Den oupptäckta kockan

Gumman läser. Det blir mycket läsande av saker, som jag egentligen inte tycker har något värde. Ögnar igenom dagstidningarna på nätet för att se om det är något jag inte borde missa. Inser att jag inte missar något.

Nej, det som händer, det händer här i stugan. Vi är inne på tredje späkningsveckan, veckor där två bitar mörk choklad med salt i, utgör fredagsmyset. Det är konstigt hur fort vi kan anpassa oss vi människor. Men det gäller att ha en vilja av stål, längtan efter bröd blir nästan olidlig ibland. Det räckte att jag såg en film, där de gick in på ett bageri i Frankrike och stegade ut med en massa baguetter under armen, då kom brödsuget.

Gubben säger att han inte gillar vitt bröd, det godaste jag vet är nybakt sådant. Det bor väl en liten sydeuropé i mig också, tillsammans med alla de andra som hellre går för det lite onyttigare. Men säg det till en gammal fransman att vitt bröd inte är nyttigt, han skulle bara rycka på axlarna och slå ut med händerna. Har han levt ett långt liv med sina färska baguetter, så tänker han fortsätta med det.

Har en på Facebook som lägger ut allt möjligt som är farligt och onyttigt att äta, ögnar jag igenom det, så ser jag att den personen kan nog inte äta någonting, allt är det fel på. Det senast var att soja var cancerframkallande, det var så att jag nästan satte min sojabiff i vrångstrupen. Jag borde egentligen vara död för länge sedan, så mycket soja har jag ätit i mina dagar.

Sedan har vi de där som säger att ekologiska livsmedel inte är ekologiska, de är typen som själva inte köper dem, utan det blir till ett försvarstal för dem själva.

Så klart att det säkert förekommer försök till fusk även i den branschen, som i allt annat. Men att tro att de smyger omkring på nätterna och giftbesprutar sina grödor och säljer dem som ekologiska, det är ett allvarligt brott, som inte gör dem långlivade på marknaden.

Annat var det förr, då var det ingen som pratade om ekologiska livsmedel och obesprutad gröda. Då var det DDT för hela slanten och ingen brydde sig egentligen om det.

Nu är det genmanipulerad gröda som är på tapeten, gemene man vet väl inte så mycket om det ännu. Men det gäller att se upp, där det ska tjänas pengar så anar man alltid ugglor i mossen.

Nej, bättre var det förr, mamma och pappa de rökte i bilen och sprutade Radar på insekterna. Ingen var rädd i alla fall, rädslan gör oss mottagliga för allehanda åkommor.

Undrar om det var cigarettröken eller Radarn, kombinerat med DDT besprutade livsmedel, som gjorde oss femtiotalsbarn så friska? Allergier förekom, men de var ovanliga, jag stötte då inte på någon klasskamrat under de åren jag gick i skolan som var mjölk, gluten, djur, damm, nöt, eller hade någon annan sorts konstig allergi.

Har inte hört talas om sockerallergi, annat än att det kan bli diabetes och candidaöverväxt av det hela.

Nej, sluta att bombardera oss med farligheter i allt vi äter och tar för oss, rädsla skapar oro, oro skapar sjukdomar. Ena veckan är det nyttigt och bra att dricka vin och kaffe, andra så får man cancer bara av att titta på det. Allt med måtta är det nya mottot.

Gubben gjorde till sig i köket igår och kokade jordärtkockssoppa. Sist jag smakade det, enda gången faktiskt, det var för ungefär fyrtio år sedan. Det var ur en burk Cambells och smakade urk, lite rim där!

Så jag har gått i fyrtio år och sagt till mig själv att jordärtkockssoppa inte är gott, ända tills jag smakade den igår igen.

Antar att det var för att gubben gjort den efter konstens alla regler, massor av grädde och smör.

Jordärtskocka är en förbisedd rotfrukt, lättodlad och släkt med solrosen. Den smakar som ett mellanting mellan rädisa och kronärtskocka. Det går att göra mos med den, koka soppa eller bara koka den som den är.

