Mer kattungsprat

Gumman har en följeslagare. Min nya följeslagare är en grårandig liten kattunge, han springer efter mig överallt.

Kanske ser han mig som någon slags mamma, jag matar och leker med honom, tröttnar ibland som mammor gör.

Katten Gizmo tycker att han är jobbig, förklarar då för honom att det är övergående, snart är kattungen stor. Vet inte om han fattar det, han går ut istället.

Det finns bara två lägen när det gäller kattungar, sömn och lek.

Antingen har vi ro här i stugan, Gizmo får sova ifred, jag kan ägna mig åt datorn en stund, han sover.

Eller så får jag sitta och mota ned honom från att klättra på stolen, samt hoppa upp på skrivbordet och gå på datortangenterna.

Katter har en viss förkärlek för datorer, de kan alla möjliga knep med dem.

Få bilden upp och ned, bläddra flera sidor, få verktygsfält att försvinna. De lyckas i alla fall trampa på rätt sorts tangenter, sen får jag sitta och googla på hur man ställer det tillrätta igen. Alltid är  Ctrl och någon annan mystisk tangent inblandad.

De kan datorer de små liven.

Eller så springer han planlöst fram och tillbaka i full galopp. Som tur är så har vi inga gardiner, då skulle han nog hänga i dem, som en annan Tarzan.

Samt har bort leksaksmöss, de är där någon minut, sen är de borta för tid och evighet.

Världen är upp och ned i stugan, världen är upp och ned över huvud taget.

Presidenten där borta i väster, han delar ut order till höger och vänster. Trodde ett tag, att allt han lovade sina väljare, det skulle han inte ta tag i, politiker brukar ju inte det.

Men denna man är ingen politiker, han är affärsman, van att verkställa order, van att ta tag i saker och ting på en gång.

Säga vad man vill, men han är handlingarnas man. Kanske inte så omtyckt av många, en del av hans förslag är rent av förfärliga.

Ska bli intressant och se om han lyckas sitta en hel period.

Konspirationsteorierna duggar tätt, brukar inte läsa sådant, men blev igår varse om att en teori är att Obama är homosexuell muslim från Kenya, gift med en transvestit som egentligen heter Michael inte Michelle.

Deras barn är då naturligtvis adopterade, samt att hen nu flyttat ifrån honom.

För att krydda detta lite extra, så mördades Joan Rivers, efter ett uttalande att det låg till så.

Engelska drottningen är inlåst i husarrest, hon skulle uttala sig om Illuminate, en samling av världens affärsmän och onda.

Bara så ni vet!

Nu bryr jag inte min hjärna med sådant, finns mer jordnära ting att fundera på här i livet. Som hur många GB vi har kvar i datamängd innan månaden är slut, samt hur många GB, en timmes youtube gör slut på.

Ibland är inte hjärnan med alls.

Häromdagen så körde jag min bil till grannen, gubben satt bredvid.

Vi gick in, avhandlade vad som hänt i byn, gick ut till bilen. Jag noterade att gubben satte sig i förarsätet. Jag gick runt till passagerarsidan, fiskade upp nycklarna jag hade i fickan och höll upp dem.

Jag hade ingenstans att stoppa i dem, ingen ratt heller för den delen.

Trodde fullt och fast att jag skulle köra, fast jag satte mig på passagerarsidan. Noterat att gubben satte sig och skulle göra det, men inte fattat att det var så.

Om ni hänger med vill säga, jag var inte här och nu. Trodde att det skulle vara på ett sätt, men så var det inte.

Kanske är det en förkänning av total härdsmälta, men en gång är ingen gång, som det heter.

Ganska fånigt uttryck, går väl an för små förseelser, men inte för stora.

Annars så tuffar vintern på, den är ju ganska lång här uppe, men nu är det bara ett par månader kvar.

Den där vargavintern som tidningarna basunerade ut om i höstas, den visade sig i två dagar. Än kan vi väl inte ropa hej, men vi ser ljuset i tunneln.

Isen har inte lagt sig i år, vi var nere vid havet häromdagen och kollade. Jag stapplade fram på mina broddar, vägen var hal som vanligt. Ett svanpar som simmade kring, det var de enda levande varelser vi såg.

Det som slår mig är att vi aldrig ser några människor utanför husen vi passerar, kanske bor det ett gäng stugsittare i byn, ute är de i alla fall inte. Alla sitter väl där inne och sträckser serier på Netflix kanske. Eller vad man nu gör när man inte är ute.

Min fantasi sträcker sig inte längre än så.

Tror väl inte folk sitter och täljer vid köksbordet längre.

Min farfar gjorde tändstickstavlor, han pillade med det timme och ut och timme in.

Klistrade på tändsticka efter tändsticka i ett speciellt mönster, vissa hade andra färger i brunt, de strök han någon sorts fernissa på, den luktade starkt.

När han tröttnat på det, så började han knyta ryor, hela tjocka släkten hade stora och små ryor som han gjort.

