En höstbok och en hel massa bilder

Gumman knatar på, samt läser en bra bok. Tänker berätta för er att jag knatar på mitt gåband nästan varje dag. Efter sommarens slöande, har jag som många andra tagit tag i mitt välbefinnande, nu när den har dragit sig tillbaka som endast ett minne i våra huvuden.

Ja, kollegan har fortfarande minnet i skinnet, hon är brun. Jag som noggrant hållit mig i skuggan, kan inte se ett enda tecken av solens strålar på mitt vita skinn.

Hörde igår någon som sa att man ser smalare ut när man är brun. Kanske ska jag ta fasta vid det tills nästa sommar.

Hösten är böckernas tid. Antar att det är därför, de håller bokmässan den här årstiden varje år. Själv är jag periodare, jag går i åratal utan att plocka upp en bok, sedan i perioder så läser jag intensivt.

Just nu har Ove kommit in i mitt liv. En snustorr tråkig man, man talar om fyrkantiga människor som inte vågar komma ut ur sina egna lådor. Ove är ett praktexempel på en sådan.

Boken är tydligen en författardebut av en trettioåring. Undrar ett ögonblick, hur han i hela friden bar sig åt att få den publicerad.

Nästa på lager blir en berättelse om en annan man som heter Harold Fry som gör en fotvandring från England till Skottland. Antar att det är en fiction, men har inte fått den i brevlådan ännu för beskådan.

Tänk så behändigt det där Internet har blivit för oss här i skogen. Jag kan sitta och shoppa, undrar varför ordet shoppa är så populärt, vad det är som är fel på ordet handla. Antar att folk shoppar lustfyllda prylar som kläder och smink och inredningsdetaljer. Shoppa mat har jag aldrig hört någon göra.

Jag handlar böcker på nätet. De kommer hit till den blåa brevlådan vid vägen, en stadig promenad på ca 200 meter uppför en backe.

Har tänkt många gånger att jag ska använda den till träning. Gå där upp och ned ett antal gånger, den riktigt suger musten ur en den där backen. Men det har bara stannat vid en tanke som så mycket annat här i livet.

Annars så har jag Skottland i färskt minne, färskare än sommaren.

Vill så gärna lära mig att få in bilder här i bloggen, så nu tänker jag lägga in en bild på Lochranza och vägen som jag gick alldeles för mig själv, när väninnan låg och ojade sig i sängen över att inte ha sovit en blund.

 Det är som att ha hamnat i Fylke och vänta sig att få se en liten hobbit utanför något vitt litet hus.

Jag fryser och får så göra tills vårsolen tittar upp bakom skogen igen. Nu försvinner solen för oss och kommer igen i april någon gång. Min kusin i Norge har heller ingen sol på vintern, men hennes sol försvinner bakom ett fjäll. Det är deras fjäll, jag tycker det låter lite härligt att ha ett alldeles eget fjäll. Men hon säger, att man inte kan göra något på det, det går inte att odla på och inte ha djur på, så allt det gör är att bara stå där som onyttig mark för en bonde. Turisterna tycker om det i alla fall, de kommer i horder om sommaren och åker kring och tittar på fjäll.

Nu är hon och hennes gubbe inte mycket för bergsklättring heller, då hade det nog varit ett rent nöje med ett eget fjäll.

Idag regnar det inte, kanske går gubben och jag upp till vårt trattkantarellställe och ser om det finns några svampar. Jag gillar att plocka men äter inte svamp, så gubben får rensa och förvälla och frysa in de små äcklen. Jag ryser när jag känner svamplukt, undrar om det har med att jag kanske blev förgiftad av dem i ett tidigare liv och dog en plågsam död. Det kan jag aldrig få veta, men spekulera i det kan jag ju göra.

Snart är det fågelmatardags, gubben har bullat upp med ett antal säckar solrosfrön som de sålde till ett fördelaktigt pris. De har ännu inte kommit på fönsterrutan för att äta kitt så de får vara för ett tag, ju längre vi väntar, ju längre räcker solrosfröna. Så skulle nog Ove ha sagt.