Jag frågade kollegan om hon ätit jordärtskocka, men hon sa att det hade hon inte, de verkade så besvärliga att äta. Jag ska väl inte säga något, hon blandade ihop kron och jord, lätt gjort. Har ju bara ätit den två gånger under ett ganska långt liv hittills. Fast kron den har jag ätit ett antal gånger, både botten och blad.

Drömde om min gamla lärarinna för ett tag sedan. Hon dök upp i min dröm och levde, som så många gör i drömmar. Hon som gjorde mina första skolår till en mardröm, hon var hur trevlig som helst. Hävdade bestämt att hon var född 1922, fast jag visste hon var född 1900. Det skulle ha gjort henne till fyrtio år när jag gick i skolan, inte sextio som hon faktiskt fyllde då. Jag köpte det och insåg att alla över tjugo var lastgamla, när jag själv var ett barn.

Undrar lite varför hon dök upp? Det är inte så att jag gått och tänkt på henne den senaste tiden. Insåg efteråt att det var lite förlåtande av henne att dyka upp i min dröm och vara hur trevlig som helst, när hon faktiskt inte var det i verkliga livet. Kanske var det för att avsluta min gamla fejd med henne? Vem vet, men det känns lite så i alla fall.

Annars så har rådjuren dykt upp igen, de som jag trodde låg i frysboxar. Kanske inte de är de som var här förra året, men hur annars skulle de hitta till vår trädgård med havrekrossen i. Grannen österut matar hon också, så de har två restauranger att besöka nu under vintern.

Igår var det kallt, vi hade inte över tjugo grader någon gång. Katterna var ute i en minut sammanlagt, de är riktiga stugsittare som vi. Djuren blir som sina mattar och hussar, våra är både lata och hemmaälskare.

Men idag så sker det, efter tjugofyra år så ska sovrummet få sig en uppsnyggning. Men det måste börja med massor av annat smått och gott. Först så ska rullgardiner upp i det andra sovrummet, som nu är nästan klart. Sedan ska sängen och byrå målas, innan vi kan börja riva i resten. Återkommer med rapport om hur arbetet fortskrider. Hoppas det inte tar för många år, vi måste ju vila lite emellan.

  

Den lankesiska råttan.

Gumman luktar diesel. Jag har inget emot diesellukt, jag håller på och krånglar för att få fyr i vedpannan. Vår pelletsputte (pelletsbrännare) har lagt utav, mitt i smällkalla vintern. Det brukar alltid vara den här årstiden som får den att sucka och stanna, antar att det är för att den får gå stup i kvarten.

Nu är det så att den ska ha nytt tändelement, som är en del som ska bytas på årsbasis.

I torsdags kväll kände jag att det var ganska kallt i stugan, trodde att det var gubben som dragit ned på värmen. Men så var inte fallet, det var putten (uppkallad av mig i ett anfall av att sätta namn på allt), som hade stannat.

Som tur är så finns allt att köpa på nätet, så även tändelement till pelletsputtar.

Vi har lite ved att elda med så det fixade sig i en hast, på med fyr i pannan och snart var elementen mer än ljumna. Nytt tändelement som kom igår med posten, gubben köpte två för säkerhets skull, ligger och väntar att bli monterat. Ett sparar vi tills nästa vinter vid den här tiden, då lägger den säkert av igen.

Det som är lite krångligt, är att jag måste springa ned i pannrummet på bottenvåningen och kolla hela tiden. Det är ett väldigt kutande i pannrum, när man eldar med ved. Ved och ved, det är itusågade träpallar, men de brinner bra och fort.

Ved har vi inte haft på åratal, vi har ju vår putte.

Det är också tur att vi kan pausa TV program mitt i sändningen, igår blev ”På spåret” uppdelat i flera avdelningar. Gubben gick ut i pannrummet och jag hann kolla om någon lagt ett klurigt Wordfeudord.

