Gubben Blåtand

Gumman tar det lugnt. Tänk att det fanns en tid för det också, att ta dagen som den kommer, göra lite som jag har lust till.

Gubben pratade om ett tredje världskrig igår, jag frågade vad det handlade om. Är lyckligt ovetande om detta, därför behöver jag inte oroa mig i onödan. Händer det så händer det, ingenting jag kan göra något åt här i stugan i alla fall, bara försöka att hänga med.

Tredje världskrig eller inte, mänskligheten shoppar på i alla fall. Nu för tiden handlar man inte, man shoppar. Fast jag tror nog inte man shoppar en liter mjölk eller liknande. Shoppa är nog andra saker, krimskrams och kläder kanske.

Annat är den där svarta fredagen, var tvunget att googla på den, trodde att det var en fredag som var mörk i mänsklighetens historia. Någon massmord eller så, men det är en stor handlardag, eller shoppardag, beroende på vilken ålder man har.

Kan inte minnas att det fanns en sådan förra året, kanske i liten skala som gick mig förbi. Men i år har jag t.o.m. fått sms om denna. Handla billigt här och där.

Så vi sticker huvudet i sanden, shoppa är kul. Vi behöver det inte egentligen, men snart är det ju jul, handeln verkar slå rekord igen. Fast det beror väl på att saker blivit dyrare, inte att folk handlar mer.

Årets julklapp har handeln bestämt, ska vara en robotdammsugare! Inte för att folk handlar många sådana, det trodde jag, utan de sitter och bestämmer, vilken vara vi ska köpa mycket av. Någon stackare går väl på det.

Skulle vilja se en sådan tuffa, kring i stugan, fastna i möbler och trösklar, inte skulle den klara att klättra upp för trappen heller. Katterna som packat sina väskor och flyttat till skogs, de hatar dammsugare. Samt hur många gånger man skulle snubbla över eländet.

Igår på den svarta fredagen, var jag inte i närheten av någon affär, det blir ganska billigt att bo här ute i skogen ibland. Inga impulsköp, händer ibland granarna. Visst går det att handla på nätet, men det är mer övervägda saker.

Har väl knappt skrivit ned de orden, förrän jag kom på en pryl som vi ska införskaffa, något vi inte visste fanns.

I veckan var gubben och jag uppe i Sundsvall och lyssnade på en shaman, han pratade klokord och gav healing.

Samtidigt som han gjorde det, så ljöd det fin flöjtmusik i salen. Gubben som vill ha musik överallt, han spanade in en liten svart manick som stod där på en bänk. Viskade till mig, att det kan väl inte vara den lilla som allt ljud kom ifrån.

I fikapausen, så frågade han vad det var. Visade sig att det var en bluetooth högtalare, som var kopplad till shamanens telefon. Tänk var shamanerna kan nu för tiden, borta är trummorna, nu är det bluetooth som gäller.

En praktisk sak, man bara kopplar den via telefonen, vips kommer det fantastiskt ljud ut ur den. Sen hur man rent praktiskt får till det, det är en annan femma.

Vattentät var den också, gubben kan ha den i badet!

En sådan ska införskaffas, fast alla stora högtalare och radioapparater vi har här i stugan, de försvinner nog inte.

Inte så länge gubben får råda och har kvar sina gamla kassettband. Han tillhör ett utdöende släkte, tror ingen mer än gamla Maja på hemmet, när hon vill höra ”O store Gud”, på en kassett från 1970, med blandade andliga sånger, samt gubben, spelar kassettband.

Han lyssnar på sina blandband från 60,70, samt 80 talet. Inspelade från diverse radioprogram, som gick då.

Det finns dessutom, inga kassettbandspelare kvar heller, de är rariteter nu för tiden.

Nej, nu är det bluetooth och dockningsstationer, hem som styrs via smartphone, TV har blivit något folk kör via konstiga boxar, som går via datorn. Satt och tittade i ett annonsblad för elektronik, fattar snart ingenting.

Det senaste är tydligen en Appleklocka, ett armbandsur som är som en smartphone. Fast om det går att ringa på den, det vet jag inte.

