Ordkrig

Gumman har semester.  Läste att krukväxter är mattesnillen, de räknar ut hur lång natten kommer att bli och hur länge de ska vila så att maten räcker. Nu vet jag inte vad slags mat de äter, stod ingenting i artikeln om köttätande växter.

I alla fall så är de tydligen snillen på just detta. Jag skulle vilja ha en växt som var bra på ord. En ordsnilleväxt.

Jag är bra på ord när de ska flyta på ett papper, meningar och ord kommer till mig i en aldrig sinande ström. Lika naturligt som att andas, är det för mig.

Men nu har orden blivit jobbiga, i alla fall med det där nya spelet som jag nu kan ha, därför att jag blivit modern och skaffat touchmobil.

I all välmening har en vän introducerat mig till Wordfeudvärlden. Hon trodde nog att jag var bra på ord, då hon läst det mesta jag skrivit. Men där bedrog hon sig, jag är urusel på ord.

För er som aldrig prövat på Wordfeud så vill jag berätta att det är som ett korsord utan några frågor. Man har några stackars bokstäver att leka med och med dem bilda ord. Som Alfapet säger alla, jag som aldrig kommit i närheten av något Alfapet, låg redan där i underläge.

När jag väl börjat fatta lite vad det gick ut på, så fick jag väl till några ord, men det gäller att titta både till höger och vänster och upp och ned. Alltid säger den där förbaskade mojängen att det ordet, det går då inte. Finns inte med i ordlistan.

Men det finns ju ingen ordlista! Jag har ingen aning om vilka ord som passar eller inte. Fick till det stiliga ordet TEXAS, men se de ville sig inte. Antar att platser inte räknas.

Så nu har jag stött och blött detta spel i snart 24 timmar, när jag äntligen efter några timmars tomt stirrande på alla bokstavskombinationer kommit fram till ett litet ord, ja då får jag nästan inga poäng! Jag borde ha tredubbla för att ens kommit på det.

Då har den listiga motståndaren i andra änden klurat ut något i hästväg. Hon seglar iväg med stormsteg. Alla hennes ord blir värda massor. Nu har jag svettats ihop 68 poäng och hon 313, det är inte rättvist.

Antar att hon tycker lite synd om mig, trodde kanske att jag skulle vara en knivskarp motståndare. Antar också att hon inte kommer att vilja bjuda in mig till något mer spel.

Jag har aldrig gillat korsord. Har inte tålamodet att sitta och klura på ord, på sin höjd har jag löst barnkorsorden, även där kan jag ha problem.

Pappa löste alltid Dagens Nyheters korsord, det anses vara rätt svårt. Tror inte han fick ut det så många gånger.

Mamma löste Snipp Snapp i Året Runt, det är hon som delat ut otålighetsgenen till mig, för tålamod det har jag inte mycket av.

Förutom ordklyveriet så är det rätt bra i stugan, lite varmt här på kammaren, vill inte ha fönstret öppet, vill inte bjuda in flugor och mygg att dela min tid med.

Det räcker att gå ut lite då och då och ge dem ett mellanmål.

Sommaren har hittills varit helt ok. Ingen direkt värmebölja att skryta med, men heller inte ishavsvindar och regn. Den går nog till historien som så där lite lagom, passande för oss lagomfolk.

Katten Gizmo verkar lite låg. Han verkar sakna sin kompis Sixten, fast att Sixten inte var mycket med de sista åren, så var det en trygghet för Gizmo. Undrar om han är redo att bli någon annan liten kattunges trygghet? Det visar sig när det är dags.

Ännu har ingen kandidat dykt upp, behöver väl inte oroa mig för det. Det finns gott om små katter, även om människors medvetenhet har ökat och allt fler katter blir kastrerade.

Nu står det ett fönster i stallet igen, det vill bli målat av just mig. Ingen sommar utan att måla fönster, det blir så fint för varje penseldrag.

På med myggspray, har skaffat en i Italien som doftar hallon. På med radions P1 och sommarprogrammen, lyssna på vad andra har i sina huvuden. Så fram med målarpenseln, det är riktig sommar det.