Har alltid undrat varför det är så svårt att få fyr i en panna. Har vi näver så går det lätt, men utan det så blir det problem ibland, inte alltid. Det är tur att vi har diesel att dränka pallbitarna med, annars är det svårtänt. Papper i massor, småpinnar som inte vill ta ordentlig fyr. Pappret brinner förstås, men sen tycks det falna.

Hela hus brinner upp på en kvart, bara av en liten gnista. Medan jag får stå och hälla diesel på småpinnar och de trilskas. Har aldrig fått någon förklaring till detta fenomen.

Snön tycks aldrig sluta att komma ned från himlen, idag är det snöfall igen, samma som igår och förrgår och den dagen dessförinnan, vad den nu kallas.

Inga rådjur i sikte, vi har tittat efter de vanliga spåren som vi ser varje vinter, men det tycks vara tomt på dem. De ligger väl i frysar runt om i bygden, fast de är vackrast när de kommer och äter havrekross. Kanske dyker det upp någon ensam stackare lite senare i vinter, de har haft gott om mat tills nyligen, då snön började vräka ned i kanoner från havet. Vi bor mitt i ett snökanonsbälte här vid kusten, snökanon är när det bildas snöbyar ovanför havet och dränker oss och katterna i vitt ludd.

Katterna är inne och ställer till bus, i alla fall lilla Dudde som inte är så gammal ännu och har kroppen fyllt av lekfull energi. Det senaste är att han tar min mobil och leker med den lilla pennan som hänger och dinglar i den. Pennan har jag för att jag inte kan för mitt liv få till en bokstav på de pyttesmå tangenterna annars.

Stugan är annars som en varm moderlig famn. Jag fullkomligt älskar att vara här inne, vill helst inte åka bort, ens för en kväll. Tror att gubben känner samma sak, vi tycker om att vara hemma, stugsittare som vi är.

Tycker lite synd om en väninna som har fått för sig att åka kring i Sydamerika med Rosa bussarna. Kanske inte synd för att hon får uppleva saker som är få förunnat, men sättet de reser runt på är minst sagt ganska primitivt. På den tiden jag åkte kring i Indien hade jag nog inte tyckt det, men som sagt, jag har blivit bekväm med åren.

Nu är hon ingen ungdom hon heller, vid fyllda 62 så har hon sin dotter med sig och de åker kring och ser på underverk. De sover ovanpå bussarna, på taket, i långa rader ligger de och snarkar under en presenning. Ibland bor de på enkla hotell när uteliggandet inte passar sig. De har tältlag och matlag, alla ska sköta sina sysslor. Visst låter det äventyrligt, gubben skulle älska det, han gillar för övrigt att ligga i tält, men jag skulle nog krokna efter ett tag.

Sedan är man tillsammans med en bunt främlingar i tre veckor, de blir nog inte främmande särskilt länge när man ska frotteras med dem dag som natt. Säkert skulle det nog vara så, att vissa tycker man om och vissa är bara för mycket i sin personlighet.

Nu har hon och dottern varit på resande fot i snart två veckor, de har sett Rio de Janeiro med Copacabana och Jesusstatyn. Allt detta låter varmt och exotiskt.

Men hon har drabbats av hosta! Hon hostar så varje muskel i kroppen känns som om den ska slitas sönder. Jag tänker hur hon hostar och svettas, värmen gör ju att eventuella infektioner frodas. Nu finns det ju inga läkare med i Rosa bussarna så hon får tugga kokablad. Kokablad är narkotikaklassade här, fast om sanningen ska fram så måste man proppa i sig kilovis för att bli snurrig i knoppen. De är också nödvändiga för höjdskillnaden. Så nu vet ni det.

Stackars, stackars henne!

På tal om resa så var det enklare förr, så länge inte det fanns vägglöss så var rummet helt okey. Ett hotellrum som jag kommer ihåg var det på Sri Lanka, vi bodde i en liten bungalow direkt vid stranden, en fläkt i taket och moskitnät över sängarna. I duschen gällde det att se vart man satte fötterna, för kackerlackorna kilade rasslande över golvet. Inte små som här, utan jättelika saker på nästan en decimeter. Allting är så stort i resten av världen när man kommer utanför hemlandet.