Dudde växer och står i, han är fortfarande ordningsam med sina leksaksmöss, de lägger han i matskålen. Fyra möss har han på gång samtidigt, leker med en och en i något konstig speciell ordning. Han har ju inte så mycket att tänka på i sitt lilla liv, annat än att hålla ordning på leksaksmöss.

Snart ska vi åka till veterinären och få honom snöpt, det vet han inte om. Det är bara den illvilliga matten och hussen som vet det. Han fyller sex månader i början av november och då är det hög tid. In i buren och iväg till staden, ut ur buren och få ett stick och sedan vet han inte mer förrän han vaknar upp och är ett par kulor fattigare.

Gizmo och Dudde är nu bästisar, de leker och sover ihop. Lite kul att se den stora ståtliga Gizmo på sex kilo som släntrar likt en lejonhanne och rantandes efter den lilla Dudde, med massa spring i benen

Våra katter gillar att komma in i vettig tid på kvällen. Runt halv tio så är det kväll för dem.

Då kommer Gizmo in i alla fall, Dudde är inte ute så mycket, utan är väl hittills mer av en innekatt.

Jag försöker se till att han är ute så mycket som möjligt men då gäller det att inte ha ett ärende ute, då vill han med in.

 När Gizmo kommer in på kvällen då är det lekdags, de stojar kring likt övertrötta ungar. Under sängen, i sängen och upp och ned för trappen. En favorit är att sitta på varsin sida av en dörr och tassa på varandra i springan.

Annat var det första gången de sågs, så här såg det ut då.

Ett annat minne är ju stugan i full sommarskrud. Här är den för första gången för er som aldrig varit hit.

 Det var allt från stugan för denna gång.

Första bilden tjohoo!

Här sitter jag och tränar på att lägga in bilder i bloggen så att jag kan dela med mig lite att glutta på mellan raderna. Så här kommer första träningsbilden på vårt underverk Dudde.

 

Dudde i lektagen

Tankar i huvudet på en gumma

Gumman dricker kaffe. Det är en speciell känsla med söndagsmorgnar, gubben vet det också så han passar på att sova extra länge. Kan inte förstå riktigt hur han kan ligga där timme ut och timme in. Jag vaknar tidigt, har jag sovit till åtta en morgon så tycker jag att det är sent.

Så var det inte i min ungdom, kunde lätt sova till både ett och två på eftermiddagen, ända tills mamma stack in huvudet i mitt rum och undrade om jag skulle stiga upp snart.

Hösten börjar närma sig stugan. Löven på lönnen skiftar i rött och gult, sädesärlan är kvar några dagar till. En satte sig precis på fönsterbläcket och sade det.

Tranorna har flyttat söderut, likaså gässen. Lika sorgligt varje höst när de ger sig iväg, lika trevligt varje vår när de kommer tillbaka. Men måste de trumpeta när de flyttar? Det bästa vore om de höll tyst och smög iväg lite obemärkt. Då skulle det inte vara lika hemskt att stå kvar här på backen och invänta den långa mörka vintern.

I Skottland började de så smått med julsaker i affärerna, inte så mycket, men de smyger sig in i sortimentet redan i september. Här är det på något sätt julmusten som står för julen. Det är startskottet för julhandeln, när den kommer så banar den väg för allting annat.

Vad vore Sverige utan julmust!

Nu vill jag inte tala om julen, den kommer när den kommer, vi lär märka det.

Var ute och for med Fisen häromdagen, for och for, är väl att ta i, men jag åkte halvmilen till jobbet och halvmilen hem. Då slog det mig att jag åkte på fel sida av vägen.

