Paus i bloggandet.

För er som läser min blogg vill jag klargöra att jag blir ute på resande fot i en vecka.
Det är allt från besök hos gamla faster i Västerås till begravning av kär skolkamrat i Stockholm.
Eftersom jag inte har en bärbar dator och inte är uppkopplad annat än i stugan så blir det en datorfri vecka. 




Vi hörs när jag kommer tillbaka.


Hälsningar Gumman
 

Förfädernas röst.

Gumman målar. Har upptäckt en ny talang jag har, att måla fönster. De visa indianerna har kallat på sina förfäder för råd sedan urminnes tider.

De har suttit i sina svetthyddor och kallat på släktled efter släktled, de gamla vet hur saker och ting ska vara, de har visheten.

Jag har gått ett steg längre och kallat på dem rent praktiskt, som ni vet har jag tillbringat sommaren med att måla fönster efter fönster. Plast har hängt och prasslat i vardagsrummet istället.  

Nu låter det som om jag målat hela stugans alla fönster, men det här handlar om tre fönsterpar i vardagsrummet. Alltså sex spröjsade fönster allt som allt.

Det låter inte så mycket men det var den här sommarens göra, de skulle tas invändigt med gråton, emellan med samma färg och utanpå med det vitaste vitt.

Grått är en färg som jag gillar, skulle kunna måla hela världen grå, i alla fall snickerierna. Väggarna vill jag ha i vitt, grått och vitt, neutralt så det förslår.

Annat var det på sjuttiotalet, sextiotalet gick i grått det också, i alla fall hemma hos oss.

Sedan tog sjuttiotalet oss med storm och all världens färger. Det var rött, brunt och orange i en salig röra.

Ett kök jag hade för länge sedan, där lät jag målaren gå lös med bruna luckor och orange väggar, snyggt tyckte jag då, men skulle förgås på ett par dagar om jag hade så nu.

Det var storblommigt på tapeterna som om man satt mitt på en psykedelisk sommaräng, de eventuella affischerna på Che Guevara, Jim Morrison eller någon stackars tavla, fullkomligt försvann i den färgglada bakgrunden.

Nu behöver jag inte gå längre än in i stugans badrum för att uppleva gamla minnen, den är inte uppfräschad sedan dess och har orangeblommiga väggar och rött golv.

Fast det börjar bli populärt igen, så kanske vi är riktig trendiga här i stugan.

Tappade bort mig i färgburken här ett tag. För att återgå till förfäder så har jag mina samlade i målarskrået, farmors mor målade hela hus och som hobby målade hon blommor på skåp.

Hennes barn blev också målare, alla utom farmor som bröt trenden och hennes barn blev i sin tur, busschaufför, portier och faster blev cigarettflicka. Ett numera helt utdött yrke, lever endast kvar i minnet hos de äldre.

Hon gick kring med en jättelik låda på magen i Grand Hotells spegelsal, en flott restaurang på 40-talet, lådan var fullproppad med olika rökverk.

Från bord till bord kånkade hon på sin tunga last, snoppade cigarrer och tände cigaretter.

Alla rökte på den tiden så det var lysande affärer.

Cigaretterna gick fullkomligt upp i rök, när herrarna och damerna också för den delen ville ha en efter maten och de sedvanliga två vita och en brun.

På den tiden var det motbok och männen tilldelades en liter brännvin i månaden, om de var över 25, ogifta kvinnor kunde få motbok men de fick en mycket mindre ranson.

En halv flaska likör kunde de få köpa.

Gifta kvinnor fick ingenting, de förväntas tulla av mannens flaska.

De som hade ett bra yrke och tjänade lite mer och var män, de kunde efter mycket om och men få hela 3 liter per månad.  Arbetslösa och annat löst folk fick ingenting.

De som inte nyttjade spriten kunde ta ut på motboken och sälja sin ranson, göra sig en hacka.

Vin gick bra att köpa fritt, på den tiden så var det inte så populärt att dricka vin, svensken hade inte upptäckt det, förresten så var det väldigt dyrt om man jämförde med spriten.

Var det någon som köpte för mycket vin i deras ögon så blev det en varning i motboken.

Starköl såldes på apoteket, det gick att få på läkarrecept om läkaren ansåg att någon behövde något ”stärkande” att dricka.

Det gick inte an att sätta sig på krogen för att dricka för mycket heller.

Tillsammans med mat som för det mesta åkte in och sedan åkte ut för syns skull, kunde herrarna avnjuta 15 cl sprit i form av två snapsar och ett glas Eau de vie.

Det kallades två vita och en brun, kvinnor fick hälften.

 Nu kom jag riktigt av mig, bästa att återgå till förfäderna.

Jag har alltid tyckt illa om att måla fönster, pillrigt och besvärligt. Om jag inte satt tejp så dräller jag färg på glaset, även om jag försökt hålla handen stilla.

Nu tycker jag plötsligt att det är jättekul. De blir så fina och att sätta maskeringstejp är inget besvärligt alls.

Mina målarförfäder har stått bredvid mig och hejat, de har givit mig sitt målartålamod och sina kunskaper. Målarskrået flyter i mina ådror, de finns inbäddat i varje gen.

Så det är kul att upptäcka att man har en dold talang.

En andra förfäder ger mig impulser att jag inte få bli för tjock, det är mormor ivrigt påhejad av min mamma.

Mormor bantade hela livet, hon åt som en sparv, hon kunde ju bli tjock och det gick inte an.

Nu blev hon aldrig det, men näringsbristen gjorde hennes hjärna en otjänst, hon blev senil. Kanske hade hon en släng av Alzheimer men jag tror nog att matbristen var den bidragande orsaken.

Mamma var också rädd att bli tjock.

-          Stackars människa så tjock hon är, var en stående replik när någon överviktigt kom i hennes synfält.

Fetma var för henne något som alla skulle bekämpa på alla sätt och vis.

När jag var barn så var jag tjock och rultig. Som bebis var jag som en sumobrottare, sedan blev jag smalare i några år, för att sedan bli en rultig nioåring.

Det var tant Gullis fel.

Tant Gulli hade mig som sommarbarn, hon gödde mig med bullar och annat gott.

Jag kunde sätta i mig en hel hög med våfflor och tant Gulli bara skrattade och gräddade fler.

När mamma och pappa kom för att hämta hem mig igen, så fick mamma en chock, med gråten i halsen konstaterade hon att jag blivit som en liten korv i kroppen.

Sedan följde en tid med diet, mamma vakade som en hök över mig. Mat gick an men annat skräp var bannlyst. Pappa var väl lite mer medgörlig och kom hem med både chokladkartonger och ostbågar.

När jag fick tag i en chokladkartong och började sätta i mig, kom mamma och snappade tag i den.

–        Nu får du inte äta mer, du blir så tjock, sa hon alltid.

Hon gjorde det utav välvilja förstår jag nu, lite klumpigt sätt kanske.

Sedan kom tonåren och övervikten försvann. Jag blev som en vandrande pinne istället. Mamma var nöjd, dottern hade återfått hedern.

Så har livet varit, upp och ned och upp och ned. Fast de senaste tio åren har det varit mest upp.

Så mina förfäder lever kvar och de tjatar att jag inte ska äta för mycket.

Att vara tjock är ett misslyckande och tyder på lättja och dålig karaktär, det sitter hårt i mig därinne.

Annars skulle jag nog behöva en tiotusenmilaservice, lite uppfräschning i största allmänhet. Saker och ting börjar hänga och ibland ser jag ut som en ledsen

St Bernardshund när jag blickar in i spegeln. Det är bara tandköttet som kryper upp.

I Sverige är det fult att vilja se snygg ut, man ska åldras med behag heter det.