Inte bara insekter såsom spindlar och andra kryp, utan våra krukväxter står där som gigantiska träd. Glömmer aldrig Benjaminfikusen som stod i hotellträdgården, den var ett jättelikt träd, med en stam som en gammal ek. Vart jag än tittade så tycktes mina krukväxters kusiner finnas på Sri Lanka i jätteformat.

För att återgå till bungalowen så fann jag en råttunge ovanpå sängbordet en morgon. Den låg där skär och sprattlande, så hjälplös som bara en liten unge kan vara. Troligtvis hade råttmamman något bo på taket som ungen ramlat ut ifrån, eller så hade den trillat ned bredvid min säng under en flytt. Kanske har jag berättat om den förr, men jag tar den i repris ifall ni inte minns.

Så där låg den och jag som är självutnämnd djurskyddare, jag hastade iväg till receptionen som låg en bit bort. Där förklarade jag för några häpna lankeser att jag hittat en råttunge och ville ha en liten låda med bomull i. De är lika nyfikna som indier de där lankeserna, de är faktiskt av samma sort, fast lite mer mörkhyade som de också är i södra Indien, de undrade naturligtvis varför jag ville beskydda en liten råttunge. Jag försökte förklara att jag skulle försöka mata den och hålla den varm nu när den var moderlös.

Antar att de tyckte jag var lite vrickad, men eftersom jag var betalande gäst så kände de väl att det var ingen idé att de skulle försöka ha sina egna idéer, gästen har alltid rätt. Får en gäst för sig att mata råttungar så är det så. 

Sagt och gjort, en av dem kom till rummet med en liten ask med en bomullssudd i, han försökte verka intresserad när jag lade ned ungen och frågade om han visste vad råttungar kunde leva på förutom mjölk.

Vid det laget hade han nog fått ihop en historia om knasiga turister som skulle räcka hela kvällen hemma hos honom, han spelade med och ryckte på axlarna och sa att jag skulle försöka med brödsmulor doppade i mjölk.

Jag hämtade mjölk och bröd, lade ungen i trädgården under ett träd, mina kamrater på rummet ville inte ha råttungen inne. Det kunde jag inte förstå, vad skulle en liten råttunge göra, mer än att ligga still in sin bomull. Kanske de trodde de att råttmamman skulle komma och leta och vara lite hämndlysten. Jag tog hänsyn, fast det var inte utan knotande över att andra djur kanske skulle komma och äta upp min skyddsling.

Sedan hade jag en hektisk dag där på stranden, gick ungefär var tionde minut fram till asken och försökte få i den lille lite mjölk och bröd. Det gick inte så bra, den ville inte ens smaka och jag kunde inte få upp den lilla munnen och tvinga i den heller.

Det fanns inget att göra där i alla fall, mer än att försöka stå ut under en palm på sandstranden, eller att plaska i vågorna. Det blev tråkigt det också efter ett tag, jag var glad över att ha något att sysselsätta mig med.

Vid det laget visste hela hotellpersonalen om mina försök, de kom också med jämna mellanrum och tittade på den lilla skära saken. Gav lite tips om annan diet, jag prövad men det gick inte det heller. På morgonen den andra dagen låg den död i sin ask, jag kände det som ett nederlag att inte ha kunnat rädda den lille.

Jag gav asken till personalen och bad dem begrava ungen, de tog allvarligt emot asken och sedan gick de iväg. Vad de sedan gjorde med den, det vet jag inte, kanske slängde de den lille i soporna.

Inga fler djurincidenter på hotellrummet, men väl både med delfiner och hundar, det får bli en annan gång. De är alla hjärtskärande berättelser, jag få ta det i små portioner, de här djurhistorierna i mitt liv.

Annars så sitter jag och försöker fundera ut min livsuppgift. Det är inte helt lätt kan jag säga. Läste detta nyss.

Livet är som en illusion och en saga vi själva regisserar. Alla människor föds med en livsuppgift, en unik gåva, eller ett kall.

