Här är jag igen!

Gumman skriver igen. Nu måste ni ha trott att jag lagt skrivandet på hyllan, men se det har jag inte. Det har bara inte blivit av, vardagsbestyren och gubbens hjärtflimmer har kommit emellan.

Ja, gubben i stugan är inte riktigt kry, men förhoppningsvis så ordnar allt till sig i slutänden.

När det händer saker som vanligtvis inte ingår i vardagen, då skakas livet om, andra värderingar och tankesätt byts ut. Vi inser att vi inte har kontroll på någonting.

Men nu ska i alla fall växterna in efter sommarlovet ute, de har stått där i brännande sol och hällande regn sedan början av juni. Nu är det inte lika många som ska in, de har blivit färre under sommaren. Det beror inte på vädret, det beror på ullössens framfart.

Vi har haft ullöss på nästan varenda växt, vart de kommit ifrån det vet jag inte, men de små ulliga rackarna har sugit livet ur sex fina växter, angripit några fler i mindre attacker. Har läst hyllmeter om hur man ska bli av med dem, lagt ned en förmögenhet på pinnar som man ska peta ned i jorden. Men inte vill de ge sig, de små rackarna, kanske är de immuna.

Mitt råd till dem som försöker, släng växten istället.

Ullöss är inte att förväxla med vanliga hederliga löss, de sitter som små vita lamm på stammarna och under bladen. Fick ett tips att spruta med såpvatten, men det skulle bara göra livet lite roligare för dem, då skulle lössen åka kana till nästa blad.

Så sex växter färre ska in och gluggarna kommer att gapa tomma efter dem som följt oss under alla år och nu ska få frysa ihjäl på dygnstacken. Lite som husdjur de där växterna, alla har sina egenheter och historia. Ledsen över det är jag i alla fall, mina fina växter som nu är borta för evigt.

Hösten är i alla fall här och snart är det dags att börja rota i strumplådan igen, fötterna ska få skor efter en sommar i det fria.

Dudde växer och står i, han börjar bli ungkatt nu, har mist lite av den lilla kattungens charm. Fångade sitt första byte för ett tag sedan, en liten förskräckt ödla som kastat iväg sin svans. Gubben fick Dudde att släppa sitt byte efter att ha förklarat för honom att ödlor inte är något gott att äta. Fast hur vet han det, han har inte ätit någon vad jag vet.

Går väl på katternas sätt att lämna dem oätna och lemlästade, medan svansen ligger en bit bort och viftar omkring i säkert fem minuter innan den stillnar.

Annars är Dudde snäll och lugn för det mesta, han leker inte lika mycket med Gizmo som han gjorde i början. Då kunde han inte se storebror utan att kasta sig över honom, idag kan han ignorera honom och leka med sina möss istället.

Dudde är en ordningsam katt, när han har lekt färdigt med en mus så lägger han den i matskålen och tar nästa. Tre möss ligger där för det mesta, Gizmo ser lite förundrad ut när han ska äta, är inte van vid leksaksmöss i maten.

Italienarna kom inte i år, dels för att de nu skaffat ytterligare en rysk vinthund. Nu har de sex stycken och kommer hit med dem nästa år, bäva månde katterna. Vinthundar dödar och jag är livrädd att de ska komma loss och göra oss kattlösa.

Men Jägersrogänget dök upp istället. Under två dagar hann vi med två spel, varje spel tar ungefär fem timmar och ger upphov till många diskussioner och glada skratt. Den sista timmen är vi så trötta i huvudet att vi inte kommer ihåg vem som flyttade sin lilla plasthäst senast. Men kul är det, fast vi är i pensionärsålder hela bunten, det bekräftar att det är bara kroppen som åldras, vi där inuti vi är alltid lika unga och vilda. Fast särskilt vild känner jag mig inte nuförtiden, den där inne har också lugnat ned sig en smula. Börjat gilla vardagslunk och blir mer och mer störd när den rubbas en aning.

Nu ska min vardagslunk rubbas ännu mer, jag ska åka till Skottland igen. Nu var det ett år sedan sist. Ett år går fort, känns som om det inte var så länge sedan jag tog farväl av Maxine och hennes dotter vid flygplatsen i Edinburgh, nu ska jag säga hej igen vid samma flygplats.

När jag kommer denna gång så vet jag lite mer vad som är vad. Sängen är skön och sovrummet tyst, en dålig golvbräda mitt i hallen, två fjärrkontrollen till TVn, ska se på mina köpahusprogram och annat smått och gott medan jag dricker mitt morgonte.

