Julefriden sänker sig över stugan

Gumman förbereder julen. Tänkte klämma in en liten blogg mitt i julstöket.

Så det är till jul varje år, alla har sina små traditioner om hur julen ska upplevas, min kusin i Norge hon äter alltid julbröd på morgonen dagen före. Jag blir sur på gubben, han är och öppnar rödbetssalladen i förväg, allt ska vara som det brukar.

Själv har jag utverkat traditioner här i stugan, jag håller faktiskt inte lika hårt på att allt ska städas i dagar före, har väl med åldern att göra.

Förr brukade jag vända upp och ned på allt, nu är det mer hartass som gäller, gäller att spara på krafterna.

Men ett måste det har jag, torka köksgolvet det sista jag gör kvällen före julafton, samt lägga på julduken. Allt till tonerna av John Lennon som sjunger ”So this is Christmas”.

Får jag inte det, då blir liksom julen lite fel.

Katterna struntar i vilket, de ska ut och de ska in, kan inte bestämma sig för om det är bra ute, eller inne för den delen.

Annars så har vi hittat en vegetarisk julskinka, en liten korv av något slag som ska ligga i ugnen någon timma. Vi som inte har gillat vanlig skinka när det begav sig, vi får väl se.

Dottern och hennes sambo, de får ta med egen skinka, de är vana. De accepterar hela konceptet, vi är ju som vi är, gubben och jag.

I år är det ingen snö, ganska varmt är det också, men det fenomenet har varit förr. Kommer ihåg att vi för ett antal år sedan, var och plockade trattkantareller dagen före julafton. Snön kom sedan, samt kylan.

Annat var det nog förr, fanns inga färdiggriljerade skinkor att köpa, först fick de föda upp grisen hela året, sen fick de ta livet av den stackaren, ta reda på kroppen, stycka ut skinkan, koka den i evigheter, sedan in i ugnen.

Bada fjorton dagar före jul, så att de skulle vara rena! Det är pappas ord.

Skura trägolven med såpa, speciellt där männen spottat snus! Det är farmors ord.

Förr arbetade kvinnorna livet ur sig till jul, så är det ännu, det är kvinnorna, förutom Ernst Kirchsteiger, som gör att det blir jul i stugorna.

Läste en artikel att män inte mår bra av att julstressa i affärer, nej de ska sitta hemma och ta en julöl och slappna av. Då undrar jag, hur de kommit fram till det, säkert inte en artikel, skriven av en kvinna.

På tal om män i affärer, igår var jag i vår ICA i byn, där var det gubbar jag aldrig sett förut, de drog de överfulla kundvagnarna. Medan deras fruar sprang kors och tvärs med handlarlappen i hand, inget skulle glömmas. Gubbarna såg mest förvirrade ut, men de följde snällt med.

Tror jag tagit upp det förr, vi handlar mat till jul, som om vi skulle bli belägrade i veckor och alla affärer var stängda. Nu råkar vi ju leva i en sån tidsålder, då affärerna är öppna jämnt, förutom vår i byn, den är stängd på juldagen.

Min lilla kusingumma i Norge, hon har bakat i över en månad, varje dag!

De måste ha en stor frys, samt mycket folk som ska ha sju sorters kakor.

Ja, det är likadant varje år, julhandeln slår rekord på rekord, folk intervjuas och säger att de köper nästan inga julklappar, men ändå så köps det mer. Får inte det där, att gå ihop.

Själv har jag önskat mig en telefonlur. Den ska jag få av dottern.

Nu är det ju så, att vi blir av med våra fasta telefoner nästa år, då blir det till att prata i mobiler om det går.

Hela mitt liv har jag hållit i en redig lur och pratat, vill inte släppa den. Så till min lycka, så har de gjort något som kallas retrolur.

En lur man stoppar i mobilens uttag och svarar i, har en av och påknapp på luren. Så nu kan de klippa kopparkablar bäst de vill, jag kommer att ha min mobil på telefonbordet i hallen, samt en lur att prata i, så de så.

Antagligen påhittad för oss som inte vill koka våra öron i mobilstrålning, eller trassla med handsfreesladdar, eller ha en knapp i örat som strålar.

Så nu kan det bli jul, jag kommer att ha min lur!

Gott och blandat

Gumman är avundsjuk. Jag har sett ”Downton Abbey” i åratal, nu är ju den som bekant slut för alltid. Då har gubben vaknat till liv och beslutat sig för att se den.

Finurligt som det är med internet, så finns ju hela skatten att finna där.

Så nu har han ungefär 48 avsnitt av serien att se, han kör ett seriemaraton med alla de härliga karaktärerna, i den stora, något dystra, engelska herrgården.

Klart jag är avundsjuk, han har mycket att se fram emot över jul och nyår. Till den milda grad, att jag har beslutat mig för att se om säsong 2,3 och 4. Det är ju några år sedan och jag har glömt bort en del.

Jag är inte avundsjuk, på folk som skriver ihop sina texter utan mellanslag. De som grötar ihop den i en enda klump. Det irriterar mig. Går väl an om det är på Facebook, då läser jag helt enkelt inte. Värre är det på privata meddelanden.

Jag skriker, tryck enter, tryck enter och gör två raders mellanrum.

Så här ungefär.

Hopplöst att försöka hålla något sammanhang i texten, utan någon som helst luft emellan, jag kvävs utan luft, kippar som en fisk på torra land.

Media har slutat ha flyktingströmmen som bästa nyhet, nu är det lite blandat elände, som de skriver om. Det bästa jag läst på länge, det var på Facebook, någon hade varit till en läkare här i Hudiksvall, han ordinerade patienten att gå ut i naturen, samt sluta titta på nyheter.

Här är lite goda nyheter, förmedlade av mig i min blogg.

Stelkramp, har blivit eliminerat bland mammor och nyfödda i Indien.

Det dödliga våldet i USA:s storstäder, är idag lägre än vad det var på 80 och 90-talet.

I Kenya, har tjuvjakten på elefanter och noshörningar minskat med 80 respektive 90 procent.

Världen har blivit allt fredligare, även inräknat sista årens händelser.

Peru, har gjort 1,3 miljoner hektar till naturreservat.

Många av världens klädmärken, kommer ha plockat bort miljögifter i sina kläder till 2020. (Varför det ska ta fem år, plocka bort dem nu).

Floden Themsen som flyter genom London har börjat leva upp igen, för 50 år sedan betecknades den som biologisk död.

Ett axplock ur de goda nyheterna som finns här i världen, listan är lång.  Det behöver vi, få känna att det finns ett hopp, om mänsklighetens fortsatta framtid på den här planeten. Vi får inte göra som media, blunda för all godhet som finns.

Annan godhet som finns, är ju alltid julgodis, tänkte börja med det nästa vecka. Det gäller att inte börja för tidigt, det kan ju ta slut innan jul. Gubben är bra på att bli godissugen, speciellt när han sitter med seriemaraton.Jag är väl inte helt fläckfri, jag heller.