Sommarplock med lite av varje

Gumman ser sommaren rusa förbi. Jag hinner inte med allt som blommar och spricker ut och grönskar och växer.

Allt ska ske på bara några futtiga veckor. Råkar ha de flesta perenner som är tidiga, så om någon vecka så är alla blommor borta. Syrenerna och kaprifolen blommar samtidigt. Man får springa emellan för att nosa på dem och dra in den ljuvliga doften.

Efter midsommar så går sommaren in i det där lite övervuxna trista stadiet, lite dammiga och gulgröna. Jag förundras varje år hur allting kan växa upp ur den snöiga och tjälkalla marken, men hokus pokus så är de där igen. De gamla välkända växterna med sina vackra blommor.

ICA hallen har som varje år invaderats av sommarfolk. Jordgubbarna börjar bli färdiga i de södra delarna av landet och skall säljas dyrt av ungdomarna som står där dag ut och dag in vid sitt bord, bra sommarjobb för några.

Läste en skräckhistoria om hur besprutade våra gubbar är, de innehåller mer gift än något annat vi inmundigar. Kanske finns de ekologiska gubbar att köpa i storstäderna, men här får vi hålla tillgodo med dem som säljs utanför ICA i byn. De giftiga och farliga för oss lantisar, om vi inte har egen gubbland.

För övrigt är jag inte överförtjust i jordgubbar, lite småsura mest hela tiden, om man inte häller massa socker på dem.

Som sagt, sommaren håller god fart, som en turbobil ungefär. Lite onödigt fort, önskar att vintern vore turbo istället.

Jag badar inte, jo i badkar men inte ute i det fria. Kan på sin höjd gå i med fötterna och plaska lite grann. Det är för kallt i de svenska vattnen.

Där är jag mer engelsk än de hurtiga svenskar jag kommit i kontakt med. 

Kommer ihåg min första sommar i öriket, såg med förundran på folk som satt helt påklädda vid stranden i en stol och drack sitt te, stirrandes ut över havet med outgrundlig blick. Ännu konstigare var de familjer som plockade in ungar och gamla mamma i bilen, åkte ned till havet och inte gick ur bilen.

De hade sin picknick inlåsta, medan ungarna kivades i baksätet. Kanske öppnade de fönstren för att släppa in lite havsluft, eller något barn fick kasta sig ur och köpa en glass av Mr Wimpys glassbil som pinglade glatt. Sedan efter någon timme så åkte de hem igen. Skulle nog aldrig förekomma i detta landet.

Här ska vi ut och röra på oss, få frisk luft i lungorna, bada och stoja, få sand överallt och med halva stranden i bilen så åker vi hem igen efter nästan en hel dag. Lite tröttsamt det också, en gyllene medelväg mellan de två vore bra.

Svenskarna är ena riktiga hurtbullar jämfört med engelsmännen. Kanske beror det på att vi nästan överallt har nära till naturen, är uppvuxna med mulleskolor och scouter och överlevnadstips.

I England kan du inte heller gå överallt som här, det är speciella stigar som är skyltade, om det är för kreti och pleti att gå på, utan att få böter som det är skyltat när det är privat väg. 

Här till stugan är det ingen som missbrukar någon allemansrätt, hit kommer inga objudna utlänningar och plockar våra jordgubbar som vi har i krukor, inga som har picknick på gräsmattan eller någon annan av dessa historier man har läst om i tidningarna.

Det har faktiskt hänt att någon råkat förirra sig ned här, när de följt vägen som går ned bakom den blåa brevlådan. Kanske trodde de att vägen skulle ta dem till något annat än vår gårdsplan. Bilarna har då vänt med en hast och försvunnit upp för backen, antagligen lite förskräckta att de hamnat hos oss, utan att ha vetat om det.

Vi bor lite i skymundan kan man säga, perfekt ställe för oss i alla fall. Skogen står som en skyddande mur mot den stora vida världen.

Gubben hade min lilla bil i fredags, jag skulle åka med hans till stan för något med bakluckan, som Renault helt generöst bjöd på, ett fel de hade upptäckt med just den modellen och nu skulle alla åtgärdas.