Kanske min är att sitta och skriva en blogg!

    

Den kvittrande mojängen

Gumman vill inte gå ut. Nej, idag vill jag helst inte göra det, tur för mig att det behöver jag inte heller, annat än glänta på dörren när katterna vill kolla väderleken.

Vintern kom till sist, det är tio minus och snö på backen. Det är över en månad sedan det föll något vitt från skyn, då kom det en halvmeter på en gång. Idag är det ett mer normalt snöfall, en halv decimeter gör världen vit. Till glädje för alla som livnär sig av vintersport, eller de som helt enkelt gillar att åka skidor och skoter. Ni vet min inställning vid det här laget, så jag ska inte gå närmare inpå det.

Katterna har betänkligheter över vintern de också, tidigt i morse så ville de ut som vanligt och snäll som jag är, så släppte jag allt vad tekokning hette och öppnade dörren. Dudde anande oråd och smet in i pannrummet en sväng, kanske fanns där någon förvirrad mus. Mössen har det bra i vårt pannrum, inte så bra som de som finns i stallet, de får mat i form av solrosfrön som ramlar ur hinken när jag ska ge fåglarna deras mat.

Kanske mössen i pannrummet är samma som de i stallet, det ligger vägg i vägg, möss är kända för att ta sig fram överallt. De är överlevare, kan inte låta bli att beundra dem lite, kanske inte då de smaskar i sig den där lilla gummitutten på gubbens motorsåg, så att han inte kan pumpa upp bensin. Men de är rackare på att vara påhittiga.

Gizmo han gick direkt ut till logdörren och ställde sig likt en pointerhund, kroppen spikrak med svansen rakt ut, ena frambenet upp. Där stod han blickstilla i någon minut och spejade ut på det vita kalla. Sedan gjorde han en helomvändning och vill in igen. Han har nu gått och lagt sig på sin filt och sover sött, väntar på att graderna ska bli lite mildare.

När jag släppte in Gizmo så hade Dudde tröttnat på pannrummet och ville ut genom sista dörren han också. Det är aldrig så att katterna följs åt in och ut, när den ena går ut så kommer den andra in. Ibland möts de hastigt när jag öppnar dörren, då hoppar de till, det tar någon sekund innan de inser att det är ju kompisen.

Dudde han kom in med vändande post han också, det var för kallt för hans smak.

Sedan satte de igång och leka så för att få bort överskottsenergin från nattens sömn, våra katter är inte nattsuddare, de sover från tio till sex, precis som matte.

Tittar på SVT play, säga vad man vill om Sveriges television men det är kvalitet och inte kvantitet som gäller.

Betalkanalerna sprutar ut det en knasiga programmet efter det andra, i en aldrig sinande ström. Visst finns där kul program att titta på också, men inget slår dokumentärerna på SVT. Det är lite som tevens P1, man lär sig massor på ett behagligt sätt. Kanal 5 och TV3, är som Radio Rix och Mix Megapol, det skvalas om samma musik, en och annan låt stannar man upp till och lyssnar på, men det är sällsynt.

 TV4 är lite som radions P4, lite av varje på en lagom nivå.

Nu har jag fått en apparat till att hålla reda på, en surfplatta kom till stugan i torsdags och ligger nu här och plingar och i tid och otid.

Efter mycket möda och stort besvär så fick jag igång den, jag drar mig alltid för att påbörja något nytt inom tekniken. Så är det med allt nytt i mitt liv, jag gillar inte förändringar, även om det går bra efter ett tag, jag måste vänja in mig. Tog mig ett antal månader att bli van vid min lilla nya bil.

Är inte riktigt vän med surfplattan, Facebook ser annorlunda ut mot i datorn, det gillar jag inte, hittar inte kring lika lätt.

Som tur var så hittade den nätverket av sig själv, inte som förr då man fick sitta och skriva långa krångliga koder i all evighet för att koppla upp sig på nätet.