Det är fusk att mixtra med sitt utseende på ett onaturligt sätt.

Jag kan hålla med om att flygvärdinnorna på American Airlines har lite svårt att röra sina ansikten, det ser stelt och onaturligt ut.

Det är vackert att se en gammal människa som har vishetens rynkor, säger en del.

Mamma gjorde om sin näsa, om man har en näsa som man inte vill se, varför då inte göra den bättre tyckte hon och travade iväg till en plastikkirurg.

Hon tyckte att hon hade en stor näsa, retat sig på den sedan ungdomen.

Pappa och jag stördes inte av den, det var mamma för oss med näsa och allt, vi blev vana att se henne så där.

Nu tyckte vi inte heller att den var så där väldigt stor som hon ville påskina.

Hon gav sig inte utan tog en operation på avbetalning och kom hem med näsan i bandage.

Med spänning väntade vi på den dag då ridån skulle falla. Den såg nästan lika dan ut som förut! Kanske lite smalare på tippen, mamma blev besviken och sa alltid att de skulle ha tagit lite mer. Hon gjorde aldrig om det igen, fick leva med sin näsa alla sina återstående dagar.

Den första jag kom i kontakt med som mixtrade med sitt utseende var min barndomskamrats mamma.

Hon hade påsar under ögonen och tog bort dessa, det gick bra och hon blev som ny igen.

Hon satte standarden för min kamrat som fixade större bröst, sen retade hon sig på sin näsa som var lång.

Fixade till den, fick en chock när bandaget föll, hon såg ut som Miss Piggy, det rättade till sig efter ett tag som tur var.

Nyligen var det dags igen, hon hade cancer och gick ned mycket i vikt.

Fick hamsterkinder enligt henne, det skulle fixas med Restylan, ett ämne som liknar Botox fast det är snällare. Sprutas in och vips är de djupa fårorna borta.

Nu är det så att döden hann ikapp istället, nu tror jag inte hon bryr sig särskilt mycket om hamsterkinder eller annat kroppsligt. Den har hon lämnat bakom sig.

Tror inte att jag någonsin kommer att hamna på ett Botoxparty, vi har inte sådana här, ljusparty och sminkparty javisst, men inte Botox.

I USA kryllar det av dem, kvinnor träffas och kollar varandras rynkor, en livs levande plastikdoktor har en liten mottagning i ena änden av rummet, där kan de sätta sig och få en spruta i pannan eller var de nu tycker en rynka har uppkommit.

Botox förlamar musklerna och blir det för mycket så lämnar det ett helt uttryckslöst ansikte.

Vad jobbigt det måste vara att spegla sig varje dag och upptäcka en ny liten rynka någonstans och åka iväg till Botoxdoktorn och tjata till sig en spruta, tjata är vad de måste göra, läkaren vill inte alltid hålla med. Säger att det är nog nu för ett tag framöver.  Det blir ett missbruk för somliga, ett missbruk mot tidens tand.

Sen undrar jag också varför jätteläppar är så populärt, vem är det som började och satte den trenden? Är det män som vill ha kvinnor med plutläppar och stora bröst? Eller är det kvinnorna själva som tror det.

Jag har liten mun, Gud glömde att göra en mun på mig, sen insåg han sitt misstag och snittade ett litet snitt ovanför hakan, det blev min mun. Fanns inte tid till mer.

Undrar hur jag skulle se ut med plutläppar,? Gubben skulle få något att skratta eller att gråta över i alla fall. Fast en liten. liten fettsugning under hakan vore inte så dumt.

Den osynliga kändisen

Gumman undrar över de yngre. När jag var barn så ville killarna bli antigen lokförare och bilmekaniker eller något annat så där lite lagom yrke. En del satsade högt och ville bli läkare eller ingenjörer, de som gillade att plugga vill säga.

Flickorna ville bli flygvärdinnor (jag ville det), kosmetologer, damfrisörska, kontorist eller arbeta i affär av något slag, de mest omhändertagande ville bli sjuksköterskor.

Idag vill många bli kändis! Vad är det för yrke kan man undra?

Undrar om de vill bli dokusåpakändis eller om de har högre ambitioner, det verkar inte spela så stor roll. Kändis som kändis, bara man blir sedd.

När jag var ung så var det ordning och reda på kändisarna, de var kända för någon bedrift av något slag, antigen var de skådespelare eller höll på med musik eller sport, TV kändisar fanns det inte så många av, de sprang inte på kändiskrogar i alla fall. TV kändisar var mer vanligt folk när de inte var i TV.

De var kändisar för att de åstadkommit något speciellt, idag behöver de inte göra någonting för att bli s.k. kändis.

Begreppet har tagit enorma proportioner, en kändis är idag en färskvara. Förr var du kändis till du dog, en gång kändis alltid kändis.

Nog om kändisar, jag vill både vara kändis och inte kändis. Tror nog att jag vill vara  en dold kändis?

Jag har en dröm om att kunna sitta här på min kammare, blicka ut över havreåkern och skriva så tangenterna hoppar.

Tänk att få vara en berömd författare och spruta ut bästsäljare på löpande band. Håva in miljoner och leva gott och inte behöva tänka på något annat än nästa mening i bästsäljarboken.

Eftersom jag inte vill synas men höras är det väl bäst att jag skriver under pseudonym. 

Så att alla kan undra vem som skrivit den där bra boken och rykten börjar sprida sig som en löpeld. En ny  Bo Balderson skulle jag bli.

Jag skulle sitta här nere i skogen och fnissa, gissa det ni.

Jamen gör det då, säger folk. Men hallåååå, jag måste väl ha något att skriva om, säger jag.

Inser då inte att jag suttit här sedan början på juni och skrivit 50 bloggar, om i min mening ingenting, den tanken slog mig just nu. Bara satt mig en stund i tänkarstolen eller framför tangentbordet med tomt huvud och sedan skrivit en blogg.  

Kokat soppa på en spik.

Man måste ha fantasi för att skriva, det tycker jag att alla andra har, de som redan lyckats. Undrar vad som stoppar mig, jag själv kanske?

Läser just nu ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”, en svensk bästsäljare av stora mått. Han som skrev den var visserligen journalist av något slag

(de flesta som skriver bra böcker är journalister, så synd att jag inte är det då). I alla fall så hörde jag ett sommarprogram av honom där han berättar att det var en strid att få boken utgiven.

Till slut lyckades han och den blev en succé.

Vid det laget hade jag nog givit upp för länge sedan, men han trodde på sin bok.

Sedan är det något annat jag oroar mig för. Om man lyckas skriva en bästsäljare så får man en enorm press på sig att skriva en till. Tänk om det inte finns inspiration till mer än en?

Så en dold kändis skulle jag vilja bli, så varför blir jag inte det då?

Kanske föddes jag i fel land, kanske hade det varit bättre om jag levt i USA där ingenting är omöjligt.

Folk har tron på sig själva och sina förmågor, ingen står där med pekpinnen när de är små och säger till dem att de inte ska tro att de är någon.

Nu börjar den här bloggen bli en enda lång klagan och jag börjar tycka mer och mer synd om mig själv. Bäst att sluta innan ni blir trött på mig.

Pappa han var inte den som hade stora drömmar om sig själv. Men han gav mig i alla fall ett varningens ord på vägen.

Börja aldrig på hotell vad du än gör, sa han.

Han var fjorton år och nykomling i Stockholm, året var 1929 och det var depression. 

I Hälsingland fanns inga arbeten för en grabb som just avslutat sin sjuåriga folkskola.

Har undrat varför några stannade kvar här över huvud taget. Alla i min släkt tog sitt pick och pack och gav sig iväg. Några måste ha ridit ut stormen, det finns folk kvar här, alla bor inte i Stockholm. 

