Kruska och annat bra

Gumman myser. Det är varmt och skönt i stugan, den nya makalösa manicken som står och surrar ute, den håller oss varma.

Gubben sa att den tog fart igår, lät som om den tänkte lyfta, är väl minusgraderna som får den att hicka ibland. Vår egen lilla turbovärmare. 

Det gick inget bra för Traktor-Ola som jag skrev om i förra bloggen, han som skulle köra sin gamla traktor över gränsen från Norge till Sverige.

Han kom inte så långt, fick en stroke strax innan gränsövergången, där slutade drömmen om Sverige för ett tag. Han ligger på ett rehabcenter i Norge nu, förlamad i höger sida, men har på en månad lärt sig att gå med käpp samt sätta sig upp själv i sängen.

Livet är oförutsägbart, vi som gillar att ha kontroll, vi måste väl inse att vi kan bara leva här och nu, planera framtiden går väl bra, men den blir inte alltid som man tänkt sig.

Nog om detta, allt går nog bra för honom, han är envis, vill upp i sin traktor igen.

Gubben ska ner till storstan i morgon, en dagstripp med fotboll. Hans älskade Hammarby ska visst spela en avgörande match.

Jag själv, har inte varit där nere på tre år, en tripp nu i november är planerad. Ett par dagar där gör mig alldeles yr i mössan.

Då brukar jag tänka på Karl-Oskar och hans utvandrarfölje, de kom från ett relativt folktomt Småland till New York, där hade de svårt att gå omkring, de stötte ihop med folk vart de än gick.

Ungefär samma känsla får jag, lite svårt att bara gå, kan stöta ihop med någon, eller ha ögon i nacken för att någon cyklist inte ska köra över mig.

Finns tydligen sparkcyklar där nere nu, det fanns inte för tre år sedan, bara hoppas de inte håller till på trottoarerna.

Gubben och jag har minskat i omfång, vi går stadigt ned i vikt, skippat bröd, socker, pasta och potatis. Samt äter ganska mycket frukt och dricker mycket vatten. Behövs inte mer.

När jag var barn, på 50 och 60-talet, då brydde folk sig inte lika mycket om vad de stoppade i sig.

Idag fick jag en länk med lymfdränage. Koka en liter vatten med ett lagerblad i, samt fem kryddnejlikor. Om det nu hjälper vet jag inte, men hälsoråden duggar tätt nu för tiden. Tror inte att någon pratade om dekokter för lymfdränage förr i tiden.

Utom en fåtal, de sk. Wearlandisterna, de som hade hälsogurun Are Wearland som sin idol. Han förespråkade kruska och laktovegetarisk kost. Han sa också att det finns inga sjukdomar, bara serier av livsföringsfel.

Han lyfte skrot dag och natt, tuggade kruska och tog kalla bad.

Min farmors mor, hon lyssnade på honom någon gång på 30-talet, antagligen från sin kristallmottagare. Hon började ta kalla avrivningar och gymnastisera varje dag. Slutade också äta kött och levde med en hälsosam livsföring.

Are blev 79, vilket jag tycker inte är särskilt gammalt. Fast han var väl frisk så länge han levde, han dog 1955 och vi blev väl inte så gamla då som nu. Har ingen aning vad för slags sjukdom som tog hans liv.

För ännu längre tillbaka så dog de av hög ålder, de vissnade bort, idag är det ingen som gör det, det finns alltid något som gått fel i kroppen.

Tänker på Dagny som är 107, hon har en vinbox i köket och dricker nog både kaffe och äter bakelser.

Så lite genetiskt är det nog också.

Tidningarna vill gärna framhäva att de riktigt gamla, de har knep som hållit dem vid liv.

Sist läste jag att en gammal dam i England, hon har lyckats bli ännu äldre än Dagny, hon förespråkar att man ska dricka mycket champagne!

Nu är väl det varken bra för hälsan eller plånboken.

Eller rubriker, att vi ska dricka vin, det är bra för hälsan. Det gör det lite lättare i sinnet, för de som greppar helgens vinbox. Men då handlar det säkert om bara ett litet glas per dag.

Samma med choklad, handlar inte om en 200 grams chokladkaka med mintkrokant, utan en pytteliten bit 70% choklad. Då vill jag nog helst stå över, choklad är till för att riktigt gotta sig i, en pyttebit kan jag vara utan.

Annars så ser vi på Netflix här, är inne i en serie där som gått 7 säsonger, den heter ”The good wife” och handlar om en kvinna som tar upp sitt yrke som advokat efter att hennes man hamnat i fängelse.

Förundras över, om allt stämmer i denna serie, hur det amerikanska rättsväsendet är uppbyggt. Skadestånd handlar om miljoner, här får brottsoffer några tusenlappar. 

Rättegångar där en jury tycker att hen är en mördare, utan riktigt bevis får nog många sitta av livstidsstraff som verkligen är livstidsstraff. Barn från 6 år döms också i vissa stater.

Knasigt är det over there med mycket. 

Den är i alla fall väldigt bra om man råkar gilla rättegångar och annat trassel i tillvaron, som otrogna män och illvilliga klienter.

Det är 22 avsnitt i varje säsong, räknat ut att det är 154 avsnitt, vi har att göra ett tag, men seriemaraton är kul, fast bara på kvällarna. Den rekommenderas i alla fall från oss i stugan.

Snart kommer nog snön, det brukar den göra de flesta år i alla fall. Vi är förberedda, snart är det april och vår igen.

Traktor-Ola

Gumman äter gryta. Gubben och jag är lite konstiga vad gäller maten. Vi har fått för oss, att vi ska göra en s.k. detox.

Det är ju populärt nu för tiden, förr var det ingen som ens hört talas om detta. Tror inte mina farföräldrar, ens hörde ordet under hela sina långa liv.

Idag är vi inne på den sjätte dagen, vi äter mungbönsgryta. Låter väl gott, men vi äter enbart det. Inte en smula av något annat.

Kroppen svarar, men hallå! Vad håller du på med? Jag ska minsann ta ned ditt blodtryck om du fortsätter. Nu känner jag mig lite vimmelkantig fram på eftermiddagen, funderar på att ta trycket flera gånger om dagen. Kanske ska jag skippa blodtrycksmedicinen, eller i alla fall halvera den.

Allt detta, plus 2 kilo ned på vågen, efter bara 5 dagar.

Mungbönsgrytan är kryddad med indiska kryddor, ska innehålla massor av järn, mineraler, samt en stor dos proteiner. Samt att vi är mätta i magen hela tiden.

Lite fusk ägnar vi oss åt, vi dricker en kopp kaffe varje morgon.

Traktor-Ola är på väg till Sverige. Min kusin från Norge, hon har ju flyttat till Sverige, till Ånge kommun. Hennes man som är född och bott på samma gård hela sitt liv, han har blivit pensionär, säljer gård och kor och flyttar hit han också.

Så är det att vara gift med en kvinna som gillar förändringar, hans liv kommer aldrig att bli sig likt.

Inga kor att mjölka varje dag, inga åkrar att bruka, kan bli lite tomt och konstigt.

