Radioprat och lite social media

Gumman är i baktagen. Hela dagen igår så bakade jag, det är väl med åldern att göra antar jag, gummor i stugor ska baka. Annars är de inga riktiga gummor.

Så jag har levt upp till mitt bloggnamn, jag bakar.

Det blev några kolakakor som är nästan oätliga, samt en semmellängd. Kolakakorna var vanlig kakdeg, som stoppades i formar, gräddades i ugnen. Gjorde kolasmet och hade på toppen, när de var färdiga. De fick stå kallt så smeten stelnade, det gjorde den med besked.

En väninna råkade komma förbi, hon blev försökskanin på en, kolasmeten var så hård och seg att det inte gick att bita av. Hon fick häva in hela smeten i munnen och försöka få den varm, sen satt hon och tuggade i en kvart.

Innan hon gick, så sa hon, att de var ju bra att bjuda folk på, de skulle bara mäkta med en. Vet inte om hon menade att de var svåra att äta, eller om de smakade illa.

Semmellängden var bättre, till och med gubben sa mmm…han brukar inte slänga kring superlativer, så det var ett gott betyg. Om man nu kan kalla mmm för det.

Annars så är det som vanligt här i stugan, rådjuren äter ibland, de är som mest fem stycken, men de står inte på rad på åkern och väntar på att jag ska komma skramlande med hinken, som de gjorde förra året. Antar att det inte är samma djur, dessa är skyggare, samt att det inte är mumsiga viltpellets, utan vanlig havrekross.

Snön har sjunkit ihop, det kom ju en halvmeter på ett par dagar. Ser att New York har fått snö också, tyckte inte att det var länge sedan det stod att det var shortsväder där. Verkligen skiftande.

Men nu kablas det ut i världen, som om snö skulle vara en världssensation. Allt är stängt och New Yorkborna får pulsa kring till fots, ett par dagar.

Lika var det med snön i Göteborg för ett tag sedan, då har de inte varit med om snökanonerna som kommer hit.

Annars så slänger jag mig ned i, att vara eller icke vara, gåtan med livet. Sitter i timmar och ser på kloka gubbar på Youtube, finns hur mycket som helst att se på. När jag knäckt gåtan och kommit till absolut upplysning, då tänker jag dela det mer er. Det är inte bara att traska kring här på jorden och tycka att allt är som det är, det finns så mycket mer till det.

I veckan har jag varit på radio igen, säger igen, för det är inte så länge sedan jag pratade om vårt kopparnät, som ska läggas ned i år. Året då vi blir utan telefon och Internet.

Nu hoppas jag att fibern kommer snart, så att jag kan fortsätta med min blogg. Det är bråttom nu.

Denna gång pratade jag om flykten från Kommunal. Vi har, efter deras fadäs med medlemmarnas pengar, märkt att tillströmningen till vår lilla förening ökat. Det är i och för sig bra för oss, så jag får väl tacka försynen och Kommunal för detta.

Reportern dundrade in på föreningen i torsdags, jag visste genom en säker källa, att de kanske skulle dyka upp.

Han kom och det märkliga i det hela var, att han inte sa varför han kom, det blev prat om både det ena och det andra. Sen tittade vi på varandra och jag sa att det var bäst vi höll till i köket för intervju, fortfarande hade ingen av oss sagt vad det handlade om. Telepati på högsta nivå.

Han ställde frågor kring föreningen och alla inträden, jag som inte var ett dugg förberedd, jag stammade fram svar.

Tänk, vad konstigt det är att ha en mikrofon framför munnen, allting blir så krystat och nervöst. Bannar mig själv, för att inte kunna behålla fokus och lugn.

Får väl hitta på en tredje grej att få in i nyheterna, då har jag väl uppnått någon slags vana, med radioprat.

Han sa, att han är ju inte ett dugg nervös, tacka sjutton för det, han gör och har gjort det i åratal.

Så nu har jag pratat i radio, vill inte höra själv, tycker jag låter konstig.