Nu ringer han från Thailand på Skype, undrar vad jag gör, han sitter där nere i värmen och väntar på ett ord på Wordfeud. Undrar om det inte finns annat att göra där, än att sitta som en katt, utanför ett mushål och vänta på ord.

Han är förresten trist att spela med, lägger det ena högpoängsordet, efter det andra.

Som en levande ordbok med tur.

Rådjuren lyser med sin frånvaro, i alla fall här framför stugan. Allt djurliv vi ser är småfåglar och skator. Samt våra katter naturligtvis, de är ute korta stunder, sedan ligger de på sängen och sover, när de inte knaprar kattmat.

Skönt med katter, man behöver inte ut och motionera dem.

Hade besök av kusinen från Ljusdal, vi gick en sväng nedåt havet i går. Det var isigt på grusvägen, vi stapplade som 90 åringar. Gubben säger att man ska slappna utav när man går på is, omöjligt för oss två, vi spände oss och trippade fram vid vägkanten.

Isen hade inte lagt sig någonstans, det har inte varit väder till det. Sommarstugorna stod tomma, likaså sjöbodarna. Vi såg någon promenera på långt håll, då pekade kusinen och förkunnade att där gick en människa.

Så fullt av folk är det här.

Tiggaren utanför ICA sitter kvar, en gammal skröplig gubbe. Han har suttit där i ett halvår nu.

Varit tyst för det mesta, suttit mest och tittat ned i marken och rökt cigaretter. Folk sticker åt honom en slant och ibland får han en smörgås.

Igår när vi passerade ut, så skrek han något, samt spottade i marken. Det kändes inte bra, tycker det är upp till mig, om jag vill ge eller inte. Eländes, elände.

Nu är det ju inte hundra säkert att det var oss, han skrek och spottade åt, fast jag och kusinen var de enda där.

Kanske, hade han bara en dålig dag och var arg på sig själv. Kanske, är det inte alltid som man tycker det ser ut som.

Tänk på. att alla vi miljarder som går omkring här, vi ser samma saker, men tolkar olika, vi tolkar från vårt inre, vi lever i våra egna små verkligheter.

Med de klokorden önskar jag er en trevlig helg!

Salig äro hemmafrun

Gumman är lite ledsen. Min favoritserie sänder sista avsnittet, inte heller blir det något mer. Jag och säkert några miljoner till, har i åratal följt familjen på det stora godset i Yorkshire.

Vi har också följt de en trappa ned, tjänarna. Den liknar serien som gick för många år sedan som hette ”Herrskap och tjänstefolk”, fast den här är pompösare, mer påkostad i både miljöer och handling.

Säger bara, ”Downton Abbey”, hur ska vi anglofiler klara oss nu.  

Nu är den slut för evigt, jag känner en viss separationsångest, ni som inte sett den, ni har missat något.

Det lackas mot jul igen, tycker den kommer, tätare och tätare för varje år.

Den lilla kusingumman i Norge, hon bakar från morgon till kväll, dag efter dag, jag undrar ibland hur mycket folk som hon tänker ha innanför dörrarna, i den gamla gården ibland Norges fjäll och dalar.

Förr bakade alla hemmafruar, tänker på ordet, fruar som är hemma, de flesta var det förr. Ända tills jag var liten, någon gång under sena femtiotalet, så gick de där hemma, hemmafruarna.

Kvinnor som vigde sina liv till andra, till barnen, mannen. Deras uppgift i livet var att laga mat, baka, städa, tvätta, stryka, snyta barn och se till att de blev bra samhällsmedborgare.

Mannen var någon som kom hem till dukat bord varje kväll, kanske pratade lite med barnen, om han var intresserad av deras skolgång.

Undrar om hemmafruar hade egna intressen? Inte stickning och virkning, det var ett intresse som skulle göras för andra. Jag menar, målning, skriva böcker, engagera sig utanför hemmet. Skapa sig ett liv helt enkelt.

Det fanns säkert miljoner varianter av hemmafruar runt om i världen, men jag tänker i snäva banor, använder mig av den bild de flesta av oss målar upp.

Såg ett TV program i går ”Det stora köttberget”, ett bra sådant, om alla de fyrtiotalister som bröt med det gamla, såg till att hemmafrun kom ut ur garderoben och skapade sig ett liv.

När jag var liten, så arbetade mamma, mångas mammor arbetade i storstaden, det var väl ingen idé att gå hemma i en lägenhet och damma dagarna i ända.

Tror att hemmafrun, levde kvar längst, främst på landet och i mindre städer,

Den nya tiden, under femtiotalet, när folk flyttade ut i förorten, till ljusa luftiga lägenheter, där krävdes det inte så mycket arbete i hemmet.

Djupfryst mat och pulvermos, gjorde entré i folkhemmet, kvinnor fick en lättare roll, tvättmaskiner och frysar, samt bra kök.

I en intervju i programmet, ett klipp så sent som 1971, står en kvinna och säger att hon är hemmafru, med fem barn. Samtidigt ser hon lite stolt ut.  Idag tror jag inte ordet används, i USA säger de ”stay at home mum”, här vet jag inte, men hemma med barn är väl ordet.

I alla fall så får hon frågan, om hennes man skulle kunna tänka sig att vara hemma med barnen istället.

Han var i och för sig, inte där för att själv göra ett uttalande, men kvinnan sa att han skulle nog aldrig göra det. Han hade uttryckt att det var alldeles för jobbigt, han flydde till sitt arbete i gruvan, rena semestern.

Så hemmafrun borde ha någon staty någonstans, en påminnelse om alla de kvinnor som genom århundraden, snutit barn, lagat strumpor och mat, utan att tänka att de borde satsa på sig själva, kanske gå kurser i personlig utveckling eller tavelmåleri.

Mamma gillade inte att vara hemmafru, hon arbetade i omgångar när jag var liten, har egentligen inget minne av att vara hemma hela dagarna med henne.

Antar att hon städade, om vi var hemma, jag hade ju en garderob där jag satt och lekte, med mina plastdjur, som ett snällt och välartat barn.

Har heller inget minne av att vi gjorde saker tillsammans, kommer bara ihåg att hon följde med mig till lekis när jag skulle börja i den, ett år före skolstart.

Antar att de inte kunde ha mig sittande i en garderob tills den hårda verkligheten av skolan, skulle drabba mig.

Då fanns ingen obligatorisk sexårsverksamhet som det finns nu, på lekis gick man om ens mamma inte var hemmafru, det var ju inte min i så långa stunder.

Så min terapi kanske skulle vara att ta reda på vart min mamma var i min barndom, visst fanns hon säkert där hela tiden, men jag har inte så mycket minne av det.

Strunt samma, kan inte skylla något på mamma, hon gjorde så gott hon kunde, utifrån sina förutsättningar.