Han funderade på att börja åka skidor för att hålla igång, han som aldrig gjort det förut, fastän han är norsk. Vi får se hur det blir med den saken.

Nu är han på väg hit med sin traktor, antar att flera kommer, han har många.

För att få plats för dem, har hon köpt ett hus i byn där hon bor, ett med en stor lada. Sedan har hon köpt grannhuset också, det gick för en spottstyver, Västernorrland har nog Europas billigast hus.

Hon har nu tre hus, ska det va så ska det va. Hon är så äventyrlig, som min mamma sa till mig när jag var ung, hon är nu över 70, men äventyrligheten har inte lagt sig.

Igår startade Traktor-Ola och Ivar sin resa till Sverige, Ivar med en gammal Ferguson och Ola med en ännu äldre av samma sort, bägge helrenoverade ned till minsta skruv. De var gamla rostiga vrak, de skiner nu i solen vackert röda och går som klockor.

De har runt 51 mil att avverka, med en fart på runt 40 km/tim, Ola utan hytt fast med störtbågen och ett stort släp, Ivar med hytt, han slipper sitta ute.

Efter nio timmar hade de tagit sig igenom Dovrefjället, där var vädret bra, efter nio timmars körning, så orkade inte Ivar längre, Ola han hade kunnat åkt hela natten, men de fick stanna utanför Röros och sova.

En bedrift tycker jag, när det finns trailers. Men han gillar väl att tuffa fram i landskapet i sakta mak, fast lite kallt måste det väl bli, det är på gränsen till frost där uppe.

Han behöver inte oroa sig för älg heller, de hinner väl vakna, resa sig, samt gå över vägen innan de hinner fram.

Det rör på sig i byn utanför Ånge, grannarna väntar otåligt på att Traktor-Ola ska komma, det finns många trasiga traktorer i byn. En traktormästare är i antågande.

Tar väl 3 dagar antar jag, beror på hur många timmar Ivar orkar idag, han är ju ingen bonde.

Jag tycker det är härligt att äldre människor gör helomvändningar i livet, inte sätter sig ned på ett trygghetsboende i väntan på att bli gamla och skröpliga. Köper hus, fler än de behöver, sätter igång och renovera, lever för dagen och tänker inte på att livet börjar komma till ända.

Det börjar bli kallt på nätterna, en morgon fanns en liten isskorpa på bilrutan. Den talar om att nu finns det ingen återvändo, nu är det dags att krypa in i stugan och tända mysljus.

Förr satt de och täljde och sydde i stugorna på vintern. Nuförtiden ser vi på serier på Netflix och detoxar.

Förr samlade bondesamhället mat i lador och skafferier inför vintern, plockade upp potatisen, slaktade grisen. Nu åker vi till affären och köper mat som kommit från hela världen. Undrar hur länge detta kan pågå?

Tänker ofta på hur det var förr och hur det är nu. Antar att det har med åldern att göra, jag har ju många år, att tänka tillbaka på. När Stockholm var folktomt under industrisemestern, nästan ingen åkte tunnelbana i juli, bilarna var färre.

Idag finns ingen industrisemester tror jag. Långtradarna åker kring som vanligt, då var det förbud för dem att köra på stora vägar under industrisemestern. Allt detta någon gång under det tidiga sextiotalet.

Vår värmemanick tänker i alla fall ut med sin datorhjärna hur varmt vi ska ha i stugan. Vi behöver inte bry oss och bära ved, det är den nya tiden. Fast bära ved var ju kul det också, man kände att man levde.

Undrar hur det går för Traktor-Ola och Ivar idag? De har endast 27 mil kvar.

Svamptider

Gumman letar svamp. Det hör hösten till, att ge sig ut i skogen och leta svamp.

Nu vill jag betona på ordet leta, jag och gubben vi letar och vi letar. Men vi hittar aldrig någon.

Var en häromdagen som sa, att det kryllar av flitiga thailändare i skogarna, som plockar all vår svamp.

Har jag lite svårt att tro det, då mina Facebookvänner, i synnerhet en, hon hittar svamp varje dag. Inte några små ynkliga, utan jättar, är de inte jättestora så är det många.

Antar att det handlar om tålamod, att traska in i skogarna på måfå, gå omkring i timmar, där kommer belöningen i form av kantareller.

Gubben och jag gick till vårt trattkantarellställe häromdagen, inte en ynka kantarell.

Vi gav upp och gick hem. 

Säkert massa flitiga thailändare som varit där före oss.

Såg faktiskt ett gäng uppe vid vägen för ett tag sedan, vad de skulle plocka vet jag inte, men de är synnerligen misstänkta att ha tagit våra trattkantareller.

Annars så givmilda människor, de blir som musslor när de talar om svamp.

Jag frågar naivt vart det finns så mycket, får några kilometers radie att själv tänka ut vart. Undrar varför de blir så giriga med just svamp? När det gäller lingon och blåbär, då kan de berätta.

Hösten är sig lik varje år, eller rättare sagt saker vi gör här i stugan är sig likt varje år.

Känns som om det upprepar sig vid denna tid, den höga klara lite kalla doften av höst, strumpor som åker på igen, tröjorna plockas fram, storstövlarna står redo.

Vattentunnor som töms, gräset som klipps för sista gången, gräsklipparna som spolas noga under, sommarblommorna slängs för de har gjort sitt, krassefrön som plockas från den vissnande krassen, blir till ny krasse nästa år, basilikan som plockas ren på blad, fryses in till vinterns pesto osv....

Uppe i byn har ICAs parkering fått ny asfalt, samt pelare framför ingången, så att ingen får för sig att köra in i butiken. Kommer ihåg hur det var för 30 år sedan, endast en liten ytterdörr, samt att det var litet och trångt.

Nu är det annorlunda, Anita i kassan vid fönstret är borta, hon som alltid påminde en om att det var extrapris om man köpte två, eller om man glömt dra sitt ICA kort.

Ersatt av ett gäng yngre tjejer, som tycks bytas ut hela tiden, endast en gammal trotjänare är kvar, hon började nog där för 20 år sedan, är inte så lastgammal ännu, så hon blir väl kvar kan jag tänka.

Butiken började någon gång för hundra år sedan i vår lilla by här vid havet, en liten lanthandel. Den övertogs någon gång på femtiotalet av sonen till handlaren. Han i sin tur lade ned butiken och flyttade till den större byn fem kilometer bort, startade sin ICA bredvid Konsum som också låg där.

Konsum för socialdemokraterna och ICA för centerpartisterna.

Nu är det övervägande centerpartister här på landsbygden, så Konsum lades ned. De var aldrig roliga att handla i de där små Konsumbutikerna, fick alltid lite öststatskänsla när jag gick in i dem. Blåvita varor och dåligt utbud. 

ICA blev kvar och övertogs av handlarens dotter, någon gång under slutet av nittiotalet. Hon i sin tur hade ett par tvillingpojkar, de tog över av henne för några år sedan.

Tycker jag har sett dem i butiken sedan de slutade skolan, så de fick ordentlig träning av morfar och mamma.

Nu är butiken större, utbudet inte alls som det var längre tillbaka.