Nu blev den bilen lite besviken över att få gå till bildoktorn utan att det kostade en månadslön, så den passade på att få sin ABS och antisladdsystem ur funktion när vi åkte därifrån. Jag blev förskräckt över alla lampor som lyste ilsket på instrumentbrädan, så jag vände tillbaka till Volvo och frågade vad som kunde tänkas vara fel. Det visade sig att det hade blivit fel på systemet, fast jag kunde köra i alla fall, bromsarna skulle fungera även utan ABS. Beställde en tid om några veckor och såg för mitt inre hur tusenlapparna fladdrade ut genom bilfönstret i en aldrig sinande ström.

Jag är vanemänniska och en vanemänniska tycker inte om förändringar, jo jag tycker om dem när de väl är genomförda, men tanken på dem är lite skrämmande.

Därför tycker jag inte om att köra andra bilar än min egen.

Har en lång invänjningstid, det tar ett par månader av nötande innan jag accepterar och kan köra ett främmande fordon. Det tog mig två månader att bli van vid den jag har nu, så jag hade ett fasligt sjå då jag skulle köra två för mig ovana bilar i fredags.

Först gubbens bil där kopplingen tar först upp i taket innan det går att rulla iväg, sedan någon variant av Clio med en turbomotor. Den uppförde sig som en mustang på vägen, den hoppade och frustade varje gång jag ändrade läge på gasen.

Inte som min, den är stadig och fin, ligger bra på vägen utan att man får känslan av att fara av vägen vid minsta vindpust och där kopplingen tar precis helt i min smak.

En lite äventyrlig dag kan man säga. Om nu äventyr är att köra en främmande bil.

Nu börjar sommarledigheten på vår lilla fackförening. Kollegan och jag kör varannan vecka.De veckor vi arbetar har vi telefontid mellan nio och tolv, så särskilt betungande känns de inte, jobbveckorna. Det är att man måste upp på morgonen och kamma håret och åka iväg en viss tid då, men det är helt ok, vi har det väldigt bra, kollegan och jag.

Vi får hoppas att alla medlemmar har det bra på sina arbetsplatser under sommaren, så att de inte behöver anlita oss för mycket. Nu när vi vill gå på halvfart.

Men så verkar inte vara fallet. Vi får börja sommaren med ett avskedande som inte verkar riktigt som det ska. Undersökning pågår i alla fall, håller tummarna att allt ordnar upp sig utan för mycket tjafs och bråk.

Väntar också på kusinen från Norge, hon kommer i sin stora bil, en och fyrtiofem i strumplästen sitter hon och kör i tio timmar utan något stort stopp, sedan syns hon knappt ovanför ratten. Rattar sin gamla dieselbil över berg och dalar, in i storskogarna i Sverige och ända ut hit till kusten innan hon är framme.

Sist hon var här för två år sedan, då bestämde hon att åka hem en lördag. I min värld är man uppe med tuppen och åker efter en hastig frukost och lite ojande över den långa vägen hem. I hennes värld så satt hon länge och drack kaffe, hängde med oss ut och plockade svamp och fram på eftermiddagen så åkte hon iväg.

Tyckte att var hon hemma vid tolv på natten så var det bra. Tänk så olika vi är och tur är väl det.

Skulle alla vara som jag, så skulle det inte vara någon som helst trafik efter klockan sex på kvällen. Alla skulle ha åkt iväg i god tid och alla skulle vara framme på sin destination innan Rapport tutade igång på TV.

Ja det här blev en blogg med lite av varje kan man säga. Så blir det ibland.

Jag hänger med

Gumman har svårt med tekniken. Igår fick jag säga adjö till min lilla knapptelefon som jag kan hantera. Det gick till på ett mycket bryskt och okänsligt sätt, inte som jag hade förutsatt mig. Har ett tag haft en ny liten, med betoning på liten, touchtelefon. Rädd att bli efter i allt det tekniska som sprutar fram i en aldrig sinande ström.

Annat var det när jag var ung. Transistorradio och rullbandspelare, en liten TV, det var ungefär där det tekniska slutade i vår familj.

