Det är bara skrot med tekniken

Gumman är irriterad. Hösten börjar närma sig, björkarna skiftar i färg och löven ligger likt en drös kantareller, tar alltid fel på björklöv och gula kantareller.

Vi hittade massor av dem när italienarna var här, fick sitta och borsta svamp hela veckan, steka den i smör i timmar.

Inte för att jag själv äter dem, men snäll som man är så bistår jag med tillagningen.

Läste i tidningen att det var rekordår för svamp, de skulle växa överallt, men överallt var att ta i, i alla fall här i Hälsingeskogen.

Det är inte hösten som irriterar mig, utan det är den där förbaskade tekniken, den är ett ständigt irritationsmoment.

För tre år sedan köpte vi en liten DVD spelare med USB, så att vi skulle kunna se de filmer vi har på vår lilla USB sticka i vår tjocka gamla TV. Det går visserligen att se dem i datorn också, men då ser jag aldrig gubben, vi träffas framför TV apparaten.

Den har varit jättebra tills för ett litet tag sedan, för nu har de kommit på att allting ska ses antingen i Blueray eller mpeg 4.

För er som inte är insatta i mpeg 4 så är det ett nytt format som ska ersätta det gamla, som jag inte kommer ihåg vad det hette. Ska visst vara bättre och effektivare.

Gamla och gamla är det väl inte, men de vill få oss att köpa nya manicker hela tiden.

Vi har TV från vanlig antenn, det fungerade i femtio år, sedan kom de på att vi måste köpa boxar för att se digital TV. Ville vi inte enbart sitta och se på SVT och TV 4 så måste vi installera antingen Boxer, eller ett sådant där fat på stugväggen.

Fatet var uteslutet, vi som bor med skogen tät kring stugan, skulle behöva få en stor gata av träd nedhuggna för att ens kunna få någon bild.

Läste om ett sådant fall för ett antal år sedan, en man gick över till grannen och högg ned hans träd för att få bättre bild.

Så vår gamla antenn fick sitta kvar, en stilig box med inspelningsbar hårddisk och ett Boxerkort kom till stugan och vi tittade på TV som aldrig förr. Ett tag hade vi två Boxar och två TV apparater. Allt för att jag och gubben hade olika smak vad det gäller program.

En av mina favoritkanaler var Animal Planet, jag skriver var, för nu kan vi inte se den längre. Vi betalar för den men sedan ett par år så kan man bara se den om man har en box som är för mpeg 4, det nya sättet att se på TV.

Nu har vi en fullt fungerande box och vill inte lägga in den i något skåp och köpa en ny, för en så där 3-4 000 kr. Ingen upplyste oss om detta när vi köpte den för fyra år sedan. Boxerkillen sa att den var ju gammal när jag ringde dit vid ett tillfälle.Fast de borde ha vetat då att ett år senare skulle de vara uttjänta, mpeg 4 kom nog inte som en bomb från ovan. 

Jag tycker inte att fyra år är någon ålder.

Likadant är det med DVD spelaren. Vi kan se det mesta, men nu börjar de lägga ut både Blueray och mpeg 4 på de mystiska sidor där man är olaglig och arbetar underground med spridandet av media.

Så vi står inför valet att se det vi kan,  eller lägga in den fullt fungerande DVD spelaren i en garderob och köpa en ny.

Folk blir också förvånade över att vi har en gammal TV, inte en jättesak som tar upp halva vardagsrummet. Vi har tittat på den i åratal och är alldeles nöjda med både ljud och bild. Fick t.o.m. en kille på Boxer att erkänna att de faktiskt är bättre än alla platta missfoster. Han är en lagom tjock TV i sina bästa år, ska nog döpa honom till Karlsson.

Nu byts det teknik efter något år, folk köper nya mobiler med det senast på, är lyckliga en kvart. Ut med allt gammalt och in med nytt.

Vad händer med alla elektronikgrejer? Slängs de i soporna och sprider gift och dynga på vår Moder Jord, eller säljs det som skrot till något U-land där barn sitter och drar i sig alla tungmetaller?

Annat var det förr, det var nog bättre då.