2000-talets mat har flyttat in. Behöver inte vänta på nymodigheter som Oump och vegetabilisk formbar färs. Det finns för oss vegetarianer.

På tal om vegetarianer så verkar vi vara de enda häromkring, gubben och jag känner två, de andra delarna av Jägersrogänget. De bor ju inte här, en i Turkiet och en i Thailand. 

Så jag var glad att hitta ett gäng i Gävle förra helgen, kändes lite kul att ha några att dela sin ideologi med.

Är väl kanske mer ett storstadsfenomen, folk här på landsbygden tänker väl inte i de banorna.

Nu känner inte jag alla som bor här, så någon veggie kan man nog rota fram ur stugorna på en halvmils radie.Fast det har jag inget behov av, tycker att mina få vänner är helt ok, fast de äter kött. Alla gör som de vill. 

Livet i stugan går vidare, vi har förbaskat varmt i alla fall, den nya manicken som ska värma upp huset den går på lite då och då.

Vi hade 21.5 grader inne i går, vi är inte vana vid den temperaturen, så vi fick öppna fönstret.

Vi förstår oss inte på hur vi ska få det lite svalare, läser instruktionsboken till manicken, så svårbegripligt att jag skulle behöva ingenjörsutbildning innan.

När kylan sätter in, bara en tidsfråga, då blir det väl så varmt, att vi i vinter får hänga ut genom fönstren och kippa efter luft. Vi måste få det rätt innan dess.

Dessa moderna manicker.

Den makalösa manicken

Gumman har varit utan dator. Nu äntligen kan jag skriva några rader igen, för er som kanske läser bloggen och undrat vart jag blivit av.

Vi har i alla fall överlevt en sommar, inte den bästa vädermässigt. Samt att växterna i trädgården betett sig konstigt, de har varit sena att blomma.

Annars så har fåren gått och bräkt som vanligt och klingat med sina skällor, getingarna byggt sina bon på underliga ställen. Bönderna här har haft ett bra år, rikligt med spannmål lär det bli, fast priserna går väl inte ner för det.

En fladdermus har gått hädan, får skylla katten Moj Moj för det. Katterna har varit ute dygnet runt och en och annan sork har också fått sätta livet till.

Stugan har klivit in i datoråldern, det gamla huset måste nog undra i sina väggar vad vi håller på med.

Från att ha eldat med ved, då det krävdes det av stugan, att ömsom dra ihop sig och ömsom pösa ut, av den ojämna värmen som kom. Till att nu vara helt datoriserad, vi har skaffat vad jag kallar en makalös manick.

Den makalösa manicken består av en stor utedel med fläkt, samt en ännu större innerdel.

Det är en dator i den, känner av utetemperatur, samt innetemperatur, får väl hicka i vinter i draget från ytterdörren.

Rörmokarna var här i dagarna tre, gubben som inte gillar att folk springer omkring och joxar utanför hans kontroll, försvann bakom sin dator. När han kom fram, visade sig det att de satt ett element helt fel.

Vi får se hur datorn och fläkten klarar vintern, går utanför min tankeförmåga hur kalluft kan förvandlas till varmluft, föredrar att inte försöka förstå.

Höstens dimmor ligger över täkterna, tranor och änder kvackar över oss, när de drar söderut i formation. Livet går in i en lugnare takt, det stannar upp, somliga flyr, somliga stannar kvar.

Kryp av alla de slag kommer att gömma sig, fåglarna tystna, vi burrar in oss och uthärdar den svåra årstiden. Inte svår för skidåkare och andra friskusar, men de är ju ett släkte för sig. 

Man vet också att hösten närmar sig när affärerna börjar annonsera om solrosfrö, en stadsbo tänker väl inte på sånt, men vi på landet har koll. 

Höstdepression? Ja, fast bara lite.

Livet i byn och fjärden går sin gilla gång, en del har flyttat härifrån och andra har flyttat in.

Min lilla norska kusin som flyttade till Ånge, hon har nu köpt två hus till i byn där hon bor.

De säljs för en spottstyver i avfolkningsbygder som Västernorrland.

Hon har stor familj säger hon, nu kan hon ta emot ett helt fotbollslag för övernattning.

Borde åka ner till huvudstaden, inte varit där på nästan tre år. Tycker alltid att det känns stort och lite skrämmande med alla människor. Alla energier som surrar i luften, blir dränerad. Van vid granskogens tysta lugn.

Kanske börjar jag förvandlas till en sån där lite lustig eremit, som bor i en skog. Udda typer som åker in till byn en gång i månaden för att handla det nödvändigast. Sedan drar de sig tillbaka in i skogen igen.

Som jag nämnt förut, dottern tyckte vi såg ut som två troll, fast det är ju några år sedan.

Tycker vi klipper oss oftare nu i alla fall.

På tal om dottern, så finns ju barnbarnet Tova i vårt liv numera. Hon är nu ett år och börjar bli en liten människa. Slut på den tiden, då hon mest bara låg och vi försökte få henne att le.

Nu travar hon omkring och håller en köksstol framför sig, kör in i väggar och skåp och fastnar, blir arg och skriker. Glad igen nästa minut, när vi vänt på stolen så att hon kan gå några meter igen.

Annars så tittar vi på våra serier, alltid lite tomt när en serie är klar, speciellt om den är bra. Då gäller det att hitta en ny, det dyker upp guldkorn ibland, i seriedjungeln. Som den spanska ”La casa de Papel” på Netflix.

Låter väl inte så spännande om man bara tittar till namnet, dels för att den är spansk, dels för att den har en löjlig mask på framsidan.

Men oj vilken fart det var i den, om man nu gillar spänning, klurigheter i ett riktig bra gisslandrama. En serie där jag satt och höll andan, pustade ut mellan varven, för att sen hålla andan igen. Undrade flera gånger varför jag utsatte mig för detta.

Säga vad man vill, men spanjorerna vet att göra bra serier.

Höstmarknaden i Hudiksvall nästa helg, folk ska handla kokosbollar och plommon, samt tusen andra saker. En och annan äter väl kålsoppa också, fast langos och hamburgare tagit över matstånden numera. Kålsoppa hör till en svunnen tid, särskilt gott var det inte heller.

Jag just det, datorn var hela vägen ned till Linköping, den åker längre än vad jag någonsin gör. Nu är den tillbaka, med nytt nätverkskort och allt. Livet blir lite mer som det brukar vara.

Barndomssomrar

Gumman spanar efter sommaren. Det är då själva sjutton, att sommaren ska börja med regn rusk och kallt väder.

Spelar väl ingen roll hur mycket jag svär och har mig, vädret ändras inte i alla fall.

Annat var det förr, det fina vädret sitter kvar i huvudet från barndomen, spelar ingen roll om sommaren även då regnade bort. De fina dagarna finns kvar, de med saft och bullar i skuggan av en höhässja.

Så synd att dagens barn inte får vara med om den, tiden då höet skulle in. De bråda dagarna då hästen spändes för, vi hoppade upp på flaket och skramlade iväg, hästens mumsande ur påsen med havre medan de vuxna lastade flaket med hö.

