Tidernas gång

Gumman tänker tillbaka. Jag tänker på mitt liv som varit, antagligen för att jag fyllde år igår. Det är en dag att minnas hur gammal jag blivit.

Innan jag somnade, så funderade jag ut vilken människa jag mött som var född tidigast. Alla gamla tanter och gubbar jag såg när jag var liten flicka, de räknas inte. De som räknas, är folk jag pratat med och hörde deras födelsetal.

Kom då ihåg en tant jag träffade på Kungsholmen 1968, hon var född 1879, en annan var född 1878. När jag låg där och snurrade så tänkte jag på en notis i en dagstidning som jag såg för länge sedan. Den sista amerikanska slaven hade dött, hon föddes precis innan slaveriet avskaffades. Då talar vi om 1860-talet.

Det som gör mig lite ledsen, är att jag inte frågade dem mer hur det var innan seklets början. Hur det var, när det inte fanns bilar och elektricitet, hur Stockholm och världen förändrats under deras levnad. Jag var ung och ointresserad av gamla knarriga människor.

Nu känner jag mig privilegierad över att ha mött dem.

Jag har kunskaper som den yngre generationen inte har, tanterna jag mötte, de hade kunskaper som jag aldrig kommer att få.

Alla vet så mycket om allting idag, men hur det var att leva på 1800-talet de vet de inte så mycket om. Antar att de inte är intresserade heller, men jag tycker det är roligt att höra hur det var förr.

Från pappa och faster fick jag höra desto mer, pappa som föddes för snart hundra år sedan, berättade för mig hur de hade det som barn. Med faster, hade jag sedan åratal av utfrågningar att ta igen, innan hon bestämde sig för att dö.

Farfar som inte sa mycket, han berättade i alla fall vilka umbäranden de hade under första världskriget. Han var inkallad och låg vid någon gräns någonstans, min pappa var också inkallad vid någon gräns någonstans, men det var andra världskriget och de verkade mest stå på pass och så drack de mäsk när de var lediga.

En sak de hade gemensamt var att det var kallt, jag vet att vintrarna i början av 40-talet var kalla. Tydligen var de kalla även 1914-15.

Farfar han hade hand om hästarna, de stackarna som drog tunga artilleripjäser genom djup snö och is. Ibland stupade de och då var det ett skott i huvudet som gällde. Kaninerna levde också ett farligt liv under bägge världskrigen, det verkade vara den huvudsakliga maten alla levde på. Idag är det väl inte många utanför finkrogarna som mumsar kanin, förutom grannen. De som inte gick åt i hans brand, de lever ett osäkert liv i sina burar.

Nu finns det inte så gamla människor kvar, de som föddes på 1800-talet har försvunnit. Kanske det sitter någon gammal gubbe kvar i Kaukasus som levt på yoghurt, vem vet.

Konstiga tankar far i huvudet, är det för att jag börjar bli äldre?

När dottern en gång utbrast.

-        Men mamma, du är ju född på femtiotalet, du fattar inte det.

-         

Jag har alltid tyckt att vi som är födda på 50-talet var ganska unga, vi var ju hippiegenerationen. Värre var väl de som var födda på det mossiga 20-talet, tyckte jag när jag var ung.

Ja, ja, tiden den går allt fortare och fortare. Snart så är jag pensionär, jag som nyss tyckte att pensionärer var tanter i kulliga hattar och runda skor med snörning. Snart är jag där bland gänget och diggar Bob Dylan på hemmet.

Förutom tankar på åldern och årtal, så är det bra här i stugan. Det är fortfarande förenat med livsfara att gå ut på isen kring bilen. Som tur är så har den dubbdäck, utan dem skulle vi slå oss ganska slätt.

Gubbens grabbar de vågade inte åka ned med sin bil, när de kom på en blixtvisit från storstaden. De hade odubbade vinterdäck, för på Hornsgatan är det förbjudet att åka kring med dubbade.

Nu kör de väl inte bara kring på Hornsgatan i Stockholm med bilen, men ned för backen till stugan de vågade de inte.

Tänker på folk som bor lite utanför stan, antar att dubbat är bra i Stockholmtrakten, där är det isigt ibland. Undrar vad de som har dubbat gör? De undviker Hornsgatan förstår jag.