Annars så är det broddar som gäller igen, letade efter dem igår, hittade som tur.

Några plus och regn, några minus sedan, bådar gott inför skridskosäsongen utanför stugan.

Har lagt ut havrekross till rådjuren, inte sett ett enda som kommit, men maten är serverad om de vill ha. Fåglarna har fest i alla fall, antar att rådjuren trippar ut ur skogen när snön kommer. Så brukar det vara.

  

Gubben Blåtand

Gumman tar det lugnt. Tänk att det fanns en tid för det också, att ta dagen som den kommer, göra lite som jag har lust till.

Gubben pratade om ett tredje världskrig igår, jag frågade vad det handlade om. Är lyckligt ovetande om detta, därför behöver jag inte oroa mig i onödan. Händer det så händer det, ingenting jag kan göra något åt här i stugan i alla fall, bara försöka att hänga med.

Tredje världskrig eller inte, mänskligheten shoppar på i alla fall. Nu för tiden handlar man inte, man shoppar. Fast jag tror nog inte man shoppar en liter mjölk eller liknande. Shoppa är nog andra saker, krimskrams och kläder kanske.

Annat är den där svarta fredagen, var tvunget att googla på den, trodde att det var en fredag som var mörk i mänsklighetens historia. Någon massmord eller så, men det är en stor handlardag, eller shoppardag, beroende på vilken ålder man har.

Kan inte minnas att det fanns en sådan förra året, kanske i liten skala som gick mig förbi. Men i år har jag t.o.m. fått sms om denna. Handla billigt här och där.

Så vi sticker huvudet i sanden, shoppa är kul. Vi behöver det inte egentligen, men snart är det ju jul, handeln verkar slå rekord igen. Fast det beror väl på att saker blivit dyrare, inte att folk handlar mer.

Årets julklapp har handeln bestämt, ska vara en robotdammsugare! Inte för att folk handlar många sådana, det trodde jag, utan de sitter och bestämmer, vilken vara vi ska köpa mycket av. Någon stackare går väl på det.

Skulle vilja se en sådan tuffa, kring i stugan, fastna i möbler och trösklar, inte skulle den klara att klättra upp för trappen heller. Katterna som packat sina väskor och flyttat till skogs, de hatar dammsugare. Samt hur många gånger man skulle snubbla över eländet.

Igår på den svarta fredagen, var jag inte i närheten av någon affär, det blir ganska billigt att bo här ute i skogen ibland. Inga impulsköp, händer ibland granarna. Visst går det att handla på nätet, men det är mer övervägda saker.

Har väl knappt skrivit ned de orden, förrän jag kom på en pryl som vi ska införskaffa, något vi inte visste fanns.

I veckan var gubben och jag uppe i Sundsvall och lyssnade på en shaman, han pratade klokord och gav healing.

Samtidigt som han gjorde det, så ljöd det fin flöjtmusik i salen. Gubben som vill ha musik överallt, han spanade in en liten svart manick som stod där på en bänk. Viskade till mig, att det kan väl inte vara den lilla som allt ljud kom ifrån.

I fikapausen, så frågade han vad det var. Visade sig att det var en bluetooth högtalare, som var kopplad till shamanens telefon. Tänk var shamanerna kan nu för tiden, borta är trummorna, nu är det bluetooth som gäller.

En praktisk sak, man bara kopplar den via telefonen, vips kommer det fantastiskt ljud ut ur den. Sen hur man rent praktiskt får till det, det är en annan femma.

Vattentät var den också, gubben kan ha den i badet!

En sådan ska införskaffas, fast alla stora högtalare och radioapparater vi har här i stugan, de försvinner nog inte.

Inte så länge gubben får råda och har kvar sina gamla kassettband. Han tillhör ett utdöende släkte, tror ingen mer än gamla Maja på hemmet, när hon vill höra ”O store Gud”, på en kassett från 1970, med blandade andliga sånger, samt gubben, spelar kassettband.

Han lyssnar på sina blandband från 60,70, samt 80 talet. Inspelade från diverse radioprogram, som gick då.

Det finns dessutom, inga kassettbandspelare kvar heller, de är rariteter nu för tiden.

Nej, nu är det bluetooth och dockningsstationer, hem som styrs via smartphone, TV har blivit något folk kör via konstiga boxar, som går via datorn. Satt och tittade i ett annonsblad för elektronik, fattar snart ingenting.

Det senaste är tydligen en Appleklocka, ett armbandsur som är som en smartphone. Fast om det går att ringa på den, det vet jag inte.

Fast vi, vars internet hänger löst, vi får väl vara glada att vi har vår TV antenn kvar, våra gamla kassettband, samt våra högtalare. Så att vi får något liv i stugan, framöver.

Länge leve den gamla beprövade tekniken!

Söndagsreflektioner i stugan

Gumman muttrar. Jag muttrar på katten Gizmo, han väckte mig klockan sex i morse, svart som en kolsäck var det också. Han ville gå ut, bästa sättet som han vet fungerar, det är att bita på lampsladden. Kattmamman vaknar garanterat.

Annars så lever vi vidare här i stugan, ingen snö ännu, skönt säger jag.

Efterdyningarna av attackerna i Paris, de ligger som en påminnelse om, att det också finns mörka krafter i omlopp. Människor, vars hjärnor är snedvridna till det yttersta.

Sen kan jag ju tycka, att media ännu en gång gottar sig i elände, en liknande attack skedde i Beirut för några dagar sedan, 40 människor miste livet, 200 skadades. Det blev enbart en liten rubrik i tidningarna, ingen bytte färg på Facebook över det. Det nämndes inte ens där, i alla fall inte på min sida.

Men det är väl skillnad på folk och folk. Samt hur nära oss det är.

Vi har ju vant oss, att där i Libanon där har de ihjäl varandra dagligdags, ligger inget direkt nyhetsvärde i det.

Tänk så det är, terrordåden kryper allt närmare oss. De som utför, de kommer till paradiset, i alla fall tror de det. Vad de ska bli besvikna, himmel och helvete finns nog inte på andra sidan, det pågår inom oss hela tiden, medan vi lever.

Sverige har också varit förskonat från självmordskandidater, utom en, som sprängde sig själv i luften, ingen annan, som tur var.

Allt detta förändrar inte livet här på landet, eller i spenaten, som Stockholmarna kallar det.

Fåglarna äter sina solrosfrön och pickar på talgbollarna, skatorna är där och försöker sno åt sig dem hela, men jag har förankrat dem väl. Det mest dramatiska som hänt här, är att skatorna lyckades med att sno åt sig hela talgbollshållaren, den har vi inte lyckats hitta.

Världen fortgår där ute, på gott och ont. Vad bryr sig fåglarna om det?

Inget blir ju bättre av att vi ojar oss och förfäras, det enda vi kan bidra till är att vara goda själva, ljus kommer alltid att segra över mörker, även om det känns motigt ibland.