Efter att ha åkt omkring på vägarna i Skottland så har jag försökt tänka mig in i vänstertrafik. Lyckades att ta mig igenom rondeller på rätt sätt, svänga av i korsningar och dylikt. Nu satt jag bara bredvid och tänkte, medan väninnan körde, men en övning att hålla tungan rätt i munnen var det. Kanske tur att jag inte höll i ratten, de har ju växelspaken på fel ställe. Att växla med vänsterhanden måste vara svårt i början.

Har tydligen svårt att tänka om när jag väl är hemma. Det känns fel att köra till höger på något sätt. Så varning utfärdas på byvägarna här hemma tills jag landat från resan riktigt ordentligt.

Träffade en kille från Saudiarabien på flyget hem. Han började prata, jag tycker ibland att det är lite jobbigt att känna sig tvungen att prata med sin stolsgranne, fast för det mesta så visar det sig lärorikt också.

Nu har jag aldrig mig veterligt stött på någon från det landet förut, för mig är det bara ett gäng gubbar som springer omkring i vita långa lakan med svarta pannband och pratar om hur de ska få ut mest pengar för oljan.

I alla fall så berättade han att han skulle tillbringa helgen i Stockholm, prydligt hade han skrivit in namnet på vandrarhemmet vid Skanstull och en del sevärdheter som Gamla Stan, Wasamuseet, de platser dit turister väntas gå.

Han bodde i Dublin och pluggade, nu uppfattade jag inte allt vad han sa, det engelska utbildningssystemet är fullt av konstiga ord. Men att han skulle bli professor i något som hade med biologi att göra det fattade jag.

En del människor de har livet utstakat för sig redan i unga år, det har aldrig jag haft, vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor.

Vi kom in på Saudiarabien när han berättade att han varit där hemma för sju månader sedan. Jag frågade om hans pappa var oljeshejk, men det visade sig att han var lärare.

Kunde inte låta bli att prata om kvinnors rättigheter, han undrade hur jag kunde veta så mycket om just detta, berättade att jag sett på TV.

Han menade på att det fanns 30 % kvinnor på styrande poster, men det har jag svårt att tro på. Sen menade han också att kvinnor där, är lika behandlade som här. Det har jag också svårt att tro på.

Nu har jag varit inne på Svenska ambassadens i Rihyads hemsida, den är uppdaterad alldeles nyss, där står att kvinnor inte får köra bil, de får gå på offentliga platser med sina män eller släktingar, vara väl täckta för både armar och ben.

På Wikipedia står det att vissa kvinnor får köra bil sedan 2008. Tror mer på ambassadens ord, kvinnor i allmänhet får inte köra bil. Kanske det är två kvinnor som får.

Men han var ju man och han var ju från Saudiarabien.

Var lite intresserad om det skulle bli mycket tjafs vid passkontrollen, i USA hade det blivit det. Kanske var han terrorist! Men här ställde de bara en fråga hur länge han skulle vara här och sedan var det klart.

Nu vet jag inte om det är speciellt många självmordsbombare i det landet.

Önskade honom lycka till med helgen, önskade också att jag varit mer påläst på det ämnet jag tog upp. Då hade det blivit riktig diskussion, jag hade inte givit mig på en punkt. Kvinnor kan inte i Saudiarabien så det så!

En annan sak som slagit mig när jag nu har varit i utlandet är att det svärs mycket i svensk TV. Det verkar som om vi hade ett väldigt torftigt ordförråd när det ska sväras i var och varannan mening. I andra länder lägger det till ett blipp i stället för ordet. Det ska inte sväras i offentliga sammanhang. Men det struntar vi högaktningsfullt i här.

Såg på ett program där folk ska baka sig igenom en tävling. Det låter ju hemtrevligt och oskyldigt. Men de svär som de värsta borstbindare, även svärord som fan och helvete är textade! Inga blipp här inte, här svär vi oss igenom bakningen.

Har sett på Englands motsvarighet också, inte något ofördelaktigt kom över deras läppar.

Ska vara uppmärksam och se om det är andra program förutom bakprogrammet där de har anledning att gå på som de gör. Sen ska jag forska i varför svenskar svär så mycket. Sen ska jag tvätta deras munnar med tvål.

