar.

Katten Sixten som jag trodde var på dödens rand har börjat äta igen och är ungefär som han var innan han blev så sjuk i förra veckan. Han hade väldiga smärtor i magen och blod kom ut ur baken på honom. Trodde inte att han skulle överleva många dagar, insåg att jag skulle vara tvungen att agera domare över liv och död och kalla på veterinären. Hon skulle ge honom en sista spruta.

Staven som jag använder för att kurera folk använde jag också på honom, jag snurrade i vild förtvivlan hela fredagen. Lördagen blev det en gång och resten av dagen spenderade vi på IKEA.

När vi kom hem på kvällen så åt han igen och igår hade han svept i sig en liten burk kattmat och massor av ost.

Så nu tänker jag inte agera domare på ett tag, jag låter honom få leva sin sista tid där på köksbordet och vifta efter ost. Sitta i fönstret i köket och titta ut, dricka vatten ur sin gröna platsmugg i badkaret. Så länge han äter och inte magen krånglar för mycket så gör jag ingenting.

Har svårt för det tidsbestämda, har inte svårt för döden men att sätta en tid när någon ska dö det klarar jag inte av.

Det har nog att göra med att det sattes en tid när min mamma skulle dö, det bestämdes en morgon att klockan två på eftermiddagen skulle de stänga av respiratorn och hjärtat skulle stanna efter en tio minuter ungefär.

Jag sneglade på klockan hela dagen och räknade ned hennes livstid. Nu hade hon bara en timme och en kvart kvar att leva o.s.v.

Lika känner jag med katten, jag har inget emot att han skulle somna in i sömnen och avsluta sitt kisseliv, men tidsbestämma det går inte.

Men nu lever han idag i alla fall och jag snurrat på med staven och hoppas.

IKEA är ett märkligt fenomen. Det finns ett varuhus snart i vartenda land på denna jord, kanske är det lite högt räknat men det dröjer väl inte länge.

De försökte öppna ett i Indien för ett tag sedan, indier skulle inte sitta på golvet längre, de ska sitta i Ektorp eller Klippansoffor och ha sitt altare i Billybokhyllor.

Nu blev det inte så för Indien krävde att 30% av det som såldes i varuhuset skulle tillverkas i Indien och det vill inte IKEA. Stå på er indier.

Vi andra gillar IKEA, i Milano visade en kvinna stolt upp sin fåtölj hon köpt där.

De gillar möblerna men jag tror de har lite svårt för köttbullar, brunsås och lingonsylt.

De serverar samma mat som de gör här i Sverige, låter lite konstigt. De köper sillburkar och tar hem, öppnar burken och tar sig en bit.

Sill är inte så gott ensam, det ska vara potatis och gräddfil till, italienarna slänger sillburken och tycker att svensk mat är pyton.

Tänk er en värld där varenda hem var möblerat med IKEA möbler, de är för mig skandinaviska och jag har svårt att se alla folkslag gilla vår inredningsstil.

Har märkt på alla köpahusprogram från England som jag följer att en viss säng från IKEA är populär, den finns inte längre i sortimentet men måst ha varit en storsäljare. Dottern har en likadan.

För närvarande så går gubben och jag på kost utan kolhydrater, första dagarna så hade jag lite ont i huvudet men det rätade ut sig. Problemet är när vi ska ut på vift, allt är ta mig sjutton kolhydrater ute i världen. Det är väl bara sallader som går an.

Har gått ned två kilo på två veckor på massor av vispgrädde, gräddostar och majonnäs. Nu har vi inte enbart ätit det men, jag har blivit en baddare på att hitta på mat utan varken ris, pasta, potatis, mjöl, socker och annat smått och gott i.

Nu håller jag på att berätta om IKEA färden och det gick till följande att jag visste att vi skulle vara borta en stor del av dagen, som sedan visade sig vara hela dagen.

Läste någonstans på en sådan där lågkolhydratssida på nätet att det var bra att antingen ha nötter eller ost med sig. Kände inte för att ha fickan full av mandel så jag köpte Babybell ostar. För er som inte vet vad det är så är de små runda med rött plastomslag. De är goda och feta.

Perfekt att ta bort plasten och poppa en ost i munnen när man känner sig lite hungrig och trött. De mättar och håller blodsockret på en stabil nivå.

Det blev svårt en bit in på IKEA besöket, dottern och nya mågen skulle provligga sängar och jag var tacksam att det fanns sådana för gamla mamman att låtsasprovligga. En ost och vi travade vidare.