Pappa hade läshuvud, sa alltid mamma, men det fanns inte pengar att låta honom studera vidare.

Han kunde ha blivit precis vad som helst med det läshuvudet, sa hon drömskt som för att rättfärdiga sitt val av man.

Han hade inte världens mest välbetalda arbete, men han hade åtminstone läshuvud.

Pappas morbröder hade sedan länge flytt landsbygden och sökte sin lycka i storstaden. Som ni kanske redan vet så var de målare hela bunten.

Så han fick bo hos dem och söka jobb bäst han ville.

I tidningen stod en annons där Carlton Hotell på Kungsgatan sökte en springpojke, eller piccolo som det så fint heter.

Pappa var där tidigt på morgonen innan någon annan, han kom först i kön av ca 300 förväntansfulla grabbar.

Han kom också först in för att bli intervjuad av första portieren, högsta hönset under direktören i hotellhierarkin.

Han måste ha sett något speciellt hos den unga grabben från Hälsingland, pappa fick jobbet.

Så började hans klättrande på karriärstegen på Carlton Hotell, på den tiden god tvåa efter Grand Hotell i standard.

Han blev vaktmästare efter några år, fick åka ned till Centralen och möta upp prominenta gäster.

Han berättade alltid hur det lät när Paul Robson (en svart berömd baryton som sjöng ”Old man river” i Teaterbåten, så nu vet ni det) ropade inne på Centralstationen i Stockholm, hans röst var så stor och så djup att den hade hörts i hela byggnaden. Kanske låg där någon sanning i den, men jag vet inte.

Hur han blivit bjuden efter sitt arbetspass till president Kekkonens rum för ett parti schack och en grogg. 

Eller när en överförfriskad man tagit in bryggarhästen genom svängdörrarna in i hotellfoajén.

När han tragglat sig igenom ett antal år som vaktmästare blev han portier, han fick stå bakom disken och ta emot gäster och skratta och vara trevlig.

På den tiden var hans lön baserad på dricks, folk gav dricks i större omfattning än nu, idag ger vi nästan ingenting.

Så att le och vara hjälpsam gav kanske några kronor mer än den lilla lön han fick från hotellet.

Första portieren på den tiden var en rik man, han levde gott på folks generositet.

Pappa sa alltid att man skulle ge dricks när man kom till ett hotell, ingen mening att ge dricks när man åkte därifrån, då gick man ju miste om en bra service.

Jag praktiserade det en gång i Portugal på 70-talet.

Vi skulle vara fjorton dagar i Lissabon och vi gav mannen bakom disken en bra sudd pengar, när vi kom.

Kan tyckas lite konstigt eftersom vi då inte visste om han var en surkart eller inte, en vild chansning kan man säga.

 Har aldrig fått så bra service någon gång, han slog nästan knut på sig själv när vi kom ner, hjälpte till med allt vi kunde tänka oss.

Ett bra tips han gav mig pappa, han visste.  

Sen klättrade han upp bakom disken också, blev andra portier och till sist första.

Då hade folk blivit mer återhållsamma med dricks så han skapade sig inte någon förmögenhet min pappa.

Han var lik Lennart Hyland, ofta fick han höra skämtet att gästen trodde han kommit till Hylands Hörna, varje gång skulle pappa skratta hjärtligt som om det var den första gången han hört det.

Pappa var en baddar på att göra ett teaterskratt, från att vara fullkomlig allvarlig så lade han huvudet tillbaka och skrattade utav hjärtats lust.

Det lät äkta.

När gäster var otrevliga gällde det att inte röra en min, vara till lags i alla situationer.

Han kom ofta hem med små historier, det hände saker dagligdags på ett stort hotell.

Som när sovjetiska ishockeylandslaget kom och bodde där under hockey VM 1968.

De var noga påpassade av sina ledare, ingen fick avvika en tum från gruppen. Kanske skulle de hoppa av till väst, den chansningen vill de inte ta. De hade ju hela den berömda sovjetiska femman i sin hand.

En dag hade de gått i samlad trupp för att shoppa, i Sovjet fanns inte mycket shopping på den tiden så de skulle passa på att riktigt slå sig lösa på PUB eller NK.

När de kom tillbaka i samlad position så hade alla köpt samma sak, de höll en likadan pläd under armarna. Inte ens då fick de avvika.

En liten japan kom ned i foajén och började ta av sig sina byxor, de andra i sällskapet stod och pratade med sina kameror hängande runt halsarna och lyfte inte ett ögonbryn.

Pappa beslutade sig för att stoppa honom, det gick inte an att stå mitt i en foajé och ta av sig byxorna. Men något inom honom ville se hur det hela avlöpte, han hejdade sig men på språng om det skulle bli för avklätt.

Japanen stod där i sina kalsonger och öppnade sin väska, tog ut ett par andra byxor och satte lugnt på sig ombytet. Stängde väskan och stod sedan där, omedveten om den uppståndelse han förorsakat.

Jimmie Hendrix var på besök, hans sällskap hade en hel våning för sig själva.

På den tiden, vi talar om 1967 så var det inte så vanlig att se svarta män med stora afrofrisyrer. Han såg onekligen skrämmande ut för en del.

En tysk stod och väntade på hissen, när den kom och dörrarna öppnades stod Jimmie Hendrix där, tysken hade skrikit av skräck och gått baklänges, kanske trodde han att såg i syne,

Jimmie Hendrix hade inte reagerat, var väl van med det mesta.

Pappa hade fått sig ett gott skratt.

Janice Joplin hade ringt ned till pappa och ville ha en gindrink klockan åtta på morgonen. Pappa hade upplyst henne att i Sverige fick inte alkohol serveras före klockan tolv.

Det är några av de små historier han berättade, det var många fler men de har jag glömt.

Så han stod där bakom sin portierdisk återstoden av sitt yrkesverksamma liv, skrattade åt gamla skämt, tog hand om besvärliga gäster, ordnade upp situationer som när någon taxi inte kom för att köra gästen till Arlanda och ett väntande flyg och annat smått och gott.

Lärde sig tyska, franska och engelska i ett nafs, hade säkert sitt läshuvud att tacka där. Men jag visste aldrig hur mycket han avskydde att arbeta på hotell.

Jag undrar varför han stod där i 50 år och önskade att han varit någon annanstans, varför bytte han aldrig jobb?

Men så var det förr, de fick ett arbete, stannade troget kvar och sedan var det dags för guldklocka.

Hur många får Kungliga patriotiska sällskapets medalj för lång och trogen tjänst i dag? Pappa var en av dem.

Jag har aldrig arbetat på hotell, har följt rådet han gav mig.

Men en hemlig dröm om att bli osynlig kändis den har jag kvar.

Trädkramaren

Gumman är riktigt mot strömmen idag. Det är något med det moderna skogsbruket som jag inte tycker om. De flesta vill ha bort träd, jag vill ha dem kvar.

Ovanför stugan vid grusvägen ett par hundra meter bort morrar en skogsmaskin, den tar ned träd efter träd med effektivitet.

Sommar som vinter sitter det människor i sådana och betraktar skogen som ett skogsbruk, som om den vore en havreåker vars skörd ska tas med jämna mellanrum.

Människans jakt på lönsamhet och effektivitet har gjort oss okänsliga, okänsliga för allt levande. Människan tänker också kortsiktigt, de mejar ned skog till stora kalhyggen och planterar nytt, ny skog som om en mansålder ska mejas ned en gång till.

Förr gallrade de skog, de tog de träd som var stora nog för att fällas, de tänkte långsiktigt.