I Norge så är det förbjudet med piggedäck i städerna över huvud taget tror jag, måste fråga kusinen hur hon gör när hon kommer norrifrån med sina piggedäck och ska in i Oslo. Forskning på ämnet ska genomföras. Ser för mitt inre hur folk har en uppsättning däck där bak i bilen och får ta in på någon däckbytarverkstad i utkanten av staden, vice versa när de åker hem.

Men vi kör med dubbat vi, oavsett vad alla säger, de är bäst om man inte bor i Jukkasjärvi, där det är snöiga vägar för det mesta.

Katterna är ute och studsar kring hela dagarna, jag säger studsar för Dudde han är en studsande katt. Gizmo smyger mest kring och spanar, medan Dudde studsar kring i tillvaron.

Dudde låter som en tjock kluns när han hoppar ned från något, Gizmo hoppar elegant.

Ingen av kissarna gillar i alla fall ost, sedan Sixten lämnade jordelivet så går det åt mindre av den varan. Han var ostgalning nummer ett, bäst gillade han dyrare ostar som Västerbotten och Parmesan.

Försökte ett tag att få Dudde till ostprisse, men han tar en liten tugga och sedan är det bra. Han har dock tagit över Sixtens gröna plastmugg i badkaret, att dricka ur.

Sixten drack ju ur den som bekant, det var att han blev van som ung att dricka vatten i badkaret, för vi hade inget vatten i kranen det hade frusit i backen. Vårt tvättvatten stod i en balja i badkaret och där var han och drack. När vi sedan fick vatten igen, så undrade han naturligtvis vart vattnet var, vi fick då ställa dit en grön plastmugg. Annars satt han i badkaret och stirrade på oss, när vi uträttade våra behov.

Har berättat om det förr, men ni kanske inte kommer ihåg.

Dudde han är ute en stund på morgonen och studsar kring, sedan ska han in och springer upp för trappen, in i badrummet och upp i karet med en hård duns. Dricker lite ur gröna muggen, studsar ur karet och springer ned för trappan. Hoppar över de tre sista stegen, duns, sedan springer han fram till dörren och ska ut igen.

Han ignorerar den rena vattenskålen som står precis innanför dörren, den får Gizmo dricka ur.

De håller oss sysselsatta i alla fall, de små liven.

Gott Nytt År på er alla!

  

  

Lite julhistoria

Gumman är mätt. Julafton är över, den sedvanliga Jansson är till hälften uppäten. Gubben hade investerat i en pepparlax, han äter fisk, det gör inte jag. Jag gillar inte lukten och inte smaken.

Vi satt hos dottern och pöste i deras soffa, orkade inte ens äta en enda ynka ostkrok på slutet. Insåg att jag är en urusel julmatsätare, blev mätt på en vanlig portion julmat och sen några chokladbitar. Hade sparat mig för den stora ätardagen, så blir jag mätt på en gång. En besvikelse, eller en lättnad, det beror på.

Inser att julen fortsätter idag också, en ny chans att proppa i mig av alla godsaker jag köpt.

Gör inte som kollegan, hon anser att julen är över så fort alla gått och lagt sig på julaftonskvällen. Då vill hon städa ut den och sätta in tulpaner på bordet.

Våren är på antågande, det blir ljusare och ljusare.

Antar att hon tar lite hänsyn och kanske väntar till fredag, innan hon byter gardiner och slänger ut granen. Så länge som till nyår, det tror jag inte hon väntat någon gång.

Idag firar resten av den kristna världen jul, vi här uppe i nord som är otåliga, vi kan inte vänta.

Förresten så föddes inte Jesus nu, de tror han föddes i mars någon gång. Ingen har riktigt kläm på det.

Har läst på och konstaterat att det firats högtid långt före Jesus satte sin fot på den här jorden. Då handlade det om vintersolståndet, det gick väl inte till som vår julafton precis, men antar att de trummade och stod i. Eller så dansade de en sväng och tände någon eld. Man kan spekulera i evigheter, ingen vet väl säkert. De hade inte Twitter och Instagram på den tiden.

I det stora mötet omkring år 300, där prästerna bestämde hur bibeln skulle se ut och annat som har att göra med vår kristendom idag. Där bestämde de också att lägga Jesus födelse just nu, de ville konkurrera med vad de kallade den hedniska tron och slå ett slag för kristendomen. Då var det ett smart drag att lägga den samtidigt, de var bra marknadsförare även då. De trodde verkligen på sin sak.