Den ljuvliga doften som ännu sitter i om jag blundar, det fulla höflaket där vi satt på kanten och följde med tillbaka till höskullen, slitet med att kasta upp höet.

Det var sammanlagt fyra moment med det, slå höet, lägga upp det på hässja, lasta upp det på flak, tömma flaket. Idag rullar en traktor runt och slår och balar, samt plastar in. Ingen saft och bullar i skuggan av en hässja längre.

Så mycket härlighet som försvunnit, i alla fall ur ett barns perspektiv, slitet var inget jag tänkte på, det fanns i de vuxnas värld.

Jag är lycklig som fick vara med, ett stadsbarn som fick vara på landet bland kossorna. Visserligen var det bara ute i Vallentuna, eller Gottröra som de hette, inte alls långt från storstaden, idag är det en förstad till staden.

Bor någon nere i Stockholm som de säger här, så frågar jag vart, då kan de säga Vallentuna.

Då var det landet, bilarna var märkta med ett B, det betydde lantisar. Kommer ihåg att det var kul att se vart alla kom ifrån, idag vet ingen.

Kom det en bil med ett A förbi, då var det Stockholmare. De ansågs lite konstiga där ute i Vallentuna. Stockholmare visste inget om landet och kor. 

Samt att de ansågs ha en lite överlägsen attityd, till alla som var lantisar, det sågs inte med blida ögon. Ingen vill vara den fattiga kusinen på landet. 

Här uppe hade de ett X i början av bilnumret, såg man en sådan, då var det riktigt exotiskt.

För att inte tala om ett Y, då visste vi nog inte säkert vart den kom ifrån. Jag höll nog bara reda på A och B, det räckte.

Nu är de också Stockholmare, staden har hunnit ikapp dem, fast då är de säkert sådana som vet något om landet och kor. Finns ju alla möjliga nu för tiden.

Gränserna var tydligare förr, klassamhället levde, det fanns barnrikehus i förorten, de ansågs fattigare, än vi som levde i en annan del, där inte kommunen ägde huset. Privatvärdshusen var lite finare. 

Samma förort olika världar. Idag finns inga barnrikehus, men tror väl att det klamrar sig fast några kommunhus här och där, inte många, de flesta är idag bostadsrätter till skyhöga priser.

Här i vår lilla by, där var de uppdelade i bönder och fiskare, vad jag har förstått så umgicks inte de två. Det sitter i ännu, även om bönderna och fiskarna är färre, tror det finns en fiskare kvar, någon bonde finns inte.

En hon har tre hästar samt en hund, det är hon ensam om, inga andra hästar eller hundar.

Inga betande djur annat än grannens får, det är lite sorgligt faktiskt, fast jag är glad att slippa flugorna.

Snart sätter i alla fall sommaren igång igen, i almanackan. Det är buskspel och kolbullar för hela slanten.

Buskpel är väl när de står i små grupper och spelar helt spontant, ett slags jam i folkmusik. Sen att de inte håller till under buskar, det verkar inte ha någon betydelse.

Loppisar och stadsfester, pridefestivaler och cruising, även vår lilla kommun anordnar en pridefestival samt en cruising, samt ett jordgubbslopp. Här fanns det gott om jordgubbsodlare förr, de har försvunnit de också.

Fanns självplock överallt, nu får folk köpa utanför ICA, där står de och säljer jättedyra besprutade gubbar. Vi får lita på att våra 14 små plantor ger några, så att vi får smaka också.

Inget är tydligen så besprutat som jordgubbar, ska då vara möjligtvis bananer och paprika.

Fast jag är ju uppvuxen med DDT, det var inte farligt förrän 1969, så allt var inte bättre förr.

Nu får sommaren komma så gubbarna ska växa.

Prag igen

Gumman fryser.

För lite över en vecka sedan smög gubben och jag utmed husväggarna i Prag, i hopp om att få lite skugga. Det var 26 grader varmt.

Samtidigt som vi gjorde det, så gick en del i tjocka jackor, sydeuropéer som tycker att det är kallt när det är under 30.

Här hemma ligger snön kvar på gräsmattan, det kom en drös häromdagen igen.

Så det är kontrasterna som gjort att jag nu har hosta, våra kroppar fick helt enkelt en smärre chock att vistas i värme efter den långa kalla vintern. Samt bli slängd in i kylan igen, när kroppen tinat upp ordentligt.

Men Prag var lika trevlig som vanligt, den staden är ett paradis att vandra kring i, en lagom blandning av gamla byggnader, pittoreska gränder med kullersten, floden, broarna och grönområden.

Inte att förglömma utsikten från Pragborgen.

Särskilt billigt är det inte längre, i alla fall inte mitt i hjärtat av staden, en riktig turistfälla kan man säga. Men så dyrt som här är det i alla fall inte.

Nu talar jag om att gå ut och äta, om man inte vill köpa kristall, så tycker i alla fall vi att det fanns inte så mycket att släpa hem av intresse.

Jo, höll på att glömma ängeln. Förra året köpte jag en ängel av en sur dam i en affär. Den var av trä och väldigt vacker. I år köpte jag en till av samma sura dam i samma affär.

Hon var nog inte sur, hon var bara inte utåtriktad och serviceminded. En del har nog att göra med att det har varit en forna öststat, de är inte kända för att vara charmtroll.

Något surare och buttrare, än hon som sålde mig en flaska vodka på Moskvas flygplats 1974 har jag inte stött på.

Hon tittade på mig som om jag var ett obehagligt kryp, som kommit fram till den tomma disken och försiktigt pekat på en flaska vodka som stod bakom.

Hon slängde fram den och tittade bort, snappade åt sig min sedel, slängde fram lite växel och gick därifrån.

Något som jag inte kommer ihåg i det hela är vad jag betalade med, kort hade ingen på den tiden, eller var det en check från American Express? Men vodkaflaskan fick jag.

Näst surast var en servitris i den forna Östtyskland någon gång på 70-talet, vi hade en sk. transfer. Ett tillstånd att köra på samma väg genom landet, till Polen.

Helst i ett sträck, inte göra några längre stopp. Inte vika av heller. 

De hade ögonen på oss på något sätt.

Vi stannade vid en liten stad och råkade bli kaffesugna, klev ut bilen och gick omkring och letade något kafé. Vi såg att där fanns butiker, men skyltfönstren var tomma och dammiga.

Det var ingen som skyltade med någonting, marknadskrafterna hade inte slagit rot där ännu, ingen reklam någonstans.

Slutligen hittade vi en lokal som såg ut som ett kafé, vi satte oss och ett surkart till kvinna kom upp och glodde, som om vi varit något katten släpat in.

Vi bad om kaffe, hon kom efter en stund med en kopp, halva koppen bestod av sump!

Eftersom vi inte ville ge oss in i någon diskussion med surkartet, så vi silade kaffet mellan tänderna och gav oss iväg. På den tomma motorvägen mot Polen.

Mil efter mil utan att se en enda bil, raka fina tvåfiliga vägar, det enda som störde var dunket av skarvarna.

Hitlers vägar, riktigt kusligt var det i alla fall.