När den väl hittat det, så var det dags att installera Wordfeud, för det var av den anledningen jag skaffade apparaten. Det var inte helt lätt det heller, efter en del krånglande och byte av lösenord och annat tjafs så lyckades jag komma in på servern. Min telefon är pytteliten och eftersom Wordfeud har en ganska stor spelplan så fick jag förstora och fösa runt.  Såg aldrig helheten utan förstoringsglas, missade då en massa saker på de andra delarna av planen, som jag inte såg för tillfället.

Nu är jag ju van vid min lilla telefon och vill inte byta, gillar inte att behöva installera om allt en gång till. Är inte säker på hur jag ska få dit Wordfeud utan krångel, vill inte göra det så snart igen. Telefonen är med när jag åker kring, kan inte släpa på en stor platta. Att spela Wordfeud har blivit en av mina laster, kan inte göra som en del, vi är mitt i en match och så glömmer de bort att spela på flera dagar. De har säkert viktigare saker för sig, eller så går det inte in helhjärtat som jag. Gillar inte att göra saker halvdant, antingen eller, är det som gäller.

Så nu är allt jättestort på Wordfeud istället, det är ovant och det gillar jag inte, det tar sin tid innan jag blir van. Känner mig inte hemma när jag inte får fösa kring utan ser hela spelplanen i ett svep. Men det tar väl någon dag till så gillar jag nog det skarpt.

Vart var jag, jo efter installationen av Wordfeud och Facebook så började plattan att vissla och surra. En fågel kvittrade högt varje gång någon lade ett ord, varje gång någon lade en kommentar i Facebook så hade den ett annat läte för sig.

Har lyckats att stänga av kvittrandet, men inte det andra.

Sedan talar den om för mig, att den inte känner mina ögon. Tydligen finns där en mojäng i den, som känner när man tittar på plattan och på så sett håller den vid liv. När man inte stirrar stint, då stänger den ned, lite fiffigt kan tänkas. Men den här känner inte av att jag stirrar på den, den stänger ned i alla fall, fast den varnar först. Jag vet inte varför, kanske är det att mina glasögon inte är rena! Eller så måste jag blinka mer och röra ögonen. Eller så har jag ett skyddande lager kring kroppen som inte kan påverkas av all trådlös strålning. Föredrar att tänka det sista, även om det är på gränsen till vad folk kallar flummigt. Det bjuder jag på.

Nog med teknikprat för denna gång.

Vi håller koll på vad vi äter här i stugan, vi har blivit matkontrollanter som vi alltid brukar så här i januari.

Efter en tids ohämmade ätning, så tänker vi nu på varje liten tugga vi stoppar i munnen, både gubben och jag. Lyckades med konststycket att bara äta två små mörka chokladbitar i går kväll. Två små ynka bitar slank ned med välbehag, jag som inte är speciellt förtjust i mörk choklad heller. Men igår var det fredagsmys på hög nivå, vi avnjöt också en efterrätt bestående av mango, äpple och clementin, allt inbäddat i vispad grädde utan socker. Jättegott!

Vi håller väl ut några veckor till, fasta två dagar i veckan, äta kontrollerat i fem dagar.

Antar att 5:2 dieten inte innebär att man ska fasta två dagar och vräka i sig de resterande fem. Fast de sägs, att man ska äta som vanligt och vanligt är att vi proppar i oss, bara för att det är gott. Vi äter choklad och annat smaskens bara för att det är gott, jag gör efterrätter bara för att det är gott.

Vi brukar hålla oss en bra bit inpå våren, accelererar lite försiktigt under sommaren, gå fullt ut i ätandet i höst och sedan tar vi om det nästa januari. Någon sylfid lär jag väl knappast bli något mer under denna livstid.

Summan av lasterna är konstant, var det någon som sa.Nu är det surfplatta för hela slanten, fast den blir man ju inte tjock utav, bara stillasittandet vid den.

Denna dagen ett liv

Gumman undrar. Jag undrar lite vad vi pysslade med i stugan innan Internet gjorde sitt intåg här 2009. Tänk så fort man glömmer, hur vardagen såg ut då.