Om sanningen ska fram så tänker väl de som håller på här uppe idag också långsiktigt, de gallrar.

Men de gallrar inte fint, inte som förr då hästen inte gjorde så djupa sår i marken som de tunga skogsmaskinerna gör. Ris lämnas kvar i stora högar och gör det omöjligt att gå där de närmsta åren. Nu är vår andra skogspromenad förstörd för en lång tid framöver.

Vi har skog här kring stugan, det var en fin skog tyckte vi, inte så där tät utan det var lite mellanrum mellan träden så att det gick bra att gå där.

En dag för en del år sedan satt det plastremsor med jämna mellanrum på träden.

Modo hade beslutat att komma och avverka, i några dagar gick jag omkring och våndades. Skulle de komma hit och ta ned alla skog? Skulle vi tvingas leva i ett fult och hemskt kalhygge?

Jag ringde och var nog lite hysterisk, de skickade hit en man som bedyrade att de endast skulle gallra och lämna det mesta kvar.

Vi har väktare uppe vid vägen, väktare i form av åtta stora granar som står i två cirklar på var sin sida av vår lilla väg ned till stugan.

Sedan har vi stora träd kring stugan, att de tar bort solljuset det bryr vi oss inte om, de står där som de gjort i säkert hundra år och de pratar jag med.

Om jag känner mig nedstämd och ledsen så har jag mina favoriter, en stor tall som jag kramar om och den lugnar mig. Ett antal granar som också har en del att säga.

Så nu skulle de komma med sina morrande skogsmaskiner och förstöra allt i ett nafs.

Mannen från Modo han tittade lite konstigt på mig när jag pladdrade på om att vi inte ville få skogen förstörd och att vi ville ha våra stora träd kvar.

Men han tycktes förstå något av vad jag sa för han halade upp en rulle plastremsor och gick med mig och bad mig tala om vilka träd jag absolut inte ville att de skulle ta.

Först var det ett helt skogsområde precis ovanför stugan, där står de största tallarna, sedan var det väktarna vid vägen, granarna.

Han rullade ut plasten och jag fick peka på träden och han satte plast runt de som skulle få leva. På den stod det något ting som Aktsamhet och skogsbruk med ansvar. Ganska bra tyckte jag när jag gick där med honom och snyltade åt mig träd efter träd.

Han sa i alla fall att jag var lite annorlunda, de flesta vill ha bort träd, jag ville ha dem kvar. Men samarbetsvillig de var han.

Innan skogsmaskinen skulle komma så gick jag och tog farväl av de träd som eventuellt skulle få sätta livet till. Sedan talade jag med väktarna och de andra stora träden som står utmed vår lilla väg. Talade om att de skulle i sin tur tala om för sina yngre släktingar vad som höll på att hända, så att det inte skulle komma som en chock för dem när odjuret slet deras trädkroppar i två delar.

Så kom han då, morrade i skogen, fällde mer än vad de 30 % skogsgubben sagt och efter några dagar och hela nätter, (tydligen ska det vara effektivt, pengar styr och maskinen måste gå på nätterna också, de är dyra) försvann han i fjärran och lämnade kvar en skog full av sargade stubbar och ris. Vi kände inte igen oss när vi försökte gå i den, vårt svampställe hade blivit en stor grop av ett hjul, vår stig en djungel av ris.

Men de stora stod kvar och vaktade som de alltid gjort.

–        Så snyggt det blev när skogen gallrades, var några kommentarer.

Stugan syntes från vägen, om man gick eller körde där så såg man vår gårdsplan. Det kändes naket och bart.

Nu har det gått en del år, kanske en sju åtta, skogen har tagit tillbaka lite av sin forna glans. Man ser inte stugan längre från vägen, vi är åter osynliga. Skönt tycker vi och jag kan fortfarande krama mina träd.

Ni kan tycka att jag är en fånig trädkramare från storstaden, här på landet har de inte samma romantiska syn på träden som jag har. De ser dem som saker som tar bort solen, saker som skymmer och saker som genererar i pengar.

Andra tycker nog att jag inte är realist, konstig i huvudet och säkert annat också. 

Visst måste vi ha pappersmassa och trä, värme i stugorna och allt detta bjuder skogen på.

Men att inte vara aktsam och varsam med den, det förstår jag inte mig på. Träden och skogen ger till oss, vi visar den ingen respekt.

De avverkar året om, de tar ingen hänsyn till de varelser som har skogen som sitt hem. På våren har djuren ungar, småfåglarna sina små. Att de då utan att tänka sätter igång med en avverkning visar hur lite de har i sina medvetanden, annat än pengar.

Människan kommer längre och längre från naturen, den är vi beroende av för vår överlevnad. Vi ser inte längre saker i smått, det fantastiska i mångfalden, i helheten för att allt ska kunna fungera. Det kommer att så småningom bli vår undergång.

Morr på dig skogsmaskinen, jag kan morra tillbaka.  

Mallis vårt älskade och hatade.

Gumman läser ordspråk. Jag tillhör kategorin som gillar att läsa ordspråk, så tillhör jag kategorin som glömmer dem lika snabbt igen.

Här är några.

Vi är resultatet av vad vi tänker, sa Buddha på sin tid. Tänk att de var så kloka redan för 3 000 år sedan eller när han nu levde.

När det stormar bygger en del vindskydd andra bygger väderkvarnar, sa någon gammal vis kines. De har alltid varit kloka där, satt med tecermonier när resten av världen gick i djurskinn och dunkade varandra i huvudet.

Den enda människa du kan ändra på är dig själv, sa någon som ville vara anonym.

Och så kommer hälsoprofeten Are Wearlands kloka ord.

Den som inte har tid för fysisk träning måste förr eller senare avsätta tid för sjukdom.

Oj, oj, jag måste nog göra en del idag, fast det regnar som bara den.

Kanske lite qigong skulle passa, veva runt lite så där lagom. Det är i alla fall fysisk aktivitet, skriva blogg är fysisk aktivitet för fingrarna. Jag skriver med alla mina fingrar, en kvarleva från min skrivmaskinstid.

Tranorna skriker idag, de är redo att flyga iväg vilken minut som helst, de tänker överge byn och inte komma tillbaka förrän våren står för dörren.

Lämna oss och inte bry sig om att vi ska kämpa igenom en hel lång vinter igen. Skotta snö och frysa och svära över det förbaskade klimatet vi har i detta avlånga land.

Fast först ska vi ha höst och mys och pys i varje vrå. Vi ska natta våra trädgårdar, vi som har sådana.

Sen är det fritt fram att släpa på plädar, ha jättelika varma tofflor, tända ljus och se på TV utan att inte få ett enda uns av dåligt samvete.

Jag måste erkänna att jag gillar hösten, den är så kravlös.

Våren däremot är full av krav från alla håll och kanter, det ska bantas för att bli bikinisnygg, det struntar jag i för jag går aldrig i bikini i alla fall, det ska grävas i trädgårdar och anläggas dammar, sommaren ligger där full av aktivitet och andra måsten.

Sen så börjar solen att lysa in och avslöja alla smutsiga fönster och annat smått och gott som jag lyckats gömma under vintern. Det bästa med att vara synsvag är jag ser inte skiten om jag inte sätter på mig glasögonen och det gör jag ju inte.

Mörkret gör allting mycket renare, åtminstone ser jag det inte.

Om sanningen ska fram så kände jag väl mer press förr, nu har jag fått förmågan att kunna släppa lite och inse att det inte går att få in hur mycket som helst under de få futtiga sommarveckorna.

Mamma var en sol och badare, hon älskade att sitta och sola i timmar. Så var hon en av de första att åka på charter till Mallorca.