Fullt så illa var det nog inte i Prag, de har väl aldrig riktigt sjunkit så långt ned i kommunistträsket som de kuvade stackarna på andra håll.

I Prag finns det ett antal indiska restauranger, vi hittade en som hade uteservering vid ett litet torg, att sitta på kvällen ute och det är 20 grader varmt och äta god kryddig indisk mat, det är njutbart. 

Vid samma torg fanns det en kinesisk tvålbutik, där hade de tvålar och krämer av allehanda slag. Vad jag förstod, så gick den ut på att ha naturliga ingredienser. 

Den skickade ut väldoft till den indiska restaurangen, dörrarna stod öppna. Så vi hade två dofter, indisk mat, kinesisk dofttvål.   

En annan maträtt de vurmar för där, förutom alla gulascher de har, samt alla potatisknyten av allehanda slag. Det var stekt ost med tartarsås och pommes frites. Riktigt gott.

Vet inte om vi återvänder till Prag igen, känner för en ny plats nästa år, tänker men hittar inget som lockar. Vi får se vad som dyker upp.

Vi är inga globetrotters, vi åker en gång om året och vi lockas väl inte precis till någon badort söderut, fast det kanske skulle vara trevligt det också.

Livet i byn går sin gilla gång, samma visa år efter år.

Vid den här tidpunkten är det att peta sten ur vinterdäcken, en behaglig syssla. Jag sitter med en skruvmejsel och petar bort varenda liten sten. Sedan tvättar jag och spolar av däcken så att vinterns salt försvinner.

Sedan är det trädgården som ska sopas rent från allt grus som har hamnat på gräsmattan, gubben kom på att använda en kvast förra året, gruset följer med. Jag som legat på alla fyra och plockat i en hel massa år i onödan. Gubben är en uppfinnare av rang ibland.

Men först ska snön försvinna. Sen ska kvasten fram.

Ta din säng och gå

Gumman krånglar med tekniken.

Det var då självaste sjutton att det ska vara så svårt att få till det där med datorn ibland.
Nu krånglade mitt skrivprogram, så det höll inte på att bli någon blogg idag.

Helt plötsligt så svarade det inte, vet ju inte varför, men jag har inte någon lust att betala en massa pengar på något som jag bara ska skriva med.

Sagt och gjort, jag har nu efter en en del eftersökningar fått till ett gratisprogram, som jag nu skriver i.

Solen skiner, snöhögarna ligger höga på gården, men våren är runt hörnet här i byn. 
Vi såg att det var nästan ingen is i viken, väntar bara på att måsarna ska komma, vart de nu har varit under vintern.

Igår träffade jag ett gäng lite udda människor , vi skulle hälsa vårens ankomst på ett speciellt sätt. Men först skulle vi fika på ett ytterst svenskt sätt, med sockerkaka och rulltårta.

Alla utom en stackars vegan, samt någon som helt slutat med socker, vi andra försåg oss.

Verkar krångligt det där att vara vegan, hela tiden fråga vad som är i saker vi stoppar i munnen. Är det någon tillstymmelse till något från djurriket, då går det inte.

Läste på en sida på Facebook att någon letade vegansk utrustning till häst och ryttare, med andra ord inget läder. Jag vet ju inte om det finns plastsadlar med det låter krångligt.

Kvinna nummer ett vid fikabordet, hon slog bakut när jag nämnde något program på TV, hon såg aldrig på TV sa hon. Sen kröp det fram att hon såg på sin platta, fast bara de hon ville se.

Hon var noga med att säga att hon inte såg på apparaten i den vanliga stilen, absolut aldrig nyheterna i alla fall.

Kvinna nummer två sa att hon såg heller aldrig på TV, det enda hon såg var japanska animerade filmer. Låter lite torftigt, fast jag vet ju inte vad de där animerade japanska filmerna går ut på.

Finns väl olika kan jag tänka.

När jag tänker efter så gör jag inte det heller, ser på TV, fast jag tittar på själva skärmen, inte programmen i den följd de kommer.

Så jag är väl lite udda jag också.

Gubben gjorde en biblisk sak häromdagen, han tog sin säng och gick.

Efter diverse krångel med försäkringsbolaget över en vattenläcka, som kom från vårt nya badrum, visade sig vara en ny koppling som spruckit. Så kom snickaren och skulle kolla att fuktfläcken i taket i gubbens rum, inte orsakat något mögel.

Han tog bort en takskiva och satte dit en ny.

Eftersom gubben har pippi på att spara alla sina gamla kassettband sedan sextiotalet och framåt, hade han haft ett väldigt bestyr att flytta ut allt i hallen, det skulle ju vara tomt när taket skulle upp.

Sängen som stod i andra hörnet, den stod kvar.

När detta var klart så sa snickaren att han skulle komma och måla resterande tak, det skulle ju betyda att gubben var tvungen att även flytta sängen.

Han visste inte riktigt säkert om han skulle hinna nästa dag, så gubben bad honom att ringa först och tala om, så att han hade tid att flytta ut sängen.

Sagt och gjort, snickaren åkte och nästa morgon var jag uppe tidigt, gubben sov sött i sin säng. Tog för säkerhets skull hans mobil så att jag kunde vara beredd att svara, man vet ju aldrig med de där hantverkarna.

Vid halv åtta så knackade det på dörren, där stod snickaren.

Jag påpekade, att han skulle ju ringa först, men det hade inte han uppfattat.

Så där stod vi, medan gubben snarkade som bäst.

Jag in och ruskade i honom, han vaknade med ett ryck. Snickaren är här sa jag, du måste upp.

Snickaren och jag satt vid köksbordet, ut kommer gubben ur rummet med sin säng under armen. Vill påpeka att det inte är en lättviktssäng, men han hade fantomkrafter, samtidigt som han hade ett yrvaket, lite bistert utseende.

Taket blev målat i ett huj.

Så det kan bli när kommunikationen inte är på topp.

Nu har han satt tillbaka de hundratals kassettbanden samt sin säng, ordningen är återställd i stugan.

Allt är inte som förr

Gumman hjälper till. Det är väldigt sällan jag skänker pengar till välgörande, handlar väl inte om att vara snål, men ofta tänker jag på vart pengarna går i slutändan.

Vi skänkte en summa till ett katthem för ett antal år sedan, de var så tacksamma att de kontaktade oss och tackade. Då visste vi, att det skulle gå till hemlösa kissar.

Skänker också till en djurorganisation, en liten summa varje månad, björnar som sitter i fångenskap, hundar som far illa, åsnor och hästar som de pinar livet ur.

Jag gör det för att jag lider med alla djur, som p.g.a människan plågas och misshandlas. Själv kan jag inte åka kring och göra saker på plats, insåg att jag inte kan klaga heller, om jag inte gör något åt saken. Så därför skänker jag.

Kommer ihåg när jag var i Indien, jag matade hundarna varje dag, de fick visserligen bara skorpor, men det var lite utfyllnad i deras magar.

Det började med att en hund kom travandes till huset där vi bodde med en munk, det låg ute på landsbygden med små byar spridda omkring.