Vi levde väl antar jag. Har för mig att vi läste böcker, åkte kring och tittade på saker. Satt runt köksbordet och pratade, pysslade med allehanda ting i och utanför stugan. Kvällarna var alltid vigda åt TV tittande, det har vi alltid hållit hårt på gubben och jag. Först hade vi en liten TV med hemskt grynig bild, det var inte optimalt, men det gick det också. Sedan har de vuxit och nu har vi en jätte i våra mått mätt. Antennförstärkare gör bilden klar och fin.

Sen undrar jag vad jag gjorde innan jag fick min smartphone, idag vill jag inte leva utan den. Inte för att jag gör speciellt mycket mer än spelar Wordfeud, men det räcker.

Vi människor vi glömmer, glömmer hur vi var i det förgångna. Det är ju bra att leva i nuet säger många förståsigpåare, men jag undrar ändå. Det är bra att backa bandet ibland och komma ihåg livet som det var förut, eller göra en systemåterställning som det heter idag.

I Indien gjorde vi ingenting i tre månader, då menar jag ingenting i ordets rätta bemärkelse. Vi levde, vi åt, vi sov, men så mycket mer var det inte.

Idag hade jag nog klättrat på väggarna efter någon dag, inget Internet, ingen uppkoppling till yttervärlden, inga nyheter utom en gammal Expressen som tog tre veckor att nå mig där i världens yttersta hörn. Fast då var jag lyckligt ovetande om det, hela mänskligheten var lyckligt ovetande om vad som skulle drabba oss. Att ständigt vara uppkopplad har blivit vardag.

Människan är väldigt anpassningsbar, vi anpassar oss till rådande omständigheter, omständigheterna där var, att det hände ingenting. Lite som att sitta i fängelse kan jag tro, vi anpassar oss där också.

Försöker leta i minnet, hittar bilder av att vi blev väckta klockan fem på morgonen. Kråkorna var redan vakna och kraxade i symfoni i träden bakom huset. Solen började stiga upp i horisonten, nattkylan satt i när jag gick den dammiga stigen bakom huset och vred på den lilla kranen. Kallt vatten över mitt huvud fick mig att vakna till, solens strålar hittade ned i svackan, de talade om att det skulle bli ännu en varm dag.

Allting var väldigt dammigt när jag var där, inte en droppe regn under den sex månader långa vistelsen. En raserad bro i närheten, vittnade om att det i stället regnat rejält den föregående sommaren, floden låg nu uttorkad i väntan på nästa regnperiod.

Sedan var det den sedvanliga meditationen i någon timme, kamelhårsmattan stack i rumpan. Den höll mig åtminstone vaken. Kamelhår för mig var lent och fint, den här kamelen var däremot stickig och vass, brun och ful.

En billighetsvariant kan tänkas. Billigt som allting annat i munkens hus, det bestod av tre rum och kök, tre kala rum med kamelhårsmatta, ett kök med ett litet spritkök ståendes på golvet. Inte ens en bänk att laga mat vid, indierna har förkärlek till att sitta hukande och göra sina kökssysslor. En annan skulle väl idag trilla omkull efter ett tag, inte van att sitta på huk för länge. Såg aldrig några stela gamla gubbar och gummor i Indien, de satt på huk hela bunten, smidiga efter ett liv av träning.

Efter meditationen så satt vi på bordet på verandan, det var ett ganska stort bord och en hel drös fick plats på det om så var fallet. Ni kanske ser oss vid bordet, det fanns inga stolar hos munken, vi satt på bordet. Nu var vi för det mesta tre stycken så det var gott om plats att sitta med benen i kors. Det låter inte bekvämt, inte en kudde så långt ögat nådde, trodde inte ens att det fanns någon kudde i hela huset. Vi sov med hoprullade kläder under skallen. Tänker på mina fyra kuddar som jag har idag, tänker hur livet förändras.

Vi drack sött varmt te ur några sorts lermuggar, en hård skorpa var frukosten. Inget smör, inget pålägg, tror inte de hört talas om smörgåsar sedan engelsmännen flyttade ut på fyrtiotalet.