Är lite påläst i ämnet och vi svenskar är de som först tog till oss charterresandet, redan i mitten av 50-talet flög ca 500 människor om året till Mallorca som var först ut, tio år senare var vi uppe i 40 000.

Vi svenskar hade det bra under 50 och 60-talet, ekonomin var god, vi hade tre eller var det fyra veckors semester, inget krig som drabbat oss och framtidstron var lysande och hoppfull.

Första charterplanet till Mallorca fick stanna och tanka minst tre gånger, för att inte tala om det fjärran Kanarieöarna där det rullat ut röda mattan på Teneriffa när de första bleka turisterna kikade ut i solen. Året var 1956.

Mamma kunde inte riktigt glömma det där härliga Spanien med de salt baden och varma sanden. Så hon tjatade till sig en resa redan tre år senare, då med pappa och mig med i bagaget.

Mamma som då ansågs resvan var i förtruppen när vi i mars 1965 åkte ut till den nya flygplatsen Arlanda. Vi hade flugit en gång förut och det var till Gotland några år innan, så vi var vana flygresenärer hela familjen.

Propellerplanet med namn Transair stod och väntade på oss, vi fick gå ut på banan och klättra upp i en trapp. Det får man nu också på vissa ställen, men gången i luften är väl den mest använda.

Flygvärdinnorna var blåklädda och leende, de serverade mat på riktiga tallrikar och med riktiga bestick.

På den tiden fick inte flygvärdinnor vara gifta och de skulle kunna minst tre språk, råkade de gifta sig så fick de sparken direkt.

Kanske tyckte flygbolagen att flygvärdinnor var borta så mycket, att de skulle spara dem från allt lidande och bråk över att ha en man som satt någonstans och var svartsjuk. 1970 gick den regeln i graven, fritt fram för flygvärdinnor att gifta sig hur mycket de ville.

Resan var ganska lång, det tog 7 timmar innan propellrarna stängdes av på landningsbanan i Palma de Mallorca.

Hotell Corp Marie låg i utkanten av Palma, ett ganska stort medelklasshotell med ruffiga rum och badrum i korridoren.

Då hade de flesta helpension och det innebar att vi skulle infinna oss i matsalen morgon, middag och kväll. Vi hade vårt bord och vi hade vår servitör.

Åsnebiff sa pappa alltid när servitören kom med kött. Jag tyckte det växte i munnen när han sa det, jag som tyckte att åsnor var så söta.

Mamma och pappa sa att allting var så billigt, det kostade nästan ingenting att åka taxi kors och tvärs, det kostade nästan ingenting allt vi företog oss.

Konstigt tyckte jag, att det var så billigt att det kostade nästan ingenting, skulle de inte leva också?

Jag fick förklarat för mig att det kostade nästan ingenting att leva där, så därför tog de nästan ingenting betalt.

Vi såg Francosoldater som patrullerade gatorna i Palma, de hade hattar som var platta på baksidan, så att de kunde sova med dem kvar på huvudet, sa någon.Tror det var en guide, han sa också att Francosoldater skulle alltid vara beredda på strid. Därför fick de inte ta av sig hatten. 

Jag var lite rädd för de där soldaterna, de såg så bistra ut när de kom marscherande. 

Annat som jag var rädd för var att gå för lite klädd, jag hade tjocktröja på mig och mamma fick nästan slita den av mig när vi skulle till stranden, där skulle jag ha baddräkt och inte bada med tjocktröja på, punkt slut.

Eftersom det nästan inte kostade någonting att ta taxi så gjorde vi det när vi åkte till Magaluf.

Den stranden låg lite längre bort än alla andra och var nästan folktom.

Mamma som hade varit där 1962 visade oss vart vi kunde byta om och vart jag kunde dricka min Coca Cola och de dricka sin Lumumba.

Lumumba var en varm Pucko med rom i, de tyckte mamma och pappa var det godaste som fanns. Den kostade nästan ingenting heller.

Eftersom det var mars och det endast fanns ett hotell i Magaluf på den tiden, så var vi praktiskt taget ensamma på stranden.

Trots mina Coca Cola och alla Lumumba så tjänade han som hade den lilla baren inte mycket på oss tre.

Några andra soldyrkare sågs i fjärran, en och annan släntrade förbi på väg till hotellet.

Vattnet i Medelhavet i mars var inte så värst varmt, det var bättre än Gotland några år tidigare där hade det varit 8 grader.

Jag tog av mig tjocktröjan och badade, vattnet var så salt som bara den.

Mamma och pappa plaskade på de också, vi måste ju bada, vi var vid Medelhavet. En och annan spanjor satt i skuggan fullt påklädda och tittade ut över havet, för dem var det fortfarande vinter.

Det sprang hundar på stranden och jag som alltid ömmat för djuren ville ge dem mina lunchsmörgåsar, mamma blev arg och sa att jag inte fick klappa dem, de hade nog loppor.

Så jag är väl en av de få nu levande som har haft hela Magalufstranden för mig själv, idag går det inte nog inte att känna igen sig där.

Pappa slog sig i slang med en spanjor som kunde lite engelska, pappa var bra på engelska, tyska och franska men spanska var det sämre med.

Spanjoren hade en tomt bredvid stranden, den ville han sälja till mina föräldrar, en tusen kvadratmeter tomt för nästan ingenting.

Tror inte att de var några vidare entreprenörer med näsa för investeringar mina föräldrar. 

Nej, det var långt bort från Sverige och en tomt utan något hus på för tusen kronor, det var onödigt att köpa.

Hade de köpt hade de suttit på en förmögenhet idag, men tiderna var i försiktighetens tecken och det blev som det blev.

Sen skulle vi naturligtvis på tjurfäktning också, ingen åker till Spanien utan att ha sett det ganska makabra blodbadet. Vi åkte i buss den gången, det var fler hotellgäster som ville se hur någon sakta slaktade en tjur.

Jag fick sitta och blunda mest hela tiden, jag var med så länge de inte satte några spjut i ungtjuren, särskilt stora var de inte, men svarta allihop med långa vita horn.

De största tjurarna finns på stora arenor som Madrid. 

Folk hurrade och skrek när en man med putrumpa och fåniga tofsar på tofflorna, kom in och viftade med ett svärd och en röd mantel. Vid det laget var tjuren så matt av blodförlust så att den stod mest och flämtade med blodet rinnande kring mulen.

Pappa höll för ögonen på mig när han gav tjuren nådastöten, sen jublade alla och tjuren drogs ut ur arenan. Jag tror det var en sju åtta tjurar som fick sätta livet till den söndagen. Som alla söndagar i Spanien, sammanlagt blir det många tjurar, kanske var det inte åsnebiff vi åt, kanske var det tjurfäktningstjurar.

Det är konstigt att EU som lägger sig i allt och alla, tillåter att detta djurplågeri får fortgå, vi få inte ha krokiga gurkor men sticka svärd i levande djur tills de dör av utmattning det få vi göra.

Men då var jag 12 år och EU fanns inte mer än som ett projekt, och spanjorerna älskade då som nu sin tjurfäktning.

Vi köpte en affisch med min pappas namn i stället för matadorens, den hade vi på väggen hemma, vi hade ju varit i Spanien.

En dag skulle vi träffa Jules Sylvain, nu känner jag att jag måste förklara vem han var.

En man som föddes prick 1900 och var musikkompositör, han var polare med Ernst Rolf på 20-talet och skrev örhängen som ”Säg det i toner”, ”Med en enkel tulipan” eller ”Titta in i min lilla kajuta”, har ni sett Allsång på Skansen så har ni säkert hört någon av hans sånger.