Över lag är de mycket hövligare så fort man sätter fötterna på främmande mark, de håller upp dörrar och tänker på att det finns faktiskt andra människor på denna jord förutom dem själva. Nu finns det en och annan svensk som är hövlig och håller faktiskt upp dörrar till de bakomvarande, men allt för många gånger har jag fått den slängd mitt i ansiktet.

Det plingar från mobilen. Det är Wordfeud som talar om för mig att någon av mina Wordfeudkompisar fått till ett ord. I tre månader har jag haft det så, allt sedan jag lockades att gå med och spela. Förlorar för det mesta men jag kämpar tappert vidare, jag förlorar för att jag inte har tålamod nog att sitta och vrida och vända på alla bokstäver i det oändliga.

Har fem stycken som jag spelar med på samma gång, som tur är så lägger inte de ord stup i kvarten, då skulle jag haft det hett kring öronen.

Nu ska jag gå ut och titta om sädesärlan är kvar eller kuckurellan som de kallar den här.

En ganska lång blogg med massor av whisky

Gumman har rest klart för denna gång. Har nog med mig en förkylning också, känner mig inte riktigt kry. Folket där borta var förkylda hela tiden när jag var där och hostade och nös så det stod härliga till. Det vore ett under om jag skulle slippa den.

Tycker alltid att det är lite tråkigt att komma till Sverige efter en tid utomlands. Inte så mycket när jag varit i Italien, men från Storbritannien känns det en saknad.

På något underligt sätt så känner jag mig hemma där, älskar allt från konstiga skorstenar till deras mjuka fluffiga vita stora brödskivor som man ploppar ned i rosten. På med smör och tjocka skivor röd cheddar, sen är det klart att mumsa.

Inte så nyttigt kanske, men vem tänker på nyttigheter på semestern. Väl hemma igen så blir det barkbröd och vattensoppa, kanske ett par ärtor och en morot i den för att höja upp smaken.

Väninnan har öppnat en kristallaffär i en närliggande stad. Det är vad det låter, en affär där folk kan gå in och köpa kristaller och stenar som ska vara bra för allt mellan himmel och jord.

Den håller hon öppen mellan halv tio och fem varje dag. Även lördagar, jag trodde att det var som här, småaffärer stänger tidigare på lördagar, men det hade de aldrig hört talas om. Däremot stänger många tidigare på onsdagar. Låter lite udda i våra svenska öron, men så är det. Om allt vore lika som här, så skulle charmen försvinna.

Mycket har ändrats där på de snart femtio år jag rest dit. De har dubbla glas i fönstren, centralvärme i husen, duschar som håller varmvattnet för en hel tvagning.

Samma program på TV, mobilabonnemang med rubbet som ingår, osv.

Jordens befolkning håller sakta på att smälta ihop till ett. Fast det är nog inte genom Internet, surfplattor, kabel TV och mobiltelefoner som menas, när några förståsigpåare säger att vi alla är sammankopplade med varandra. Vi är ett!

Kvantfysik på hög nivå!

Jag fick i alla fall nys på några köpahusprogram som jag inte sett förut, fast det mesta hade jag i sanningens namn sett. Det var repriser där som här.

Väninnan var såld på kriminalserier, de dussinproduktioner som USA kastar ur sig vareviga dag. Dottern hennes gillade sitcoms så vi hade det lite svårt att med en TV tillfredsställa våra tittarbehov.

Tack gode gud för Wordfeud! Jag kunde koppla upp min lilla smartphone till deras trådlösa och spela Wordfeud med mina tre vänner i Sverige. Jag sög riktigt länge på varje ord som skulle läggas, provade alla tänkbara varianter. Kanske just därför så vann jag alla mina matcher!

Men så skulle vi till ön i två nätter, ön det är Arran, sagoön i Irländska sjön.