Sedan är det lite luddigt, men antar att julen blev mer och mer känd i vårt avlånga land, kyrkan lade fler och fler själar i sitt ledband. Det hela handlade inte om Jesus kärleksbudskap precis, det handlade om makt. Hade de tagit till sig det första, så hade prästerna gått omkring som Gandhi och predikat ickevåld och kärlek till sin nästa, inte stått och osat svavel över människosläktet. Blir väldigt upprörd när jag tänker på den kristna historien. Det sitter en tagg i mig där, det rör upp väldiga känslor.

Ja, så bestämde männen att göra om världen för gott, de lyckades rätt bra och folk i stugorna började fira lite smått. Det där rimmade! Har lyssnat på julklappsrim, så takterna sitter i.

Någon, vet inte vem, kom då på här uppe i den kalla nord, att nästa dag egentligen började när det blev mörkt. Den personen kanske var lite otålig i sin personlighet och inte kunde vänta tills den ljusnade nästa dag. Sagt och gjort, det börjar ju mörkna någonstans vid Kalle Anka, så folk i stugorna åt sin gröt och sitt fläsk redan den 24 och inte som i resten av världen den 25.

I början var nog inte julborden speciellt överdådiga, det berodde också på i vilken samhällsklass man levde i.

Julklappar började komma så smått på 1800-talet, då i de högre stånden. Varför det heter julklapp och inte julgåva, har sitt ursprung i att innan folk sprang som yra höns och köpte saker, då brukade de komma med ett vedträ och klappa på dörren. När de som bodde där öppnade, så slängde de in träet. God jul!

Undrar hur många som står idag och försöker hitta en lämplig plats för sina råsaftcentrifuger? Det var ju som bekant årets julklapp. Om de inte var så otympliga och att skåpen redan är överfulla av allehanda köksprylar, samt att de är en pina att skruva isär och göra rena, så hade jag gärna tagit emot en.

Julen blev grön och isig, inte vit och kall som den brukar. Kul med lite omväxling.

Det var fyra plusgrader i går kväll när vi susade hem i mörkret från Sundsvall, skönt tycker jag.

Idag ska det bli ”Askungen” på TV, perfekt att äta choklad till och minnas barndomen igen. Jag tycker att de äldre tecknade filmerna är bra, i de nya tycker jag att de mest springer omkring och slår varandra i huvudet. Kanske inte i Disneys, men tänker på alla de där övriga som tjattrar på i betalkanalerna.

Trevlig fortsättning på julen till er alla, om ni inte är som kollegan och redan slängt ut den vill säga.

Dudde från Ockelbo firar sin första jul

Gumman julstökar. Fast för det mesta så latar jag mig. Vet inte om det är att ingen kommer hit i jul, eller att vi ska åka bort över julaftonen, gör att det där riktiga julstöket tycks utebli i år.

Fast några kakor blir det väl, har lyckats skjuta allt sånt framför mig och så blir det en riktig hejdundrande rusch på slutet. Även om det är bara gubben och jag och katterna, så ska jag ha lite rabalder kring det hela. Sedan kan man sjunka ned i en fåtölj och äta julgodis och tänka på att efter nyår, ja då blir det 5:2 för hela slanten.

Vi skulle inte må illa av att bli lite slankare om midjan.

Egentligen så är det bra med lite hull, jag träffade en granne häromdagen. Hon har cancer och är smal som en liten sticka. Hon sa att man ska vara glad åt lite extrakilon och att man har matlust. Känner mig lite ambivalent där, kanske är det bra med en så där tio extrakilon om man skulle bli sjuk. Fast det tänker jag inte bli, så det är väl lika bra att göra sig av med dem.

Katterna struntar i julen, de bara är här i tillvaron och oroar sig inte för någonting.

Så länge det är musjagarväder så är det bra, är det inte det så sover de bort dagen.

Dudde från Ockelbo börjar bli en stor katt, tycker han påminner lite om Karlsson på taket, han var så där lite rund om magen, kompakt kort kropp. Dudde är också lite självgod och äter mycket. Det är bara propellern som saknas.