Man hade sin TV tills bildröret gav upp en suck, telefonen höll en mansålder, för att inte tala om en radioapparat. I England kallar de äldre fortfarande en vanlig radio för wireless. Det namnet fick radion där när de slutade med hörlurar och kristallmottagare.

Nu skrattar de yngre lite i mjugg, när jag säger att min dator är från 2008. Den fungerar utmärkt, jag tänker inte byta ut den mot någon annan. Sitter och skriver på den till er nu.

Jag rensar och har mig i den, visserligen har den blivit lite senil, men ingenting som lite nytt minne kan bota. Ska ta med honom till datorbutiken, där de förmodligen kommer att försöka pracka på mig något nytt, eller skratta glatt åt konstiga gummor med konstiga idéer.

Jag älskar att rensa i datorer, det är onödiga filer och annat skräp, som ska bort med jämna mellanrum. Annars blir den ingrodd av smuts och slutar att fungera som den ska.

Mitt skrivbord på datorn är snyggt och prydlig, inte en ikon i onödan och de få som finns ligger i snörräta rader. Får rysningar när jag ser andras datorer, där de lagt upp allt möjligt konstigt på skrivbordet i en salig röra. Antar att de inte heller rensar och håller dem rena från allt vad tempfiler heter.

Lite som ens hem de där datorerna, visa mig din dator så ska jag säga dig vem du är.

Rysningar i mig, skapar också överfulla inkorgar i e-posten. Sidor med e-post som är läst, men inte tilldelats speciella mappar, där de enligt mig ska in så fort man läst dem.

Så ett rent och fint skrivbord och en prydlig inkorg.

Värst var italienarens skrivbord, som jag råkade se när de var här. Fullt med olika dokument och de låg inte ens i räta rader. De låg lite huller om buller överallt. Jag fick gåshud, men påminde mig själv om att det var hans dator och han gillade nog att ha det så där.

Nu vet väl alla vad ett skrivbord är. Hörde en historia för många år sedan då en support någonstans i Järvsötrakten, talade med någon som hade problem med datorn.

Han bad kunden städa upp på skrivbordet. Denna försvann från luren och han hörde hur personen föste kring papper och prylar. Så var det då.

Fram för ett hållbarare samhälle med hållbara apparater!

Nej till allt för mycket ny teknik, som gör att de fullt användbara sakerna kastas och skapar en dålig miljö för både människor och djur.

Fram för medvetna människor som inte längre vill vara kvar på det knasiga tekniktåget.

Vi behöver inte fler prylar. Vi klarar oss gott med det vi redan har.

Nu är gumman här igen.

Gumman är tillbaka vid tangentbordet. Nu har det gått bra länge sedan jag skrev något i bloggen. Har kommit ur fas, vi har haft besök.

En vecka med smattrande italienska och fem långnosade hundar, har lärt mig ännu ett italienskt ord. Pippistrello som betyder fladdermus.

Vi har en pippistrello som flyger kring här på kvällen, den ser väldigt ensam ut. Förr om åren hade vi flera, men vad som hänt de andra vet vi inte.

Istället har vi många lubellolas som betyder trollslända. Det här börjar urarta till en italiensklektion i meningslösa ord på det språket. Vi får åka ned till Italien och stå där och upprepa dessa, då kan de tro att vi är zoologer eller något i den stilen.

Italienska verkar svårt för ett otränat öra, det går så fort, så fort. Ett annat ord är piano, att ta det lugnt eller sakta. Samma i svenskan när vi säger att man ska ta det piano, vi använde det förr, tror inte ungdomarna använder det numera. De har så många egna konstiga ord, så att det räcker.

Men trevlig var det och en jättestor bit av parmesan åts upp, dels av oss och dels av katten Sixten. Med sina sjutton år så är han värd att äta en dyr ost, han vet nog att den är dyr för katter har näsa för ekonomi.

Ju dyrare mat, ju godare är det för en katt. Leverpastej tycker han är ganska ok, den billiga Arboga. Men skulle jag lyxa till det och köpa svindyr gåsleverpastej, så skulle den slinka ned utan betänklighet.