Julen kryper allt närmare, går inte att undvika det. Tycker lite synd, om alla barn till Jehovas vittnen, som inte får ta del av den. De har fått för sig att det är en hednisk tilldragelse, undrar vad de skulle tycka om alla mina shamanska övningar, det är nog hedniskt så det förslår. Alla vi ser ju saker på olika sätt, beroende på uppväxt och kultur.

Jag tycker Jehovas vittnen borde börja tänka lite själva, inte följa sektens ord och traditioner. Fast det gör ju vi också, vi följer samhällets ord och traditioner, kanske är vi en jättesekt när det kommer till kritan. Har faktiskt aldrig reflekterat över detta, inte förrän nu.

Gubben såg på fotboll i går kväll, vi missade både ”Så mycket bättre” och ”Downton Abbey”, vilken tur vi fortfarande har internet, så att vi kan se det när vi vill.

Annars så insåg jag, att jag borde ta upp lite motion i mitt liv igen, det har blivit lite tunnsått med det, sen vi slutade på gymmet.

Gåbandet mitt, det står där och ser lite hängigt ut, det har blivit utbytt mot en crosstrainer. En sån där mackapär där man vevar med armarna samtidigt. Bäst, är att inte försöka att medvetet veva med dem, samtidigt som man vevar runt med benen. Det måste gå omedvetet, annars blir det knas med koordinationen.

I alla fall så har jag ställt den strategiskt framför datorskärmen så att jag ska kunna se tjockisprogram, såna program där de går ner i vikt, samtidigt som både jag och de vevar runt. Problemet var, när jag vevar så knirkar det väldigt, jag hörde inte vad de sa i programmet.

Ordnade detta med text, knirkade vidare. Katten Gizmo kom in i rummet, han såg väldigt fundersam ut, inte van vid detta ovanliga ganska höga ljud.

Gåbandet var som en ljum västanvind jämfört med crosstrainern, den är jobbig. Orkade bara runt tio minuter, benen var som spagetti efteråt. Ska på den igen idag, ger mig sjutton på att öka några minuter. Inte nöjd förrän jag utfört en halvtimme.

Klagade hos gubben, han satte på sig fixarmössan, kom med en liten smörjkanna, nu knirkar den inte längre.

Ska vara behjälplig assistent, på en prata med djurkurs om några helger. Inte sånt prat som Gizmo och jag håller på med, han biter på sladdar och jag vet vad han vill.

Nej, lite mer djupgående prat, vi får se vart det leder. En samling människor kommer då att upptäcka, att de ska använda sin intuition och tankar, till att få ihop det vad djuren vill säga. Inte helt lätt, de flesta tycker att de fantiserar ihop en massa gallimatias, fast ibland är det inte det.

TILLIT är ordet, sa Bill till Bull. Den skylten har jag inte längre på bilen, den som jag åkte runt med i en massa år, gubben han försökte i alla fall, när han gav mig den. Han satte helt enkelt på sig sin fixarmössa och köpte en personlig skylt.

Nya ord

Gumman spanar. Jag spanar efter våra rådjur, inte sett ett endaste enda.

Däremot har vi stött på jägaren som skjuter, det är inte lätt för våra uteliggardjur nu på hösten, det pangas i varenda vrå.

Först är det älgjakten, en hel vecka springer de omkring här och skjuter, blivit störd av skott när jag suttit ute på logen och försökt meditera, till den uppgående solen.

Inte speciellt fridfullt när skotten ekar.

Sen jagas det älg varenda helg ända in i smällkalla vintern, rådjuren jagas varenda eviga dag hela hösten.

Så är livet på landet, man måste väl försöka stå ut, fast dödandet och köttätandet inte slagit rot här i stugan.

Fortsätter strida och göra min röst hörd angående borttagandet av vår internetanslutning. Var på radio i veckan och pratade lite, Telia kontrar med att vi inte ska vara oroliga! Vi kommer att ha möjlighet att köra mobilt, tror inte det jag. Kanske en svajig uppkoppling till masten, som äter GB i en rasande takt.

Vi får se, hoppas på att fiber kommer att leta sig hit till stugan.

En tillbakagång blir det i alla fall, vi har haft sju år med vårt internet, kanske det blir sju år till utan. Allting går ju i cykler av sju.

Som de sju generationerna indianerna pratar om, att vi ska tänka sju generationer framåt när vi tvåbenta gör något. Idag tänker ingen ens en generation framåt.

Mycket som är tokigt och mycket som är bra med människosläktet, vi hör ju mest det tokiga, aldrig det bra.

På tal om tvåbenta så såg jag ett reportage om den tvåbenta hunden Faith, den föddes utan framben, skulle bli avlivad, brukligt när djur föds utan extremiteter.

En kvinna tog hand om valpen, den kavade runt på golvet och hon höll upp en sked jordnötssmör till honom. Han reste sig på bakbenen och slickade i sig, sedan den dagen så gick han upprätt som en människa. Han levde hela sitt hundliv med att både springa och gå som vi.

Han blev en riktig kändis, varit med i de flesta tv soffor i USA, åkt över till trupperna i Irak och Afghanistan, givit hopp till oss människor, att aldrig ge upp.

Läste att han nu är i hundhimlen, han fick somna in hemma, med en ostbricka och matte bredvid sig. Hoppas han fick riktigt mycket ost innan han slöt sina ögon för gott. Han är en riktig hjälte och han levde tolv lyckliga hundår.

Annars så lär jag mig svenska, trodde jag kunde det, fast det finns ju ord jag aldrig hört naturligtvis.

Spelar Wordfeud med han i Thailand, han som vägrar den svenska vintern.

Ni vet, det där onlinespelet, där man spelar med någon och lägger ord, kors och tvärs.

Han är ett av sitt slag, kommer upp med ord som man aldrig visste fanns, vet hur han går tillväga. Han vrider och vänder på de sju bokstäverna han har, sitter länge och klurar ut om det möjligen kan bli något ord av dem. Lägger han alla sju så blir det extrapoäng, det får han ofta. Sen går han in på ordlistan, skriver alla kombinationer och ser om det finns.

Ett jag kommer ihåg är AZIMUTS, läser ur SAOL (Svenska akademins ordlista och hans bibel), det är någon astronomisk skärningspunkt av något slag, nu vet vi det.

Igår kom över hundra poäng på ordet JULLARNA, jag hade lagt A, han hade de övriga sju.

 Var jag tvungen att slå upp det också. Det betyder liten båt med segel! Jag har gått omkring ett helt liv, det har gubben också och trott att det heter JOLLARNA.

Läser vidare att liten båt utan segel, roddbåtstypen, kallas JOLLE. Den med segel JULLE.

Skepp ohoj, alle man till Jullarna!

Så jag berikas dagligen med nya svenska ord, de tycks aldrig ta slut, de orden jag aldrig hört förut.