Så vi har en katt av varje, en lång och en kort.

Jag önskade mig en jättekatt, får Dudde äta lite mer så blir han säkert det. Eller så blir han bara liten och tjock, det får tiden utvisa.

Men Dudde är en bra katt, gör inte så mycket väsen av sig, värre var det när Gizmo var i hans ålder, han for omkring som ett jehu.

Gubben har både fått elstötar och nya skor. I onsdags så var han in till sjukhuset och fick sig ena riktiga sjoblängare i kroppen så att hjärtat skulle sluta flimra. Han märkte inget av det för han var sövd. Nu hör till saken att han aldrig varit sövd förut, så han uppfattade inte att han blev det. Tyckte han låg där i sina tankar och blundade till, när de sa att det var över så fortsatte han där han slutade. Tyckte inte det gått mer än några sekunder.

Jag som är expert på området, jag vet att sövning är knepig. När de tog bort mjälten på mig så var jag borta i fyra timmar, kändes som några sekunder det med.

Vet att jag var hungrig i alla fall, speciellt vill jag ha pizza. Tror inte att jag skulle fått personalen på uppvaket att springa ut till närmsta pizzeria och köpt en. Man ska må dåligt efter en stor operation, inte ligga och svamla om pizza.

Nya skor fick han igår när vi var hos grannen och fikade. Där stod de fulaste skor vi sett, de såg ut som myggjagare med avklippt tå. Grannen undrade om inte gubben kunde prova dem, de passade inte till någon annan. Sagt och gjort, han satte dem på sig och vi fick ett gott skratt.

Men de var sköna som handskar på hans fötter, han tvekade och efter ytterligare glada skratt så bestämde han att ta med dem hem. Så nu står de där långa svarta skorna med avklippt tå i hallen. Vill vi ha lite roligt så kan han ju alltid sätta dem på sig. Ska han någon gång ha dem på sig, så får han låta bli att titta ned för att inte vika sig dubbel av skratt.

Det är bara lite snö i år, vi har fått så mycket de senaste åren så att julen beslutade sig för att vara lite grönare i år. Som gammal stockholmare är jag luttrad, där nere var jularna gröna för det mesta. Kommer ihåg en runt 1960-61 däromkring, då var det inte en snöfläck, jag var barn och tyckte inte det kändes speciellt juligt den gången.

När jag firade i Indien så var det också grönt. Firade är väl att ta i, jag noterade att det var julafton och så gick livet vidare. Tror jag hade ett par hårda karameller att suga på, det var allt. Sen var det ris och grönsaker som vanligt.

Där åt vi i stort sett liknande mat varenda dag i sex månader. Det var ris, linser och grönsaker. Har många gånger undrat varför vi måste ha olika mat varje dag, det krånglar till livet. Nu har jag ett gäng maträtter som jag kör om med jämna mellanrum så kanske det blir tjugo liknande rätter på ett halvår här istället.

Häromdagen när jag och bilen åkte hem från jobbet uppe i byn, då slog mig tanken att det är ganska lustigt att vi sitter där i våra bilar och far omkring. Hade våra förfäder på 1800-talet hört talas om att vi skulle sitta och åka omkring så hade de bara skakat på sina huvuden. Människan har funnits här på jorden ganska länge, hur många tusentals år vet jag inte. Men det är bara de senaste hundrafemtio åren allt nytt har kommit. Det började med industrirevolutionen i mitten av 1800-talet och sedan har det bara rullat på i allt snabbare takt.

Jag som just har lärt mig bemästra en touchtelefon inser att jag är hopplöst ute, det är ingen idé att försöka förstå och hänga med.

Ändå sitter vi där med all vår fina teknik och ojar oss när strömmen bryts, då gäller det att bära vatten och hämta ved, något som människan gjort i urminnes tider. Finns inga appar till det.

Ni får ha en bra jul därute i stugorna ni också, gumman ska börja julstöka vilken dag som helst.

Vinterklagan

Gumman gillar inte vintern. Nu för tiden ska man vara så där hurtigt positiv om allting, jag struntar i det och fortsätter att vara vinterhatare. Att en del verkligen tycker tycker om vintern, är för mig lika främmande som om någon önskade bo ett alligatorträsk i Florida.