Vägen skymtade genom grinden en bit bort, som på en film passerade kameler och åsnekärror, en och annat elefant, folk på cykel, folk till fots med jättelika bylten på huvudet.

Vart de var på väg vet jag inte, men det var en stridande ström som passerade i gryningen varje morgon.

Där satt vi och tittade på dem ett tag, sen kom bonden som plöjde munkens fält med sin oxe och då tittade vi väl på honom. Annan underhållning fanns inte, utom alla fåglar som pep och skrek i träden. Undulatgäng kom och invaderade mangoträdet och pickade sönder den nästan färdiga frukten, munken sprang och schasade bort dem med hög röst och viftande armar. De lyfte och kom inte tillbaka.

 Sedan pratade vi, pratade om allt mellan himmel och jord, munken var väldigt världsvan fast man inte kunde tro det. Han hade rest kring hela Indien i sitt liv, var utbildad och genom böcker hade han fått sin uppfattning om den övriga världen.

Sedan var det dags för lunch, munken hämtade ris och en bricka och satte sig och hävde riset till en sida av brickan. Sedan föste han en liten hög i taget till den motsvarande sidan med en van rörelse, kollade att det inte fanns några skal, sedan upprepades proceduren tills allt låg rensat och fint.

Bara rensandet tog långt tid, eftersom han pratade hela tiden, stannade upp i rörelsen och berättade någon historia, medan jag som var hungrig tyckte han kunde skynda på lite.

Efter rensningen så hämtade han grönsakerna och satte igång att rensa och skala dem med en gammal kniv som såg ut att ha överlevt några århundraden.

En evighet senare så gick han in och satte sig på huk, startade upp spritköket och lagade äntligen mat. Vad vi gjorde under tiden kommer jag inte ihåg, vi satt väl kvar där på bordet och tittade.

När vi hade slukat lunchen så var det dags för att sova en stund, med magen full av vad som säkert är fyra normalportioner ris, var det skönt att få somna in någon timme. Solen stod då i zenit, det var för varmt för att sitta kvar på bordet.

På eftermiddagen brukade jag tvätta lite kläder i en liten balja, jag knådade dem med tvål och skyndade mig att skölja innan vattnet stängdes av i kranen på baksidan.

Det var avstängt vid olika tillfällen under dagen, vi visste inte riktigt när det var dags, så det gällde att använda det, när det fanns.

Vid middagsdags kring sju på kvällen så upprepades hela proceduren med riset och grönsakerna, vi det laget var jag utsvulten igen.

Då hade solen gått ned och det var tid att dra sig inomhus. Inomhus var det för vi hade tak över huvudet och väggar, sedan fanns det inga fönsterrutor utan det var fönster som hade järngaller som ett riktigt fängelse. Antar att det inte behövdes glasrutor, gallret var där för att skydda huset mot inbrott när munken inte var där.Fast jag hade svårt att se att det fanns något av värde att ta.

Sedan var det sagostund med munken som sagoläsare. Han läste den oavkortade versionen av ”Samhällets olyckbarn". Jag orkade inte höra mer än någon timme, hängde inte riktigt med i hans indiska engelskaccent, boken var oerhört krånglig också, Victor Hugo hade vridit in och ut på sig själv, i filosofiska svängar. Jag förstår att den inte var någon storsäljare, däremot den vi är vana vid, den kortade, den är en klassiker.

Så var en dag till ända, eldflugorna hade tagit över trädgården och fälten, de lyste som små tomtebloss där de surrade kring. Syrsorna hade konsert, ibland nästan öronbedövande, landskapet låg tyst och mörkt, någon enstaka hund hördes i fjärran.

Då var det dags att gå och lägga sig, munken släckte fotogenlyktan och vi tog klädbyltet under huvudet, lade oss på det hårda golvet och sov. En liten ödla brukade sitta på väggen ovanför mitt huvud, den vakade över mig.

Så nog fanns det liv på jorden innan Internet också, jag och många med mig är ett levande bevis för detta.