Sedan har de svårt att gå tillbaka till de billigare sorterna, fnyser lite och backar, tittar förolämpat på husse eller matte, vänder ryggen till och sätter sig och slickar tassen.

Annat verkar det vara med hundar, de slukar nästan allt. De italienska hundarna gillade blåbär och hallon. De åt direkt av riset och buskarna, där de lunkade i den mörka hälsingeskogen. Fjärran från Milanos trafikerade gator och små parker.

Hade de fått rösta om paradiset på jorden så hade de säkert lagt sin röst på skogen kring stugan.

Den äldsta av dem Iris hon har varit här uppe en gång om året sedan 2006, sist var det två år sedan. Hon hann komma till byn och ICA affären, då hon kastade sig fram i husbilen och gnydde och skällde. Det var nästan så att hon ville ta ratten så att det skulle gå fortare fram.

Hon höll låda i fem kilometer tills de svängde ned för backen och fram till stugan. Ingen annan plats får henne att bli så glad och uppspelt. Det verkar som om hon hade en inbyggd GPS, som talade om för henne att nu närmade de sig platsen där hundar får springa i skogen, bada i bäckar och äta blåbär. En plats med behagliga ljusa minnen.

De viftade till och med på svansen inför mig denna gång. Då har jag sett dem ett antal gånger och de har inte ens givit mig en blick.

Katten Gizmo klarade sig med livet i behåll. Hundarna bodde i husbilen och kopplades noga innan de fick gå ut. Skulle en obetänksam liten katt komma springande, så fanns risk att det var det sista han gjorde.

Hundar som tränats till jakt i århundraden, förvandlas till vilddjur när ett byte kommer.

Att komma undan i 60-70 kilometers fart, är svårt för både hare och rådjur. För att inte tala om en liten katt, om det inte finns träd i närheten.

Som tur var stötte vi inte på något vilt i skogen. Den högljudda samlingen människor som snattrade på italienska, skrämde bort det mesta.

Förutom gubben och jag då, vi var väl så där surmulet svenska och enstaviga ibland.

Sena middagar blev det också, när vi väl hade varit på de där långa promenaderna, som inte började förrän alla mornat sig riktig ordentligt i timmar.

Jag var min vana trogen uppe med tuppen klockan sju, fick sitta och vänta till tio innan den första själen visade sig. Sedan var det kaffe och sött. I Italien vill de ha något sött på morgonen, för att kickstarta blodsockret lite efter nattens fasta.

Så den blev sockerkaka eller bröd med sylt på.

Vi som är så där svenskt sunda, vi skyggar över allt som har med socker att göra. Skulle inte kunna tänka oss att äta en sockerkaksbit till frukost.

I andra länder är det helt ok, i med massor av socker i kaffet och sedan något sött på sidan av. Hej och hå, de är inte sjukare än oss.

Gävleborgs län har den högsta andelen av hjärt och kärlsjukdomar i landet. Det beror inte på att Gävleborgarna äter osunt till frukost, det beror på att de är lågutbildade i detta län.

Vad nu IQ och hjärta och kärl har för sammanhang det vet jag inte. Antar att lågutbildade äter sämre mat, de har inte utbildning till att äta bättre. Så sa de i alla fall på radio en dag, hur nu de har kommit fram till det vet jag inte.

Efter den loopen så återgår jag till att beskriva en typisk dag i stugan med Italienfrämmande.

Eftermiddagarna var sunda, vi gick och gick, svettades, tog av oss, frös, satte på oss igen. Ibland i vatten så kan man känna varma strömmar, nästa sekund är det kallt. Likadant upplevde vi skogen, det kunde skifta meter från meter och hade inget med solen eller vinden att göra.

Så runt sju, åtta så var det dags att börja tänka på middag. Vi drack vin och pratade också en hel del.

Vi åt vegetarisk kålpudding (smakar precis som vanlig köttig) med massor av gräddig brunsås och lingonsylt och potatis. Avslutade det hela med jordgubbs och rabarberpaj med massor av smaskig vaniljsås. Det var klockan nio på kvällen, måltiden var klar vid halv tio. Precis så som de är vana att äta söderut, vi gjorde allt för att de skulle känna sig hemma.

