Skalle Per

Gumman jublar. Nu slipper vi slåss om vår dataförbrukning här i stugan. Vi har fått dubbelt så mycket surf, för samma pris som förut.

Det var tur jag kollade igår, de har då inte sagt något om den nya prissättningen, samt de extra 100 GB man får, hade jag inte varit alert, så hade vi haft den gamla kvar. Så nu har vi 200 GB per månad, sånt som folk som har fiber och ADSL inte är ett dugg insatta i.

Jag har lärt mig massor, vet ganska exakt hur mycket en timmes matlagningsprogram tar.

Gubben kan se på fotboll, så mycket att det kan börja växa mossa på honom. Det var skarpt läge inför den kommande helgen, Hammarby spelar igen, tycker de spelar väldigt mycket. Sist var i onsdags.

Gubben har ju för dyra pengar tagit abonnemang på en sportkanal, så att han skulle få se alla matcher. Efter att han tagit flera dagars surfande, i ett enda svep i en match, så var det fotbollsförbud i stugan. Han skulle då få åka till byn och vårt jobb, där finns det obegränsat fortfarande.

Jag hade annonserat det till i morgon i alla fall, vi hade inte GB kvar till den sista, som kunde räcka till någon fotbollsmatch. 

Vet inte om GB har orsakat skilsmässa i något fall, men vi var på god väg.

Nu kan han se fotboll hur mycket han vill, ja nästan, jag har fortfarande koll.

Gubben ställer till annat också.

Igår så tvättade jag våra bilar, de står nu vårfina på gården och blänker, ända tills vi åker 200 meter upp för vår backe och ut på grusvägen. Det är 200 meter att glädjas åt i alla fall. När vi väl kommer till byn, då ser ingen att de var nytvättade.

Gubben sprang omkring och verkade lite rastlös, borde ha anat oråd då han kom ut i regnrocken, det regnade ju inte. Men jag var uppslukad av att gnugga på bilen.

Han klipper sig ogärna, håret som är tjockt och vågigt, det växer ner över öronen och han ser allmänt ostädad ut.

Jag har försökt att karva på håret och fått till det ganska skapligt, men han har en extrem ovilja mot att åka upp till friseringen och få det fint klippt.

Nu var det långt igen, jag sa bestämt nej till att klippa.

I en paus i tvättandet, så hörde jag hur det surrade utifrån stallet. Jag gick in, där stod gubben i sin regnrock och körde med rakapparaten på huvudet. Testar stack ut där bak, jag fick rycka in och raka.

Det finns ju rakapparater som är ställbara, så att det blir lite stubb kvar i önskad längd. Men det hade inte han, han har en inneboende ovilja mot dem också. Säger att det är i plast och böjer sig, samt att de då klipper ojämnt.

Sagt och gjort, nu ser han ut som Skalle Per, eller en fotboll.

Jag hajar till varje gång jag ser honom, antar att jag vänjer mig. Som tur är växer det ut.

Jag har ingen fåfäng man i alla fall, han bryr sig inte hur han går och ser ut.

Han hävdade bestämt att håret vuxit en bit i går kväll, när han satt och strök handen över sin kala skalle. Inte tyckte jag det syntes i alla fall, det var bara fyra timmar efter rakningen.

Annars så är det vår i luften, det är kallt, men knoppar finns på både syrén och klematis.

Affären i byn har bullat upp med jordsäckar och torvmull, det bådar gott. En härlig tid vi har till mötes. Tiggaren som suttit där och skakat i åratal, han har bytts ut mot en yngre kollega. Antingen är han död, eller så har han gått i pension.

Skatparet har byggt bo med tak, i pilträdet, surprice, surprice, när vi börjar sitta där under. Ni får skylla er själva.

Jag ska på kurs igen nästa helg, jag gillar att kursa. Hela livet är väl en enda lång kurs, men det är speciellt, med de som man betalar för.