Kom plötsligt på, att det är ju tredje gången jag är med, glömde helt bort, att jag hade nästan en halvtimmes prat för några år sedan. Men då handlade det om mitt liv, inte bredband eller fackföreningar.

Snart kommer folk att sucka, inte hon nu igen. Bor det inga fler i Harmånger, som kan uttala sig.

Jag har Merkurius i Tvillingarnas tecken, på astrologispråk så betyder det, en människa som kommunicerar mycket, i skrift eller i tal. Kanske skulle jag blivit reporter? Men det är lite sent för det.

Får hålla mig till enstaka radioprat och bloggen, samt Facebook.

Facebook är ett litet samhälle i sig. Där är det viktigt, att hålla sig till koderna.

Är det någon som går in och gillar allt du skriver, någon du inte är riktig vän med i det verkliga livet, någon som envist tränger sig på, då kan man tycka att den personen är lite vrickad. Speciellt när man själv, aldrig gillar eller kommenterar den personen.

Ja, ja, det gäller att hålla fingrarna i styr, inte knappa in saker på fel ställen, eller kommentera på fel ställen, allt kommer upp i dagern på Facebook.

Men lite kul är det, en liten virtuell värld där vi umgås och delar tankar och recept.

En del säger A, men inte B. Vill vara lite hemliga, i det offentliga rummet, de är ledsna, glada, uppspelta osv. Men inte ett ord mer. Sen ska alla fråga vad som är i farten, de får lite uppmärksamhet. Konstigt tycker jag i alla fall, om jag får tycka något, alla tycker så mycket där, tycker hit och tycker dit. Så jag ger mig själv friheten, att tycka till, i min egen blogg.

Sen har vi sådana, som aldrig säger ett knäpp, de smyger in och läser vad alla andra har skrivit, sen smyger de ut. En del lägger bara ut om politik och att SD suger, andra gillar andlighet och lägger bara ut sådant, en del lägger ut lite allt möjligt, som sina män och maträtter. En hon har fastnat i hästträsket.

Idag ska stugan städas igen, den får sig en upputsning varje söndag om det går, gubben där nere och jag här uppe. Stereo som vanligt.

Så går livet sin gilla gång, fullmåne i kväll, ytterligare ett månvarv är fullbordat. Vid nästa så antar jag att vi kan nosa oss lite till att våren är på väg. Härligt!

Ryssen har kommit

Gumman fryser. Det är kallt i vårt avlånga land, vintern som legat och lurat runt hörnet, den hoppade fram ordentligt och skrek ”Tittut, här är jag igen”.

Nu har rådjuren fått upp ögonen för havrekrossen jag lagt ut, de har inte dykt upp förrän nu de heller. Fyra stycken är allt vi sett, undrar lite, vad som har hänt med alla de andra som var här förra vintern.

 Titta noggrant, så syns det ett bakom träden.

I alla fall så har vi rejält kallt, antar att det är så i stora delar av landet. Rysskylan har slagit till, media vill att den ska heta så.

Jag tänker då på Sibirien, där det går ned till minus 50, om man har otur, det låter i alla fall olycksbådande, den där rysskylan.

På sommaren är det bättre, då är det ryssvärmen som kommer österifrån, då blir det rejält varmt. Så allting som har ordet ryss framför sig, i alla fall när det gäller väder, då blir det antingen rejält kallt, eller rejält varmt.

Vädren som kommer seglande från väster, de innehåller antingen rejäl blåst, eller rejält med regn. Lågtrycken står på kö över Nordsjön, såvida inte ryssen är här och härjar, han håller lågtrycken stången, så länge det bara går.

Högtryck på sommaren, då är det varmt, högtryck på vintern, då är det kallt, enkelt förklarat av en amatörmeteorolog som jag.

Vi behöver inte se spännande filmer gubben och jag, vi behöver bara springa ut och in i pannrummet, för att se om pelletsbrännaren går som den ska.

Igår var det nere i nästan -20 och brännaren fick för sig att strejka, den stannade otaliga gånger, temperaturen i pannan sjönk snabbt. Då var det spännande varje gång vi gick ut och kikade in, skulle den stå på rött, eller skulle den gröna lampan blinka?