Snickaren är färdig här tycker han, har inte hört ett pip från honom, fast en liten bit fattas i ett hörn vid det nya lilla taket ovanför ytterdörren.

Vi har beslutat att sluta tjata om det, vi gör resten själva, det kan väl inte vara så svårt, men han nämnde ju att han skulle fixa det också, då tror jag på hans ord.

Det sista han gjorde var att komma hit när det nästan var mörkt och stå därute och banka, jag lyste med ficklampa, så att han kunde se vad han gjorde.

Är så trött på hantverkare vid det här laget, att jag inte vill se någon på länge. Det här har dragit ut på tiden alldeles för länge, ett sommarjobb blev ett höstjobb.

Har hört fler som klagat på hantverkare, det renoveras badrum i Sundsvall, hantverkarna kommer en stund ibland, sen hastar de iväg till annat, badrumsägarna får vänta i månader på en renovering som skulle ta några veckor om de väl var där.

Vad är det med hantverkare som gör att de inte kan ta ett jobb i taget? Vi fick elen omorganiserad i köket i somras, han gjorde hälften, sen försvann han några veckor. Kom visserligen tillbaka och gjorde klart, men vi undrade ju lite, gubben och jag.

Har faktiskt också stött på en som kom som han skulle, han for inte omkring som en hoppande loppa.

Det var ett av sovrummen på övervåningen som skulle få ny bjälke i golvet, han kom varje dag klockan sju och gick hem varje dag klockan fyra. Rummet blev klart i ett nafs.

Min kusin i Norge, hon fick tag i en snickare, han skulle bygga ett spiktält till deras husvagn. Spiktält är någon slags byggnad de får ha som ett förtält till vagnen, ett riktigt litet bygge med väggar, tak och fönster.

Har sett bilder på det, det är dubbelt så stort som husvagnen, en hel liten stuga. Skulle aldrig få förekomma i det här landet, men i Norge går det bra.

I alla fall så skulle snickaren göra ett sånt i sommar, han kom och började, reste väggar och lite annat, sen gick han på semester och kom aldrig tillbaka.

Så min kusin, den lilla gumman på 67 år, hon byggde klart resten själv. Hela hösten har hon bott i husvagnen och så fort det blivit ljust så har hon spikat tak och försökt färdigställa huset till vintern.

Där sitter inget fast, hon byggde ju hela sitt kök hemma, det gjorde hon själv. Fast hennes gubbe hjälpte nog till att hålla upp köksskåpen, så att hon kunde fästa dem i väggen ovanför diskbänken. En krutgumma min kusin, önskade jag hade lite av det i mig, en bråkdel hade räckt för att få stugan klar och fix och färdig.

Säga vad man vill, men hantverkare är ett folk för sig.

Får i kål

Gumman har lugnat sig lite, lite. Då menar jag från ilskan, av att Telia tänker ta bort vårt internet.

Fast bara lite, ligger inte sömnlös längre och kokar där i sängen, har börjat skrida till action istället. Kontaktat kommunen, pratat med en del grannar.

Tänker inte ödsla tid att gå närmare in på det just nu, ödslar heller inte min tid med att se på nyheter, eller läsa kvällstidningarna. Ögnar bara rubrikerna på SVT nyheter, inget kärnvapenkrig, eller att värdens ekonomi håller på att gå under.

Han hade nog lite fel, han som förutspådde att ekonomin skulle krascha i oktober, fast ännu har han en dag på sig att ha rätt.

Pappa han såg både Rapport och Aktuellt, läste bägge de stora kvällstidningarna, samt hade Dagens Nyheter på morgonen, till detta nyhetsflöde, hörde också alla dagens nyhetssändningar på radio.

Då hyssjade han min aldrig sinande ordström, lyssnade intensivt på samma nyheter han hört hela dagen, det kunde ju ha dykt upp något nytt.

Medias behov av att späda på drama, har gått för långt, de ältar och ältar, tar in nya vinklingar.

Varför finns det inte goda nyheter? Nyheter som ger oss hopp om mänskligheten, verkar som om de inte fanns. Nyhetssändningarna på TV, de kan ibland avsluta sin eländeskavalkad med en liten glad nyhet, fast bara ibland. Vet inte hur det är nu, eftersom jag slutat titta.

Kollegan hon ser hon, blir missmodig och nedstämd över allt som sker, saker som hon inte kan göra något åt, mer än att bli nedstämd utav.

Skulle en utomjording dimpa ned på vår jord, bli satt framför en nyhetssändning, då skulle den bara skaka på huvudet och undra om den här planeten var ett hemvist för dårar.

Nej, fram för goda nyheter, nyheter om människor som gör bra saker, händelser med positiv framtoning, det finns faktiskt sånt också. Som det är nu, så föder det bara ilska och frustration, skapar osäkerhet och rädsla. Vi måste tro på vår framtid.

På tal om nyheter, redan på sextiotalet hade Grekland det taskigt, såg en nyhet som var femtio år gammal. Ett par grabbar här i Hälsingland, de uppmanade folk att skänka sin lump, till hjälp för Greklands fattiga. Då var det inte miljarder det handlade om, då var det lump.

De ville inte ha metallskrot och högklackade skor, tanterna i det fattiga Grekland hade ingen nytta av högklackade skor. Inser då att de tänkte skicka lumpen dit, lump i mina öron, det är trasiga kläder och annat som ska slängas. Ser för mitt inre hur de fattiga i Grekland stod och grävde i högar av trasiga kläder.

Så var det i alla fall för femtio år sedan, de där grekerna de kan då aldrig få nog, kanske vi skulle börja skicka lump dit igen. De skulle nog sätta sin Ouzo i halsen.

Annars så fortskrider hösten. Taket och trappen är nästan klara, lite småfix kvar, samt att de bara är grundmålade, färg torkar inte så bra nu på hösten. Det får bli vårgöra här i stugan.

Vi bestämde oss i juni, väntade på snickaren ända till september, sex månader har det tagit hittills, inte helt klart förrän nästa år. Ett årsprojekt kan man säga.

Grannens får går ute ännu, en del av dem ska gå hädan i helgen, de vet de stackarna inte om. De går där och betar, helt lugnt, de vet inte att om en vecka, så ligger de i någon frys någonstans, redo att bli uppätna.

Fast vem äter får egentligen, i alla fall inte vi svenskar, det har aldrig varit någon återkommande rätt i den svenska kosten. I Norge äter de får i kål, det har jag aldrig smakat, tänker inte göra det heller, låter inte gott. Ser framför mig kokt kål, med köttbitar som smakar ull, som simmar i någon grådaskig gryta.

Som tur är så är jag vegetarian, så jag slipper.

Mycket jag slipper, slipper äta cancerframkallande charkuteriprodukter också, de har tydligen kommit på detta nu, fast jag har vetat att köttätare har lättare att få mag och tarmcancer, i snart fyrtio år nu.