Nu råkar det vara en kilometer bort och handla om energier och healing, så det passar mig bra.

En hel vetenskap den där inkashamanska läran, det är så mycket, att jag undrar hur i hela friden de kommit på allt.

Det är ju sånt som de flesta som ska ha allt vetenskapligt bevisat, fnyser åt. Men även vetenskapen är och nosar på detta med energier, snart är det bevisat och klart.

Jag och fem andra vänner, vi fick lära oss en hel del, vi satt och skrev sida upp och sida ner. Gjorde övningar emellan, nu kan jag ta mig an det mesta, känns det som. Bara nageltrång som fattas, det kan man nog inte trolla bort mer än med handgripliga saker.

Gubben får vara träningsredskap, han får stå där medan jag gör healingövningarna, samt trollar bort, lite ditt som datt i honom.

De på kursen de känner massor när vi prövar på varandra, ibland känner jag att det nästan går till överdrift. Det pirrar och blir varmt och kallt, de ser färger och annat.

Gubben känner ingenting!

Katten Moy Moy var till veterinären i veckan som var. Trodde han skulle sitta och jama under bilresan, han sa ingenting.

Väl hos veterinären klev han ut på bordet lite försynt och fann sig i att hon klämde och kände honom där bak. Hon konstaterade, att vi skulle vänta med kastreringen en månad, han hade bara en testikel nere, den andra satt i ljumsken.

Så vi fick stoppa in honom i buren och åka hem igen, ny tid i slutet av maj.

Hon tyckte han var så söt, så sa hon i alla fall, kanske säger hon det till alla kattägare, men mitt kattmammahjärta svällde av stolthet, över att han var så duktig.

Som jag har sagt förut, så är ju Valborg och 1 maj stora krattarhelgen, i alla fall för oss som har något att kratta. Ni andra får väl roa er med annat.

Sköna vår välkommen!

Små indianer

Gumman går och fryser. Den här påsken, har gått i kylans tecken. Nordanvinden har tydligen bestämt så, att den skulle ligga över landet och göra oss lite kylslagna igen.

I den Inkaindianska tron, står vindarna i norr för att göra det omöjliga möjligt, de har på något underligt sätt fått ihop det med den lilla kolibrin.

Om det är något djur som passar sämre för att stå för norr, så är det väl just den lilla nektardrickande kolibrin. Den håller nog inte till där upp i ishavet och Grönland.

Nu är just den här traditionen, ganska många tusen år, de där Inkas de höll till i Sydamerika och visste väl inte riktigt hur det var där uppe i norr, så det fick bli en kolibri. Så nu är det så, ingen idé att försöka ändra på något.

De var kluriga de där gamla indianerna, när jag säger indianer, så slår jag ihop hela bunten i ett. Både nord och syd.

Liknande traditioner, fast de hade aldrig mötts.

Medan en satt och dunkade på sin trumma där uppe i norr, så satt en annan och gjorde samma sak tusentals mil söder över, eller så långt bort som Mongoliet.

Någonstans där i mitten, så satt samerna i sina kåtor och dunkade på trumma de med.

Det är konstigt hur allt hänger ihop.

Jag har träffat några Inkaindianer, de är ättlingar till de som flydde upp i bergen i Peru för 500 år sedan, när spanjorerna kom och skulle utplåna Inkariket.

I alla fall, så skulle de där conquistadorerna ha guldet som fanns i Peru, Inkafolket var i vägen, så de skulle bort.

Ett antal av dem, de som var snabba nog att fly, flydde långt upp i bergen. Där ingen conquistador, har satt sin fot till dags dato. Finns ju inga sådana kvar heller för den delen. Fast en del fortsätter att uppföra sig som sådana.

Där bodde de i lugn och ro till i början av 1990-talet. Ingen hade varit nere och sett någonting av vad som hände här på jorden. Ingen hade ens sett dem, det var bara en sägen att ett folk bodde där uppe.