Han hade avskurna öron ända ner till huvudet, munken förklarade att de gjorde så för att hunden inte skulle bli galen. Vad nu öronen skulle ha med detta att göra, men han hade tydligen en familj i alla fall, även om de skurit öronen av honom.

Han kom och fick klappar och skorpa, kanske aldrig någon klappat honom, han gillade det i alla fall.

Efter ett tag så kom fler hundar, så till slut hade jag ett helt litet gäng som fick varsin skorpa och lite joller och klapp.

Mina föräldrar höll på att få fnatt när de hörde detta, de skickade urklipp från tidningen hur en svensk fått rabies i Indien av hundar, men det brydde jag mig inte om, jag klappade vidare.

När jag åkte därifrån så kom de fortfarande, tills munken körde bort dem, han var inte lika blödig för djuren som jag. Tänker fortfarande på gänget och får dåligt samvete över att jag lämnade dem.

Hade jag bott där så hade jag väl skaffat hundmat och haft traktens alla hundar att utfodra, blivit kallad för den galna hundkvinnan.

Såg inte en enda katt i Indien, undrar om de fanns några. Men det måste det väl ha gjort.

Här kan jag bara mata fåglar och rådjur, det finns inga gatuhundar, tur är väl det. Däremot så finns det katter, en han kommer och sprayar på logen. Jag undrar varför människor inte tar hand om sina katter, de borde inte få ha något djur. Men katter är lätta att skaffa, de är också lätta att inte bry sig om.

Snön ligger djup, det är hård skare och vi har inte sett några rådjur på ett tag, de har nog svårt att ta sig fram utan att göra sig illa. Eländes, elände, att vara rådjur den här årstiden.

Det är plusgrader varje dag, det är varken vinter eller vår, vädret har svårt att bestämma sig, förra året vid det här laget så vräkte snön ned nästan varje dag, vi hade en riktig skidbacke på gräsmattan.

I år är det inte lika, fast grannen med fåren han sa redan i augusti att han läst att det skulle bli vargavinter igen, så de orden har legat över mig sedan dess, men både vargar och vinter har varit snälla.

Ett år krattade vi gräsmattan i mars, kommer inte ihåg vilket, men det var länge sedan.

Nu ska vi skämmas över att se klipp och streama filmer på internet också, det förstör vårt klimat sägs det, serverhallarna tar energi.

Det finns de som påstår, att ändringar i klimatet är naturligt, det håller inte klimatfolket med om, men om vi ser till jordens historia så har det ju alltid gått upp och ned.

Ta förra sommaren, då hade det inte varit så varmt här på flera hundra år, tror inte att de spydde ut så mycket koldioxid på 1700-talet, inte oroade de sig för det heller.

Miljöpartiet har bara en sak som de kör med, att höja bensinskatten, det är botemedlet för allt. Som om vi här på landsbygden skulle sluta att köra till våra arbeten, eller till affären.

Det är ett måste med bilen här uppe, vi kan varken ta oss fram med bussar eller lådcyklar, tror inte det är mer än ungdomar som just tagit körkort, som är ute och okynnesåker i onödan. Så kul är det inte att halka runt på ishala spåriga vägar.

Nej, skatten drabbar glesbygden, vi får betala. Samtidigt som bussbolagen ska spara pengar och drar in bussturer.

Tänk hur det var förr, en affär och skola i varje liten by, småskaligheten frodades, de kunde ta häst och trilla överallt, vid längre sträckor så fanns det en tågstation vid varje mjölkpall.

Nu är jag ju inte uppvuxen på landet, men kommer ihåg alla små affärer i Stockholm, de som numera blivit restauranger. Undrar hur många som går ut och äter där? Kan det bära sig med matställen i varje hörn.

Storstadsfolk kanske äter ute, men även här i byn så finns det fyra matställen, två pizzerior, ett thaiställe och ett motell med lite av varje. En mataffär, en frissa och en hälsocentral, apotek, det är allt.

När vi flyttade hit för snart 30 år sedan så fanns det, bank, post, två bensinmackar, grillkiosk, blomsteraffär, samt tandläkare. Motellet hade uppträdande, vi var där och såg en del artister.

Mycket som har försvunnit, höll på att glömma bort alla dagmammor, de försvann för länge sedan, dottern fick vara med på slutklämmen, hon hade en underbar dagmamma.

Så var det förr, så är det nu. Allt förändras, världen kommer inte att vara stillastående medan vi sitter här i skogen och njuter av vårt internet, struntar i att jag låter serverhallen uppe i Luleå, får jobba med med min streaming.Sån är jag.

Datorstrul

Gumman skriver på ny dator.

Det är rent för j-likt, att jag skulle behöva köpa en ny dator, bara för att kunna se på mina program.

Men min gamla ville bara inte gå med på det, saknar den så mycket, gillade den.

Den nya är modernare, jag som har lite svårt med förändringar, jag måste långsamt bli vän med den.

För övrigt tycker jag att det här med att köpa nytt har gått överstyr, fick köpa en ny surfplatta för att den gamla jag hade, den gick det inte längre att ha mobilt BankID på.

Den var fyra år gammal, vilket jag inte tycker är en speciellt hög ålder.

Annars så surfar vi numera på fiber, slipper räkna förbrukning, fast gubben han trodde det skulle gå snabbare, tar väl tio sekunder att ladda en sida, han trodde väl att det skulle gå på tre.

Helt plötsligt så ville inte den nya spela upp ett program, inte det som krånglade i förra, utan ett helt nytt. När jag talar om program så menar jag program i de olika playtjänsterna.

Kontaktade supporten för just den tjänsten och fick en lång lista tillbaka, på saker jag skulle kunna göra för att fixa det, det är ju så att det är aldrig fel på deras grejor, alltid kundens.

Vet inte om jag orkar att sätta mig in i den listan, en hel vetenskap verkar det vara.

Ett tag trodde jag att vi skulle få en upprepning av förra årets vinter, med snö upp till näsan. Men jag tror nu att vi kanske klarar oss, det är plusgrader och takras, men man ska väl inte ropa hej.

Rådjuren som bara var två i början av vintern, de har blivit fyra nu. De traskar på rad i den djupa snön på gräsmattan och äter ömsom solrosfrön, ömsom havrekross, som vi vänliga själar i stugan lagt ut.

De är skygga, de borde vara veta att vi äter inget som helst kött här, så egentligen skulle de kunna äta ur handen på oss, vi är schysta. Men de vet de ju inte om, hjälper inte att ha ordet vegetarian klistrat i pannan heller, de saknar ju ordkunskap.

Sedan hade något sett utter här i närheten, vore härligt att få se någon, när jag tänker på utter så tänker jag på ett djur som älskar att åka kana. Antar att de gör något annat också, men så är min bild av dem.

Dottern har fått en ny sak att oroa sig för när det gäller sin bebis, det är RH viruset. Är inte riktigt insatt i det hela, fast dottern uppmanar mig att Googla på det och läsa.

Igår var de nere i Stockholm och hon tyckte lillan var lite täppt i näsan, det var säkert det där RH viruset, skulle hon överleva helgen?