För ett år sedan fick jag smak på den. Ett Skottland i miniatyr, tre och en halv mil lång och en mil bred. Inte stor, men till norr finns bergen, floderna och vattenfallen, söderut det skotska låglandet.

I år hade vi bestämt att vi skulle suga ut det gottaste av den norra sidan och tillbringa två hela nätter i byn Lochranza. Jag som är bra på att planera var ute i god tid i somras och kollade in hotellpriser, det var inte billigt. Hittade ett vandrarhem som hade dubbelrum, tanken på att sova i sovsal tilltalar mig inte.

Där kallas vandrarhem för Youth Hostel. Varför de slängt in ordet ung vet jag inte, men det var nog för väninnan att höra ordet, för att säga att vi var nog för gamla för sådant boende. Jag kontrade med att det är säkert äldre där också, ville att hon skulle boka oss för två nätter.

Fick veta att hon ringt dit och frågat om det var någon övre åldersgräns, mannen i andra änden blev väldigt tyst.

Sagt och gjort, vi packade två små väskor och gav oss iväg med färjan. Den tar endast femtio minuter och har både affär och restaurang.

Bussen till Lochrana kostade tre pund var och skulle ta fyrtio minuter och kön till den gick spikrak, det finns inget folk som vet hur man ska köa som de från de brittiska öarna. Även om de står i lite oordning är de medvetna om vem som står före.

Ingen tränger sig för som här, vi är egentligen ganska dåliga på köandets etik, vi svenskar. För att inte tala om indierna, de kastar undan folk för att komma först.

Bussresan dit är ganska skumpig, bussarnas fjädringar får ta en del stryk på de smala asfalterade vägarna. Vid möten fick bussen sakta in och snirkla sig åt sidan, de har inte vägrenar i Storbritannien. Måste vara ett litet helvete att få motorstopp där.

Lochranza är en liten by vid foten av bergen och med havet vid ytterdörren. En samling vita hus längs en slingrande väg, en gammal borg från vikingatiden, en pub, ett färjeläger som tar folk till andra öar, en pytteliten servicebutik med lite burkar vita bönor och bröd och lite annat smått och gott, sedan är den slut byn. Tar ungefär tjugofem minuter att gå från en ände till den andra, jag mätte. Höll på att glömma att i andra änden ligger ett whiskydestilleri, med vad jag tror är whiskyälskarnas Mecka.

Vandrarhemmet visade sig vara ett stort, vitt naturligtvis, hus med tre våningar. Det låg vid en å som brusade sig ned till havet. Vi kämpade oss upp med våra väskor, noterade att de hade en handikapptoalett på våning två, men vi såg ingen hiss. Kanske hade de en som bara användes för att baxa upp rullstolsbundna med. Annars förstår jag inte vitsen.

Väl inne i rummet insåg vi att det inte höll någon som helst vandrarhemsstandard, nu har väninnan aldrig satt sin fot på ett vandrarhem, det var därför hon trodde att det var åldersgräns. Men jag har sett en del i mina yngre dagar och insåg att detta var mer som ett fint hotell än något sunkigt vandrarhem.

Gubben sa till mig innan jag reste att man måste ta med sig egna lakan dit, så är det i Sverige. Väninnan ringde dagen innan och frågade om detta, mannen måste tro hon var vrickad för han försäkrade henne att priset var med lakan. Ingen behövde ta med några. När hon glömde att fråga om de kostade extra att hyra, så fick hennes dotter ringa, hon ville inte att han skulle tro att hon var helt bakom flötet med alla dessa frågor.

Sängarna var bäddade och en stor handduk låg prydligt vikt på var och en av dem. Ett takfönster släppte in ljus och en fantastisk vy av berget bakom. Badrummet var stort och hade en jättelik dusch. Det var rent och fint, troligen helt renoverat sedan en tid tillbaka.

Så vandrarhemmet blev ett fyrstjärnigt hotell utan hiss.