Fast det finns ju så mycket annat som man kan bli sjuk av, så det kvittar snart vad vi gör.

Tänker på hur jag ska göra med denna blogg om vi inte har internet, den får gå i graven då. Jag försvinner från all social media, får väl börja läsa böcker igen, samt skriva långa brev till vänner. Hemska tanke, blir alldeles svettig när jag tänker på det.

Går ju inte så bra, att stå i något hörn i stugan där uppkopplingen till masten funkar, samt skriva på en liten telefon.

Förutom att den tanken ligger som en illaluktande våt filt över mig, så är det bra här.

Snart är det jul och jag kan få baka lite, ser på det svordomsspäckade ”Hela Sverige bakar”, i det engelska och amerikanska håller de sina svordomar inom sig. Här svär de som man rodnar ibland, till och med runda ord. De är dessutom textade de med.

Helt otroligt lössläppt folk vi svenskar, ingen vett och etikett.

Ja, det var allt från stugan för denna gång. Tänker inte bry mig om Halloween, den ingår inte i min värld, är inte uppväxt med den heller.

Fy skäms Telia

Gumman är arg. Idag och igår, har det osat svavel här i stugan. Anledningen är att Telia tänker lägga ned vårat kopparnät. Redan i andra hälften av 2016, alltså om ett år ungefär.

För sju år sedan fick vi vårt efterlängtade ADSL här i byn, innan dess och eoner efter övriga Sverige, satt vi och knattrade med uppringt modem. Det var så segt och så frustrerande. Tog en halvtimme innan jag kunde få upp ett recept.

Mobil dataöverföring var inte ens att tänka på, masten här vid E4, den har dålig kapacitet och det behövs bara att några pratar i mobil som åker förbi, vips så bryts det.

Vi har också sparat vår fasta telefon, ett säkert kort att prata i, eller så får vi springa runt och leta täckning.

Har ju hört om småbyar där kopparn rykt all världens väg, trodde i min enfald att vi skulle klara oss ännu ett antal år, vi tillhör ju inte de minsta av byar, men där bedrog jag mig.

Telia har gått ut med meddelande på sin hemsida, att fiber och mobilt bredband, möter kundernas krav på att kunna överföra allt mer data, det har blivit den vanligaste infrastrukturen för uppkoppling. Därför är det inte hållbart, att kunna underhålla kopparnäten.

Nu är det ju så att den här byn, den har inget fibernät, den har dålig täckning mobilt.

Nu är det också så, att Telia är ett vinstdrivande företag, aktieägarna skriker efter bättre utdelning, kopparnätet blir kostsamt att underhålla, de tittar på siffror.

Kopparnätet var också uppbyggt av skattepengar, när det begav sig. Televerket blev börsnoterat, omdöpt till Telia, sen började jakten på pengar.

De struntar i, att vi själar som bor här får det knyckigt att tala i telefon, samt att uppkopplingen blir näst intill obefintlig.

Så är det, ingen kan komma och säga något annat, det går jag inte på.

Då skulle det ju vara bättre att montera ned kopparnätet i tätorter först, där har ju folk allt de behöver i alla fall. Ge oss chansen att förbereda oss några år, förbereda oss att hitta lösningar på problemet.

Fiber är framtiden, javisst, det kan jag hålla med om, men det kommer inte att ligga fiber överallt.

 

Allt handlar om pengar till syvende och sist, det handlar inte om infrastruktur och att landsbygden ska kunna leva.

Storstäder och tätorter har hur många uppkopplingsmöjligheter som helst. Där väljer många att ha mobilt bredband, tacka fasen för det, där finns det master med kapacitet, där finns det oftast fiber i lägenheter, det finns fiber i gatan. 

Här har vi de senaste sju åren haft det bra, vi har haft uppkoppling så att det räckt, vi har kunnat streama serier och film utan hack.

1 020 hushåll blir utan kopparnät nästa år, nu talar jag om vår lilla kommun enbart. Vi ledde ligan på nedläggningar nästa år, den lilla kommunen i norra Hälsingland.

Så ajöss med någorlunda snabb uppkoppling, välkommen tillbaka till där vi var för sju år sedan. Bredband till alla, tomma ord skalla.

Nu kanske några tycker att man får skylla sig själv om man bosätter sig så här ute i skogen, men alla kan och vill inte bo i tätorter. Så är det bara. Även landsbygden ska ha en ärlig chans att kunna leva.

Så fy skäms Telia, ni är välkomna hit till oss och försöka surfa mobilt, lycka till säger jag, om ni orkar vänta på att sidan ska laddas.

Nog om detta, men arg är jag i alla fall. Blir nog en insändare i tidningen vad det lider, där kan ju Telia ha möjlighet att svara, de kommer väl dragandes med mobilt bredband (kan ju inte ens kallas för det), det är inget alternativ för oss.

Kommunen ska också få sig en liten skrivelse, var så säker på det. Nu är gumman i stugan på krigsstigen.

Annars så har katten Gizmo bitit av min sladd till plattan (den ryker väl också nästa år) den går ju på wifi enbart, tror inte det kommer att gå med wifi i stugan. Där är jag inne på det igen, det ena föder det andra.

Han lyckades med konststycket att bita den i två bitar utan att få ström i sig, den låg på laddning. Nu vet jag ju inte om han fick sig någon kyss, detta skedde i lönndom på natten, men han verkade helt ok i går morse.

Gubben som hittar allt, han bytte ut sladden, allt är frid och fröjd igen.

Vår trapp är nästan klar, det lilla taket också, stugan har fått sig ett lyft.

Bägge bilarna är vinterskodda, vattentunnor borta, gräsklipparna rengjorda, växterna borta ur rabatterna, vintern runt hörnet.

Rådjursmatartid, om de finns några kvar att mata, skotten duggar tätt i skogen, fast det är nog älgjakten.

Vintern kan komma, vi är beredda!

Små kinesers första tid

Gumman ser på en dokumentär. Tidig söndagsmorgon, gubben och katterna sover, endast jag är vaken, samt grannens tupp.

Ett utmärkt tillfälle att dricka kaffe, samt se på SVT play och en bra dokumentär.

Har halkat in på barnafödandet världen över, det föds flera barn varje sekund på vår jord, vart de föds, det gör också skillnad, på hur de små behandlas.

Här i Sverige har vi en hurtig inställning till födandet, in på sjukhus, barnet kommer, hem igen, gärna samma dag. uttröttad mamma, hem till vardagen med buller och brak.

När jag föddes, då var det annorlunda, väldigt annorlunda. Barnet föddes, togs direkt bort från mamman, daskades, lapis i ögonen, navelsträngen klipptes.

Jag var nybadad då mamma, fick kasta sina första blickar på mig, insvept och ren. Pappa satt i andra änden av stan tillsammans med orolig mormor, de ringde från sjukhuset när det hela var över, pappa och mormor fick veta att ett flickebarn var fött, helt normal också, fem fingrar och fem tår på varje fot och hand.