Ni tycker väl inte att jag är lite vrickad som åker till Skottland och ser på TV?

Så nu blir det ett uppehåll här igen, men jag lovar att återkomma så fort jag kommer hem.

Tigern i Bhutan

Gumman ser på dokumentär. SVT play är ett utmärkt sätt att få se olika dokumentärer.

Just nu följer jag ett program som handlar om tigern. Jag har aldrig sett en tiger, inte ens i någon djurpark. Men jag skänker den pengar varje månad, tigern.

Inte till den, för den bryr sig inte om det faktum att vi människor är beroende av pengar för att överleva. Jag ger till människor som satt sin livsuppgift till att bevara de fåtal tigrar, som ännu lever vilt.

Nu finns det tusentals ställen att skänka pengar på, till alla djur som har det svårt. Önskar att jag kunde skänka till alla, men som alltid är det plånboken som styr.

För hundra år sedan fanns det vilda tigrar i stort sett hela Indien. Då var det storjakt som gällde, folk med stinna plånböcker satt på elefanter och sköt mot tigrar som kom i deras väg, motade dit av drev. Människan hade inte en tanke på att kanske de dödade för många. Naturen, djuren och överflödet syntes oändligt.

Som min kära far sa, fiskarna i haven är så många att de aldrig kommer att ta slut. Så fel han hade, de är inte helt slut, men nästan.

De ca 3 000 vilda tigrar som finns kvar lever i isolerade grupper runt hela Indien och upp mot Himalaya. Eftersom de lever i reservat, blir de oundvikligt dödade av lokalbefolkningen med förgiftat kött, om de råkar vandra iväg för långt.

Även i reservaten dödas tigrar, den kinesiska medicinen lovordar delar av tigern som ett potensmedel och en tiger kan inbringa tiotusentals dollar. Känner en viss aversion mot kinesisk medicin när jag läser det. Hur kan de vara så urbota dumma, sätt igång och tillverka Viagra istället.

Hotet från maktens Kina gäller inte bara kärnvapen, antar att det inte är så stort just nu, då skulle de inte få några att skicka alla sina grejor från fabrikerna till, så de får hålla sig väl med oss.  Det gäller världens tigrar, för att inte tala om hajar. Nu är jag väl ingen hajälskare, men de ska få finnas de också, de är en del i det stora hjul där vi alla varelser på jorden har en given plats.

Miljoner hajar dödas varje år, de fångas, får fenan avskuren och slängs tillbaka till en plågsam död. Allt för att kineserna ska smörja kråset med hajfenssoppa.

Nu var det tigrar jag skulle skriva om, men blev lite upprörd när jag kom in på det kinesiska tankesättet. Urbota dumt om jag får säga min mening och det får jag ju, för vi lever i en demokrati, eller vi tror vi lever i en demokrati. Tänker inte gå in närmare på det, får bli en annan blogg.

Jo, det där programmet som jag ser på SVT play handlar om en grupp människor som tagit sig till Bhutan. De är forskare och andra tigerälskande som ska se om det möjligen finns några tigrar i landet. Det är endast i söder som det går att ta sig fram någorlunda, bergen ligger höga i norr.

Jag gillar Bhutan, verkar vara ett hyvens land, faktiskt en av de bästa på denna jord.

Engelsmannen jag reste med till Indien han gjorde ett försök att vi skulle få komma in redan 1974. Samma år som landet öppnade upp för utländska besökare. Nu blev det inte så och jag är lika glad för det. Såg inte mig själv vandra kring i bergen och dricka te med jakmjölk och ha en rolig bhutanesisk hatt på huvudet och inte en modern bekvämlighet inom hundra mils avstånd.

Bhutan har nu varit öppet i snart fyrtio år, men de är noga med att bevara det som de anser vara sin särart och de är också oroliga för den miljöförstöring turismen bär med sig.  De släpper bara in omkring 20 000 turister varje år, då i grupper.  Bergsklättring är förbjudet, bergen anses heligt. Turister är väl bra, men de för massa andra saker med sig. Det går väl att ta Thailand som ett gott exempel.

Så de får vandra i grupper, det finns ingen järnväg och direkt inga riktiga vägar att köra på. En väg finns det från indiska gränsen och upp till huvudstaden.  Befolkningen på 600 000 själar tar sig fram antingen till fots eller med jak.