Dagen flöt på och vid halv femtiden gick nästa ost i oss. Vi var då och storhandlande på Willys, där gick vi bland maten med två ostar i magen och seglade skickligt förbi den doftande brödavdelningen, allt godis och annat smått och gott. I vår vagn låg det mest grönsaker och kattmat, inte en godsak, inte en enda ynka kolhydrat. Suget efter kolhydrater och sött var som bortblåst.

Väl hemma vid sjutiden på kvällen stod jag och rörde ihop en äggröra med grädde i, till den en vegetarisk biff.

Så att handla en hel dag med två små ostar i magen går det också. Inte ens på gränsen till självplågeri var det.

Tänker prova dieten en vecka till och har jag då gått ned ett kilo till så har jag bara sju kvar att ta utav. Återkommer med rapporter om vispgräddebantningen och katten Sixten om det råkar vara någon som är intresserad.

Ett bra kattliv

Gumman är ledsen. Gammelkatten Sixten 16 år, börjar bli dålig och har sedan igår inte ätit och han verkar ha något i magen, men just nu sover han på badrumsgolvet och verkar inte ha ont.

Jag vet att jag borde ta hit en veterinär, men jag vet också att då ger hon honom en spruta och han får somna in för gott. Ett beslut jag inte tänker ta idag så länge han inte har plågor.

Kanske har han cancer, kanske det är bara att han är gammal och kroppen är slut.

Det är som med människor man håller av, jag väntar och ser om de finns något hopp, vill inte förhasta mig. Tycker att människor ibland har lite för bråttom att ta bort sina djur till de sälla jaktmarkerna.  Han har fått sig några doser av staven och vi väntar och ser.

Men det ser inte ljust ut.

Så här är livet, vi föds och vi dör. Han har haft ett bra kisseliv här i stugan och mycket ost har jag stuckit till honom när han suttit där på bordet och viftat med sin tass.

Ungkatten Gizmo är lite rädd för honom just nu, han nosar och undrar, vet att det är något som är fel. Han anfaller inte honom i plötslig leklust som han brukar.

Nåja, livet går vidare, det är föränderligt, aldrig samma.

Jag går från det sorgliga och byter helt ämne. Känner inte för att gräva ned mig i olustigheter.

 

Idag är det plusgrader ute, bara någon enstaka men ändå. Förra året såg jag att just idag så var det -27 här. Har hittat en vädersajt som även har förra årets temperatur och det är behändigt om man nu måste veta det.

Rådjuren äter sin havrekross, de kommer varje dag och mumsar. Ser dem från mitt fönster här i kammaren och det verkar vara tre stycken, en bock och två hindar.

Min oro över att deras magar inte skulle tåla krossen var obefogad, de verkar må bra.

Undrar vad VIP folk måste ha gjort för att just bli VIP folk? När höjs statusen så man kan få komma in på Arlandas VIP lounge istället för att trängas med kreti och pleti i den vanliga avgångshallen. På tal om Arlanda så tillbringade jag fyra timmar där i väntan på flyget till Milano.

Flygplatser är lika varandra, vilken del av världen man råkar befinna sig. Folk går planlöst omkring med sina kabinväskor eller så sitter de och pratar intensivt i mobiltelefoner i samtal som hörs vida omkring.

När jag tjyvlyssnar så verkar de mest vara affärssamtal, inget intressant. Men oumbärliga verkar de vara, instruktioner smattras i aldrig sinande ström.

Det här var i avgångshallen för reguljärflyg, säkert något helt annat i avgångshallen för charter. Svenne som ska till Thailand eller Kanarieöarna har lämnat jobbet bakom sig för en vecka eller två. Har nog ingen större lust att kontakta arbetet. Han sitter i baren och dricker svindyra öl, här ska det kostas på.

Ombord på reguljärflyg dricks det heller inte så mycket, det är folk som har en speciell anledning att vara nyktra när de anländer till nästa land.

Jag som vill sitta längst ut, fick två kostymitalienare bredvid mig på platserna längst in vid fönstret och i mitten. Vi växlade inte ett ord, inte heller en blick.

Jag kunde inte låta bli att snegla på de oklanderliga kostymerna och de fina klockorna. Insåg att de trodde på den livsstilen, såsom jag tror på min.

De fick små gräddpaket till sitt kaffe, små trekanter där man ska dra av en liten bit på sidan för att sedan kunna hälla ut innehållet. Han bredvid mig han hade svårt, det tog en stund innan han kom på att han skulle dra utav den lilla biten på sidan.

När han väl gjorde det så måste han ha pressat ihop trekanten och riktat den mot sig själv. Han fick grädde över hela fina kostymen. Vilken dumsnut!

Ett gäng var i alla fall glada, det var fotbollsfolk som skulle ned till Milano och se Zlatan joxa med trasan.

De drack och skålade och skrålade och hade party utanför toaletterna längst bak.