Fast vi, vars internet hänger löst, vi får väl vara glada att vi har vår TV antenn kvar, våra gamla kassettband, samt våra högtalare. Så att vi får något liv i stugan, framöver.

Länge leve den gamla beprövade tekniken!

Söndagsreflektioner i stugan

Gumman muttrar. Jag muttrar på katten Gizmo, han väckte mig klockan sex i morse, svart som en kolsäck var det också. Han ville gå ut, bästa sättet som han vet fungerar, det är att bita på lampsladden. Kattmamman vaknar garanterat.

Annars så lever vi vidare här i stugan, ingen snö ännu, skönt säger jag.

Efterdyningarna av attackerna i Paris, de ligger som en påminnelse om, att det också finns mörka krafter i omlopp. Människor, vars hjärnor är snedvridna till det yttersta.

Sen kan jag ju tycka, att media ännu en gång gottar sig i elände, en liknande attack skedde i Beirut för några dagar sedan, 40 människor miste livet, 200 skadades. Det blev enbart en liten rubrik i tidningarna, ingen bytte färg på Facebook över det. Det nämndes inte ens där, i alla fall inte på min sida.

Men det är väl skillnad på folk och folk. Samt hur nära oss det är.

Vi har ju vant oss, att där i Libanon där har de ihjäl varandra dagligdags, ligger inget direkt nyhetsvärde i det.

Tänk så det är, terrordåden kryper allt närmare oss. De som utför, de kommer till paradiset, i alla fall tror de det. Vad de ska bli besvikna, himmel och helvete finns nog inte på andra sidan, det pågår inom oss hela tiden, medan vi lever.

Sverige har också varit förskonat från självmordskandidater, utom en, som sprängde sig själv i luften, ingen annan, som tur var.

Allt detta förändrar inte livet här på landet, eller i spenaten, som Stockholmarna kallar det.

Fåglarna äter sina solrosfrön och pickar på talgbollarna, skatorna är där och försöker sno åt sig dem hela, men jag har förankrat dem väl. Det mest dramatiska som hänt här, är att skatorna lyckades med att sno åt sig hela talgbollshållaren, den har vi inte lyckats hitta.

Världen fortgår där ute, på gott och ont. Vad bryr sig fåglarna om det?

Inget blir ju bättre av att vi ojar oss och förfäras, det enda vi kan bidra till är att vara goda själva, ljus kommer alltid att segra över mörker, även om det känns motigt ibland.

Julen kryper allt närmare, går inte att undvika det. Tycker lite synd, om alla barn till Jehovas vittnen, som inte får ta del av den. De har fått för sig att det är en hednisk tilldragelse, undrar vad de skulle tycka om alla mina shamanska övningar, det är nog hedniskt så det förslår. Alla vi ser ju saker på olika sätt, beroende på uppväxt och kultur.

Jag tycker Jehovas vittnen borde börja tänka lite själva, inte följa sektens ord och traditioner. Fast det gör ju vi också, vi följer samhällets ord och traditioner, kanske är vi en jättesekt när det kommer till kritan. Har faktiskt aldrig reflekterat över detta, inte förrän nu.

Gubben såg på fotboll i går kväll, vi missade både ”Så mycket bättre” och ”Downton Abbey”, vilken tur vi fortfarande har internet, så att vi kan se det när vi vill.

Annars så insåg jag, att jag borde ta upp lite motion i mitt liv igen, det har blivit lite tunnsått med det, sen vi slutade på gymmet.

Gåbandet mitt, det står där och ser lite hängigt ut, det har blivit utbytt mot en crosstrainer. En sån där mackapär där man vevar med armarna samtidigt. Bäst, är att inte försöka att medvetet veva med dem, samtidigt som man vevar runt med benen. Det måste gå omedvetet, annars blir det knas med koordinationen.

I alla fall så har jag ställt den strategiskt framför datorskärmen så att jag ska kunna se tjockisprogram, såna program där de går ner i vikt, samtidigt som både jag och de vevar runt. Problemet var, när jag vevar så knirkar det väldigt, jag hörde inte vad de sa i programmet.