Det är medias fel, de älskar att skrämmas, jag som varit med ett tag är inte lika lättskrämd, men dottern som verkar tillhöra den lättskrämda generationen, hon förfasas över vad som kan hända.

Människor verkar vara mer lättskrämda för allt nuförtiden, jag får nog skylla allt på media. Samt Google, fast den är ganska bra att ha ibland.

På tal om bebisar, så är det kul att vara mormor, åka upp till dottern och gulla med skrattande bebis, sen åka hem igen. Jag får det bästa, slipper bli uttröttad av nattvak och barnskrik.

Läser att våren kommer till Skåne denna vecka, här dröjer det två månader till, säga vad man vill om det, men den är på väg i alla fall, tar ett tag att traska uppför vårt avlånga land.

Nu ska jag ut och mata rådjuren, de ska ha sin lunch, det är viktigt det.

Titta det snöar!

Gumman skottar snö. Så var den här igen, som ett brev på posten, nu kom den igen, lite försenad, men ska den likna posten, så ska den.

Jag talar om snön, för tusende gången önskar jag mig bort på vintern, långt ifrån den snöiga nord. Men det tycks inte bli av.

En väninna är i norra Indien, hon trodde hon skulle åka till värmen. Som tur var så hade hon ju täckjacka på sig när hon reste, den kom väl till pass. Det är hon, som brukar tillbringa vintern i Thailand, våren och hösten i Turkiet, samt sommaren här.

Hon tar liksom russinen ur kakan, i alla fall när det kommer till värme. Så jag tycker väl inte så synd om henne, om hon ska uthärda 10 dagar i temperaturer vi har till midsommar här ibland.

Indien kan ju låta som ett exotiskt resmål, för det mesta förknippar man exotiska resmål i östern med värme.

Jag som varit där under vintern, jag visste att någon direkt värme är det inte, i alla fall inte i norra delen.

Vi hade filtar på oss när vi satt, samt små krukor med glödande kol. Mysigt värre var det när man kunde sitta och svepa in sig i filten och ställa krukan under böjda ben.

De verkligt avancerade, de gick omkring med krukorna hela tiden i en hand, samt tryckte ut filten med den andra. Som vandrande tält.

I alla fall så var hon väldigt förvånad att bussresearrangören inte meddelat, att folk skulle ta med sig varma kläder. Hon var inte så smart som jag, jag kollar alltid vädret innan jag åker någonstans. Blir det varmt eller kallt?

Indien är ju ett stort land, samtidigt som nordindierna huttrar i den råa luften, så är hettan olidlig i de södra delarna.

Lite likt Sverige faktiskt, fast skåningarna ligger väl inte på stränderna och solbadar, när vi norrlänningar skottar snö. Fast de har det bättre vädermässigt där nere i söder, sällsynt att de behöver använda sin inköpta snöslunga.

Idag ska hon åka till Goa, det är väl mer som Thailand antar jag, varmt är det i alla fall. Samt att det kryllar av turister.

När jag var i Indien för 45 år sedan, då var Goa hippieparadiset. Med åren så hittade också andra turister dit, de där vanliga, om ni förstår vad jag menar. Hippierna har väl flytt, eller deras yngre motsvarighet, vad de nu kallas nu för tiden.

Herr och fru Nilsson från Kramfors åker numera dit, en solsemester på 14 dagar och sedan hem till Kramfors och jobbet igen. De tror de varit i Indien, men det har de inte.

Inte det genuina Indien i alla fall, geografisk javisst, men det är allt.

Jag har inte heller varit i Goa, engelsmannen som jag reste till Indien med, han ville inte dit. Där var bara en massa västerlänningar sa han.

Nej vi höll oss i de delar där säkert ingen turist satt sin fot, små byar där folk stannade och stirrade på oss, som om vi varit utomjordingar som just landat.

Jag tyckte det var besvärligt, ville inte bli uppmärksammad vart jag än befann mig. Ville vara osynlig.

Inte sitta på tåg, där det efter en stund stod en hel ring indiska män kring mig, i sina blommiga terylenskjortor, byxor med pressveck och sandaler på fötterna. De var som barn, fanns inget uns vett och etikett i deras sinnen. Som att inte stirra på andra, utan att vika av blicken osv. 

De hade nog käkat blängsylta hela bunten, ett populärt uttryck när jag var barn. Idag säger de nog inte så, barnen idag vet nog inte vad sylta är, blir väl snarare en blängtaco.

Hade älskat att mingla runt i Goa ibland alla de andra västerlänningarna, skulle känts tryggt att ha andra likatänkande kring sig.

Än idag så väcker västerlänningar uppmärksamhet i norra Indien, väninnan var förundrad över att det var så. Hon är van vid Thailand, där lyfter ingen på ögonlocket, när hon som är 1.74 och blond kommer gåendes. De är vana vi turister, samt att jag tror att ställa sig och stirra, inte ingår i den thailändska seden. De sneglar kanske försynt.

Så nu har hon fått en dos av Indien, det ganska galna landet. Lite som att komma till en annan planet faktiskt.

Tror inte herr och fru Nilsson från Kramfors tycker det, de har ju bara varit i Goa.

Här i stugan har katterna det vintertråkigt, det är för kallt att vara ute tycker de, så de är inne och gör sig av med överskottsenergi. De jagar varandra och ibland går det hett till, sedan lägger de sig och sover, går ut och in för att kolla vädret, det har ju inte ändrats så mycket, då vill de in igen.

Släpper in dem i stallet, där är det snöfritt och en aning varmare än ute, där kan de vara i timmar och stirra efter möss. Det bästa katter vet är att jaga, en hobby som gör att många små fåglar får sätta livet till.

De tar livet av dem, sedan går de in och slafsar i sig kattmat och krullar ihop sig som kanelbullar och inte har de ett uns av dåligt samvete.

Nu snöar det igen!

Länge leve tanterna

Gumman ser efter våren. Man ska försöka att vara optimistisk, gilla läget som är just nu. Så kan det väl vara, men jag längtar efter våren.

Den är lika välkommen med sin doft av skog, droppande vatten, fåglarnas kvitter, den lilla rännilen som bildas utanför av snösmältningen som kommer uppifrån backen.

Förra våren så var det nästan en flod av all snö, gräsmattan var en sjö, det fattades bara några änder som simmade omkring.

Hur snön sakta kryper bort från husgrunden, rabatten tittar fram igen, krokusen blommar.

Ja, den kommer om 72 dagar ungefär, i södra Sverige om 32 och däremellan kommer Stockholm med 60 dagar.

Den svartvita katten kom hit idag igen, den verkar hungrig, kanske den inte har något hem. Byn här har så många katter, så det är svårt att veta, men varje kisse borde ha ett hem, där den kan krulla ihop sig som en kattkanelbulle och sova bort vintern.

Tycker lite synd om den som ska springa omkring och leta mat, den är för övrigt lik vår katt Gizmo, så den är väl en avlägsen släkting.

Läser att nästan allting är farligt i våra hem, t.o.m. bakplåtspapper! Vi som alltid förvarar maten som blir över, i plastlådor i kylen, vi leker med döden.