De tycker vi är konstiga som äter så tidigt, ingen är väl hungrig vid fyra halv fem på dagarna.

Sedan var det lika bra för mig att gå till sängs, med magen full av kålpudding och paj i en salig röra. Jag som har mitt sömntåg klockan tio, för mig var det rena nattklubben ibland. En kväll fick vi för oss att sitta och prata Lena och jag, gubbarna var inbegripna i ett klurigt parti schack. Den kvällen kom jag inte i säng förrän halv ett och det är rekord för min del. Tog igen det nästa kväll då jag gick och lade mig klockan nio istället.

Sedan försvann de, stugan blev alldeles tom och alldeles tyst. Jag föredrar att vara den som åker istället, det känns lättare. Nu fick vi vara de som blev kvar.

Men nästa år då är vi som får åka, då ska vi till Italien i april om allt är som det ska och se på alla blommor och andra härligheter. Ciao!

Om jag hade pengar.....

Gumman fick plötslig lust att skriva. Ibland slår skrivlusten ned som en bomb i mig, så måste jag släppa allt vad jag har för händer och springa upp på den blommiga kammaren och slå på datorn.

Sedan när jag sätter mig här så kommer jag inte på vad jag skulle skriva.

Alla möjliga texter flög kring i mitt huvud, när jag för en stund sedan gick omkring och klippte min numer minutiöst skötta gräsplätt.

I år är det gräsklipparsommar, låter den inte bli mer än några futtiga centimeter lång, sedan är jag där och klipper igen.

Inte en gång i veckan som övriga år, utan nästan en överdrivenhet i att ha ordning kring mig. Det inkluderar en välklippt gräsmatta och jag myser som en katt när jag får beundrande utrop av de få besökare som kommer hit.

Kanske har det gått över till nästa år, det får tiden visa.

Eller är det ett tecken på att jag håller på att bli äldre, tanter brukar gilla trädgårdsskötsel, i alla fall Miss Marple.

Den lustigkurren som sa att gräset växer inte så mycket efter midsommar, han visste inte vad han talade om. Det växer precis lika fort, det kan jag garantera.

Annars är fönstren nästan klara, jag har lite skrapning av målarfärgskluttar som förirrat sig in på glaset. En rejäl duvning med fönsterskrapan och sedan ska de upp i sin karm igen. Plasten ska bort och jag ska gå och reta mig på att fönstret inte blev lika rent som jag ville. Jag är urusel på att putsa fönster, gillar inte det något vidare.

Kanske för att de är bökiga att putsa, speciellt utanpå, där man måste stå på stege eller hänga som en apa ut ur den ena, för att nå till det andra.

De som har fönsterputsardille, det är många det. En del pratar bara om hur ofta de putsar fönster. Det är vårputsning, sommarputsning, höstputsning och strax före julputsning. Jag är glad om det blir gjort en gång om året. Kanske är jag en slarva.

Gick och tänkte på att folk som har gott om pengar, de rika. De behöver inte bekymra sig om fönsterputsning, biltvättning eller något som har med hushållssysslor att göra. De behöver heller inte gå och oroa sig över att huset ska målas, de tar dit folk och så gör de jobbet. Undrar vad de rika sysslar med egentligen?

Läser kanske böcker på sin lediga tid. För att jag antar att de rika arbetar mycket för att behålla sin rikedom. I alla fall gubbarna.

Deras fruar vad gör de?

Går på gym antar jag, får manikyr och pedikyr. Håller på lite med välgörenhet och gullar lite med barnen någon timme då och då. De har väl folk som ser efter dem också.

Nu har vi inte så väldigt många som är nedlusade med pengar i det här landet. Vi svenskar har det så där lite lagom.

En gång när jag gick utmed Femte avenyn i New York så fick jag se de verkligt rika, de som får våra rika att verka fattiglappar.

Ut ur vräkiga limousiner klev kvinnor med pälsar och högklackade skor, juveler och glitter så att de såg ut som julgranar. Ingen rik i Sverige vräker sig med stora limousiner, vi vill inte stöta oss med de övriga i samhället. Vi vill inte stå ut.