Så lite charterstämning blev det i alla fall, fast ingen applåderade när planet landade, kanske inte charterfolk gör det nuförtiden.

Förr gjordes det alltid. Fast aldrig på hemresan, ingen applåderade när de visste att semestern var slut.

Istället så slog alla på sina mobiltelefoner så fort vi taxat in, som på en given signal tog alla upp sina touchmobiler och stirrade på dem. Någon kanske hade försökt söka dem under de två timmar flygturen tog. Det gäller att inte missa något någon gång i det moderna samhället. Lite jobbigt verkar det vara för somliga, jag slog på min när vi fått våra väskor, helst skulle jag vilja slänga den åt fanders. Den blir mer som en boja än ett verktyg.  

Tillbaka till VIP pratet, jag undrar alltså när man kliver upp i status som människa från att vara vanlig dödlig resenär till att bli VIP.

Kan det vara efter att ha medverkat i någon dokusåpa? Tror inte det. Det tål att tänkas på.

Vem bestämmer att just du ska inhysas i VIP loungen? Är det du eller är det Arlanda?

Nu googlade jag på det och ser att vem som helst kan få komma till VIP loungen, bara men slänger upp ca 4 500 kr per passagerare. Då vet jag det till någon annan gång om jag skulle komma över en massa pengar och vill känna mig lite märkvärdigare än andra som människa. Alla borde vara VIP gäster, alla är lite märkvärdiga som människor.

Även grannen tvärs över, han är märkvärdig på ett sådant sätt att han äter kanin.

De har alltid haft kaniner i små burar på tomten. Där sitter de hela sina eländiga liv på galler. Sedan får de äntligen hamna utanför buren, för att bli dödade och hamna i grytan.

Dottern häpnade första gången hon hörde att han åt sina kaniner. För henne är det hus och gosedjur i första hand.

Nu tror jag inte att många i detta avlånga land äter kanin. Har faktiskt inte träffat någon mer än honom, fast det är väl inte det första man frågar när man träffar nytt folk. Min pappa berättade att många åt kanin under kriget när det inte fanns något annat att äta, det smakade konstigt sa han.

Så grannen är lite märkvärdig, han sticker ut från den stora massan. Men inte tillräckligt för att få VIP lounge på Arlanda.

Han skulle för övrigt inte tänka tanken att flyga iväg någonstans, han har gått där på gården i alla år med små utstickare till Hudiksvall och när han ska slå på stort, Sundsvall.

För över tjugo år sedan kom han och bror hans på att de skulle åka till Stockholm och titta på den omtalade Globen. Men den tyckte han inte var så märkvärdig.

Sedan dess har han inte varit där nere, Globen har han ju sett, det räcker.

Så livet är ömsom vin och ömsom vatten. Likt dyningar dyker sorger upp och avlöses av en dyning glädje. De kommer och går, mest varje dag.

Det är många som är sjuka och eländiga just nu, jag har klarat mig för jag har staven. Om alla hade en sådan så skulle nog sjukhusen få lite mindre att göra.

Jag har lyckats gå ned ett och ett halvt kilo på en ynka vecka. Låt mig se, om jag lyckas gå ned ett kilo veckan är jag smal som en vidja om tio veckor. Lagom till sommarsäsongen, men har inte så stora förhoppningar om det.

Men skam den som ger sig, jag ska köpa ett gåband imorgon, så blir promenaderna av. Om jag använder det och det tänker jag göra.

Samt att jag ska hålla tummarna att Sixten får ett värdigt avslut.

Tjockisens klagan

Gumman har tagit upp kampen mot det oönskade extra fettet.

Antar att det är fett eftersom det inte är muskler. Ister som ligger som ett skyddande lager kring hela min kropp.

Jag har alltid varit rädd för att bli tjock. Såg tjocka människor som misslyckade och olyckliga utan någon som helst karaktär. Nu är jag en av dem.

Inte för att jag har ett  BMI som är skyhögt, men det ligger där och pendlar mellan normalt och högt. Just nu är jag över gränsen, får väl pendla tillbaka till normalt. 

Det är inte så att jag plötsligt vaknat upp med alla de här kilona från en dag till en annan. Nej, de smyger sig på de rackarna. Smyger omärkligt på lite mer år efter år, hekto efter hekto.

Jag tänker på gamla faster som jag liknar, hon var riktigt rund ett tag. Nu är hon liten och tunn som en förtorkad kvist, så tur att hon hade lite att ta utav. Får väl tänka så jag också, blir jag sjuk så har jag lite att ta utav.

Är faktiskt en antigen eller filur jag, antingen äter jag och gör det utan censur.