Rullbandspelaren lärde jag mig lätt, mina föräldrar lärde sig den inte. Knäppa på radion och rikta antennen på den, där slutade deras kunnande.

Så kom kassettbandspelaren efter några år, den var också lätt. Spola framåt och bakåt, det enda svåra med den var att se till att kassetten var vänd åt rätt håll.

Så gick ett antal år till och då kom TV 2, alla skulle då se till att de hade antenner som fungerade. När de väl hade det så var det bara att knäppa, antingen på den första knappen på teven för kanal 1 eller så den andra för kanal 2.

Stereoanläggningen var nästa teknikgrej, inte så svår den heller.

Ska väl inte glömma walkmans som ungdomarna gick omkring med, eller bergsprängarna de hade på sina axlar medan resten av världen fick lyssna på deras musik.

Vi matades sakta och försiktigt in i vardagstekniken, hade gott om tid att fundera, köpa och sedan installera. Inget tjafs om olika boxar och kanalpaket, HD ready smarta TV eller inte. Det var lätt att leva på den tiden.

Efter åratal av stirrande på TV 1 och 2 kom videobandspelaren som en frisk fläkt, vi köpte och lärde oss, inte mina föräldrar förstås, de hade redan givit upp när TV 2 kom, det räckte och blev över enligt dem. De köpte en i färg, fast de var väldigt mycket grönt i gubbarna som visades.

Videobandspelarna var stora och klumpiga, tröga vred och halvtaskig bild. Men vi hyrde filmer och gottade oss, glada över friheten med att kunna se vad vi ville, när vi ville.

Sedan släpptes kanalutbudet fritt på TV, då var det endast Sverige och Albanien kvar i Europa, som inte fick visa reklam i sina apparater. Vi drunknade plötsligt i kanaler, det pruttades på bästa sändningstid i TV 3 med Robban Ashberg. Spelades Bingolotto och fröjdades i en annan kanal. SVT var plötsligt väldigt mossigt. 

Tror att även reklamen var kul i början, lite som bioreklamen var tidigare, jag ville aldrig missa den. Mumsade på M kulor och hörde på när Yvonne Lombard sjöng, att man skulle skämma bort sig och ha det bra, med Marabou mjölkchoklad. Reklam var kul.

Så TV utbudet exploderade, men videobandspelarna bestod och så gjorde i stort sett allt annat, tills telefonerna kom någon gång i mitten av nittiotalet, allt fler skaffade sig en yuppienalle som de så lustigt hette.

Ännu var de i sin linda, lite klumpiga och med dålig täckning utanför storstäderna. Kommer ihåg att en människa med just en sådan nalle kom hit och sa att täckningen försvann här utmed kusten, vid Gävle någonstans. Högre upp kunde folk med nallar inte åka om de ville prata i dem och det ville de. Det skulle dröja ett par år innan vi också fick master, vi här norröver.

Ungefär samtidigt började det brännas under de svenska fötterna ordentligt. Datorn gjorde sitt intåg i stugorna, eller hemma PC som det också kallades.

Tidigare fanns det också datorer men inte många var lockade att sitta och spela spel i det alltid svarta DOS med vita blinkande blippar som markörer. De gick att använda som skrivmaskin också, sedan kunde man spara sina arbeten i dem, på jättelika plattor som man satte in i datorn. Endast för de mest inbitna, inte för oss vanliga dödliga.

Jag har alltid satt en ära över mig själv att lära mig den senast tekniken, var så där lite självgod när jag började på min första datorkurs 1995, klickade världsvant med musen och var en hejare på att göra grafik. Lärde mig kluriga termer som RAM minne, processorstorlek och antal MB på hårddisken.

Jag minns att jag kunde gå in i en datorbutik och titta på den tidens värstingdatorer, drömma att jag hade den på min kammare och gjorde grafik så det bara stänkte om det. Det fanns också något som hette Internet, men så långt tänkte jag väl inte, det kändes lite avlägset.

Dator införskaffades, jag klickade med musen och lärde mig mer, det gick några år och modem köptes, det lät hemskt mycket när det skulle koppla upp. Skrek och surrade, det var också väldigt långsamt och att läsa Aftonbladet var ett heldagsjobb med upptagen telefonlinje.

