Vilda västern

Gumman ändras. Jag ändras, allting ändras, det står aldrig stilla. Ett faktum är att vi blir äldre, inte över en natt förhoppningsvis utan att åren sätter sina spår, lite i taget.

Ett bevis för detta fann jag igår när gubben och jag åkte till en westerdag ett par mil bort för att slå ihjäl (konstigt uttryck), ett par timmar bort från stugan och all målning.

En westerndag, för er som bor i storstan och inte har varit på någon sådan, är en dag med folk som på något sätt har hamnat i det amerikanska.

Detta är också mer ett landsortsfenomen än ett i storstaden. Innan jag flyttade hit upp så hade jag inte kommit i kontakt vare sig med amerikanska bilar, eller med vuxna människor springer omkring med pistolhölster och cowboyboots och stora hattar.

När jag var barn så lekte vi cowboys och indianer. Antar att det också är en utdöd sport när det kommer till dagens barn. De matas inte med westernserier på TV, det är länge sedan bröderna Cartwright red in i våra vardagsrum mitt i den brinnande kartan.

Idag görs inte heller westernfilmer, en och annan dyker upp då och då, men de gyllene åren är över för den genren. Kanske kommer de tillbaka ett varv till, men inte i samma omfattning.

Vi lekte det som vi var matade med, vi var cowboys, en del stackare fick vara indianer och vi sköt ned dem på fläcken. Så visste vi att det hade varit, mer insatta än så var vi inte.

För ca femton år sedan så fastnade både gubben och jag i det amerikanska, vi romantiserade en tidsperiod som varade omkring 1880 till 1890. Tio år som det sedan gjorts miljoner böcker och filmer om. Perioden där cowboys drev boskap upp till slakterierna i de norra delarna av landet. Miltals av kor och massor av unga män till häst, traskade i regn och snö i oändliga levande tåg. Säkert inte ett uns av romantik i det hårda arbetet.

Men vi blev för några år helt uppslukade av hästar, westernkläder och annat kring detta. Så långt som till linedance kom vi inte, där gick en osynlig gräns för oss.

Det var westerndagar varje sommar, ett evenemang här i närheten lockade flera tusen personer. Det var pangpang och salooner, alla som hade en gammal hatt hemma hade den på huvudet. Om man inte hade så fanns det en uppsjö av knallar som sålde allt från knallpulverpistoler, hölster, kläder och hästprylar.

Vi lärde känna några av dem som var frontfigurer i Peacemakers, särskilt fredliga var de inte, de hade uppvisning till häst och ni som har varit på High Chaparall ni vet hur en sådan uppvisning går till. Det ramlas från tak och skjuts bakom diligenser.

Vi åkte och tältade när det var något som andades cowboyromantik, vi red och vi skaffade utrustning, som skulle få vilken cowboy som helt att dra efter andan.

Sedan miste vi så småningom intresset i både hästar och hattar. Gänget som höll ihop skingrades, westernridningen fortsatte men med riktiga quarterhästar för dyra pengar och seriösa tävlingar. Vi hade skruttat kring på allt som hade fyra ben och liknade en häst. Raserna lämpade sig väl inte för att bli duktiga, men det struntade vi i. En gammal uttjänt travare fick duga, det finns många av dem och de säljs för en billig penning.

Så allvaret bredde ut sig och vi lade av. Gick väl någon gång och tittade på tävlingar, men mer än så var det inte.

I sluttampen av westerdagarna så hann vi i alla fall gifta oss, det var i dagarna sexton år sedan. Gubben och jag tittar på varandra och undrar vart åren tagit vägen, lika snopna bägge två.

Kvar finns ett minne i alla som var med och en film som visar att det har hänt.

I garderoben hänger gubbens rockar och i hattboxar finns hans hattar, igår var det dags att damma av dem och åka på en westerdag igen.