De allmänna utrymmena var smakfullt inredda och köket jättestort det med. Med kylar och frysar och stora spisar med sex gaslågor.

Vi som inte hade en smula mat med oss, förutom ett paket ostkrokar, några kex och en chokladkaka, vi måste få i oss lite mat. Det fanns ett ställe i byn som var öppet på kvällen och det var det hotellet med pub i bottenvåningen. Vi snirklade oss iväg utmed vägen och utanför församlingshuset gick det hjortar och betade på gräsmattan. De fanns överallt, vi räknade till tjugo stycken utspridda lite här och där.

Inte var de speciellt rädda heller, de tittade upp på oss och fortsatte sedan att beta.

Får fanns det också, både i byn och i bergen, som små vita fluffar spred de sig bland hjortarna och bergssidorna.

Väninnan fick nästan hicka när hon hörde att vi stängslade in dem här. I Skottland springer de kring överallt och betar. Ingen stängslar några får förutom vid motorvägarna.

Hon verkade tycka lite synd om de stackars svenska fåren som inte får springa omkring lite som de vill.

Byborna i Lochranza tycktes inte bekymrade, de hade istället stängslat in sina trädgårdar med ganska höga stängsel så att hjortarna inte skulle komma in och äta upp allt i deras trädgård. Lite omvända världen, människor bakom galler, djuren i frihet.

Puben var väl lite sisådär, ganska dyr eftersom de inte hade någon konkurrens, men vi klämde in oss där mellan alla lördagsfirare och fick ett mål mat och en pint.

Värre var det när vi skulle gå hem, jag noterade att det var kolsvart ute och regn, väninnan sade att de hade nog gatlyktor. Men se det hade de inte på ön, hon som bor i en stad tog för givet att hela världen har gatlyktor. Då skulle hon komma till stugan här i skogen. Svart som i en kolsäck ute hela vintern lång.

Men livet som insats skred vi ut på vägen och försökte hålla för ansiktet eftersom regnet kom från sidan, det blåste från havet. Som tur var så mötte vi ingen bil på vår sida. Vägen slingrade, så en bil hade inte en chans att se oss, dessutom hade hon en ficklampa i en jacka på vandrarhemmet och där gjorde den inte direkt nytta. Vi var genomblöta när vi lyckades pusta oss upp, tre våningar till vårt rum.

Vi var dödströtta, blöta och mätta. Då började hon känna sig dålig. Hennes näsa var röd som en stopplykta när hon snöt sig.

Den natten fick hon inte mycket sömn, stackaren. När hon inte snöt sig så fick hon lyssna på när jag snarkade. Jag brukar ha eget rum vart än jag reser, men det gick inte att ordna denna gång. Hon snarkar också så vi trodde vi kunde snarka ikapp, men eftersom hon inte sov så stördes jag inte av henne ett enda litet dugg. Jag snarkade mig glatt igenom natten.

På morgonen var hon helt död av förkylning och sömnbrist. Bad att få sova ett par timmar så jag traskade iväg ut på en morgonpromenad. Jag gick från en ände i byn till den andra, för att riktigt se till att hon fick sova så gjorde jag promenaden långsamt en gång till.

Det verkade som om de andra gästerna på vandrarhemmet antingen cyklade eller vandrade. Jag mötte morgontidiga cyklister som ropade god morgon, varenda en jag mötte önskade mig en bra dag.

Promenaden var härlig, fick syn på en brusande flod och följde den en bit upp mot bergen, inte en människa inom synhåll, bara den brusande ån och några hjortar längre upp som tittade på mig.

Satt sedan i TV rummet och läste turistbroschyrer, en bok om 44 vandringsleder på ön Arran och annat smått och gott. Hon fick i alla fall ett par timmars sömn och sedan var det dags att äta lunch.

Vi frågade det trevliga polska paret som hade vandrarhemmet om det fanns lunch på något annat ställe än den trista puben. De rekommenderade oss att gå iväg till destilleriet, där fanns det mat att få.