Sedan fick mamma ligga på sjukhus fjorton dagar, jag och de andra barnen fick åka i små rullande sängar till och från mammorna på salen, vi små låg på en specialavdelning, en med glasruta som papporna fick titta på sina små igenom, inte röra. Smittorisken var för stor, den finns inte idag, undrar vart den tog vägen?

Idag står papporna och ibland mormödrarna och hänger över mammorna, andas och håller handen, pappor filmar och klipper navelsträngar.

Före 1970 så släpptes de inte in, födandet var enbart kvinnans angelägenhet, samt barnmorskornas.

Ser på barnafödandet, ser hur det går till i Kina idag. Märker då att de står kvar i det gamla, mammor och barnmorskor, pappor och släkt i ett väntrum. Där i väntrummet finns en stor skärm, där kan de se förloppet i skrift, sal 1, öppen fem centimeter, sal 15 öppen tio, sal 12 pojke född osv.

De får bara föda ett barn i Kina, det är dryga böter som väntar om de skaffar ett till.

Får de däremot tvillingar, slipper de betala. Antar att det är många som har ett syskon i alla fall. De har nu infört en tvåbarnspolitik, vissa par får skaffa ett barn till, men bara om en av föräldrarna är ensambarn, tidigare var det att bägge måste vara det för att få tillstånd att skaffa barn nummer två.

Sedan är det som i så många andra länder, de flesta vill ha en pojke. Det är överskott på män i Kina, över 40 miljoner fler män än kvinnor. Flickorna aborteras!

I alla fall så sitter en hel drös folk och ser på skärmen, barnet är fött, det daskas och badas. Sedan går de ut till väntrummet med barnet, så att alla kan beundra nytillskottet.

På sjukhusen finns det kvinnor som sköter de små, eftersom mammorna verkar inte veta någonting om barn, de har ju heller inte fått öva, eftersom de bara skaffar ett.

Ett par de skulle ta hem kvinnan till sig, minst ett par månader, de måste lära sig att ta hand om barn, matning, byta blöjor, varför barnet skriker.

De som inte har råd med sköterska, de flyttar in till mor eller farföräldrar i början, farmor och mormor vet hur man gör.

Så det finns väldigt många nervösa föräldrar i Kina, pappor som inte vågar ta i barnet, det kanske går sönder.

En ganska gullig sekvens i filmen är, orolig mamma hemkommen, försöker amma barnet, orolig pappa och mormor gör i ordning en flaska med ersättning. Orolig pappa störtar in i sovrummet med flaskan, mamman sitter med barnet, de suger bröstmjölk så det står härliga till, orolig pappa störtar ut med flaskan igen, kommer tillbaka med en våtservett och torkar ammande mamman i pannan och på halsen, hon kanske kan tuppa av där hon sitter.

Sen går de omkring och viskar, barnet har somnat.

Så nu vet jag hur de gör, de där kineserna, finns tre länder till att glo på, Brasilien, Kuwait samt Grönland. Ska bli intressant, jag kommer att bli som en vandrande uppslagsbok, kan allt om världens barnafödande.

Jag fick som bekant min halspulsåder opererad för över fyra år sedan, en anledning till att jag nu sitter och skriver blogg, började i den vevan.

Nu har det gått länge tycker jag, ingen har kollat upp hur det är med vänster sida, den skulle visst inte vara lika igensatt som höger. Nu vill jag inte ha en liten stroke igen, det fick jag ju sist, så jag har begärt mina journaler från Hälsocentralen här i byn. De kom häromdagen och där står att vänster sida var då igensatt till 50-60%, låter mycket i mina öron. Undrar varför de inte kallat mig på ultraljud, för att se att det inte blivit trängre.

Bästa auryveda doktorn, som också är vanlig doktor, han ska titta på detta, skicka remiss, så jag kan vara lugn. Är det så att jag måste operera den också, så finns ju Gävle sjukhus kvar och den trevliga kärlkirurgen Lasse Karlsson eller vad han hette.

Vill inte gå till HC, de tjatar bara om kolesterol och vill att jag ska äta statiner, att mitt blodtryck går i taket när jag kommer dit, då vill de peta i mig ännu mer medicin.Antar att de skulle bli sura, om jag sa att det är min kropp och jag gör som jag vill med den.

Samt att jag ramlat mellan deras stolar på något sätt, tänker inte kravla mig upp och sätta mig på en av dem.

Annars så ska min lilla bil få vinterskor idag, lika bra det, isen kan slå till när som helst, vill inte vara en som ligger i diket, p.g.a. någon blixthalka. Den som slår ner som en bomb över landet varje höst, som om folk inte visste att vi bor i ett halkland.

Ännu har vi ingen trapp, är väl någon månad sedan vi hade en sist, men den kommer väl till veckan, då får vi premiärgå i den, kanske premiärsitta på ett trappsteg och fika, drömma om sommaren som snart är här igen. Bara en lite vinter i vägen.

Svamptider

Gumman ska plocka svamp. Gubben får rensa och äta.

Såg ett foto på grönsaksstånden på Hötorget i Stockholm, de har mycket svamp där, svamp i stora högar, gula och de med tratt.

Undrar då i mitt stilla sinne, kan de verkligen sälja allt detta? Här brukar svampen hålla sig någorlunda om de står svalt, i några dagar i alla fall, sen ser de genast lite ledsna ut om ingen rensar och tillagar dem.

De ska plocka ihop allt också, varje dag, forsla bort allt de bullat upp i stora högar. Sen ska det se fräscht ut nästa dag också, antar att svinnet måste blir stort i den branschen.

Kanske stockholmarna köper mycket svamp, jag får hoppas det, den finns i överflöd på Hötorget.

Här har det funnits överflöd av lingon och blåbär i skogen, bär som ingen plockar, undrar lite, hur mycket som finns kvar när snön kommer.

Igår såg vi ett gäng bärplockare, verkar inte vara mycket av dem nu heller, i alla fall inte häromkring. För några år sedan stötte man på dem överallt, kanske det inte ligger någon lönsamhet i det längre, folk kröker inte rygg för det.

Jag installerade Windows 10 på min dator igår, det har ju varit på tapeten länge, att det skulle vara gratis och det skulle vara så bra.

Så igår gjorde jag slag i saken, datorn tuffade och gick några timmar, sen var det klart. Såg väl ungefär ut som Windows 7, med en blandning av 8.

Men att se på play gick inget vidare, det hackade och frös, SVT play gick inte alls.

Jag bytte tillbaka till 7an, det får man göra utan konstigheter i en månad, sen är det kört.

Nu är datorn bra igen, jag tänker då inte skaffa något nytt, inte så länge den här jag har, tuffar och går. 

Min sväng in i nymodigheterna varade i fem timmar. Det är mycket det, har i alla fall fått se systemet.