En man i uniform skyndade fram till bakdörren och öppnade den, de kan inte ens öppna en bildörr själva.

Varje lägenhetshus på Femte avenyn har en egen man i uniform. Han står där i ur och skur för att se till att mindre bemedlade inte kommer in i byggnaden, eller de som inget har där att göra.  Samt öppnar och stänger bildörrar, skyndar efter paraply när det regnar.

Fram och tillbaka på trottoaren, dag in och dag ut. Undrar om de innerst inne gillar de rika?

Nu har vi inte sådana hus i det här landet. Folk skulle nog skämmas att bo i dem, det socialistiska tänkandet har genom tiden gjort att vi ska vara som alla andra fast vi är rika. Gå i foppatofflor och säga tjena, tjena och åka SAAB. Sticker du ut för mycket så kan du bli hängd av mobben.

Men i USA där tänker de inte så, har du pengar så ska det synas och det med besked. Säkert i övriga världen också, utom de nordiska länderna.

Så frågan kvarstår, vad gör de med sin tid? Inte samma saker som jag i alla fall.

Om jag hade obegränsat med pengar så skulle jag nog resa en hel del. Anställa folk som kunde ta hand om markservicen hemma och åka dit jag kände för.

Jag skulle äta praliner och gå på gym, ha en urtjusig personlig tränare som tjatade på mig två timmar per dag. Tills jag såg ut som Madonna i kroppen.

Att jag tar upp henne som exempel är att hon tillhör de över femtio som fortfarande ser hyfsad ut, hon är rik och hon har folk som putsar hennes fönster så att hon kan gå på gym.

En kock som bara tillagade nyttig mat med alla världens antioxidanter och fria radikaler i, vad nu det är, men bra är det i alla fall, det har jag läst.

Så kommer jag att tänka på Oprah Winfrey, hon är en av de rikaste i USA, har allt detta som jag just beskrivit, men hon är tjock och kämpar med sin vikt upp och ned.

Eftersom hon knappast går och handlar själv så måste hon ha någon som köper ut onyttigheter åt henne. Vore jag som hon så skulle jag säga till att det absolut inte fanns något som kunde göra mig tjock i alla mina hus, vart jag än bodde så skulle det enbart finnas några sellerikvistar i kylskåpet.

Sedan skulle jag ha ett hus i England. Ett urgammalt hus med halmtak på den engelska landsbygden, med ett sånt där stort lantkök med en AGA spis, fast jag skulle inte laga maten, det skulle den där lite rundnätta kokerskan göra.

Vara där lite då och då när jag kände för det, kanske i april, maj när det blommar som mest. En sväng i september också.

Bada i den uppvärmda poolen och umgås med lite engelskt folk, gå på puben för lite bykänsla och ha en butler som fixade maten hemma. En Jives, som med uttryckslöst ansikte meddelade madam att maten är serverad.

På vintrarna skulle jag vara där det var behagligt varmt, med tanke på hur jordklotet ser ut så skulle det nog ligga västerut. Hawaii ser fint ut, grönt med massor av blommor och vattenfall. En jättebåt som kunde ta en ut på uppfriskande havsturer bland delfinerna. 

Så skulle jag också ha en stuga i Sverige, där jag kunde åka för att få lite hemlandstoner. Slåss med lite mygg och äta messmör och prästost. De enda svenska saker jag kan tänka på just nu, eftersom jag inte tycker om kaviar och sill.

Stockholms skärgård i juni, juli verkar behagligt.

Nu råkar det inte var på det viset, kommer aldrig att bli på det viset. Men drömma lite kostar inga pengar. Ett billigt sätt att resa.

Förresten så ska jag faktiskt ut och resa snart, om femtiosju dagar. Till Skottland, det är så nära England så det kan faktiskt räknas som det. Berättar om det en annan gång om ni vill höra, ni tappra som orkar läsa min blogg. Vet fortfarande inte vilka, men några stycken är ni i alla fall.

Snart kommer italienarna så då blir det lite bloggstopp, oartigt att springa upp på kammaren och sitta här och knappa medan gästerna undrade vart jag tog vägen.

Tjena, tjena, hej svejs som vi säger här uppe i nord.