Nu visste inte jag vem den där farbrorn var men mina föräldrar hade växt upp med hans slagdängor. Inte mamma för hon var i Norge, men pappa kunde nästan varenda en.

Han bodde på ett berg som hette Randa i en liten by, livnärde sig lite på att ta emot turister på sin veranda, bjuda på mat och dryck och ha lite allsång.

Innan vi kom till hans hus så fick vi gå in i ett kloster och höra hur munkarna sjöng, brunklädda stod de där och sjöng för oss turister, jag tyckte inte det var särskilt kul, men de vuxna applåderade och nickade gillande.

Sen åkte vi till Jules och han hade en liten åsna i trädgården som vi fick klappa, han kom och tog alla i handen och sedan så sjöng vi. Jag sjöng inte mycket men de andra fick berget Randa att skaka när refrängerna kom.

Jules spelade piano och var en riktig mysfarbror, han var berömd sa pappa. Jag såg bara en äldre gubbe med vitt spretigt hår som satt och spelade piano.

Vi var på Mallorca i fjorton dagar, det kändes längre ibland.

Mellanölsdebatten pågick i Sverige, skulle vi vara folk nog att klara den högre alkoholhalten i öl. Pappa fnös åt det medan han drack sin Lumumba, där i Spanien fanns inget sådant förmynderi.

Mallorca har stått sig i alla år som turistmål, fått namnet Mallis, inte ansetts lika fint som andra resmål.

Mallorca är en väldigt vacker ö med många små smultronställen. Det har fått bättre rykte den senaste tiden, blivit lite av ett inneställe.

Fast då räknas inte Magaluf in bland dem. Tänk hur en öde strand kan få så dåligt rykte.

Eller är den inte öde nu? Jag vet inte, har inte varit där sedan 1965.

Datorer och farbror Kalle

Gumman trixar med datorn. Jag tycker bloggar med bilder i är kul, försökte att lägga in en bild på stugan så att ni kan se hur den ser ut.

Men det går inte, ni får klara er utan stuga och andra bilder, jag kan inte få in dem i bloggen.

Nu är det så att jag inte är nybörjare på datorer, har hållit igång sedan 1995 då jag köpte min första värstingdator.

Hela 16 mb i ramminne, en hårddisk på hela 120 mb eller någonting i den stilen, nu måste man vara lite datorkunnig för att förstå de där termerna, antar att många av er är det.

Eller jag förutsätter att ni är det, annars skulle ni inte sitta där ni sitter just nu.

Eller gör ni det ändå? Även om ni inte har en susning vad som finns i den där manicken framför er, hur många gigabyte er hårddisk är på, hur mycket ramminne har ni, jag har bara 512 i min, skulle behöva uppgradera det med ett par gigabyte, den blir så seeeeg.

Trots mitt kunnande om min dators kapacitet, är det så att jag tydligen är för dum för att sätta in bilder i bloggen.

Stugan tog över allting, en jättestuga blev det, fick inte till att göra den mindre heller, höll inte på att kunna ta bort den över huvud taget.

Min första kontakt med datorer var på en skrivmaskinskurs 1985. Det låter ju inte som om det är så värst länge sedan, men då fanns det skrivmaskiner kvar.

De är numera utdöda utom för någon excentrisk författare som sitter och knattrar ned romaner på någon gammal Facit.

1985 var de elektriska, vi satt i rader och kollade hur många nedslag vi kunde få på tre minuter, jag blev alldeles stel när läraren skrek börja, hon bredvid mig knattrade som en kulspruta, jag var inte i närheten av henne i snabbhet.

En dag fick vi gå in i ett rum där det stod datorer, de flesta av oss hade bara hört talas om nymodigheten.

Redan på 60-talet så började någon slags datoranvändning i lönesystem, pappa kom hem och sa att det blev fel och alla skyllde på datorn. Ordet dator blev lika med krångel och försening, någonting som gick att skylla på.

Äntligen fick vi då se en dator, de var små tjocka monitorer och ett tangentbord, vi fick titta på när läraren satte igång underverket, hon visade skärmen den var svart med ett litet blinkande streck på.

Tydligen gick det att skriva med tangenterna på det där svarta. Hon visade, det blev ord och sen kunde man spara det i datorns minne.

Jag trodde datorer tog upp hela rum, att de var så små, fast det fanns väl olika sådana kunde jag tänka.

Tror inte att det var så mycket mer vi fick veta, vad man sen kunde ha för nytta av den fick bli höljt i dunkel.

Nu kan vi inte leva utan dem.

Det finns folk som inte har datorer, främst är det väl äldre. Undrar hur de kan klara sig utan? Det går nog inte så länge till.

Tror inte det finns en enda ung människa i hela vårt avlånga land som inte har eller har tillgång till en dator.

De föds med tangentbordet i handen idag, redan vid ett par års ålder så kan de sitta och knappa.

Så datorn kom, den sågs och den segrade. Jag ser på TV på den, jag skriver bloggen, jag går in på Facebook och ser om någon skrivit något roligt och intressant, jag läser recept och jag laddar ner filmer.

Har en olaglig del i mig som laddar ner i lönndom, att jag vågar skriva det i bloggen är att jag tror inte att polisen bryr sig speciellt mycket om en gumma i en stuga på landet som då och då för eget husbehov, laddar ner en film.

Pappa var också en skurk, han hade egen hembränningsapparat, där gjorde han brännvin till husbehov.

Han vågade inte säga i telefonen att han stod vid apparaten och kollade temperaturen, han använde kodordet bakar. Jag bakar, kunde han säga när jag ringde.

Då förstod jag att det var olämpligt och han var mitt i en invecklad process på spisen.

Sen hur smörjan smakade det ska vi inte gå in på, men snål med kolet det var han, min pappa.

Sedan var han lite rädd att köpa alla ingredienser  i samma butik, han gick till flera och spridde ut det lite. Det var efter en incident i en affär där han köpte alla jästpaket på en gång och allt socker också.

Kvinnan i kassan hade sagt med vass ton

– Jaså här ska det bakas ser jag.

Pappa skämdes, han hade inte köpt mjöl.

Sedan dess fanns kodordet bakar och pappa köpte lite socker då och då, lite jäst då och då.

Så olagligheterna sprider sig med generna, de går i arv i generation efter generation.

Fast jag tror inte farmor och farfar hade några olagligheter för sig, kan inte tänka på en enda de gjort sig skyldig till. På den tiden fanns det inte så mycket frestelser, det var inte ens olagligt att gå mot röd gubbe.

Men farbror Kalle han hade massa fuffens för sig. Kalle var bror till farmor, han var målare som många i släkten, deras mamma var målare, naturligtvis slog sig pojkarna in på samma bana.

Farbror Kalle var en mystisk figur tyckte jag, han luktade en blandning av målarfärg och gammal sprit.

Han hade kompisar av olika slag i Hötorgshallen, där var han för det mesta när han inte målade någonstans.

Han spelade på engelska tipset fick jag alltid höra av farmor, han gick till Hötorgshallen och satte sig bakom någon disk eller på lagret och spelade på tips.

Ibland fick vi höra att han vunnit, men för det mesta så gick det inget vidare.

För er som inte är så bevandrade i Stockholm så är Hötorgshallen numera ett mecka i mat från hela världen. Då på 50-talet så fanns det inte så mycket mat från hela världen där, utan det var mest svenskt för hela slanten.

Det var kött och fisk, ostar i överflöd, grönsaker i säsong och frukter som var importerade.

Där var Kalle en kväll och sedan kom han hem till farmor på besök, han luktade mer sprit än målarfärg den kvällen.

Till saken hör att jag skulle sova över hos farmor och sedan gå till skolan nästa dag.