Gubbens dator är också tvär, han har två förresten, en han släpar med till föreningen varje dag, samt en han har här hemma.

Hammarby spelar som bekant fotboll, det är laget i hans hjärta. Så vi har ett ganska dyrt abonnemang på en sportkanal på nätet, vi har ju inte mer än fyra stycken på vår teve.

Han har listat ut att fotbollen, vilket är ungefär en gång i veckan, kan han se på teven, om han kopplar ihop sin dator med den, vilket inte går så bra med den andra, då den inte har HDMI, hänger ni med?

Det har fungerat över förväntan bra, ända tills i fredags, då ville det inte. Internet fungerade dåligt antar jag, han gav upp datorn i vardagsrummet och sprang in till sin gamla, det fungerade inte heller. Bilden frös hela tiden.

Stämningen började bli lite panikartad, då tog jag fram min surfplatta, där fungerade det klockrent. Gubbarna sprang omkring och spelade fotboll i den, samt att bilden var skarp och bra. Så istället för en 42 tums teve, så fick han se matchen på en 10 tums platta. Sen att de vann och stannar kvar i Allsvenskan, det gjorde hela saken ännu bättre.

Hjälpen är på väg, vår dataängel Mats är här uppe i Hälsingland, han med de magiska fingrarna som fixar en dator, hur hopplöst det än verkar.

Katten Gizmo och katten Dudde, de är inne på nätterna nu, det börjar bli lite kallt om tassarna tycker de. Ibland är det härligt med djur, ibland är det jobbigt, ungefär som livet i övrigt, lite upp och ned.

Gizmo har fått för sig att jag ska upp vid sex varje morgon, då sitter han och stirrar på mig och rör vid min arm lite försiktigt. Det låter ju gulligt, men jag tycker inte det då.

Så här sitter jag i arla morgonstund, driven ur sängvärmen.  Kaffet klart, solen stiger upp, skatorna har något för sig ute, de skriker irriterat, fåren pinglar i hagen.

En ganska så vanlig söndag i oktober.  

Pilgrimsvandring

Gumman sitter i solen på en pall. Äntligen skiner den över stugan igen, allting slokar, efter den senaste veckans regn. Det känns fuktigt ända in i märgen, även mina digestivekex i köksskåpet är mjuka.

Solen innebär att gräset kommer att släppa ifrån sig lite fukt, nog till att låta gräsklipparen gå över en sista gång.

Har även börjat meditera igen, efter åratal av slö och slapphet. Hittade en perfekt plats att sitta på, i logdörren på en liten pall, med näsan åt öster och den uppåtgående solen. Blir väl lite kallt i vinter, men eftersom meditationerna inte tar timmar, utan snarare en tio minuter, så får jag väl klä på mig.

Hörde just ett uttryck.

En dålig dag för egot, är en bra dag för själen.

Ligger mycket i den meningen.

Den myntades från en kvinna som håller på att gå pilgrimsleden ”Camino de Santiago”. En 80 mil lång led, den går från Frankrike till staden Compostela i västra Spanien.

En väldigt populär vandring, inte bara bland sökare, men de som gått, de säger att man kommer närmare sin själ, det blir en sorts meditation att gå dag efter dag, timme efter timme.

Jag undrar om det finns skor som håller måttet, antar att man borde gå in dem innan vandringen.

Verkar lite lockande, men inser att det inte är en dans på rosor, speciellt när de enda natthärbärgena, är sovsalar. Har liksom lämnat sovsaleåldern bakom mig. Skulle väl hålla hela härbärget vakna med snarkningar, eller ligga vaken och lyssna på andras.

Fast efter en lång dags vandring, så kanske ingen hör, vi sover som klubbade sälar, ett hemskt uttryck det där, stackars alla sälar.

Nu tänker jag väl inte gå, stannar vid en tanke, får se på TV hur andra går den.

Har en vän som gick en bit av den, hon villade bort sig, det fanns inga riktiga pilar. Vid ett tillfälle så hamnade hon på en väg, frågade några vägarbetare om vart vandringsleden var, de hade ingen aning.

Hon tyckte det var lite konstig, speciellt när tusentals går den varje år, lokalbefolkningen tycks inte ha en susning.

Annars så har snickaren varit här den här veckan, det var inte bara att ta bort en dörr och ett fönster, allt ska byggas upp runt omkring igen.

Han har lite sena vanor vår snickare, kommer och arbetar på kvällarna. Men noga är han, på gränsen till petighet, det känns ju tryggt.

Det sågas och bankas, gubben blev lite stört när han skulle se på fotboll, den heliga stunden när Hammarby spelar. Snart är säsongen över, skönt tycker jag, bryr mig inte ett dyft om någon fotboll.

Annars är han bra gubben, ser inte på annan sport än just detta. Bodde ihop med en annan fantast för många år sedan, han skulle se tipsextra också, det var lite jobbigt, men så bodde vi bara ihop något år.

Snart ska småfåglarna få mat igen, vad de lever på just nu är väl insekter, fladdermusen är i full gång varje kväll, ännu har inte frosten kommit och det finns nog mat så det räcker.

De brukar säga till, småfåglarna, de sätter sig och pickar sönder kittet på fönstren ifall de inte får mat. Det vill vi ju inte, så solrosfrön ska det bli.

Just nu så kvittrar de, tycker att det är lite underligt, fågelkvitter hör väl våren till, runt slutet av juni blir det oftast tyst. Då har de småttingar att ta hand om, men häromdagen kan jag svära på att jag hörde koltrasten sjunga i skogen.

Katterna har börjat sova inne, de väcker mig kring sex varje morgon, då har de ledsnat på att jag sover. Ett säkert sätt att väcka matte, det är att sätta igång och leka i sängen. Efter ett par hårda tag i brottningsringen, då börjar Dudde att fräsa, jag vaknar, får hoppa upp i en hast och skingra slagskämparna. Sen är det lika bra att gå upp, det vet de små liven. In med mig på toan, sen ska de gå framför i trappen, ännu har jag inte stupat, men, men….

Telefonen gick inte att starta härom morgonen, den hade väl laddat ur och var svart och avstängd. Jag satte i laddaren, väntade ett par minuter och när jag skulle trycka igång den igen, då hände ingenting. Helt död var den.

Kollade om laddaren fungerade, det gjorde den, prövade igen, tryckte länge på den lilla knappen, ingenting hände.

Då kände jag för första gången, hur viktigt det blivit med en mobiltelefon, något jag levat mesta delen av mitt liv utan. Paniken över alla kontakter, paniken över om någon ville kontakta mig via sms, eller bara ringa.

Googlade hej vilt på döda mobiltelefoner, tips och tricks som jag inte fattade ett dyft av. Prövade slå på mobilen igen, den startade.

Så skönt, jag blev lugn igen.

Där fick väl sig min själ en vitamininjektion, det var en dålig start på dagen, för egot.