Nu ska jag erkänna att vi hade det så här ända tills för fem år sedan, då kom ADSL till byn och vi bybor kunde börja surfa på riktigt. Då hade resten av landet redan blivit blasé på sina bredband, medan vi njöt över vår nyvunna frihet.

Sedan dess har allt gått utför för mig, jag och säkert många med mig, hänger inte med i teknikens under längre. Det spottas ut nya saker hela tiden, jag hinner inte lära mig Windows 7 förrän det där hemska Windows 8 kommer och sätter allt mitt datorkunnande som jag levt med sedan 15 år tillbaka, till intet.

Yuppinallar finns inte mer, nu är det smartphones och folk sitter inte vid stationära datorer längre och surfar, de springer omkring på stan med sina smartphones som kan göra nästan allt utom att torka dem i ändan.

Så igår fick jag som jag berättat i början av bloggen, gå över och bli smart jag också.

Fast på ett väldigt plötsligt och bryskt sätt, inte en övergång som jag ville ha den.

Fick för mig att vi skulle sätta i SIM kortet från knapptelefonen till nya. Bara för att pröva lite om kontakter och sådant var med.

Nu vet inte jag vad som hände i stridens hetta, men vi bytte och konstaterade att inga kontakter var med och då ville jag byta tillbaka, skrämd över det nya krångliga, ville vänta ett tag till. Då gick inte min gamla telefon igång, den fick skrämselhicka över att bli övergiven och fungerade inte. Så vi bytte tillbaka till den nya, jag fick skrämselhicka över att vara helt utan nalle. Någon kunde ju få för sig att ringa till mig.

Som tur var så hade jag alla kontakter i den gamla som visade sig i rätt ordning. Jag satte mig ned och skrev över dem på papper, länge leve papper och penna.

Sedan fick jag lära mig i en hast hur man lägger in nya kontakter i den konstiga världen av touchtelefoner. Gjorde ett antal innan jag kroknade, ska fortsätta idag.

Ännu har ingen ringt mig, men jag har hört mig för hur man svarar, glider med fingret på den gröna åt något håll säger de som kan. Försökte mig på ett SMS i morse, det tog för lång tid och blev fel, så jag gav upp.

Väntar med spänning på att någon kanske ringer så jag får öva, fast jag vet inte hur man lägger på. Tryck på den röda säger de som kan, jag får väl göra det.

Ja, ja, snart dröjer det väl inte länge innan alla springer omkring och styr telefonen med ögonen. Då gäller det att titta rätt hela tiden. Jag sitter nog då fortfarande och lär mig peta på den nya telefonen.

En grön plastmugg

Gumman sörjer. Nu har jag inte skrivit på ett tag. Förra veckan blev jag sjuk, fick ont i luftrören och feber. Låg där och stirrade i taket hela lördagen, för slut för att vara uppe, det är länge sedan sist, håller mig frisk för det mesta om man inte räknar, trombocytopeni, blodpropp, sorkfeber, virus meningit, tilltäppt halspulsåder och lite andra sådana där småsjukdomar.

Sedan blev jag bra på ett par dagar och då tog nästa händelse vid.

Gammelkatten Sixten fick gå till sin sista vila. Det var ett stort och mycket jobbigt beslut att lyfta telefonen och slå det där avskydda numret till veterinären. Jag kände mig som en bödel, men jag visste innerst inne att jag måste.

Veterinären kom hit, ville inte släpa honom in i en bil och ge honom en sista traumatisk förvirrad stund. Bättre här på köksbordet där han levde sina sista år. Ja, han bokstavligen levde på köksbordet, han sov och åt där, gick ned någon gång för att gå på lådan eller sätta sig i fönstret och blicka ut.

Det är nu nästan arton år sedan han först kom in i stugan som liten kattunge på åtta veckor.  

På den tiden hade vi tre andra katter, Moj-moj, Mumin och Morris. Att han fick namnet Sixten beror på dottern, hon valde det. Det skulle bli hennes katt, hon slutade med godis i en månad för att hon ville så gärna ha just den kattungen. Vi var väl inte så sugna på en till, men jag intalade mig själv att vid fyra där går gränsen. Den gränsen har blivit lägre med åren, nu sätter jag ribban vid två.