Jag hade ställt min skolväska med tillhörande psalmbok i hallen bland skorna. 

Vet inte varför jag hade just den i väskan, kanske pluggade jag psalmer i hemlighet, jag kommer faktiskt inte ihåg. Vad jag kom ihåg är att jag var 7 år och gick i andra klass. (Född sent på året)

Kalle kom och vad jag inte såg, är att han ställde ett paket fisk precis på väskan, fisk i papper som han hade fått av kompisarna i hallen, säkert inte den purfärskaste heller.

Senare när Kalle hade gått så kände vi att det luktade starkt av fisk i hallen.

Jag lyfte upp min skolväska, den stank av fisk. Farmor skrubbade den i badkaret, jag försökte få ren psalmboken, den luktade den också.

Nästa morgon hade lukten inte försvunnit och jag kan vid mitt liv inte förstå hur jag kunde gå till skolan med den.

Varför tog jag inte en annan väska som säkert fanns i gömmorna hos farmor?

Nej, jag skämdes för mycket att gå med något udda i min hand, fast det mest udda jag kunde ha tagit var väskan som stank fisk.

Några plastkassar fanns heller inte på den tiden och hade det funnits så hade jag vägrat att ha en sådan.

Allt som var udda vägrade jag att göra, någon kunde ju tycka jag var konstig.

Jag gick till skolan och ställde väskan vid min bänk, efter ett tag kände jag hur lukten började sprida sig i klassrummet. Några reagerade och fröken Hernefors var inte sen att även hon känna stanken.

Hon gick mot lukten och frågade vad i hela friden det var, hon ställde sig framför mig och jag sjönk ned i bänken och pep fram.

– Farbror Kalle ställde ett paket fisk på min väska.

Nu hör det till saken att fröken Hernefors tyckte av någon anledning inte om mig.

Jag var liten och rädd, gömde mig bakom och försökte att inte synas.

Kanske påminde jag henne om något hon inte tyckte om, jag gjorde i alla fall inget väsen av mig.

Hon hade sina favoriter och det gjorde hon ingen hemlighet av, jag råkade inte vara en av dem.

Nu kom hennes utomordentliga chans att få en anledning till att slå ned på mig, en chans på miljonen.

Hon tog fiskväskan och hon tog mig i nacken, sedan tågade hon mot dörren med mig i ett fast grepp. Öppnade den och kastade väskan så att den kanade iväg i korridoren, sedan kastade hon mig efter. Jag stod kvar på benen och när jag vände mig om så snäste hon.

-          Ta väskan och gå, kom inte tillbaka förrän du har en annan, sedan stängde hon dörren och jag stod kvar.

Jag grät och tog väskan och gick hem, ingen kunde förstå hur jag kände mig.

Förbaskade farbror Kalle, han hade ställd till det för mig.

Mamma försökte få väskan ren, det gick inte. Jag kröp ned i sängen och bad om att få bli sjuk, blev bönhörd och vaknade nästa dag med hög feber.

Det fungerade alltid, fick mig ur många knipor när jag var yngre. Sedan tappade jag förmågan att göra mig själv sjuk, tur är väl det kanske, finns en risk att missbruka det i tid och otid.

Jag låg hemma i två veckor, mamma köpte ny väska till mig.

Fick gå tillbaka till fröken Hernefors fast jag inte ville, hon sa aldrig något mer om händelsen. Inte ett enda litet förlåt.

Rensa i röran

Gumman missar tiden.  Skulle ha suttit i kollegans bil på väg till Borlänge, istället sitter jag och i stugan och skriver blogg.

Försov mig för första gången på väldigt länge. Brukar sova med ett öga öppet när något viktigt och annorlunda ska hända tidigt på morgonen. I natt sov jag som en stock, vaknade inte en enda gång förutom när jag i morgonsolens sken kikade fram under täcket och upptäckte att klockan stod på sju.

Först så trodde jag att visarna var fel, kanske den var fem över halv tolv på natten, men solen stod högt på himlen så den tanken föll på en gång.

Jösses, nu skulle jag vara hemma hos kollegan med min bil, var min första tanke.

Kanske vi kan åka en halvtimme senare, var tanke nummer två.

For upp ur sängen som ett skållat troll med håret på ända, hittade inte mobiltelefonen, sprang fram till den fasta och ringde till min mobil, den låg en trappa ned i köket.

Kollegans nummer var i den och jag kan det inte utantill, lite slö blir man med de där kontakterna i mobilen. Leta namn och ringa, inget bläddrande i telefonkataloger eller i telefonböcker som på den gamla tiden.

For ner för trapporna, som tur var fanns där inga kissar som stod i vägen, kastade mig likt en målvakt i handboll på telefonen och ringde kollegan.

Hon satt redan i sin bil på gårdsplanen och förväntade sig att jag skulle komma runt hörnet vilken minut som helst. Hade dyrt och heligt lovat att jag minsann skulle komma senast fem i sju.

Nu blev det inte så, kollegan får åka ensam till Borlänge, hon kunde ha valt att vara fly förbaskad på mig, men klok som hon är fattar hon att det är till ingen nytta för någon.

 Hon valde att istället skratta åt det hela, fast hon ville betona att hon minsann hade hört en inre röst som sa att jag hade försovit mig. Så det visste hon redan,

lite trollkona är hon min kära kollega.

Städa ur ett köksskåp är då alternativet, gubben och jag har samlat för mycket i ett skåp, så jag får bringa lite reda i oredan.

Vad ska vi med alla pryttlar till? Egentligen skulle man inte äga mer än att det gick att få in i en väska. Lätt att hålla ordning på skulle det också vara, kanske lite svårt med vinter och sommarkläder och stövlar, men om man ska drömma så ska man drömma om ett varmt land, ett land där det aldrig blir vinter.

Vi människor älskar våra prylar, vi hänger fast vid dem med hull och hår även om vi inte använder dem mer än vart femte år.

Jag tycker om att göra mig av med saker, det känns renande för själen.

Jag rensar kök och rum, gubben bär upp det på höloftet. Där uppe har vi fullt, där är mina föräldrars saker, dotterns gamla Barbiehus och allt annat jag rensat ut under åren.

Åtminstone slipper jag se det om jag inte kliver upp där vill säga. Nej, rena enkla ytor med några få saker som inte stör mina tankar, det vill jag ha.

Japanska hem innehöll i alla fall inte förr, mer än bara skjutbara väggar och en matta, ett bord och några sittkuddar som på natten blev madrasser.

Det enda som skiftade var en blomma i en vas på bordet.

Jag tycker att för mycket prylar överallt stör mina tankar, de får dem röriga på något sätt.

Nu är inte alla minimalister som tur är, en del älskar att omge sig med sina tavlor och andra saker ända upp på väggarna. Annars skulle prylmarknaden stå stilla, inredningsbutikerna med sina dammsamlarsaker skulle få slå igen.

Fast ni alla måste väl hålla med om att rensa i röran är härligt.

Enligt Feng shui så ska hemmet innehålla vissa element som jord, luft, eld och vatten.

Det ska inte vara rörigt i alla fall och man ska möblera på vissa sätt för att bibehålla energiernas flöde, det får inte flöda för mycket heller, en hel vetenskap med andra ord.

Saker man inte använder och saker man sällan använder ska bort. De behöver man inte äga enligt Feng shui. När vi rensar i röran frigör vi positiva energier som är bra för oss.

Enkelt sagt är att mår man dåligt så ska man rensa lite och göra sig av med gammalt, få in nytt och vips så mår man mycket bättre.

Gubbar är inte så snabba att ta till sig Feng shui som vi kvinnor är, gubbar samlar på bra att ha saker. I alla fall de flesta gubbar jag hört talas om.

