Telefontider

Gumman tänker. Det är väl inte så ovanligt, vi har tusentals åter tusentals tankar varje dag. En del intressanta, en del vardagsgrejor, en del jobbiga, en del har tendens, att köra sig själva i repris.

Först tänkte jag på trädgården, om det snart är dags att natta den inför vintern, kommer på att det går bra att vänta ett tag med det, lägger bort den tanken, den kan sparas tills nästa helg.

Sen tänker jag på att katten Gizmo har en fästing, tar bort den med ett knips och spolar det lilla livet i toaletten, tänker då att den får bo i avloppsbrunnen ett tag, snart så kommer de och gör den ren.

Hösten är årstiden då slamsugningsbilen kommer till stugan, inte för att det behövs, vi är ju bara två i hushållet, men för att det är någon konstigt sorts lag kommunen har.

En lag här i stugan, är att vi alltid städar på söndagar, det är en lag vi inte hållit på särskilt väl, men nu har den åtlytts ett antal söndagar.

Just nu tänker jag på vad jag ska skriva i min blogg, har ingen aning, låter bara fingrarna flyta över tangenterna och tittar på skärmen, vad som dyker upp.

En annan tanke som poppar upp nästan dagligdags, är tanken om att vi kommer att mista vår fasta telefon, samt internet (om vi inte tar en mobil lösning vill säga).

Har en aning om att jag skrivit något liknande förr, men tar det i repris, ni har väl glömt inlägget också vid det här laget.

 

Tänker på att hela mitt liv har bestått av att lyfta en lur och prata i telefonen. Första telefonen i mitt liv, den var svart, tror inte de fanns i annan färg, samt att den var ganska klumpig och gjord i backelit, vad det nu är.

Man slog numret med pekfingret på en skiva, man svarade lydigt när den ringde, hade då ingen som helt aning om vem som skulle vara i andra änden. En överraskning varje gång.

På den tiden fanns det inte någon telefonförsäljning, så det var för det mesta alltid någon bekant av något slag.

En minuttaxa för lokalt, en annan för riks. Då gällde det att vara snabb, det kostade.

Sen kom Kobran in i mitt liv, den stod alltid på min mammas nattduksbord, så allt telefonprat skedde sittandes eller liggandes på hennes säng. Råkade någon vilja mig något efter de somnat, så vacklade mamma upp och varskodde mig, så fick jag föra en viskande konversation i deras mörka sovrum. Den blev aldrig lång, folk ringde inte andra, efter nio på den tiden.

Efter åratal med Kobran, så infördes de första knapptelefonerna, inte så lite nymodigt, efter att ha snurrat med fingret i många år, så skulle man trycka på knappar.

Till en början så tror jag det var ganska enkelt, sen ifördes det en stjärna fyrkant på telefonerna. Då fick vi massa tjänster som jag inte förstod mig på, bl.a. en som var ganska irriterande, den där vi hörde några signaler i luren när vi pratade med någon, då var det någon annan som ringde. Man kunde greja till det med stjärna fyrkant i samtalet och säga till den andra som försökte ringa, att man skulle höras sen.

En del de körde denna irriterande funktion till punkt och pricka, under konversationen, mitt i en mening, så sa personen man talade med,

-         Vänta, jag ska bara höra vem som ringer.

Där fick man sitta och glömma vad man pratade om, personen dök sedan upp i luren efter ett tag, den andra hade meddelats.

Det var väl i den vevan, som telefonerandet utvecklades, till det sämre.

Då kom Anitan, en nummerpresentatör, det skulle inte längre vara möjligt, att inte veta vem som ringt. Samt om någon råkat ringa, när man inte var hemma och kunde svara.

Kontrollsamhället började fulländas.

Men nu är den eran slut, våra telefoner kommer att gå i graven den sista november, efter ett helt liv med dessa, så är vi nu hänvisade till mobilerna.

Inte för att det ringer speciellt mycket på den fasta nu för tiden, jag har två som brukar ringa, de vet att vi kan ha lite si och så med mobiltäckningen här.

Nu vet vi precis vilka som ringt och när, vi vet numret utan någon Anita, undrar fortfarande varför den hette så?

Sen vet vi, om vi fått meddelande, e-post, inlägg på Facebook och Messenger, vädret, om någon spelat Wordfeud, senaste nyheterna, listan kan göras lång.

Vi har full kontroll på livet, vad vi tror i alla fall, ironin i det hela är att vi inte har någon kontroll alls, fast vi får väl gå omkring och tro det.

Tänker på hur det ska gå med bloggen, måste den läggas ned?

Fåglarna utanför fönstret de bryr sig inte om sånt, de bara lever, kvittrar fast det är höst, jag tänker och undrar varför de gör det.

Katterna leker inne på mattan, de bryr sig inte heller om sånt, de bara lever, träden i skogen de står där och småpratar med varandra, de bryr sig inte om sånt, de bara lever.

Hösten är oundvikligen här, Jägersrogänget har flytt landet, en till Turkiet och en till Thailand. Diktaturer bägge två, men det bryr gänget sig inte om, där är i alla fall billigt att leva, samt varmt och gott.

Vår pelletspanna har blivit servad av gubben, den stånkar och går, pellets rasslar i röret, vintern kan komma när den vill, jag säger inte emot. Jag är redo att ta upp fighten.

Kurs i skogen, samt ett träd mister livet

Gumman har inte försvunnit. Här är jag i stugan och inte kommit på något att skriva om.

Kanske är det också p.g.a. att jag varit på kurs nere i Värmland och lärt mig mer om healingens mysterier. Den är inte helt lätt att förstå sig på, men i många fall så fungerar den.