Vi följde ån i motsatt riktning mot kvällen innan. En tio minuters promenad tog oss till Arran Whiskey Destileries. Ett ganska modernt sådant hade jag läst tidigare när jag satt och plöjde turistbroschyrer, byggt 1995 och där fanns kafé, affär och rundturer för folk som gillar att se hur drycken tillverkas.

Vi var väl mer intresserade av att få något i magen så vi gick upp en trappa där det låg ett fint matställe mitt bland alla ektunnor och vatten som porlade. Känslan av att sitta i ett museum var ganska stark.

Vi fick våra mackor och efter ett tag så började söndagsgästerna komma för att äta lunch. Alla var i ganska god stämning i den tidiga söndagseftermiddagens början, vi insåg ganska snart varför.

Sitter du här hemma vid ettiden en söndag och dricker vin så skulle nog många höja sina moraliska ögonbryn, men på destilleriet var det ingen som brydde sig ett dugg.

De drack vin och whisky! En salig blandning till maten kan tänkas, men brickor med fyra glas whisky och en karaff vatten bars in till de flesta utom barnen.

Vi tittade på menyn igen och såg att de hade olika varianter på fyra whisky och vatten. Folk var där för att prova! En hundring och fyra rätt stora glas med den gyllne drycken var mumma till lunchen.

Väninnan blev nog lite sugen men den svenska sidan i mig slog bakut och jag deklarerade att jag inte ville ha något sådant mitt på blanka eftermiddagen. Hon insåg att hon inte kunde dricka fyra själv så vi avstod.

Vi var väl de enda som var nyktra på hela stället, förutom barnen och de anställda.

Så jag är väl en av de få nu levande människor, förutom barn och anställda, som varit på ett livs levande destilleri i Skottland och inte druckit en droppe av den noggrant tillverkade drycken.

En hel vetenskap verkar det som.

Måste också berätta att jag är också en av de få levande människor som sett ett ryskt whiskysällskap i aktion. Det visste nog varken jag eller ni att det finns ett sådant.

Nyrika ryssar har skippat vodkan och tagit till whisky istället. Lite finare men lika berusande.

Vid vår sista måltid den kvällen, den bestod för övrigt av pommes frites med cheddarost på. Bara de på de brittiska öarna kan hitta på en sådan kombination.

De vill ha sin pommes frites eller chips som de kallas, även när de beställer in en curry på en indisk restaurang så väljer en del bort riset och tar pommes frites istället.

Nu kom jag ur kurs. Jo, när vi satt där så kom det en drös män med resväskor från en taxi. I en grisblink hade de lämnat sina väskor och började beställa in flaskor och glas av whisky. De snurrade och luktade innan de drack stora klunkar. De jämförde och smakade av varandra, tog in en flaska från 1960 och suckade av välbehag när den rann ned i deras strupar. Plötsligt hade puben blivit rysk!

De pratade sitt obegripliga språk med yviga gester och klunkade lite mer. När vi ätit klart så började de beställa in mat och öl och lite mer whisky. På deras tröjor stod ”The Russian whiskey society”.

Vi lämnade puben och de glada ryssarna, undrade lite stilla om de skulle ha huvudvärk nästa morgon. Tror också att destilleriet fick se deras glada sällskap och antar att de gjorde affären där lycklig.

Väninnan försökte få tag på öronproppar så att hon inte skulle höra mina timmerstockar nästa natt. Då upptäckte jag att jag hade två uppsättningar i min väska, det hade jag ingen aning om. Lycklig ploppade hon i dem och uthärdade natten mellan nysningarna och sov i alla fall några timmar.

Nästa morgon var jag uppe med tuppen, slängde en tanke på ryssarna, undrade om de hade snarkat natten igenom och hur de mådde.

Vi tog våra väskor, travade ned tre trappor, gick den slingrande vägen fram och snart stånkade den lilla bussen iväg med oss och vi sade adjö till Lochranza.

På återseende lilla ö!