Jag har inte kvar ett uns av någon utstyrsel, skulle jag ha det så skulle jag garanterat inte komma i kläderna. Med åren har kroppen blivit inbäddad i ett skyddande späcklager. Bra att ta av om jag skulle blir sjuk och inte kunna äta. Jag kan leva länge på det.

Gubben satte på sig bootsen, hatten och fransjackan. Hatten kunde han inte ha i bilen, taket var i vägen. När vi var framme på den blåsiga ängen och hade parkerat bilen, så blåste den av det första den gjorde, så han fick ha den i handen.

Nu var detta en bondgård som för första året vill utmärka sig med sina westerdagar, så värst mycket folk var där inte. Vi var där ganska tidigt, antar att först på kvällen skulle det dra igång med bluegrass och countrymusik. Vi som inte är speciellt roade av den musikstilen ville bara gå omkring och uppleva gamla minnen.

Det fanns ett par knallar med knallpulverpistoler, läderarbeten och det sedvanliga grilltältet med hamburgare. Ett kafé som sålde smörgåsar och kaffebröd och en scen var uppställd på ängen nedanför. Gubben var ganska ensam om att vara uppklädd som en cowboy, de flesta andra hade inte brytt sig om klädkoden för en westerndag.

Några tjejer red omkring och folk flockades i klungor och pratade med eventuella bekanta.

Det som slog mig var att jag inte kände igen någon, när det begav sig så kände vi igen de flesta. Ett generationsskifte har ägt rum, kanske håller folk på att glömma cowboys och indianer, det var ju ett tag sedan det verkligen ägde rum.

Jag satt där i solen och tittade på folk, såg på några män som verkligen ansträngt sig att klä upp sig. Undrade lite stilla i mitt inre vad som gör att somliga bara älskar detta.

Fick de inte agera som barn? Har de fastnat i en romantisk dröm som inte finns?

Jag är ingen psykolog, men något konstigt är det med alla som klär ut sig. Må vara medeltiden eller fantasygubbar, något konstigt är det med dem.

Trappern var en av dem som alltid var med, han hade långt hår i svans, pälsmössa med svans på den också a la Davy Crockett, skinnkläder och gevär.

På den tiden var han en riktigt stilig man.

Igår kom där en gubbe, lite rundnätt kring magen, pälsmössa, skinnkläder, ett gevär i handen. Jag såg honom, men tänkte inte mer på det.  

-          Där är Trappern, sa gubben och pekade.

-          Vart då, svarade jag, ivrigt spejande efter den stiliga mannen i skinnkläder.

Det enda jag kände igen var skinnmössan! Jag kunde inte placera denna gubbe som Trappern. Då insåg jag plötsligt att åren har gått och vi med dem.

Trappern kände i alla fall igen gubben, han gick fram till honom och petade till honom med änden på geväret. Så gör alltid en äkta trapper.

De samtalade en bra stund och då kom det en journalist fram och tog lite bilder på lite äkta uppklädda gubbar på en westerndag.

Så nu blev gubben och Trappern förevigade tillsammans.

Jag tyckte väl att jag inte skulle vara sämre än att jag också skulle hälsa på en gammal bekant. Han var ju med på vårt bröllop.  Så jag steg upp från min stol och hälsade, väl medveten om att han kanske också tyckte att åren givit mig patina.

Gänget från den tiden har decimerats betydligt. Många har väl kastat in handduken och slutat klä upp sig, andra har trillat av pinn. Snart kommer väl de flesta ha hamnat på hemmet, medelåldern stiger.

Det kommer in lite ungt blod, men som jag sa i början. Det finns inga bra westernserier på TV längre.

Dudde

Gumman sitter fint. Ja, inte fint för mig precis. Har fått en liten bit av kontorsstolen framför datorn att sitta på. Den bakre delen är ockuperad av en kattunge.

Som det låter, gubben och jag har fått smått i stugan igen.

Fem katter har vi haft sedan vi flyttade in för över tjugo år sedan. Katter lever länge, de har blivit över femton år alla. En slog rekordet med nitton.