Kvinnor gör sig av med saker, gubbar bär hem mer till boet, de har den urgamla genen i sig att samla i ladorna inför sämre tider, i människans begynnelse bar hem byten till kvinnorna och barnen i grottan, i dag  bär de hem allt de hittar.

En kvinna jag kände för en del år sedan hade en hopplös en, han samlade allt möjligt skrot och det låg överallt på tomten.

Hon kom hit en gång och kikade bakom uthuset och där har min gubbe samlat sitt skrot, de har alltid en liten gömma någonstans.

När hon tittat en stund så sa hon.

-          Jaså, han har skrot också, men han har åtminstone ordning på sitt.

 Ett ganska gott betyg med andra ord.

Det som bekymrar mig lite är att allt samlas ovanför våra huvuden här i stugan, enligt Feng shui så ska man inte ha för mycket saker ovanför sitt huvud på loftet.

Det hindrar den fortsatta utvecklingen i våra liv.

Det ligger där och stoppar det nya.

Vi kanske skulle ha ett bakluckeloppis, eller så skulle vi helt enkelt göra oss utav med allt. Än har det inte hänt, så knappast lär det hända under vår livstid.

Barnen får rensa i röran och då åker både det ena och det andra i soporna, medan de muttrar något om hur mycket vi sparade på.

Dottern var med gubben på loppis en gång när hon var liten.

-          Vi har varit på skrotmarknad idag, var hennes kommentar. Hon hade hört mig

muttra om allt skrot vi har på loftet.

Så gör er av med allt ni inte behöver, skänk det till mer behövande eller släng.

Rensa i skåp och lådor så att ni vet vart allt ligger. Äg inte mer än ni behöver.

Se till att rensa där det är rörigt. Kläder man inte använt på ett år ska bort.

Men se upp med era gubbar, de bär tillbaka allt om ni inte gömmer det ordentligt.

Ät och håll tyst.

Gumman skriver i arla morgonstund. Jag har noterat att penningkrisen åkt ned på tidningarnas hemsidor. Nu är det inte toppnyheter längre, så snabbt en nyhet blir gammal egentligen.

Nu är det uppgång på börsen igen, glömt är världskriser och elände, nu kan vi konsumera ett par dagar till.

I arla morgonstund var det. För mig är kvart över sju tidigt, för en del är det snart lunchdags.

Gubben har börjat på bygge, där äter de riktig mat klockan nio, han är väl lite gubbe mot strömmen, han äter melon eller macka.

Jag äter inte frukost, är helt enkelt inte hungrig när jag kliver upp, så varför ska jag äta då?

Man måste äta en ordentlig frukost basuneras det ut av diverse kostrådgivare och andra förståsigpåare. Det är dagens viktigaste mål mat säger en del.

Pyttsan, min ayruvedadoktor säger att man ska äta när man är hungrig. Lite logiskt tycker jag, jag är inte hungrig på morgonen, så varför äta. Matsmältningen ska vara på topp när man ska äta, den är inte riktigt det så fort man klivit ur sängen. Mitt på dagen bör man äta sitt största mål, sedan något lätt på kvällen igen. 

Så en lätt frukost så att matsmältningen har en chans att komma igång lite smått, en gigantisk lunch, nåja inte en gigantisk men väl en måltid så att man blir mätt, och något lättsmält  till kvällen när matsmältningen ska gå och sussa. Sedan sover den mellan 22 till ungefär 02, då rensar kroppen ut allt skräp för fullt. Då är det bäst att vi sover också.

När jag var barn var det ingen som åt frukost i hemmet. Pappa han arbetade antingen sent eller tidigt, helger som vardag, hotell stänger aldrig förutom kanske julafton.

Mamma åt heller ingen frukost, hon tvingade i sig en halv, halv smörgås.

Jag drack väl ett glas mjölk eller något.

Vi åt heller ingen middag, vi åt när det passade oss.

Mamma lagade visserligen mat men den fick jag äta ensam eller när det passade mig, hon blev mätt av att bara laga mat sa hon alltid.

Pappa var för det mesta inte hemma utan jobbade, var han det så tog han något annat, han var lite petig i maten, gillade bara fläsk med blodpalt eller stekt salt sill med löksås. Allt annat petade han i sig.

Så det var väldigt få gånger vi satt ned och åt tillsammans, de gångerna var när någon kom på besök och det var fest. Fortfarande har jag ett motstånd mot att äta på bestämda tider, ibland kan gubben få mat ganska sent, ingen av oss är hungriga vid middagstid.

I Indien satt de inte ned och åt med sina gäster. När vi någon gång blev bjudna till någon indisk familj på mat så gick det helt annorlunda till.

Först blev vi inbjudna, när vi sedan kom var matlagningen i full gång i köket.

Mannen bjöd in oss, kvinnorna höll sig i bakgrunden.

Han bad oss sitta på finaste mattan i rummet, de hade aldrig möbler, inga bekväma stolar att sjunka ned i, ingen soffa och hade de en sådan så stod den i ett hörn och var belamrad med saker på.

Alla satt på golvet, i skräddarställning, även de riktigt gamla gick obehindrat ned och vek ihop sina ben. Tänker på oss stela västerlänningar, våra äldre skulle nog komma ner men inte upp.

Så satt vi där på mattan och mannen brukade lite nervöst springa ut och in i rummet för att kolla att kvinnorna skötte sig i köket. Det var inte varje dag de fick fint besök från ett annat land.

Efter ett par nervösa minuter för mannen så  kom äntligen maten, den bars in av hela familjen. Det var platta bröd, skålar med olika röror och ett berg av ris. Allt serverat på en stor rund brickliknande tallrik med höga kanter, där låg risberget i ett hörn, små skålar med olika läckerheter stod utmed andra hörnet och i mitten låg hopvikta bröd.

Då skulle man ta en liten skål och hälla på sidan av riset och med fingrarna fösa över en försvarlig mängd ris så att röran blandade sig riktigt med det.

Sedan föra upp en klutt i handen och stoppa den till munnen och sedan med tummen fösa in det i munnen.

Eller ta en bit bröd och skyffla upp ris och röra på den. Allt skickligt gjort medan vänsterhanden hängde obrukbar på sidan. Den var inte ens med i leken.

Den användes till att tvätta sig i baken med.

Jag hade lite svårt för att äta med fingrarna, var väl lite fin i kanten tyckte de, men jag hade svårt för det där sörplandet och geggandet. Jag bad alltid om en sked och de tycktes ha några bestick undanstoppade någonstans, jag fick alltid en sked.

Ni ska inte tro att det var ett samkväm med god mat och en pratande familj, nej tvärtom.

De åt inte med oss, de stod eller satt och tittade när vi åt. De följde noga varje tugga och när något började ta slut så sprang de ut i köket och kom med mer.

Det där med att maten skulle tysta munnen de hade de också anammat, ingen sa ett ord.

Vi satt där i vår skräddarställning och åt, de satt spänt och iakttog oss. Ibland skulle vi nicka och se gillande ut, vi gillade deras mat, de log av lättnad hela familjen.

De hade inte tappat ansiktet den dagen i alla fall.

Har sedan varit på en annan resa till Sri Lanka många år senare, där gjorde de likadant.

Om vi hade en sådan middagsbjudning här i våra kök, skulle nog inte gästerna komma mer än en gång.

De höll tyst och åt inte av respekt för oss, om vi håller tyst så är vi respektlösa mot våra gäster. Tänk hur olika det är i olika länder.

Nu börjar arla morgonstund bli tidig förmiddag, jag ska väl åka till jobbet nu och knapra på ett flatbröd och en kopp kaffe. Min frukost.