Barndomssomrar

Gumman spanar efter sommaren. Det är då själva sjutton, att sommaren ska börja med regn rusk och kallt väder.

Spelar väl ingen roll hur mycket jag svär och har mig, vädret ändras inte i alla fall.

Annat var det förr, det fina vädret sitter kvar i huvudet från barndomen, spelar ingen roll om sommaren även då regnade bort. De fina dagarna finns kvar, de med saft och bullar i skuggan av en höhässja.

Så synd att dagens barn inte får vara med om den, tiden då höet skulle in. De bråda dagarna då hästen spändes för, vi hoppade upp på flaket och skramlade iväg, hästens mumsande ur påsen med havre medan de vuxna lastade flaket med hö.

Den ljuvliga doften som ännu sitter i om jag blundar, det fulla höflaket där vi satt på kanten och följde med tillbaka till höskullen, slitet med att kasta upp höet.

Det var sammanlagt fyra moment med det, slå höet, lägga upp det på hässja, lasta upp det på flak, tömma flaket. Idag rullar en traktor runt och slår och balar, samt plastar in. Ingen saft och bullar i skuggan av en hässja längre.

Så mycket härlighet som försvunnit, i alla fall ur ett barns perspektiv, slitet var inget jag tänkte på, det fanns i de vuxnas värld.

Jag är lycklig som fick vara med, ett stadsbarn som fick vara på landet bland kossorna. Visserligen var det bara ute i Vallentuna, eller Gottröra som de hette, inte alls långt från storstaden, idag är det en förstad till staden.

Bor någon nere i Stockholm som de säger här, så frågar jag vart, då kan de säga Vallentuna.

Då var det landet, bilarna var märkta med ett B, det betydde lantisar. Kommer ihåg att det var kul att se vart alla kom ifrån, idag vet ingen.

Kom det en bil med ett A förbi, då var det Stockholmare. De ansågs lite konstiga där ute i Vallentuna. Stockholmare visste inget om landet och kor. 

Samt att de ansågs ha en lite överlägsen attityd, till alla som var lantisar, det sågs inte med blida ögon. Ingen vill vara den fattiga kusinen på landet. 

Här uppe hade de ett X i början av bilnumret, såg man en sådan, då var det riktigt exotiskt.

För att inte tala om ett Y, då visste vi nog inte säkert vart den kom ifrån. Jag höll nog bara reda på A och B, det räckte.

Nu är de också Stockholmare, staden har hunnit ikapp dem, fast då är de säkert sådana som vet något om landet och kor. Finns ju alla möjliga nu för tiden.

Gränserna var tydligare förr, klassamhället levde, det fanns barnrikehus i förorten, de ansågs fattigare, än vi som levde i en annan del, där inte kommunen ägde huset. Privatvärdshusen var lite finare. 

Samma förort olika världar. Idag finns inga barnrikehus, men tror väl att det klamrar sig fast några kommunhus här och där, inte många, de flesta är idag bostadsrätter till skyhöga priser.

Här i vår lilla by, där var de uppdelade i bönder och fiskare, vad jag har förstått så umgicks inte de två. Det sitter i ännu, även om bönderna och fiskarna är färre, tror det finns en fiskare kvar, någon bonde finns inte.

En hon har tre hästar samt en hund, det är hon ensam om, inga andra hästar eller hundar.

Inga betande djur annat än grannens får, det är lite sorgligt faktiskt, fast jag är glad att slippa flugorna.

Snart sätter i alla fall sommaren igång igen, i almanackan. Det är buskspel och kolbullar för hela slanten.

Buskpel är väl när de står i små grupper och spelar helt spontant, ett slags jam i folkmusik. Sen att de inte håller till under buskar, det verkar inte ha någon betydelse.

Loppisar och stadsfester, pridefestivaler och cruising, även vår lilla kommun anordnar en pridefestival samt en cruising, samt ett jordgubbslopp. Här fanns det gott om jordgubbsodlare förr, de har försvunnit de också.

Fanns självplock överallt, nu får folk köpa utanför ICA, där står de och säljer jättedyra besprutade gubbar. Vi får lita på att våra 14 små plantor ger några, så att vi får smaka också.

Inget är tydligen så besprutat som jordgubbar, ska då vara möjligtvis bananer och paprika.

Fast jag är ju uppvuxen med DDT, det var inte farligt förrän 1969, så allt var inte bättre förr.

Nu får sommaren komma så gubbarna ska växa.

Prag igen

Gumman fryser.

För lite över en vecka sedan smög gubben och jag utmed husväggarna i Prag, i hopp om att få lite skugga. Det var 26 grader varmt.

Samtidigt som vi gjorde det, så gick en del i tjocka jackor, sydeuropéer som tycker att det är kallt när det är under 30.

Här hemma ligger snön kvar på gräsmattan, det kom en drös häromdagen igen.