Ordnade detta med text, knirkade vidare. Katten Gizmo kom in i rummet, han såg väldigt fundersam ut, inte van vid detta ovanliga ganska höga ljud.

Gåbandet var som en ljum västanvind jämfört med crosstrainern, den är jobbig. Orkade bara runt tio minuter, benen var som spagetti efteråt. Ska på den igen idag, ger mig sjutton på att öka några minuter. Inte nöjd förrän jag utfört en halvtimme.

Klagade hos gubben, han satte på sig fixarmössan, kom med en liten smörjkanna, nu knirkar den inte längre.

Ska vara behjälplig assistent, på en prata med djurkurs om några helger. Inte sånt prat som Gizmo och jag håller på med, han biter på sladdar och jag vet vad han vill.

Nej, lite mer djupgående prat, vi får se vart det leder. En samling människor kommer då att upptäcka, att de ska använda sin intuition och tankar, till att få ihop det vad djuren vill säga. Inte helt lätt, de flesta tycker att de fantiserar ihop en massa gallimatias, fast ibland är det inte det.

TILLIT är ordet, sa Bill till Bull. Den skylten har jag inte längre på bilen, den som jag åkte runt med i en massa år, gubben han försökte i alla fall, när han gav mig den. Han satte helt enkelt på sig sin fixarmössa och köpte en personlig skylt.

Nya ord

Gumman spanar. Jag spanar efter våra rådjur, inte sett ett endaste enda.

Däremot har vi stött på jägaren som skjuter, det är inte lätt för våra uteliggardjur nu på hösten, det pangas i varenda vrå.

Först är det älgjakten, en hel vecka springer de omkring här och skjuter, blivit störd av skott när jag suttit ute på logen och försökt meditera, till den uppgående solen.

Inte speciellt fridfullt när skotten ekar.

Sen jagas det älg varenda helg ända in i smällkalla vintern, rådjuren jagas varenda eviga dag hela hösten.

Så är livet på landet, man måste väl försöka stå ut, fast dödandet och köttätandet inte slagit rot här i stugan.

Fortsätter strida och göra min röst hörd angående borttagandet av vår internetanslutning. Var på radio i veckan och pratade lite, Telia kontrar med att vi inte ska vara oroliga! Vi kommer att ha möjlighet att köra mobilt, tror inte det jag. Kanske en svajig uppkoppling till masten, som äter GB i en rasande takt.

Vi får se, hoppas på att fiber kommer att leta sig hit till stugan.

En tillbakagång blir det i alla fall, vi har haft sju år med vårt internet, kanske det blir sju år till utan. Allting går ju i cykler av sju.

Som de sju generationerna indianerna pratar om, att vi ska tänka sju generationer framåt när vi tvåbenta gör något. Idag tänker ingen ens en generation framåt.

Mycket som är tokigt och mycket som är bra med människosläktet, vi hör ju mest det tokiga, aldrig det bra.

På tal om tvåbenta så såg jag ett reportage om den tvåbenta hunden Faith, den föddes utan framben, skulle bli avlivad, brukligt när djur föds utan extremiteter.

En kvinna tog hand om valpen, den kavade runt på golvet och hon höll upp en sked jordnötssmör till honom. Han reste sig på bakbenen och slickade i sig, sedan den dagen så gick han upprätt som en människa. Han levde hela sitt hundliv med att både springa och gå som vi.

Han blev en riktig kändis, varit med i de flesta tv soffor i USA, åkt över till trupperna i Irak och Afghanistan, givit hopp till oss människor, att aldrig ge upp.

Läste att han nu är i hundhimlen, han fick somna in hemma, med en ostbricka och matte bredvid sig. Hoppas han fick riktigt mycket ost innan han slöt sina ögon för gott. Han är en riktig hjälte och han levde tolv lyckliga hundår.

Annars så lär jag mig svenska, trodde jag kunde det, fast det finns ju ord jag aldrig hört naturligtvis.