Så Sixten kom till stugan och jag satte ned honom bland de andra katterna och lät dem fräsa och göra upp själva. Idag introducerar jag kattungar med långa krångliga ritualer. Jag var arton år yngre då, hade mindre ängslan i mig.

Han blev snabbt en i gänget, det gick över en natt. Kom ihåg att jag ville ha honom i sängen, men han hoppade ned och blev aldrig den sängkatt som jag ville ha.

Jättekatten Morris med det stora hjärtat blev naturligtvis hans idol. Där Morris var, där var Sixten, i alla fall när han var liten. Forsade kring och försökte hoppa upp på höloftet som de stora katterna, dunsade ned, ruskade på sig och gjorde ett nytt försök. Till slut kunde han också.

Sixten var ingen katt som utmärkte sig, han bara fanns. Nu kanske minnet sviker mig men vi hade vid den tiden så många djur, att han var bara en i mängden. Jag sprang inte kring och ängslade mig om han inte kom in någon natt, kanske gick det dagar utan att jag ens såg åt honom.

När jag skriver detta så känner jag inte igen den gumman som bodde i stugan vid den tiden. Katter fanns och gick in och ut, hade inte en tanke på att det kanske kunde hända något med dem. Idag klockar jag Gizmo, vet när han är inne eller ute, har sovstund och vilken tid han går ut och vilken tid han kommer in. Har nog med åldern att göra, har för mig att tanter är ängsliga.

Sixten var röd och vit, pälsen var semilånghårig, dvs. den var inte lång och inte kort.

Ytterst på svanstippen hade han en liten knix, den kotan var bruten någon gång under hans första tid. Vi antar att det var den vilda sonen i familjen som vi fick honom från, som slängde för mycket i dörrar och det är lätt för en liten kattunge att bli klämd.

Det var för övrigt samma familj som vi fick geten Frida av. De hade så många djur att det vid tillfällen var bara att gå dit och hämta. Vi kan säga att vi räddade Sixten från en tidig död. Ingen av hans syskon fick leva länge, de avlivades en efter en, fast det var inget fel på dem. Men så var det på den gården, djur införskaffades, djur blev för många, för besvärliga, de stoppades i burar och någon hemsk bödel sköt dem. Helt friska och sunda, med påhittade fel på för att döva samvetet lite.

Välbehållen i stugan lärde sig Sixten att det var i badkaret man drack vatten, om man var katt.

Vintern 1996 kommer vi aldrig att glömma, det började med att det var kallt dag ut och dag in. Ingen snö kom och till slut började vattenledningar att frysa lite här och där i bygden. Vi trodde ett tag i slutet av januari att vi skulle klara oss, men en lördagsmorgon, saker och ting brukar dyka upp just på lördagsmorgon, en hel helg där ingenting kan fås eller nås, då stod pumpen och pumpade luft.

Vattnet hade frusit! Vart det visste vi inte, vi hade tvåhundra meter till brunnen. Lika bra att gilla läget och hämta vatten på macken. Vilken tur att det fanns en bensinmack på den tiden, idag hade det varit svårare, inte en enda mack kvar i byn, ett par mil när närmaste tappställe för vatten. Grannarna var vi inte så kända med så att vi ville besvära dem med daglig vattenhämtning.

Badkaret blev ett naturligt ställe att ha en balja med vatten i, det behövdes till tvätt och toalett.  

Sixten blev snabbt van att dricka ur den, katter gillar att dricka vatten lite här och där, helst inte i sin skål på golvet. En del föredrar rinnande, så då är det bara för dessa hussar och mattar att sätta på en kran. Tur att ingen av våra var så, det skulle vara ett väldigt passande och jamande varje gång en katt var törstig.

Kanske det finns smarta katter som lär sig att sätta på kranen själv, risken för tom brunn skulle då vara stor. Om man inte var hemma på en hel dag och katten fått för sig att sätta på kranen tidigt på morgonen och säkert inte ha vett att stänga av den heller.