Efter det följde stentavlor med olika motiv, alla vi hade hans alster på väggar och golv.

Pappa tyckte de där stentavlorna verkade ett intressant göra, han köpte en liten en som skulle föreställa en vit duva på mörk botten.

Han hade inte sin fars tålamod, på slutet hällde han bara på de små stenarna, så det färdiga resultatet såg inte ut som det var ämnat. Med lite fantasi så skulle man nog kunna säga att det var en duva, om man nu visste om det vill säga.

Men den åkte upp på väggen i mitt barndomshem i alla fall, fast det såg nog mer ut som något jag gjort i småskolan.

Jag har inte ärvt farfars tålamod, snarare min fars. Tänker inte bli en gumma som sitter och handarbetar, det ligger inte för mig.

Annars skulle det väl vara ett vintergöra, fast jag föredrar att räkna GB och se på mina serier. Så är det bara, i denna tid som är nu.

Kattungen

Gumman har blivit med katt. Gubben också för den delen, samt katten Gizmo, har fått en liten luvig sak, inte större än en vuxen mans handflata,  att kolla på.

Igår kom så vårt yrväder hem, stugan kändes lite trist och tråkig, sedan vår katt Dudde blev tagen av en lo i början av december. Ingen kan ersätta honom, en mild lite smårädd katt, med den underbaraste pälsen, mjuk som siden.

Jag tyckte väl att det var dags för en ny stjärna att få stugan till sitt hem, sagt och gjort, vi hämtade katten Moy Moy.

Tyckte han såg så liten och ynklig ut, tänkte att han skulle skrika efter mamma, eller vara helt bortkommen och ligga under soffan och trycka, i det nya främmande.

Men ack vad jag bedrog mig, efter en halvtimmes inspektion, samt att jag visat vart kattlådorna stod, så sprang han omkring här på kattungevis, kors och tvärs över golvet.

Katten Gizmo vet inte riktigt vad han ska tycka, dels är det intressant att kolla på, dels råkar detta vara en framfusig unge, inte rädd. I morse åt de sida vid sida, sedan ville Moy Moy leka med Gizmos svans, då fick han ett fräs tillbaka.

Fattade galoppen på kattvis, satte sig på behörigt avstånd och tittade. Sedan var han där igen, fick ett nytt fräs. Gizmo tyckte det var småjobbigt och gick ut.

Jag förvånas alltid över hur fort de små liven finner sig, han går på lådan, äter mat, har lärt sig gå i trappan, skuttar runt efter mig överallt, jag får passa vart jag sätter fötterna.

En halvtimmes lek, en timmes sömn. I alla fall så här i början.

Han är en tuff liten unge, med gott självförtroende.

Förundras ockå över vilka olika personligheter katter har, har nu haft ett antal genom åren, ingen lik den andra. Återstår att se vilken sorts katt vår lilla är, har ju inte haft honom mer än knappt ett dygn. Men tuff är han, det känner jag redan.

Annars så tuffar också vintern på där ute, den ska hålla på ett tag här uppe. Våren kan vi väl räkna med i april någon gång.

Såg ett nytt program på TV4 häromdagen, ett program där två stockholmare flyttat ut på landet och har näst intill självhushåll. Får nästan dåligt samvete, vi är ju inga odlarmänniskor gubben och jag, fast vi har ju mark till det.

Allt som gillar att växa i tung lerjord, det kan vi odla.

Ett år skulle vi ha potatis, hade ett helt land som jag rensade, kupade och stod i med.

Resulterade efter allt jobb, i en säck potatis.

Problemet vi har, är att vi inte har någonstans att förvara den i, allt fryser eller är för varmt.

Vi stoppade ned i den källaren under huset, den frös ganska omgående, för kallt där, då det är torpargrund på stugan.

Den fick vi slänga!

Lovade mig själv att inte försöka igen, allt detta slit för ingenting.

Nu har vi två byttor med jordgubbar som står på gräsmattan, förra året fick vi inte en enda, skatorna åt upp dem.

Så vi är inga Mandelmanns, som paret på Österlen heter, vi är väl inte tillräckligt motiverade, eller har lust.

De valde i alla fall rätt plats, i detta avlånga land, att starta upp sitt självhushåll. Där nere har de inte tjugo minus och snö upp till näsan. Våren kommer i februari, vi får vänta ytterligare två månader.

De odlar också mandel! Skulle inte vara tal om här uppe. Sen plockar de ramslök så det står härliga till, mannen Mandelmann gör egen pesto i sitt kök.

Visst skulle det gå att ha självhushåll här också, men den skulle mest bestå i potatis och kålrötter. Eftersom vi inte äter kött, så skulle det bli ganska enhanda efter ett tag.

Nej, vi åker till byns ICA, ganska iniativlöst det också.

Vi ser mest på programmet för att de är härliga människor, med en härlig inställning till allt som är.