Kungen och Silvia besökte landet för en del år sedan. Kungen med snusnäsduk kring pannan och ryggsäck på ryggen, han var mycket entusiastisk över landet och dess likhet med myten Shangri la. Silvia traskade med hon också men såg inte lika road ut. De måste ha tyckt att vi hade en konstig kung i det där landet långt borta i norr, en som inte tvättat sig på dagar, skäggstubb och näsduk till krona.

Måste bara nämna att Bhutan mäter sin BNP i lycka istället för pengar. Det säger väl allt, att världens största myt att pengar är lycka,är inte mycket att hänga i granen.

I en beskrivning sägs det att Bhutan är ett litet fattigt konungadöme. Det står inte vad det är fattigt på, jag antar att de menar pengar, inte lycka.

Tänker inte gå in på vad skolorna undervisar i men ni får googla på Bhutan och lycka och läsa själva. Bloggen skulle bli en doktorsavhandling i Bhutan istället för en blogg om tigrar.

Tigerentusiasterna, tack gode gud att det finns sådana. De kämpar outtröttligt på att skapa en tigerkorridor i de norra delarna av Indien, genom Nepal och till Bhutan. Där ska tigrar få leva och ha sina revir utan att störa den mänskliga delen av världen för mycket. Den stora frågan är, finns det tigrar i Butan? Ja det gör det, ganska många också och de lever ända upp i de höga bergen i Himalaya.

En man reser kring byarna i dalarna och frågar om de sett tiger, en tiger är inte lätt att se. Tänker på våra lodjur, de iakttar oss, men vi ser inte dem. Småtigrar!

Befolkningen i de flesta byarna, ser tiger ganska ofta och tänker inget mer på det. Tigern är en del av deras liv, de lämnar tigrarna ifred och tigrarna lämnar de tvåbenta ifred. Fast det gäller inte deras boskap.

Överallt där rovdjuren delar människans förtjusning av att äta kött, där blir det konflikt. Horder av folk drar ut och ska ta död på den besten som dödat deras boskap. Det är fullt krig tills besten oftast drar det kortaste strået. Men inte i Bhutan.

Intervjuer med bönder visar att visst tar tigrarna kossor, men det är ingen idé att ge sig ut och jaga tigrar, de går inte att få tag i. Sen tillägger en bonde, att vi människor måste lära oss att leva tillsammans med rovdjuren. Tigern är skogens konung.

Nu tänker jag inte ge mig in i rovdjursdebatten, håller mig utanför, det är tillräckligt många som hetsar upp sig inför rovdjurens vara eller inte vara.

I alla fall så finns det några hundra tigrar i Bhutan och förhoppningsvis får de vara ifred. Så länge Bhutan och dess befolkning står emot vår livsstil och vårat sätt att tänka.

Lite snopet vore det om tigrarna skulle försvinna för alltid och bara finnas i djurparker. Snart går väl våra vargar samma väg. Det är väl så folk vill ha det. Inte dela denna jord med något annat än de själva.

Länge leve Bhutan. Hurra!

  

Stugrapport

Gumman vattnar. Varje dag går jag en runda med vattenkannan, växterna skriker efter vatten. Sant, det har gjorts en undersökning, en vetenskaplig sådan att växter som håller på att dö ut av torka i sina krukor, de skriker.

Nu är vi tvåbenta inte så lyhörda alla gånger, att vi hör dem skrika, men jag uppfattar ibland en förnimmelse när jag går förbi mina. Blir hejdad mitt i steget och får då titta till, jovisst, växten slokar.

Kommer hem till folk som har slokande ledsna växter, inser att de inte hör sina.

Det finns häst och hundpratare, jag utnämner mig härmed som växt och kattpratare.

Tror inte att jag kommer att få åka världen runt och stå på scener och hålla föredrag, om hur man petar ned fingret i jorden och häller på lite vatten i en växt.

De är inte lika intressanta som djur, som har alla olika attityder som vi människor, nästan i alla fall. En växtpratarbok skulle bli väldigt kort. Se på dina krukväxter varje dag, prata lite med dem samtidigt som du känner med fingret. Behöver den vatten, vattna.  

Kattpratare blir man automatiskt när det är katter inblandade i ens liv. Som bekant så har vi fått smått här i stugan och vårt liv anpassar sig efter det nya.

Dudde börjar bli större och lite stökigare. Inte så hemskt, han är väldigt lyhörd över vad han får och inte får. En fantastiskt klok katt kan man säga. Fattas bara annat när vi åkt ända till Gävle för att hämta honom. Grannen mitt över höll på att sätta kaffet i vrångstrupen när han fick höra.