Jag äter godsaker varje dag och stora måltider utan att tugga. Glufsar i mig som en gödgris.

Andra människor de verkar äta och hålla allt inom måtta, de som håller samma vikt år efter år, förutom de som är överviktiga. Ingen kan komma och säga till mig att tjockisar inte har ätit sig feta, en del försöker skylla på medicinska problem och taskig ämnesomsättning.

Kanske en av hundra tjockisar har något fel, de andra har tuggat sig till det.

Eller så pratar de om kraftig benstomme att de väger så mycket, men även jag vet att ben det kan inte lägga sig utanpå kroppen och bilda bilringar och tjocka magar. 

Så antigen äter jag allt som kommer i min väg, eller så tänker jag på minsta gnutta jag stoppar i munnen och springer benen av mig för att få tag i specialmjöl utan GI. Tänk så tokig man kan bli, men jag har lyckats förr så ta mig sjutton om jag inte ska lyckas nu.

Tio ynka kilo är ju inte så mycket, tio mjölkförpackningar.

Den här veckan gick jag ut hårt och tog bort varenda kolhydrat inom synhåll.Bara för att tala om för kroppen att här är något på gång, bäst att de skärper till sig.

Tror stenhårt på att det är kolhydraterna som gör oss feta. Svenska folket har uppmanats att äta lite fett sedan många år tillbaka. Det är mellanmjölk och lättmargarin.

Ändå har befolkningen blivit allt fetare, det är något som är fel här. Brödinstitutets slogan om sex till åtta brödskivor per dag, för att det fanns ett överskott på säd, den gjorde nog susen. 

Folk svällde av alla kolhydrater.

Nu tänker jag inte börja äta bara grädde och smör, utan ta det lite piano och blanda in mycket olivolja och sånt också. Eftersom jag inte äter kött så blir det så. Ägg är också en bra proteinkälla och garanterat fritt från kollisar.

Ett liv med bantning, även bantning när jag såg ut som en vandrande pinne för en sådär trettio år sedan. Något har gått snett med självbilden här under resans gång. Försöker tänka efter.

Det började i kring åttaårsåldern i början av sextiotalet då jag var sommarbarn hos tant Gulli. Hon hade en sommarstuga strax utanför Stockholm, där tillbringade hon hela sina somrar och ville kanske ha sällskap, så jag införskaffades efter att mina föräldrar nappat på en annons.

Stugan låg högt uppe på ett berg vid en sjö, den var liten och luktade som sommarstugor luktar när de stått övergivna hela vintern. Tant Gullis man hette Karl-Axel och hade en ficka på matstrupen där maten fastnade när han åt och han satt och hostade och harklade vid matbordet, tills maten kom upp i en servett.

Först tyckte jag det var lite otäckt när han nästan kvävdes men efter ett tag så blev jag van, tant Gulli lyfte inte på ögonbrynet ens, hon var riktigt van.

Karl- Axel hade väldigt buskiga ögonbryn och var jättegammal, han pratade om när han var i Ryssland på tjugotalet och lärde bönderna använda traktorer. Det var strax efter revolutionen så det hette väl Sovjet då kan jag tänka.

Han kom ut till helgerna och kanske var han inte så där lastgammal som jag trodde, eftersom han ännu inte var pensionär.

Där stiftade jag bekantskap med Bilbo och Sagan om ringen, för första gången.

Det fanns en bilderbok där Bilbo kämpade för att behålla den magiska ringen, Gollum var honom tätt i hälarna.

Detta var långt före böckernas succétåg över världen. De skrevs på femtiotalet och blev väl populära först kring sjuttiotalets början.

Gulli och jag plockade blåbär och vi gick ned varje kväll till sjön och jag plaskade i vattenbrynet och tog några försiktiga simtag där jag visste jag kunde bottna. Har alltid varit rädd att inte bottna, det känns som om jag dras ned i djupet.

Jag är en riktig badkruka.

Gulli lagade god mat även om det är den sura mjölken till maten jag kommer mest ihåg. 

Hon hade inget körkort, så vi satt där på veckorna och kom inte till någon affär, Karl-Axel kom med mjölk och mat varje helg. Det fanns inget kylskåp, sånt hade man inte i sommarstugor på den tiden. Mjölken ställdes i källaren och där var det inte tillräckligt kallt, efter ett antal dagar hade mjölken börjat bli dålig. 

-          Mjölken är sur, sa jag alltid.

-          Nej, den är inte sur, sa Gulli och drack upp den.

Hon gräddade pannkakor och jag åt upp hela högen, hon sa inget utan tyckte jag varit duktig som fått i mig minst tio stycken.