Det går inte att gå omkring att vara rädd för allt, dottern håller på att gå i bitar över sin lilla 4 månaders, som ligger i full wifi strålning. Sånt går ju inte att undvika i ett bostadshus, om man inte vill ringa på varenda dörr och snällt be grannarna att stänga av sin wifi, åtminstone på natten.

Är det en överdriven rädsla eller ett sunt förnuft? Enligt strålskyddsmyndigheten så är det inte så farligt, men det var inte asbest på sin tid heller.

Jag har föreslagit att de ska sätta på henne en foliehatt på nätterna, så att strålningen inte kommer åt hjärnan. Vi får oss ett gott skratt då.

På tal om wifi strålning, så får vi inte till det med den här i stugan. I två år har vi väntat på fiber, när den väl kommer så fungerar det inte.

Engagerade en boende i byn som jag aldrig sett, han kom t.o.m ned hit för att hjälpa oss. Snällt av honom, men han gick bet. Routern vill inte, den tjurar och vägrar att släppa ut sin wifi till våra datorer.

Blir frustrerad och irriterad, är väl inte meningen att man ska vara datatekniker för att plugga i en router, det ska väl bara fungera.

Fiber det har vi, pluggar i bärbara i dosan på väggen i hallen, den bakom fåtöljen. Hej vad det går, datorn får nästan hicka, den är inte van, men fungerar det gör det, utan en enda knapptryckning.

Men jag ser inte att jag kan sitta där på golvet varje gång jag ska ut på nätet, vägrar ha sladdar i hela huset. Räcker med de som är.

Så det blir till att åka in till stan och vädja till datorbutiken, att ge oss en enkel router för dummies. Om det nu finns sådana.

Såg på filmen om Dagny, hon som är så där lastgammal, att hon fått träffa kungen och drottningen. Är väl inte bara åldern som hon är känd för, utan för att hon bloggar och kan knappa på en dator.

Sedan att hon har huvudet på skaft och glimten i ögat, det gör ju inte hela saken sämre, samt att hon går med raska steg, utan en tillstymmelse till käpp.

Hon fick nys om att det bodde en annan lastgammal dam som satt ensam, sagt och gjort, hon åkte dit och sprang upp för trapporna. Blir imponerad över hennes spänst.

Den tanten som bodde där var 107, ett år äldre än Dagny. Dagny frågade om hon var Stockholms äldsta, men hon var Brommas äldsta sa hon. Tydligen fanns det äldre, i andra delar av staden.

De var så söta när de satt och åt bullar och kakor och pratade om tider som varit, sedan svepte hon på 107  på sig lite puder, för det hade hon alltid på sig när hon gick ut. Tror faktiskt hon hade mascara också.

Länge leve tanterna!

Vintern, till mitt förtret, den håller på att gå in i den kallaste tiden. Folk åker till varmare länder och struntar att vara klimatsmarta.

Den blir nog inte så svår som förra året, det kan ju bara inte hända. Då skulle jag bli väldigt kränkt. Det vill ju inte vädrets makter, vilka de nu är.

Vi får väl se, på vilket humör de är i år.

Kålrotsmånaden januari

Gumman slöar. Förutom när jag snubblade över en död mus som låg vid skorna i hallen. Den hade nog mist livet i natt, när katterna låg där och sov med ett öga, ville väl ha sig en liten kattmatsbit, men fick istället döden dö.

Ett elände när de drar in byten genom kattluckan, vi har som tur är avgränsat deras nattliga livsrum till hallen nattetid, till köket går det ingen kattlucka.

Gubben skulle ta på sig skorna häromsistens, han kände att något tog emot, en död fågel hade de placerat där. De hittar alltid på hyss de där katterna.

Annars så är ju julen över, folk ska återgå till det normala igen, samt att januari är årets fattigaste månad för många. Tipsen om billig mat är oändliga, samt att januari alltid känns extralång. Den är ju inte längre än december, men känns så i alla fall.

Men gubben och jag känner inte av detta, vi hade under några år lärt oss koka soppa på en spik, vi är mästare på att vända och vrida på slantarna.

Sitter väl i våra gener, vi är barn av vår tid, mina föräldrar var barn av sin, det var depression och krig, de lärde sig koka soppa på ingenting i Norge, i alla fall nästan.

Kålrot var vad mamma lagade, kokt och mosad, griljerad som skinka i ugn, i grytor med lite potatis.

Kålrot är väldigt mångsidig, heter swede på engelska.

Läser på Kålrotsakademins sida, det finns en sådan, att kålroten är en korsning mellan kål och rova, någon med gröna fingrar korsade fram den under 1600-talet i östra delen av landet.

Den spreds sedan till de västra delarna och vidare över till Skottland, den blev då kallad swed, helt enkel därför att den kom härifrån.

I USA kallas den för rutabaga, kommer av västgötskans rotabagge.

Så den är ännu ett svenskt fenomen, likt säkerhetständstickan, kullagret, tetrapak, lättbetong, rollatorn, trepunktsbältet, skiftnyckeln, pacemakern osv.

För att inte tala om IKEA och ABBA.

Det är då lätt att glömma kålroten i allt detta storslagna, men den borde uppmärksammas mer. Stekt kålrot med lök, det låter väl gott. Koka skivor nästan mjuka, panera dem och stek gyllenbruna.

En passande rätt i januari, nyttig är den också.

Mamma lärde sig allt om kålroten under kriget, det fanns inget kött och nästan inget att köpa annat än kålrot, även potatis var svårt att få tag i.

Hennes dåvarande man var slaktare, han gick runt i gårdarna utanför Oslo och slaktade hästar och kor, mamma var med ibland, men när han skulle sätta på slaktmasken så sprang hon och gömde sig, ville inte vara med i dödsögonblicket.

Sedan kröp hon fram, fick sitta på det varma djuret och hjälpa till att få ut blodet.

Låter ju som om de två kunde ha köttfest sju dagar i veckan, men tyskarna tog allt kött och lämnade kålrötter kvar till norrmännen.

Hennes man stoppade ned lite kött i stövelskaften en gång, blev visiterad och hamnade i fängelse. De var övervakade kan man lugnt säga.

De verkade ha angivare i varje buske, de visste allt om alla.

Ruskigt, vi som kom efter kriget, vi kan inte sätta oss in i det. Mamma tyckte alltid att pappa romantiserade kriget, gillade krigsfilmer från den tiden, hon ville inte se.

Men han satt här i Sverige som på en liten lugn ö, medan kriget och fasorna pågick runt omkring.

Nog om krig och kålrötter.

Vi har fått fiber!

Fast vi har inte prövat det ännu, mojängen på väggen lyser blå, samt att det flämtar en liten gröngul lampa under.

Gubben och jag har gått i två år och väntat, men när vi sedan får det så, väntar vi.

Ekonomiska som vi är, det är ju januari, måste vi få slut på alla GB i vårt nuvarande först, räcker väl en vecka till, sen så är det jag som beställer.

Så då är det en ny era i stugan, gubben kan få se hur mycket fotboll i direktsändning som han vill, allt han får då av mig är en klapp på huvudet, inga mer gliringar om att han använder all data.

Livet blir då lite lugnare i stugan.