De som gillar snö och kyla, ser det vackra i våra årstider och allt vad det är de kvittrar om.

För mig skulle det vara bra om vi slapp vinter, jag har hellre en lång höst och sedan vår igen. Antar att det är den engelska ådran i mig som föredrar regn och rusk och barmark. Inte under fem plusgrader heller, annars blir det halkigt att köra bil.

Har faktiskt några positiva saker att säga om vintern, om jag tänker till riktigt ordentligt så är det skönt att slippa klematisstekeln som härjar och äter min alpklematis, det är också skönt att slippa mygg.

Folk som bor i lägenheter och andra mer bekvämliga inrättningar, de verkar inte fatta. Det gjorde inte jag heller förrän vi flyttade hit för tjugotvå vintrar sedan.

Då säger jag välkommen hem till oss och skotta snö, samt sitta på helspänn varje gång man ska upp för backen med bilen. Går, går inte, går, går inte, när bilen slirar klagande uppför. Hoppas på att det inte råkar komma någon bil på vägen, snöhögarna gör det omöjligt att ha någon sikt. Det lutar där också, så det går inte att stanna och kika.

Tror inte att någon skulle jubla över snöfall om de bodde här.

Vi lever ju alla i vår lilla verklighet när vi traskar kring här på jorden en tid, jag lever i min och det är vinterhatarens och stugsittarens.

Sen är det kallt också, människan verkar vara det enda djur som gillar att frysa. Stå på någon is och pimpla medan händerna är som isbitar i vantarna, stampa liv i fötterna som värker av kylan. Klä på sig som en polarfarare varje gång man ska gå ut, fast jag låter det nog bli nästan tjugo minus innan mina långkalsonger åker på, jag ska ju inte vara ute mer än springa till bilen och springa ut igen.

Katterna är kloka, de gillar inte kyla, några minusgrader går det bra att gå ut i tycker de, men är det kallare så väljer de att stanna inne, hitta en varm och bra plats, rulla ihop sig som kanelbullar och sova.

Innan vi skaffade vår pelletsbrännare så hade vi ständigt kallt i stugan också. Riktigt kalla vinterdagar fick vi inte upp temperaturen mer än till sexton, sjutton grader som mest. Eftersom vi måste sova så kunde vi inte sitta i pannrummet och elda hela natten, då sjönk temperaturen snabbt i den dragiga gamla kåken.

Har många gånger tänkt på att virka näsvärmare att ha på när vi satt framför teven, nästippen blir aldrig riktigt varm.

Innan vi kom på den goda idén att ta bort golvet och isolera i vardagsrummet så var det nästan omöjligt att vistas där under vintermånaderna. Ett år tog vi upp teven i sovrummet, levde där i månader, då det var det varmaste stället i hela stugan.

Vi gick ned endast för att laga mat och sedan pep vi upp för trappen igen och satte oss på sängen.

Där läste vi böcker som vi bar hem kassvis från biblioteket, fick masa oss ut en sväng varje dag och skotta snö, tillbaka till sängen och läsa böcker, se på teve. Dottern som hade rummet mitt emot hon satt också på vår säng på kvällarna. Det gick så långt att folk trodde vi hade flyttat, grannarna kunde inte se lampan i sovrummet, resten av huset låg i mörker. Till våren tinade vi fram och livet återvände till det mer normala.

För er som undrar över det slappa livet vi levde, vi var just då väldigt arbetslösa.

 Nu har vi inte fullt så eländigt, vi fick nytt golv i vardagsrummet, passade då på att få isolering insprutad undertill, där fanns nästan ingenting mer än gamla Hudiksvalls Tidning från åttiotalet. Gubben som hade stugan innan oss var väl inte mycket för isolering, fast jag tycker väl att gör man en helrenovering så ska man väl tänka till lite.

Så nu är vardagsrummet riktigt varmt och gott, det behövs inga näsvärmare mer. Pelletspannan eller pelletsputte som vi döpt den till, stånkar och går dygnet runt, stugan är varm och go för det mesta.

Så har vi haft elavbrott igen, sånt som jag aldrig behövt tänka på under mina år i storstaden. Här behöver det bara blåsa till lite, så vips går strömmen.