I början av 1990-talet så begav sig en expedition dit upp, ledd vad jag förstår av en tysk, som ville ta reda på om det verkligen fanns någon mytomspunnet folkslag där uppe.

Mycket riktigt! Där fanns de, livs levande, med alla sina gamla traditioner intakta, icke nedsmutsade av någon religion eller västerländskt tänkande.

Nu har de även flugit hit, de sprider sina läror, till hugade västerlänningar som vill lära sig. De unga indianerna börjar att tappa traditionen, de är väl som unga är för det mesta, intresserade av allt som har med den nya tiden att göra.

 Varför de väntat så länge vet jag inte, men de är visa och visste att tiden nu var inne, de började inte vandra ner förrän i början av 2000-talet. Nu är en och annan även på Facebook, det gäller att hänga med.

Har en sån vän jag också, har aldrig sett honom, med han verkar ju trevlig.

I alla fall så träffade jag ett litet par förra sommaren, de var här och hade healing och undervisning.

Att jag säger litet par, det var de verkligen. Två små människor med pepparkornsögon och färgglada kläder och små lustiga huvudbonader.

De var väldigt kramiga också, vilt främmande människor som kommer upp och kramas, det är vi inte vana vid.

De hade aldrig varit i väst förut, de fick sig en riktig tur kan man säga. Antar att de pustade ut, när de kom hem till bergen. Mall of Scandinavia i sitt minne, de fattade inte riktigt varför vi har så mycket affärer, med så mycket man inte behöver för ett liv här på jorden. De tog mycket av deras energi att gå där, varför någon ens tog dem dit, det vet jag inte.

De var här igen över påsk, uppe i Sundsvall i minusgrader och sandaler utan strumpor, ett härdigt folk tror jag. Vana vid att frysa fötterna av sig.

Nu snöar det vid stugan, våren känns avlägsen, i alla fall om jag tittar på väderprognosen. Fåglarna har ingen mat kvar, vi trodde det var slutmatat, men som det ser ut nu så får vi väl fortsätta ett tag till.

Katten Moy Moy är nu fem månader och får gå ut lite i stora vida världen. Han håller sig runt husen och jag måste försöka släppa rädslan, över att allt är farligt för honom.

Häromdagen så hörde jag ett rovfågelskri högt uppe, såg ingen fågel, men det kanske var någon prick långt där uppe. Tog in katten, han är ett utmärkt skrovmål för en hungrig örn.

Påsken är en lång högtid, mycket längre än vad julen var förra året. Ingenting som vi firar precis, men lite godis har slunkit ned i alla fall.

Hoppas nordens vindar ger med sig, må vara kolibrin, men jag föredrar söderns vindar, fast de representerar ormen, gillar inte ormar något vidare.

Skatboet

Gumman snorar. Jag har fått en släng av förkylning, gubben han bjöd på den, när han började hosta och ha sig i mitten av veckan.

Jag har inte haft förkylning på många herrans år, brukar inte bita på mig, men efter gubbens våldsamma attacker, så hoppade några baselusker på mig också.

Ska kureras med stora doser C-vitamin, gubben har sin vitlök, han pressar den på macka och det tror han på. Fast det luktar ju.

Jag har inga problem med att folk luktar vitlök, det vet man ju vad det är, bara vitlök, helt ok. Värre är när det luktar något, jag inte vet vad det är.

Som hon, kvinnan bredvid mig på bussen, hon med den heltäckande burkan. Detta var i Afghanistan, ifall någon undrar.

Hon luktade, vad jag först tolkade som gammal getabock, men det var riktigt otäckt, när jag insåg att det var nog inte bara den doften. Hualigen, så det stank!

Kände mig nästan förpassad till det glada 1700-talet, då folk trodde det var farligt att tvätta sig med vatten.

Så om gubben sprider vitlöksdoft gör inget, han duschar i alla fall.