Vi som började kursen i Järvsö, nästan på hemmaplan, skulle plötsligt förflytta oss ner till de Värmländska skogarna, det för att kursgården i Järvsö, avslutade sin verksamhet.

En del av kursdeltagarna jublade över förändringen, klämkäcka och positiva som de är. Jag och några andra bakåtsträvare, vi som inte gillar förändring, vi knotade.

Sagt och gjort, vi härifrån byn, grannen och jag, vi åkte ned till Tönnebrotrakten och fick lift med en som bor där.

Vi åkte och åkte, genom Avesta och Kopparberg, susade förbi Fagersta och sen hamnade vi i Värmland. Stannade för små fikapauser på diverse Statoil, kom så småningom ner till Filipstad och nästa stopp var Molkom.

Molkom var ett litet samhälle mitt i ingenstans. Precis i utkanten låg Ängsbacka, en kursgård med berömd festival, grundat för en så där 20 år sedan och ett tillhåll för folk som söker en annan livsstil, än den som för det mesta bjuds.

Ett stort kollektiv, där de påtade i grönsakslanden på ett makligt sätt, lagade sagolik vegetarisk mat och höll kurser i diverse saker, som yoga, tänk dig till ett bättre liv, hela dig själv, tänk positivt och gå med ett fånigt leende och visa inte att du är förbannad på din nästa. Knyt heller näven i fickan och le. 

I alla fall så var där rent och fint, trodde ett tag, innan jag åkte dit, att kanske de går och vevar runt i linsgrytor med sina rastaflätor och struntar i hur det ser ut.

Men de var väldigt noga med handhygienen i alla fall, hade vi inte hunnit tvätta händerna före maten, så fanns där handsprit att ta på.

Det var inget vilohem för oss kursare, vi skulle upp i ottan och meditera, slänga i oss frukost och sedan lektioner och övningar, med matstopp och ibland gällde det att sno sig om hörnet för att hinna gå på toa.

En dag hade vi 14 timmar effektiv lektionstid, det kallar jag att få valuta för sina pengar.

Men som allt som är bra och trevligt, så hade även den veckan ett slut, allting har ett slut faktiskt. Så även livet.

Lite klokare, åkte vi hela vägen hem igen, från kursbubblan till verkligheten, med jobb, tvätt, matlagning, biltvätt, blomvattning och allt vad det innebär att vara en gumma i en stuga.

Har i alla fall fått låna en massagebänk på obestämd tid, måste träna healing och hittills har här varit fem frivilliga, som lagt sig på bänken och låtit mig grunka och dona med diverse mystiska saker. Övning ger färdighet, fast healing är nog inget jag tänkt ägna mitt liv åt, inte förrän nu. Tog bara lite över 60 år att hitta.

Annars så har gubben mördat träd. Med berått mod, kan ge livstid i fängelse om det handlat om en människa, fast träd och djur kan man mörda hur mycket som helst, inte en minut åker du in för det.

Om inte du mördat andras träd och andras djur vill säga.

För många år sedan fick jag för mig att jag skulle ha en blodlönn, en sån där med blodröda blad, inte bara till hösten, utan hela sommaren.

Beställde en pinne blodlönn på nätet, när den började växa upp så visade det sig, att det var en vanlig lönn, med en liten kvist längst ned som där växte blodröda blad.

Så tänk er för om ni ska beställa på nätet, blir inte alltid det man tänkt.

I alla fall så hade den hemska blad när den tappade dem, som vi krattade och hade oss med, sen blåste de kring överallt och speciellt in på logen där vi går in. Som om de visste, att där skulle de inte vara. Stora blaffiga blöta lönnblad.

Gubben har knotat i några år över den, jag som någonstans tyckt om den, har bromsat.

Men eftersom jag nu gått så många, se på livet positivtkurser, jag gav med mig. Den fick tas bort.

Efter att ha talat med den, tackat den, hållt om den, så kom motorsågen fram och lönnen är nu ett minne blott. Jag vet att träd är levande väsen, jag kände olust när jag visste att stackaren skulle dö, lite som jag känner när folk tar död på sin julgris.

De står där och bökar obekymrat i stian och nästa sekund är de på slaktbänken, för att vi har bestämt det, vi människor bestämmer ibland över liv och död, inte lyfter de ett ögonbryn heller, helt normalt är det.

Läste till min förvåning igår i tidningen, att en man stött ihop med en björn vid älgjakten, den backade undan när han visslade, en väldigt fin nalle var det också.

Den var så fin att mannen fick en väldig lust att skjuta den!! Så sa han i alla fall till tidningen. Ett väldigt konstigt sätt att se på fina djur. Vad hade han tänkt att göra med den fina björnen? Låta stoppa upp den och ha den inne eller?

Nu står där bara en stubbe i hörnet på trädgården, ser lite tomt ut, får väl skaffa ett annat träd att sätta där, men svårigheten är att de har blad, får väl skaffa något med små blad denna gång.

Hösten är här, tranorna är borta och vi ska snart boa in oss inför vintern. En vinter med väldigt lite internet befarar jag. 

Om två månader får vi förlita oss på masten som inte levererar vad den ska. Jag har nu skaffat en stooor telefon, en med 4G. Där kan jag spela Wordfeud och kolla på Facebook i alla fall. 

Skaffade Facebook 2009 när vi fick vårt efterlängtade bredband, förut hade vi ju, säkert de sista i vårt avlånga land, ett sånt där modem som pep i telejacket. Nu ska ju det bort också och kvar är vi med Facebookabstinens och flådiga internetvanor.

Vi får backa sju år, börja se på TV igen och kanske läsa någon bok.

Fibern är på gång, de lovar det, men när förtäljer inte historien.

Då jäklar i min lilla låda, då ska vi surfa på nätet igen.