Nog om det. Sixten fick dricka ur baljan i fem månader innan vi fick vårt vatten tillbaka, då försvann baljan och han var minst sagt förvirrad.

Då kom jag eller gubben på att fylla en liten grön plastmugg med vatten och ställa ned i badkaret, han som tyckte att ordningen var återställd, nöjde sig med att lapa vatten ur den något förminskade plastbaljan och hoppade glatt ur karet.

Varje gång någon skulle in på toaletten var han där, snabb som ögat och trängde sig före, hoppade i badkaret och stirrade stint på oss där vi satt på toa. Han ville hela tiden ha färsk påfyllning av sin gröna mugg. Det dög inte att dricka vatten som stått en hel dag, nytt skulle det vara.

Jag antar att han drack annat vatten också, när vi inte var hemma på någon dag hade han inte någon betjänt, som kunde fylla på muggen.

En del gäster som inte kände till hans besynnerliga vana de blev lite förvirrade. En kvinna gick upp på toa och kom ned igen, hon som inte kände till ritualen undrade varför vår katt satt i badkaret och stirrade på henne när hon satt på toaletten.

Jag gick snabbt upp och visade muggritualen, bara så att hon visste om det blev fler gånger som hon skulle dit.

Sixten levde tätt ihop med Morris, idolen, ibland gick det hett till när de började leka och leken övergick till att sprida hårtussar kring hela stugan.

Då gick jag emellan och röt, pojkarna särade sig och blev utjagade av en arg mamma, därute kunde de kyla av sig och bli vänner igen.

Åren gick och Morris blev magrare och magrare, antar att hans njurar inte fungerade som de skulle, det gör att muskelmassan så småningom försvinner. För fyra år sedan fick han somna in under fläderbusken en varm sommardag. Jag hade då ringt det hemska veterinärnumret i en hast den gången. Morris var skadad av en annan illvillig katt, som gick omkring i bygden och spöade upp andra katter. På en timme var han borta och Sixten blev ensam kvar.

Sixten verkade lite dämpad, jag inbillade mig att han sörjde sin kompis och jag började tänka att jag skulle skaffa en lillebror åt honom. Tänkte väl inte så mycket på att han var fjorton år och kanske skulle ha lite lugn och ro omkring sig. Han var fortfarande en stilig herre på runt sju kilo.

Gizmo införskaffades från grannen, Sixten rörde inte en min. Han brydde sig inte om det lilla fräsande knytet på köksgolvet. Det fräsande knytet slutade snabbt och på någon timme så låg de bägge på kökssoffan och sov.

Lillebror som inte hade något namn, han tog snabbt över hela huset. Han klängde i Monstreran och använde luftrötterna som lianer. Satt i köksfönstret och använde ormbunkarna som boxbollar. Gjorde kullerbyttor och glädjesprång, kom på att han var kissnödig och sprang allt vad han kunde upp för trappen till sin kattlåda, kissade en skvätt och sprang ned igen. Jag och Sixten var lika förundrade över den energi som det lilla knytet utstrålade, våra huvuden följde hans upptåg genom köket och rummet. Vi tittade på varandra och jag sa till Sixten.

-          Vad är det för grej vi fått in i stugan?

Då kom jag på namnet som han skulle ha. Gizmo (eng. grej, sak)

Gizmo fick fyra år med sin storebror. Sixten tog sig an honom och ända tills för ett halvår sedan så kunde de leka.  När Gizmo behövde tröst och närhet så kröp han upp till Sixten i fåtöljen, där fick han sina öron och huvud renslickat.

Sista kvällen med storebror, så låg Gizmo och höll sina bägge tassar kring Sixten och hade hans huvud mot sitt bröst.  Hans sätt att ta farväl av en älskad kamrat.

Nu är det Gizmos tur att snart bli storebror. Han är tio år yngre än vad Sixten var när han härjade som värst. Antar att han kanske accepterar och kanske t.o.m. gillar att ha en yngre busig lillebror.

Tack älskade Sixten, för alla år vi fått ha dig här. Drick så mycket vatten som du vill ur din gröna plastmugg där i katthimlen. Där är vattnet alltid friskt.