Kvar var endast fyraåringen Gizmo, när den sista av de gamla gick iväg till sälla jaktmarker, där det aldrig är musbrist. Gizmo har aldrig varit ensam och började sjunka in i en depression. Han sov och jamade om vartannat, försökte kela och prata med honom men vi såg att det gamla glada jaget var som bortblåst. Något fattades, vi som är tänkande, vi behövde inte fundera särskilt länge. Vi skulle skaffa honom en lillebror.

Igår såg jag hur han gjorde glädjesprång på gräsmattan, hans livsandar börjar göra sig hörda igen.

Det beror till stor del på kattungen, den är väldigt intressant tycker han. Sitter förundrat på köksgolvet och tittar på den lilla som far omkring och bollar med en leksaksråtta. En lek och en förberedelse för de levande, som bor lite överallt i stugans väggar och tak.

Första dagen så hade Gizmo ett fasligt sjå, han var ute högst någon minut och sedan skulle han in igen och kolla om den där saken var kvar och det var den. I fullt fläng runt några stolsben och sedan ett tjurrus ut i hallen och tvärt tillbaka in i köket igen.

Nu har vi haft ungen några dagar, det är inte lika intressant längre. Han vet att den är kvar när han kommer in.

Men han har inte tid att sörja, inget jamande mer, inte sova bort dagarna i en sorts ändlös uppgivenhet. Lugnet är åter i stugan, alla är nöjda och glada.

Ja, gubben han är inte lika nöjd och glad alla gånger. Inte för att han klagar, han tycks ha ett oändligt tålamod med den lilla.

Katter tycks ha ett intresse för datorer, de ska för det mesta kliva runt i ens synfält så att man får ducka eller ställa sig upp när man ska se vad som händer på skärmen.

Visst går det att ta bort dem, men ungar ska undersöka och vilka är vi, som då kan ta ifrån dem deras nyfikenhet.

Gubbens dator blev ett salsgolv, över vilket den lilla travade fram och tillbaka och som datorer oftast gör, är att blir lite konfunderade över alla tangenttryckningar som sker på en och samma gång, den fick snurren.

Hela verktygsfält försvann, gubben försökte googla på liknande problem, men hittade inget bra svar.

Då kom lillen en gång till och sprang över tangentbordet, gubben bad honom att rätta till problemet och vips var det ordnat. Verktygsfältet var tillbaka. Ungen är datatekniker, eller datanörd, han fixar det mesta med datorer. Nästa fadäs var att han låg på den när den var avstängd, han lyckades sätta på den. Fast det var väl inte lika skickligt. Så nu ser gubben till att han stänger sin dator, flyttar bort stolen långt från skrivbordet. Det lär dröja någon månad innan ungen är så hoppskicklig att han kan komma upp ändå.  

Ungen har ett namn också han får heta Dudde. Jag är väl mer för lite snitsigare namn, men denna gång var det gubbens tur att klura ut det namn katten ska bära resten av sitt liv. Då blev det Dudde!

Nog om katterna för denna gång.

Sommaren tuffar på i allt snabbare takt. Vi har gjort en liten bråkdel av vad som stod på attgöralistan inför sommaren.

Vi målar hela världen grå istället. Konstigt nog har vi fått pippi på att måla saker och ting på logen. Den loge som vi sitter i för det mesta på sommaren. När jag säger loge så tänker ni väl på en jättebyggnad med högt i tak, men det är mer som en hall in till vår dörr. Ett gammalt garage kan det ha varit, eller ett ställe där de tog in hästen förr och selade utav.

Folk häruppe säger logen om den, så då gör vi det också. Fast jag tycker inte det passar.

Där målar vi grått, allt som går att måla får sig en strykning.

Annars är det gräsklippning och blomvattning som gäller. Här har det inte regnat något på ett bra tag så gräsmattan håller på att bli lite brun. De små gula kantarellerna i backen upp mot vägen de torkar också ut. En rejäl rotblöta är vad som behövs.