Det längsta varade tre dagar, det är några år sedan så det har jag lyckats förtränga, men nu kom det igen. Stormen Ivar kom och försvann, med sig tog han elen och en hel del träd. Elen kom tillbaka efter rekordkorta tjugo timmar, fast jag hann klaga en del under tiden. Gubben satt med pannlampa och läste och tyckte att det var mest mysigt. Jag hade sjå att få kontakt med telemasten, ville ju spela Wordfeud.  Våra träd klarade det, men uppe vid vägen så ligger granar och tallar om varandra och det ser allmänt skräpigt ut.

Denna gång var vi rustade, så fort jag hör talas om blåsigt väder så tappar jag upp vatten. Det är ett rent helsike att vara utan.

Sedan har vi ett litet bensindrivet elverk som gubben åkt och investerat i, det är toppen att ha.

Eftersom elen alltid försvinner under årets kalla del, så blir stugan snabbt utkyld, pelletsputte står och det är ingen idé att elda med ved i pannan, cirkulationspumpen går på el den också, så är elverket en gudagåva. Den stånkar och går där ute i snön medan den håller igång brännaren och cirkulationspumpen, alla andra sitter och fryser i sina hus, medan vi njuter av stugvärmen.

Sista tiden har det varit både snöstorm och orkan, nu vill jag inte ha mer. Tycker att det räcker och blir över.

Mer vinterhataraobjekt är att det är halt, kom inte och säg att om det är riktigt ordentligt kallt så är det inte halt, sätter heller på mig mina broddar än fryser ändan av mig.

Stapplar kring som en nittioåring mest hela vintern, har skaffat broddar på apoteket, en bra investering och visar på att jag är en riktig gumma.

Förr ramlade jag kring och brydde mig inte, men nu tänker jag på benskörheten. Den kommer när man går över femtio, den gör att man inte kan ramla det allra minsta utan att bryta sig både här och där. Tur att jag inte rider tänker jag, då sätts benskörheten på riktigt prov. Hästar är inte alltid så pålitliga och plötsligt ligger man där.

Snart är det jul, har inte gjort någonting åt det ännu. Folk bakar och gör julgodis så det står härliga till. Det går inte här, vi hinner äta upp det mesta innan jul. Allt får göras i sista stund så att vi har några saker kvar att ta till dottern på självaste julafton.

Hon har blivit en riktig julälskare, började redan i oktober och prata om den.

Vet inte riktigt vad hon har fått det ifrån, inte från mig i alla fall.

Kusinen i Norge hon ska nog bjuda hela landet på kakor, hon gör inte ett par plåtar som vi brukar. Hon gör hundra av varje sort och sorterna är många.

Nej nu ska jag ut och mäta hur mycket snö den kommit under natten, samt kolla att backen är farbar inför morgondagens jobb.

Tänk så lätt det är på sommaren, slänga på sig ett par foppatofflor och stega ut till bilen, vrida om nyckeln och segla iväg uppför. Snart kommer den tiden också, om så där en fyra månader. Gumman får så lov att hålla ut.

Baka, baka liten kaka

Gumman är insnöad. Tror att jag använt ämnet förr, men då har gumman skottat och hållit på med andra snöaktiviteter.

Vi klarade oss ganska länge i år, sen så har vi strömmen kvar i stugan också, så säger gubben som vill tänka positivt.

Själv har jag inte mycket till övers för snökaos som det varit här det senaste dygnet. Från barmark till en halv meter snö på nolltid.

Som tur är så har jag bunkrat mat för ett helt kompani, vi klarar vår isolering bra länge, om det skulle bli aktuellt.

Det är backen, jag säger bara backen och ni får föreställa er en lång skogsbacke med stora snödrivor i. Bilen som står som en liten snöhög med endast torkarbladen synliga. Ja, fullt så allvarligt är det inte, ni får döma själva. På bilden ser det inte så farligt ut men betänk att jag stod i snö nästan upp till hela benlängden när jag tog bilden i morse. Drivorna är höga på sina håll.

Det är inte bara kring stugan det är kaotiskt, hela landet är drabbat denna gång. Åtminstone får folk något att prata om. Bussarna kring Hudiksvall är inställda, barnen får ledigt från skolan. Det är ingen hejd på glädjeämnen ett snöoväder kan ställa till med också.