Så lite på halvfart är denna söndag, lite gråmulen också ute, fast fåglarna, de sjunger huvudet av sig.

Koltrasten slog en truddelutt i går, jag skyndade mig in och ropade på gubben, han älskar att lyssna på den. Som vanligt var den tyst, när han kom ut och spände öronen.

Utanför stugan, i den stora vida världen, där pågår livet. Ett stort ståhej var det när allas vår buttre Mr. Dylan äntligen skulle ta emot sitt Nobelpris, det skedde bakom lyckta dörrar.

Han skulle också ha en konsert, nästa 3 000 förväntansfulla hade köpt eller fått biljett, jag undrar vad det tyckte. Känner en som var på en konsert för ganska många år sedan, han sa att Dylan tappat mycket av sin röst. Kanske därför han inte säger ett enda ord, när han står på scenen. Måste spara på den lilla röst han har kvar, till sången.

Läste idag att Leonard Cohen hade uttalat sig om priset, måste ha varit precis innan han dog.

Han sa att ge Dylan litteraturpriset, var som att hänga en medalj på Mount Everest, för att det var världens högsta berg. Antar att han menade, att berget och Dylan var ungefär lika pratsamma, kanske lika kända också.Fast det har jag svårt att tro.

Ja, världen och dess innevånare, de håller på med lite av varje där ute.

Här i stugan har vi huvudbry med skator, en stor grej för oss, en fis i rymden för alla andra. De har kommit på den ljusa idén att bygga sitt bo i vårat pilträd. Där vi har förlagt vår lilla uteplats, där vi kan tänka oss om vädret tillåter, att sitta och koppla av lite i sommar.

De har inte sett oss sitta där ännu, förrän igår, idag bygger de vidare, så det var inte direkt något stort trauma när vi satt där i nästan en timme. Fullt påbylsade, men solen sken ibland och det var plusgrader.

Gubben började prata om att han skulle försöka ta ned det, skator för ju ett himla liv när de känner sig trängda. Katterna gillar ju också att sitta där med oss, inte så populärt för skator som har ungar.

Kändes lite taskigt rent ut sagt, de har ju redan fått till ett redigt bo.

Jag började Googla på det, som jag alltid gör med allting. Tänk så mycket lättare livet blev, när Google kom in i våra liv.

Där stod det också, att det betyder lycka att ha ett skatbo på tomten nära huset, folk som tagit bort bon, de hade brutit benen och allt möjligt efteråt.

Skickade sms till en jag känner här i byn om detta, hon skrev ett stort Grattis tillbaka. Det var inte ironiskt heller, ren och skär lycka att ha boet där.

Så vårt skatpar, får helt enkelt gilla läget, de höll sig borta igår, men vi ska väl inte behöva gå på tårna och överge vår uteplats, eller så blir det så. De får vara kvar.

Katterna lär få det hett om öronen i alla fall, förra sommaren så fick Gizmo och salig Dudde huka sig när de kom som Kamikazepiloter och störtdök på kissarna, en unge var i farosonen.

Livet i stort och smått, som det är för oss tvåbenta.

Allt som försigår utanför oss, det tolkar vi från vår insida. Ett barn som varit utsatt för övergrepp, det litar inte på någon, ett barn som fått kärlek, det är tryggt och kan ge kärlek tillbaka.

Jag är präglad av en ängslig mamma, allt var farligt att göra, det är något som jag burit med mig i mitt inre, jag ser faror där andra ser en kul grej.

I alla fall så ska jag inte gå in på djupare vatten, men lite intressant är det i alla fall.

All snö är inte borta från vår tomt ännu, vi är ju som bekant det hus i byn där den envist ligger kvar längst. Rabatten börjar titta fram i alla fall, jag förundras att där redan börjat sticka upp små käcka skott. De räds inte kylan.

Hej hopp, välkommen blomsterknopp!