Snart kommer bärplockarna igen. Alltid lika surrealistisk att få syn på ett gäng thailändare eller annat asiatiskt folk i blåbärsskogen. Undrar alltid hur i hela friden de hittar runt varje blåbärsställe i vårt avlånga land. Men det gör de, står där hela dagarna och plockar rent, ett ryggkrökande för en slant att ta hem.

Vi svenskar orkar inte bry oss, de flesta köper färdig sylt.

Förr gav sig tanterna ut och plockade hinkvis med blåbär och lingon. De tog tillvara det naturen hade att ge.

Jag kommer ihåg i min barndom, jag fick alltid en liten kopp att plocka i, den stora hinken såg oöverstiglig ut att fylla. Men en liten kopp i taget, det gick bättre.

Finns en liten risk att bli utbränd av bärplockandet innan man ens börjat, det är när man ser den stora hinken med några små skramlande bär i botten.

Och utbrända det vill vi ju inte bli.

Förr blev de aldrig utbrända, ordet fanns i alla fall inte. Det som jag tycker är etter värre är uttrycket, gått in i väggen. Ingen är väl så dum att den går in i en vägg som finns där framme. Den måste vara osynlig i så fall.

Men som jag har sagt förr. Allt sitter i huvudknoppen, både bra och dåliga saker. Man ska då inte tro på allt man tänker. Det är det som ställer till det för oss.

Loppissommar

Gumman har haft besök. 

Kusinen har kommit och farit. Det är alltid så tomt och lite sorgset när någon man håller av, åker härifrån. Hon är min storasyster min kusin, hon är systern jag aldrig haft. Jag är hennes lillasyster, en lillasyster hon aldrig haft.

Vi är bägge två enbarn, lustigt namn för barn utan syskon. Det heter ju inte tvåbarn och trebarn.

När vi växte upp så tog hon hand om mig och tog mig på upptåg. Släpade på mig genom Stockholm, vi gick på matiné och såg Nils Poppe i någon gammal barntillåten film. Eller så såg vi på Fridolf Rudin i filmen ”Vaxholm Ettan”. Den var redan då gammal, men känslan av att sitta på bion och prassla med godispapper var hela grejen.

Reklamen missade vi aldrig, den var också spännande. Idag orkar vi inte med den, tiderna förändras.  

För det mesta gick vi inte direkt hem, fast mina föräldrar förmanat henne att vi skulle vara försiktiga och komma hem med detsamma. Stockholms gator var farliga, vi kunde råka ut för allt möjligt, som tokiga bilförare, till fula gubbar.

Kusinen var påhittig, vi stannade på diverse platser och ett hål i en port kunde bli till en hemvist för spöken. Vi kikade in genom hålet en och en, jag rös när hon berättade att där inne bodde en gammal dam som var säkert över hundra år och hon visade sig då och då. Ingen visste om hon var ett spöke eller om hon verkligen levde. Sedan skrattade hon alltid när hon såg hur rädd jag blev. Jag var ett bra byte att lura i både det ena och det andra. Fast riktig elak var hon aldrig, gränsen gick vid några små påhitt till ett mindre barn. Det råkade vara jag och jag gick på det mesta som hon sa.

När vi sedan släntrade hemåt, hon med min lilla hand i ett fast grepp, den släppte hon inte. Då möttes vi alltid av min pappa som var ute på gatan och spanade oroligt efter oss. Han var vid det laget högröd i ansiktet och skällde på kusinen. Tänk om något hade hänt med hans lilla flicka, hon skulle skämmas som inte tog mig direkt hem.

Ibland var hon borta långa stunder, då bodde hon en sväng i Norge, sedan kom hon tillbaka och jag var glad.  Så gick åren och vi gled isär, hon var fyra år äldre och fick andra intressen än att släpa runt på sin lilla ängsliga och säkert gnälliga kusin.

Livet har tagit oss på skilda stigar, jag med mitt liv och hon med sitt.