–        Va, åka ända till Gävle för en katt! Det finns ju massor häromkring.

Det vet vi också, men eftersom vi fastnade för honom på bild så fick det bli så, magkänslan sa att det var rätt katt att dela vårt liv med.

Någon spekulerade i om det var en fin raskatt, sådana måste man ibland resa långväga för att hämta.

Men icke, det är en helt vanlig blandraskatt. Vilka raser det är, är det nog ingen som kan veta.

Det heter blandraskatt i försäkringspappren, fanns inget annat att kryssa för. Bondkatt och huskatt existerar inte. Är man inte renrasig så är man blandrasig.

Igår köpte jag som är kattmamma, en mus till min telning. En stor fluffig pälsig sak, med pipfunktion. Så lik en riktig mus som det bara går. Fast jag måste säga att möss inte har päls på sin svans. Den piper när det går för hett till, Dudde fullkomligt älskade sin mus vid första anblicken.

Han gör kullerbyttor med den, jämfotahopp, kastar den ifrån sig, lurpassar på den och bär den kring i munnen som ett riktigt byte.

Han blev så förtjust att han t.o.m. tog den till gubbens säng när han skulle sova, antar att gubben vaknade några gånger i natt över något som pep under täcket.

Sommaren går in i sitt sista skälvande skede, räknar ut att det är fyra veckor kvar av den om vi har tur. Men den har verkligen gått in i historien som en bra sommar, i alla fall om man ska gå efter vädret.

Jag har jagat klematisstekel som vanligt, sprutat mitt gift över de små äckliga gröna larverna som äter upp våra klematisblad.

Har skrivit om det förr och skriver igen, hur i hela friden vet en klematisstekel att hitta rätt? Den kom efter att vi haft vår i ett par år, så den kom inte med jorden har min hjärna räknat ut.

Den flyger väl omkring i omgivningarna och letar klematisar att lägga sina ägg på, som blir till bladätande larver.

Nu tror jag inte att klematisplantorna duggar speciellt tätt här på landsbygden. Vi råkade skaffa en, kanske någon 800 meter bort också har någon. Så den där illvilliga klematisstekeln flyger omkring och spanar, ser att vi burit hem något från växthuset, dyker ned och kollar. Ja, bingo, en klematis, där hade jag tur.

Men gumman och hennes gift är en plåga, de får kämpa hårt för att överleva här vid stugväggen. Men de är där varje år, kanske gräver de ned sig i jorden under plantan och övervintrar, de som överlevt luftangreppen av gift vill säga.

Jag ska måla hela världen lilla mamma. Det är en sång jag gnolar när vi målar stugan grå. Allting på hela logen blir grått. Grå är en färg som inte utmärker sig speciellt, grå är bra att använda när man inte har några speciella åsikter om livet.

Lite lagom, som med allting annat.

Vore hemskt att måla hela logen röd och blå, men det finns säkert folk som skulle tycka det var det ultimata. Det finns folk till allting på denna jord.

Jag har hittat folk som gillar Wordfeud.

Det tog jag nog upp i förra bloggen, så det ska jag inte ta i repris. Men gubben undrar lite stilla om det inte tar upp lite mycket av min tid. Sitter som en tonåring med näsan i en telefon och glor.

På tal om repris, igår hördes min stämma över nejden igen. Det var repris på ”Vi gävleborgare” från P4 Gävleborg. Jag pladdrade på igen och fick faktiskt ett telefonsamtal från en gammal vän, som hade hört min röst i etern.

Hon sa att hon längtade efter att höra den igen, så kunde jag komma och hälsa på när jag var i stan. Lite gulligt, lite rörande. Kanske jag inte är så dum i alla fall, inte så dum som jag själv tycker att jag är. Dålig självinsikt kallas det, ingen förmåga att själv se vilken hyvens människa man är.

Icke att blanda ihop med självförtroende, det är egots egen tripp. Fast det är ju bra att ha lite sådant också i en lagom cocktail. Men akta er för hybris, det är alltför många som går omkring med, fast jag känner då ingen. Har gjort mig av med sådant folk i mitt liv, jag väljer numera vilka jag vill dela denna korta stund på jorden med.

Ha det så gott i sommarvärmen och passa på och njut, snart ylar höststormarna. I alla fall kring stugan, vi ligger i öppet nordöstläge och det är väl därifrån den mesta blåsten kommer, det känns så i alla fall.