Jag minns fortfarande stormen 1969, den hade inget namn vad jag vet. Tror inte de döpte dem på den tiden. Det var rätt och slätt en storm, fast vi har lagt till årtalet så vi ska kunna minnas den.

Har berättat om den i en blogg för länge sedan, så den ska ni slippa läsa om igen.

Katterna försökte gå ut en sväng, äldsta katten gjorde en liten lustig tjurrusning i allt det vita, medan Dudde inte ens ville ha sina tassar i det där kalla och gick in direkt igen. Nu har de sovit hela dagen, de vet att slappa på katters vis.

Annars så ser jag på bakning, det är inte så många köpa hus program just för tillfället. Så det blir tävlingar i bakning, desserter och vanlig mat. Det som alltid slår mig är att allt ska göras på tid, i alla programmen byggs det upp en olidlig spänning när programledarna skriker ut nedräkningen. När den är klar så ska alla släppa allt de har för händerna och ta ett steg tillbaka.

De torkar svetten ur pannan och som tittare undrar jag om de lyckades få med alla ingredienser, för det mesta lyckas de, tror att det hela är lite fejkat för spänningens skull. Vore väl inte kul för tittaren att se hur de stod och rullade tummar tio minuter innan tiden gick ut.

I den svenska versionen av bakning så svärs det hemskt mycket, det har fått mig att undra varför svenskar är ett sådant svärande folk. Det är fan och jävlar i var och varannan mening och som det är här, så pips inte svordomar över vid redigeringen utan vi får lyssna på eländet. Mjölpudrade män och kvinnor står och knådar och vräker ur sig att det är så jävla knepigt att få till det, annars är det ett och annat fan som kommer med, både i intervjuer och vid bakbordet.

Har också konstaterat att kvinnorna svär mer än männen.

Har studerat den engelska också, där bakar de visserligen inte den typen av bakverk som vi är vana vid, men det är kul att se ändå.

Där förekommer inte ett enda svärord ur någon deltagares mun!

Så frågan återstår. Varför svärs det så mycket i det svenska språket? I hemmen är väl en sak, men i TV borde de kunna lägga band på sig.

Nu hör till saken att det är alla olika yrkesgrupper representerade, hade det varit en bunt fängelsekunder eller någon annan samhällsgrupp, som man generellt säger att där svärs det nog mycket, då skulle jag ha mer förståelse för det.

Vill inflika med en liten gullig historia om just fängelser. Kanske har jag nämnt den förr men värd en repris.

I ett fängelse någonstans i Sverige kom en bunt karlar fria ur sina celler en hel natt. Hur det kommit sig vet jag inte, men personalen befarade det värsta när de skulle in där nästa morgon. Kanske skulle de tas som gisslan? Eller så hade de väl åtminstone gjort åverkan på allt möjligt, i försök att rymma?

Nej, de hade bakat kladdkaka och sett på film!

Så bakningens tjusning finns hos alla.

I min uppväxt så svors det inte. Mamma som var norska hon kände väl inte för de svenska, hörde heller aldrig några norska. Hennes mamma var religiös så det förklarar väl saken.

Pappa som arbetade på hotell han svor aldrig, hade ett vårdat språk som det så fint heter. Tror att han kunde sträcka sig till jäkla ibland, då i positiv form och aldrig på arbetet, utan hemmavid.

Kanske är svordomar som fan och jäklar inte så farligt, men jag tycker inte det hör samman med ett vårdat språk.

Gordon Ramsey han svär fast han är engelsman, det piper säkert i ett i de engelska och amerikanska TV apparaterna när han är i rutan.

Här i Sverige bryr vi oss inte med pip i rutan, vi får lyssna och gilla läget.

Så vill ni lyssna på svordomar i TV, se nästa år säsong på ”Hela Sverige bakar”.

Nu kan jag inte utöva bakning speciellt mycket här i stugan. Gubben och jag sväller ut på alla kanter, med åldern så håller vi på med att bli lite oformliga både här och där. Har vi massa godsaker som bullar och kakor så åker de ner i våra munnar. En del människor säger att de stoppar småkakor i frysen, här hinner de knappt kallna på plåten innan de är slut.

Så jag får snällt se på hur människor bakar utan att deltaga själv. Men snart är det jul, då är det tillåtet att låta både det ena och det andra slinka ned. I min värld i alla fall.