Men nu har vi återförenats igen, visserligen bor hon 73 mil bort, men Skype har gjort det möjligt för oss att ha en liten daglig pratstund över morgonkaffet.

Hon fick uppleva sommaren här, fem dagar av riktig sommar. Jag känner mig lite glad att vår sommar här på östkusten har bjudit oss på bra och varmt väder. Inte som den förra och den förrförra, kallt och blåsigt och tre dagar varmt, på sin höjd.

Hon verkar bo på ett ställe där det blåser och är kallt för det mesta. Det ligger precis i höjd med oss fast mer åt den norska västkusten. Ett kall och blåshål enligt henne, tycker det inte låter som ett särskilt lockande ställe att bosätta sig på. Men nu råkar hennes man ha en gård, och man flyttar inte så lätt med massor av kor i släptåg, man bor kvar och uthärdar.

Dagarna har varit fullproppade med diverse utflykter och massor av loppisbesök. Jag som inte är särskilt förtjust i att gå runt och titta på massa gamla grejor, tycker att vi har tillräckligt med det här hemma i alla fall, jag bjöd på mig själv lite grann.

Hon njöt av värmen och loppisarna, jag njöt över att hon njöt.

Sedan tog vi henne runt den sedvanliga turistrundan, ett måste om man ska visa upp Hälsingland från sin bästa sida. Den tog sju timmar att avverka, loppisarna låg tätt i byarna. Jag suckade i värmen, jag vill inte se en loppis på mycket länge.

Tydligen så har Norge inte lika många sommarloppisar som vi har här. Vi svenskar vi drar fram alla gamla avlagda grejor som vi kan hitta och sätter upp en skylt vid vägen och vips har vi en loppis. Alltid är det väl någon som ser värdet i det vi inte vill ha.

Dottern kallade de skrotmarknader när hon var liten. Hon såg ingen skillnad, jag gör det inte heller.

Vi åkte upp på Avholmsberget och såg ut över de blånande bergen och Dellens glitter, där åt vi jättegod vegetarisk lasagne, kul att de anstränger sig lite för oss stackars vegetarianer. Förr blev vi förpassade till några vissna salladsblad och en ledsen tomat. Fast vi inte är kaniner.

Satt i trädgården till ett café, under ett parasoll, för vi höll på att smälta bort i värmen. Rundturen ägde rum på sommarens kanske varmaste dag, eller årets kanske varmaste dag. Det var tjugoåtta varma grader i skuggan, en hetta som vi stackare inte är vana vid om vi inte åker ofta till Thailand.  Glassen som jag skulle äta den smälte i värmen, men god var den i alla fall.

Kusinen vill gärna gå ut och gå, hon som har benskörhet, det kanske jag också har utan att veta om det, hon ska gå minst tjugo minuter, morgon och kväll.

Sagt och gjort, vi travade runt på vägarna här. Sommaren är skön och varm, men den förstörs av bromsar och annat oknytt. En av våra promenader slutade nästan i panik, när vi var fullklistrade med de avskyvärda odjuren som svärmade kring oss och de rackarna satte sig överallt på kroppen och försökte bita igenom kläderna.

Försöker finna något bra med dem, de måste finnas till för något. Kanske är de föda åt något annat djur, annars så tycker jag att de inte har existensberättigande.

Nu är hon då på väg hem igen, ringde nyss och hade femtio mil kvar, stackaren. Det regnade och var fjorton grader i Sveg, men vem vill bo där i alla fall. Bara namnet låter som världens ände. Det är för mig enbart en plats för en mordhistoria i en Henning Mankelldeckare. 

Då hände det saker i Sveg, fast det var fiction. Antar de är väl glada de som bor och lever i där, att det inte händer så många mord i det verkliga livet.

Tomt och tyst i stugan utan hennes glada norska stämma, de sjunger fram orden, jag blir glad av norska. Undrar om alla norrmän är lustigkurrar, de låter i alla fall så.

Men hon lovade att komma nästa år igen, under tiden får vi hålla tillgodo med Skype, inte fy skam det heller.