Sedan började multijätten OLW att bombardera oss svenskar med snacks någonstans där i början av sextiotalet. Tidigare var det popcorn och jordnötter, nu blev det chips och ostbågar. Jag föll snabbt för ostbågar och sådana såg jag till att Karl- Axel köpte när han kom. Han bar och jag åt. Nu har väl den fallenheten falnat lite med åren, fast jag tycket fortfarande att det kan vara gott med en påse ostbågar som stått öppen en natt och blivit så där lite sega.

Gulli hade lite hår, varje kväll satt hon där med en illaluktande tinktur av något slag och kletade  in det lilla hår hon hade. Men det blev inte bättre. När Karl-Axel dog flera år senare så kom hon över både frihet och pengar och köpte sig en peruk.

Sommaren var lång, så lång som bara barn kan tycka att den är. Nu är den ett par veckor och sedan är den över.  Mamma och pappa kom för att hämta mig tillbaka till stadens brus.

-          Oj, oj så tjock du blivit, var mammas första kommentar när hon såg mig.

Det var fult att vara tjock i hennes ögon och ett tjockt barn det ville hon definitivt inte ha. 

Hon kunde inte sätta mig på diet, men hade hon kunnat det så hade hon gjort det.

Jag bevakades noga så jag inte smällde i mig för mycket godis i alla fall. Pappa bar hem godis, jag satte i mig och mamma gnällde. Hon gömde chokladkartonger och jag letade upp dem.

-          Stackars människa så tjock hon är, det var en ofta uttalad kommentar av mamma när hon såg någon som svällt ut.

Tror inte att hon tyckte direkt synd om dem, men uttalandet talar för sig själv.

Så att få höra år ut och år in hur synd det var om feta människor, hur hemskt det var med folk som inte kunde hålla sig snygga. Det sätter sina spår och vips början ett barn tänka så själv. Det är naturligt. Det blir en del av ens sanning.

Så bantning har det varit mest hela tiden, även när jag tappat självbilden helt och vägt 45 kilo och tyckt att jag var snygg.

Jag kommer ihåg en gång när jag var på en klubb i Stockholm, det är nog för 30 år sedan, då kommenterade en kille mig när jag gick förbi.

-          Där går en sån där benget.

Sedan har kilona sakta smugit på, nästan så att jag inte märkt det. Är ingen benget längre och frågan är om jag mått bättre om jag varit.

Smal och lycklig, eller tjock och lycklig. Allt sitter i huvudknoppen.

Fast jag mår nog ganska bra nu, det tycker jag. 

När man är en glad pensionär

Gumman är hungrig. Efter att ha tillbringat första delen av söndagen frysande p.g.a. att vår pelletsbrännare hade beslutat sig för att strejka, det var 15 grader i huset när jag vaknade.  Som tur var så är det inte kallt ute idag då hade jag nog vaknat upp till en frysbox.

Sedan har vi ägnat åt oss biltvätt, gubbens bil är så ny och fin så den fordrar handtvätt. Det vore ett helgerån att åka in med den i en maskintvätt och låta borstarna göra repor i lacken.

Idag blåser det, vädret ser bra ut genom fönstret men ute blåser en isande vind. Våren är lite antågande, men inte ännu, det är för tidigt att dra några vårväxlar.
Får väl vänta tills Vasaloppet har gått åtminstone.

Smart folk flyr Sverige om vintern. Jag är väl inte så smart eftersom jag envisas med att vara här år efter år. Men livet blir till det man gör det till, jag har alltså inte varit tillräckligt om och kring mig. Känns lite sent att börja nu, men pensionen hägrar där i fjärran.

På tal om pension så fick jag mig livets första ålderschock i förra veckan när jag skulle åka tunnelbana i Stockholm. Jag vet med mig att jag har ca sex år kvar innan jag kan kalla mig glad pensionär, men när mannen i luckan undrade om jag skulle ha pensionärsbiljett så försvann jorden under mina fötter.

Har fortfarande inte hämtat mig, men gubben han tyckte att jag skulle ha hållit med, gäller att utnyttja rabatterna där det går.

Det är väl bara att gilla läget men det känns surt att bli förflyttat så långt upp i åldern, fast en del pensionerar sig vid sextio, så jag får väl tänka, då känns det lite bättre.

Har fortfarande en klar bild av de där tanterna i kulliga hattar, bekväma bruna skor, poplinkappor i grått eller beige och de stora handväskorna. De var dåtidens pensionärer, jag blir nutidens.

Har också kommit till insikten att jag antagligen om jag får ha kvar hälsan, leva lika länge som jag nu har bott i stugan. Tjugo år till kan jag nog klämma ur livet, innan det är dags att kliva över på andra sidan. Undrar hur det är där?