Spelar Wordfeud med han i Thailand, han som vägrar den svenska vintern.

Ni vet, det där onlinespelet, där man spelar med någon och lägger ord, kors och tvärs.

Han är ett av sitt slag, kommer upp med ord som man aldrig visste fanns, vet hur han går tillväga. Han vrider och vänder på de sju bokstäverna han har, sitter länge och klurar ut om det möjligen kan bli något ord av dem. Lägger han alla sju så blir det extrapoäng, det får han ofta. Sen går han in på ordlistan, skriver alla kombinationer och ser om det finns.

Ett jag kommer ihåg är AZIMUTS, läser ur SAOL (Svenska akademins ordlista och hans bibel), det är någon astronomisk skärningspunkt av något slag, nu vet vi det.

Igår kom över hundra poäng på ordet JULLARNA, jag hade lagt A, han hade de övriga sju.

 Var jag tvungen att slå upp det också. Det betyder liten båt med segel! Jag har gått omkring ett helt liv, det har gubben också och trott att det heter JOLLARNA.

Läser vidare att liten båt utan segel, roddbåtstypen, kallas JOLLE. Den med segel JULLE.

Skepp ohoj, alle man till Jullarna!

Så jag berikas dagligen med nya svenska ord, de tycks aldrig ta slut, de orden jag aldrig hört förut.

Snickaren är färdig här tycker han, har inte hört ett pip från honom, fast en liten bit fattas i ett hörn vid det nya lilla taket ovanför ytterdörren.

Vi har beslutat att sluta tjata om det, vi gör resten själva, det kan väl inte vara så svårt, men han nämnde ju att han skulle fixa det också, då tror jag på hans ord.

Det sista han gjorde var att komma hit när det nästan var mörkt och stå därute och banka, jag lyste med ficklampa, så att han kunde se vad han gjorde.

Är så trött på hantverkare vid det här laget, att jag inte vill se någon på länge. Det här har dragit ut på tiden alldeles för länge, ett sommarjobb blev ett höstjobb.

Har hört fler som klagat på hantverkare, det renoveras badrum i Sundsvall, hantverkarna kommer en stund ibland, sen hastar de iväg till annat, badrumsägarna får vänta i månader på en renovering som skulle ta några veckor om de väl var där.

Vad är det med hantverkare som gör att de inte kan ta ett jobb i taget? Vi fick elen omorganiserad i köket i somras, han gjorde hälften, sen försvann han några veckor. Kom visserligen tillbaka och gjorde klart, men vi undrade ju lite, gubben och jag.

Har faktiskt också stött på en som kom som han skulle, han for inte omkring som en hoppande loppa.

Det var ett av sovrummen på övervåningen som skulle få ny bjälke i golvet, han kom varje dag klockan sju och gick hem varje dag klockan fyra. Rummet blev klart i ett nafs.

Min kusin i Norge, hon fick tag i en snickare, han skulle bygga ett spiktält till deras husvagn. Spiktält är någon slags byggnad de får ha som ett förtält till vagnen, ett riktigt litet bygge med väggar, tak och fönster.

Har sett bilder på det, det är dubbelt så stort som husvagnen, en hel liten stuga. Skulle aldrig få förekomma i det här landet, men i Norge går det bra.

I alla fall så skulle snickaren göra ett sånt i sommar, han kom och började, reste väggar och lite annat, sen gick han på semester och kom aldrig tillbaka.

Så min kusin, den lilla gumman på 67 år, hon byggde klart resten själv. Hela hösten har hon bott i husvagnen och så fort det blivit ljust så har hon spikat tak och försökt färdigställa huset till vintern.

Där sitter inget fast, hon byggde ju hela sitt kök hemma, det gjorde hon själv. Fast hennes gubbe hjälpte nog till att hålla upp köksskåpen, så att hon kunde fästa dem i väggen ovanför diskbänken. En krutgumma min kusin, önskade jag hade lite av det i mig, en bråkdel hade räckt för att få stugan klar och fix och färdig.

Säga vad man vill, men hantverkare är ett folk för sig.