Säkert tycker storbönderna att de är flummiga, men de är smarta. Om det skulle bli kris i landet, då skulle i alla fall Mandelmanns överleva.

Snart vaknar vår lilla unge, kattmamman ska underhålla honom då. Helgen är räddad.

Radioapparaten

Gumman har överlevt julen. Ja, nu är den definitivt slut. En del envisas väl med att ha julgranen ända till den 13 januari, vilket är tjugondag knut. Men inte här, vi har ingen julgran, så enkelt är det.

Vi har överlevt nyår också, på en plats som skulle vara himmelriket för skotträdda hundar, inte en smällare eller raket i sikte.

Vi har överlevt att de stängt av internet. I torsdags så ropade gubben att han inte kom in på internet, det var klockan tio exakt.

Fram med den nya manicken, satte den i hallen nere och stoppade i kontakten.

Det fungerade!

Så nu surfar vi på det mobila, är faktiskt riktigt bra. Men det är dyrare, samt att vi måste tänka till när vi ska se saker och ting. Tyvärr är inte det inte obegränsad surfmängd. Gubben och jag får dela på den.

Vore bra om vi kunde dela upp den i 50/50. Då kunde jag hushålla med min mängd och mina serier, gubben med sina filmer.

Om någon får slut, då får den andra smyga kring sucka och se ledsen ut. Kanske vi kunde vara generösa och ge den andra några GB, mot betalning.

Sedan och inte minst, har vi överlevt en riktigt köldknäpp. Glad att vår pelletsbrännare också överlevde. Den brukar ha en viss förmåga, att veta när det är riktigt kallt ute och passa på att vara kinkig.

Katten Gizmo hade det inte lätt då heller, alldeles för kallt för att gå ut, han fick vara inne och ha tråkigt. Han svansade efter mig, förökte få igång mig på en lek, men jag var väldigt tråkigt.

Berättade för honom att han måste hålla ut, snart kommer lillebror. Ja, den 19 januari kommer han hit, eller rättare sagt, vi hämtar hem honom.

Då blir det liv i luckan igen, han kommer att liva upp både oss och Gizmo. Hörde uttrycket speedad ekorre om kattungar, det stämmer bra.

Sen har jag varit på radio igen, verkar inte som om folk lyssnade just den dagen, har i alla fall inte hört någon säga något. Radio är för det mesta något skval som står på i bakgrunden, några få lyssnar väl med bägge öronen, men för det mesta inte.

Pratade om mina bilar, blev väldigt nervöst men samtidigt lite avslappnat, hade en vän i luren, kändes som om jag pratade bara med henne och inte några tusen till.

Kanske skulle blivit radiopratare, får bli i nästa liv i så fall. Om det nu finns radio då.

I England kallades radio för ”The wireless” alltså den trådlösa. Tror inte mer än några riktigt gamla stofiler, kallar den för detta nu. Idag säger de nog radio.

För många år sedan så frågade jag varför den hette så, varför sa de inte radio.

Fick förklaringen att i början fanns det bara kristallmottagare, alla fick sitta med hörlurar och lyssna på en ganska knastrig sändning i radions barndom.

Sedan uppfann någon den radion vi har idag, den med högtalare, då kunde plötsligt alla i rummet lyssna, det måste ha varit en stor sak på den tiden.

Alltså var den utan sladd, den blev ”The wireless”.

Kommer ihåg min barndoms radioapparat, en stor pjäs som stod i hallen hemma, hallen var ganska stor och möblerbar, kring radioapparaten stod några fåtöljer, så att vi kunde sitta där och lyssna hela familjen.

Detta var precis innan transistorn kom, då försvann den otympliga radion, med alla spännande namn på.

Tror att alla Europas städer stod där, kommer i alla fall ihåg att de började sändningen med att säga Stockholm-Motala, varför vet jag inte. Men så var det, antagligen låg där någon station nere i Motala.

När TV kom, då flyttades fåtöljerna kring den, radioapparaten var jättestor, TV apparaten jätteliten. En liten sak med luckor, som man kunde stänga så att det inte skulle se ut som en TV. Oftast med en duk på, samt något krafs på den.

Idag kan man inte missa den, en jättlik svart sak som tronar i vardagsrummen. Folk köper 55 tums och sitter några meter ifrån den.

I min barndom så var det oftast en 17 tums och ett helt rum fullt av folk som tittade, ganska många meter ifrån.

Känner det gått eoner av tid sedan dess, förundras över att jag varit med under teknikens framsteg. Känner mig faktiskt inte uråldrig heller.

Vintern rullar på utanför fönstret, fåglarna äter som bara den, rådjuren har kommit tillbaka, några stycken i alla fall, de mumsar lite havrekross. Lodjuret har väl gått iväg kan jag tro, känns betryggande. Vill inte ha kattätare runt huset.

Med tillförsikt kliver jag in i 2017 och tittar mig yrvaket kring, på det nya färska året. Hoppas det blir ett bra år för oss i stugan.