Pappa råkade ut för liknande när han var omkring min ålder, han var och klippte sig och frisören undrade om han var pensionär, de hade rabatt. Kom ihåg att han var väldigt uppretat också.

Han kom till mig en natt i en dröm ett par år efter att han hade gått bort. Jag drömde att jag stod i mörkret i ett av våra rum och helt plötsligt så stod pappa där bredvid mig. Jag som inte hade väntat att se honom blev inte så lite förvånad. Vi stod där bredvid varandra och jag som tycker att tystnaden är lite besvärlig kom bara på en enda fråga, i efterhand låter den lite löjlig men som sagt, jag var lite chockad över att se honom.
-    Hur ser du det här rummet? Ser du samma som jag?
-    Ungefär samma men lite annorlunda, var hans svar.

Efter en liten stunds pressande tystnad där jag inte kom på något att säga som lät vettigt, så tittade jag på honom. Han vände sig mot mig och sa med allvarlig röst.

-    En sak ska du veta, var inte rädd för att dö.

Sedan försvann han lika fort som han kommit och jag vaknade upp i min säng. Den drömmen var så stark och så verklig att jag tror att den inte var en riktig dröm, utan någon slags ut ur kroppenhistoria där jag verkligen träffade honom.

Han har inte dykt upp mer igen och jag får väl tro på hans ord. Fast det låter lite tråkigt att sväva kring i evigheter och vad man pysslar med har jag ingen aning om. Kanske träffar man massa folk och pratar med tankarna eftersom man inte har någon mun. Vi får se.



Rådjuren har ont om mat. De går omkring här i trädgården och äter solrosfrön som fåglarna ratat. Samma visa varje år och varje år tänker jag att vi ska köpa pellets och ge de stackarna, men det är kanske för mycket för deras magar så här sent på vintern.

Har nu frågat gubben om han inte kan köpa en säck havrekross så att vi kan pröva att lägga ut där de har sina stigar. Får se om det går bra.

Våra småfåglar har det bra i alla fall, de har ätit sig mätta på solrosfrön, hampfrön och jordnötter hela vintern. En och annan har slunkit ned i katten Gizmos mage men i stora hela sett verkar de må bra.

Att leva så här i skogen har sina fördelar och nackdelar, det blir billigt eftersom vi inte har så mycket att göra av med våra pengar på annat än ICA i byn och bensin till våra bilar. Kläder går heller inte åt så mycket utan vi kör trollstilen.

Något annat vi inte gör här i stugan så är det att titta på melodifestivalen. Detta sångmässigt hemska program där det enda som är intresserade av detta spektakel är den ballongviftande publiken samt skivbranschen.

Ett jippo som ingen bett om.

Vill för övrigt rekommendera en fin liten film som heter ”En enkel till Antibes”,
Sven-Bertil Taube gör en lysande roll som en gammal man som har besvärliga barn och en önskan att få återförenas med sitt livs kärlek i Antibes innan han dör.

Se den om ni inte bara gillar actionfilmer, skräck och science fiction. Då är det ingenting för er.

Tillbaka med magen full av pasta.

Gumman kom hem lomhörd.  Nu sitter jag i stugan igen och lyssnar på tystnaden, undrade lite vad som egentligen hände, kanske var det en dröm. Kanske var jag inte i Italien förra veckan?

Då ser jag ner på mig själv och inser att det inte var en dröm, drömmar lägger sig inte kring midjan. Efter att ha levt på pasta och andra godsaker samt inmundigat mängder av gott italienskt vin, så inser jag att nu börjar oxveckorna på allvar. Vatten och sallad är väl det jag får leva på framöver för att komma i mina krympta byxor som hängt i fukten i garderoben och väntat på mig.

Jag blev också skjuten med ord, likt en kulspruta mejades jag ned av de gälla rösterna som älskade att överösta varandra. Här i byn får man dra orden ur folk, där gällde det att ta betäckning när man insåg att nästa salva kom. 

Nu har jag inte hunnit med att träffa så värst många under en knapp vecka, men de som jag träffade hade talets gåva. Italien styrs av Lejonets stjärntecken, de älskar att spela teater och höras och synas.

Det verkar som om det ständigt är ett drama på hög nivå som utspelar sig i varje gathörn och i varje familj.

Eftersom kusinbarnet är svenska så blir det inte så mycket italienskt i lägenheten mer än att hon pratar kulsprutespråk med sin man, jag som inte fattar ett dugg frågade många gånger om de bråkade. Jag tycker inte om bråk nämligen, men hon svarade nej varje gång.

Sedan försökte jag titta på TV, det gick inte. Jag förstod ju inte ett enda ord de levererade. Jag såg ”Mannen som kunde tala med hundar” tala perfekt italienska. Han är för mig mexikan amerikan, där var han italienare.