Så det är kontrasterna som gjort att jag nu har hosta, våra kroppar fick helt enkelt en smärre chock att vistas i värme efter den långa kalla vintern. Samt bli slängd in i kylan igen, när kroppen tinat upp ordentligt.

Men Prag var lika trevlig som vanligt, den staden är ett paradis att vandra kring i, en lagom blandning av gamla byggnader, pittoreska gränder med kullersten, floden, broarna och grönområden.

Inte att förglömma utsikten från Pragborgen.

Särskilt billigt är det inte längre, i alla fall inte mitt i hjärtat av staden, en riktig turistfälla kan man säga. Men så dyrt som här är det i alla fall inte.

Nu talar jag om att gå ut och äta, om man inte vill köpa kristall, så tycker i alla fall vi att det fanns inte så mycket att släpa hem av intresse.

Jo, höll på att glömma ängeln. Förra året köpte jag en ängel av en sur dam i en affär. Den var av trä och väldigt vacker. I år köpte jag en till av samma sura dam i samma affär.

Hon var nog inte sur, hon var bara inte utåtriktad och serviceminded. En del har nog att göra med att det har varit en forna öststat, de är inte kända för att vara charmtroll.

Något surare och buttrare, än hon som sålde mig en flaska vodka på Moskvas flygplats 1974 har jag inte stött på.

Hon tittade på mig som om jag var ett obehagligt kryp, som kommit fram till den tomma disken och försiktigt pekat på en flaska vodka som stod bakom.

Hon slängde fram den och tittade bort, snappade åt sig min sedel, slängde fram lite växel och gick därifrån.

Något som jag inte kommer ihåg i det hela är vad jag betalade med, kort hade ingen på den tiden, eller var det en check från American Express? Men vodkaflaskan fick jag.

Näst surast var en servitris i den forna Östtyskland någon gång på 70-talet, vi hade en sk. transfer. Ett tillstånd att köra på samma väg genom landet, till Polen.

Helst i ett sträck, inte göra några längre stopp. Inte vika av heller. 

De hade ögonen på oss på något sätt.

Vi stannade vid en liten stad och råkade bli kaffesugna, klev ut bilen och gick omkring och letade något kafé. Vi såg att där fanns butiker, men skyltfönstren var tomma och dammiga.

Det var ingen som skyltade med någonting, marknadskrafterna hade inte slagit rot där ännu, ingen reklam någonstans.

Slutligen hittade vi en lokal som såg ut som ett kafé, vi satte oss och ett surkart till kvinna kom upp och glodde, som om vi varit något katten släpat in.

Vi bad om kaffe, hon kom efter en stund med en kopp, halva koppen bestod av sump!

Eftersom vi inte ville ge oss in i någon diskussion med surkartet, så vi silade kaffet mellan tänderna och gav oss iväg. På den tomma motorvägen mot Polen.

Mil efter mil utan att se en enda bil, raka fina tvåfiliga vägar, det enda som störde var dunket av skarvarna.

Hitlers vägar, riktigt kusligt var det i alla fall.

Fullt så illa var det nog inte i Prag, de har väl aldrig riktigt sjunkit så långt ned i kommunistträsket som de kuvade stackarna på andra håll.

I Prag finns det ett antal indiska restauranger, vi hittade en som hade uteservering vid ett litet torg, att sitta på kvällen ute och det är 20 grader varmt och äta god kryddig indisk mat, det är njutbart. 

Vid samma torg fanns det en kinesisk tvålbutik, där hade de tvålar och krämer av allehanda slag. Vad jag förstod, så gick den ut på att ha naturliga ingredienser. 

Den skickade ut väldoft till den indiska restaurangen, dörrarna stod öppna. Så vi hade två dofter, indisk mat, kinesisk dofttvål.   

En annan maträtt de vurmar för där, förutom alla gulascher de har, samt alla potatisknyten av allehanda slag. Det var stekt ost med tartarsås och pommes frites. Riktigt gott.

Vet inte om vi återvänder till Prag igen, känner för en ny plats nästa år, tänker men hittar inget som lockar. Vi får se vad som dyker upp.

Vi är inga globetrotters, vi åker en gång om året och vi lockas väl inte precis till någon badort söderut, fast det kanske skulle vara trevligt det också.

Livet i byn går sin gilla gång, samma visa år efter år.

Vid den här tidpunkten är det att peta sten ur vinterdäcken, en behaglig syssla. Jag sitter med en skruvmejsel och petar bort varenda liten sten. Sedan tvättar jag och spolar av däcken så att vinterns salt försvinner.

Sedan är det trädgården som ska sopas rent från allt grus som har hamnat på gräsmattan, gubben kom på att använda en kvast förra året, gruset följer med. Jag som legat på alla fyra och plockat i en hel massa år i onödan. Gubben är en uppfinnare av rang ibland.

Men först ska snön försvinna. Sen ska kvasten fram.