Allt är dubbat, ned till minsta ord. Konstlade röster förstör hela intrycket, de skrattar även på italienska.
Kan ni tänka er alla serier som går, allt från USA som ska dubbas. Det måste vara Italiens största arbetsplats, platsen där de sitter och pratar i stora hus, dubbningshus med 3 000 anställda. Ett sätt att skapa arbete, kanske skulle vi börja med det här, Clint Eastwood på perfekt småländska. Vi ska skapa sysselsättning säger de som styr landet.

När det sedan är ett italienskt program så går de verkligen loss. Såg motsvarigheten till ”Talang” där tre domare satt och pratade sinsemellan i minst fem minuter, innan de vände blicken mot den stackars talangen som stod där på scenen och väntade på att få framföra sitt nummer.

Här och i övriga länder norr om Italien så brukar en domare fråga vad talangen heter, sedan vad den ska göra och säger sedan, sätt igång.

Men naturligtvis älskade domarna att höra sina egna röster, jag som trodde att jag skulle hänga med i åtminstone det programmet, kroknade snabbt och gick och lade mig istället.

Så drog jag med mig vintern ned i resväskan också. Trodde att jag skulle få en veckas frist från den, men då bedrog jag mig. Hörde av kusinbarnet att de hade utslagna rosor där och att fjärilarna fladdrade i våraktigt behag.
Funderade ett tag att ta med mig lätta vårkläder, tur jag inte gjorde det.

Hann inte mer än vara där en dag och åtminstone se rosorna på busken, innan det satte igång och snöa. Stora ledsna flingor dalade ned på Italiens sköna land där små citroner växa. Snö låg på träden och palmerna såg verkligen lustiga ut med snöhattar, lite av ett sydländsk julkort.

Bilisterna fick det besvärligt, lite kaxigt frågade jag om de inte hade vinterdäck.
I Sverige har vi åtminstone vett att sätta på sådana.
Insåg snabbt, att det är nog ingen idé att köpa och byta däck för ett par veckors vinter varje år.

Så de snirklade sig fram i snömodden i modiga 30 kilometer i timmen, ingen kunde tro att det satt italienare bakom ratten. Vår bild av dem är snabb trafik och ett ständigt tutande.
Hörde inte en enda tutning under veckan, kanske är de mesigare de där norditalienarna, de i syd har nog ett annat temperament.

Syditalienarna är inte välkomna i nord, det fick jag klart för mig.

Jag fick också röra på mig, vi gick låååånga promenader med hundarna, de där aristokratiska vinthundarna som jag tidigare nämnt.
Kusinbarnet är van, hon kan hålla fyra på en gång, jag fegade ur och höll mig till en. Skulle de se en ekorre så vore man nog bara en snorloska som fick följa med i racet, jaktinstinkten är stor.

Så träffade jag en kvinna med en jättestor rödmålad mun, Mick Jagger skulle ligga i lä där.
Hon hade också ett perfekt friserat hår, omsorgsfull makeup och rödmålade naglar. Under det huvudet fanns en smärt kropp som inte visade att hon var över sextio. Hon arbetar inte så kanske hon spenderar dagarna på gym, vad vet jag.

Hon var moster till kusinbarnets italienska man, vi blev bjudna på middag där en kväll. När jag knotade att middag vid åtta lät sent, fick jag mig en lektion i att de äter sent i Italien, tidigast åtta, nio, när vi svenskar börjar att tänka på refrängen och morgondagen.
 
Sen är de väl uppe sent sedan kan jag tänka, det är väl inte så sunt att gå och lägga sig med en mage full av pasta varje kväll. Fast de var inte tjocka, tvärtom.

Moster välkomnade med ett antal pussar av det för mig överväldigande slaget.
Är som återhållsam svensk inte van vid översvallande hjärtlighet, tycker den gränsar till överdrivenhet och blir lätt ytlig och oäkta.

Men hon var, och har alltid varit en sådan personlighet, kanske var hon lite udda även för den italienska massan. Ett stort hjärta och en stor mun.

Första misstaget som lydig svensk gjorde jag när vi steg in i lägenheten, jag böjde mig ned och skulle ta av mig skorna.
Kusinbarnet hann stoppa mig innan jag ens hunnit börja med första skon, hon insåg vad som höll på att hända.

-    Det är oartigt att ta av sig skorna när man kommer hem till någon, sa hon.

Oartig var det sista som jag ville vara så, jag rätade snabbt på ryggen och steg in på de fina mattorna och det blankpolerade stengolvet med mina vinterstövlar.

Moster som också hade skor visade att till vardags så satte de på sig tofflor när de var inne. Ciabattas heter det på italienska. Som de där bröden som är så inne att äta här nu. De har ett toffelliknande utseende, därav namnet.

.
Rädd för att vara oartig lät jag mig dras runt av mostern, där en smattrande svada av italienska ord aldrig sinade. Hon tog tag i min hand och drog mig runt i varje skrymsle och vrå i den ganska stora lägenheten. Jag förevisades t.o.m. en perfekt klädkammare, där allt låg och hängde i prydliga rader.

Eftersom hon var en ordningens människa vågade hon visa upp sin garderob för mig, tror inte att alla i Italien gör likadant.

Men så är seden, det är artigt att visa gäster runt när de kommer för första gången. Vi här hemma är nog väldigt oartiga i deras ögon, vi dimper ned vid köksbordet här på landet och det lämnar vi inte, inte för än all sprit är slut. Rundvisningar är inget för oss.

Efter rundturen i det minutiöst rena hemmet så kom dotter och hennes vuxna barn för att få titta på mig. Eftersom jag inte kan italienska, och italienarna inte kan engelska, så var det just titta vi fick göra.

Eftersom jag är uppvuxen i ett land där vi har obligatorisk engelska på schemat och vi bombarderas dagligen av det engelska språket på TV, så tycker jag det är lite märkligt att ingen kan engelska i någon större utsträckning.

Kanske tycker de att jag är märklig som kan det språket fast jag är svensk.

Tror inte italienarna är något resandefolk som vi, de åker till Sicilien och Korsika på semester, inte till Kanarieöarna eller Thailand, där riskerar de få konstig mat.
Kusinbarnet förklarade för mig att de tar med tomatsås och pasta om de åker någonstans utanför landet. Vi släpar på Kalles kaviar.

Utländsk mat är ingen hit i Italien, där har de just börjat äta sushi och det finns några kinesiska restauranger i Milano. Ingen indisk vad de visste, den maten är alldeles för konstig.

Kanske indierna inte gillar maffiasystemet.

Nej, det är pasta och bönor som gäller. Ganska nyttig mat som de äter, om man räknar bort alla kolhydrater i pastan. Grytor av alla de slag går också ned.

Maten var i alla fall mycket billigare än här, grönsaksutbudet enormt om man jämför med ICA här i byn. Jag som är prisspion lade märke till att vår kattmat som vi köper här var femtio kronor billigare där. Exakt samma!

För att återgå till familjen och middagen så serverade de först pasta, maten kom direkt på tallriken från köket. Här är vi mer förtjusta i att ta själva.

Pasta med pesto gjord på pistagenötter från Rom, då heter den Pesto Roma istället för den Pesto Genovese som finns i våra affärer, den som är gjord på pinjenötter för er som inte vet.

God och gräddig var den och när jag mätt och belåten trodde måltiden var slut så kom det mer.

Hon bullade upp med färsk fänkål skuren i bitar som vi skulle doppa i olivolja som var kryddad. Bröd att doppa fanns också, ingen äter någon smörgås med smör, margarin går nästan inte att köpa heller, de vet inte vad de ska göra med den.

Huvudrätten var en jättegod linsröra, helt vegetarisk för min skull, den serverades med en sallad och ingen kan säga att inte den måltiden var nyttig.

Linser är vanligt där, här i byn vet de inte vad linser är ännu mindre hur man tillagar dem.

Sedan var det vin och prat i en oändlig ström, då kom gamla farmor eller mormor, vet inte så noga, de kallade henne nonna och det kan väl vara vilket som. 
Hon var 94 fyllda och full av vigör, ögonen var levande och iakttagande, huvudet klart som kristall och några krämpor verkade hon inte lida av heller mer än lite värk här och där, men inte något allvarligt.

Hon satt där och tittade på mig och pussade mig när hon gick förbi. En sådan härlig gumma, som man skulle vilja ta med hem i resväskan och sätta i ett hörn här i stugan, där hon skulle sitta och vara allas mormor.

Kvällen blev sen för de har sena vanor de där italienarna, jag gillar att sova före tio här i stugan.

Man ska sova från tio till sex på morgonen var det någon qigongmästare som sa.

Jag försöker följa den sömndieten, den passar mig utmärkt.

Veckan förlöpte utan några fler nattsuddarkvällar, vi promenerade och jag inhandlade massa parmesanost och annat smått och gott.
Önskade att jag kunnat handla mer, det var ju så billigt.

Nu är jag tillbaka i landet Lagom igen och alla pratar så där lite lagom och äter middag på lite lagom tid. Det är tryggt att vara lagom.

Glömde att fråga kusinbarnet om de hade något ord för lagom, men jag tror nog inte det.