Hela natten så vaknade jag av och an, kände efter om det var kallt i rummet. Såg framför mig hur det skulle kännas att vakna till ett hus som var 10 grader varmt, samt att behöva gå ut i ottan och hämta ved. Umbäranden på högsta nivå.

Tror jag t.o.m. drömde jag var i pannrummet och kikade på lampan, den blinkade grönt. Kanske var det en astralprojektion, jag lämnade min kropp och seglade ner, det var i alla fall en lugnande dröm. Rummet var varmt när jag vaknade. Pelletsbrännaren gick som den skulle.

Annars så tycker jag att katterna blir lite extrajobbiga nu när det är kallt, de vill inte vara ute långa stunder, är inne och blir uttråkade. Tänker på alla som har katter i små lägenheter, såna som aldrig får gå ut. De här två skulle klättra på väggarna efter någon dag, vana vid friheten som de är.

Dudde springer på sitt karaktäristiska trippande sätt, målmedvetet ut till fågelbordet, sätter sig där och stirrar på alla stackars fåglar som inte vågar sig fram. Jag går ut och ropar, han kommer trippande in i hög fart, trippar runt och dunsar ner i någon fåtölj och sover en stund.

Sitter och betalar en räkning från min platta, tänker på vad mina föräldrar skulle ha sagt, om det såg på. De skulle förundras över tekniken, inte fatta hur det kunde vara möjligt att sitta med en sådan grej och betala räkningar.

De gick alltid till posten, på den tiden fanns det postkontor överallt, innan de kom på, att de inte ville ge den servicen mer. Om det var bankgiro så gick de nog till banken.

Där var det tjuvtjockt med folk, runt den sista varje månad, alla ville ha in sina räkningar i tid. Pappa sa alltid att det var lika mycket folk, när det var pensionsdags och barnbidragsdags. Tydligen gick alla och tog ut kontanter, på den tiden då det fanns sådana överallt.

Från början var det köer till varje lucka, långa ringlande köer. Kunde ta någon timme att komma fram. Bakom varje lucka satt det tanter, i alla fall tyckte jag det då, alla över tjugo, var tanter i mina ögon.

Tanterna tog bunten räkningar, satt och skrev något på små lappar för varje räkning, samt stämplade den. När bunten var klar så tog hon räkningarna, rev av en remsa med de små lapparna, kvitto på att det var betalt. Kanske stämplade hon dem också, kommer inte ihåg.  

Var det något extra speciellt som en krånglig räkning, eller ett paket, då öppnade hon luckan.

Antar att det betalningssystemet, hängt med ända sedan de kom på att skicka hem räkningar till folk.

Köandet blev lite modernare med tiden, de införde nummerlappar, demokratiskt mer riktigt, du skulle inte råka ut för den långsammaste kön, lika för alla.

Då satt och stod folk lite huller om buller istället. Inte för nära luckorna, måna om att inte tränga sig på dem som stod där och betalade sina räkningar. Varje gång det pep till i nummervisaren, tog alla upp sina lappar och granskade dem. Kollade hur många nummer, det nu var före i kön.

Med tiden så slussades vi in i att sitta hemma och betala, vi fyllde i varje räkning på en blankett, rev av den, kollade att karbonen tagit, det var ju den enda garantin vi hade att räkningen gått iväg. Sedan stoppade vi allt i ett kuvert och slängde på en låda.

Jag kommer ihåg hur jag envist vägrade släppa kuverten. Bankmannen i byn tjatade om att jag borde lära mig att betala över Internet, jag tyckte inte det kändes säkert.

Lärde mig det för 15 år sedan, nu skulle jag inte vilja gå tillbaka.

Nu sitter vi hemma och knappar, alla långa krångliga ocr nummer, om man inte skaffat en speciell penna som gör det åt dig. Vi sköter det som tanterna på posten gjorde förr. Vi har blivit vår egen bank. Samt postkontor, vi skickar inte brev längre, vi skickar e-post.

Undrar hur länge till, posten kommer att åka runt och dela ut försändelser, antar att de skulle vilja att vi hämtade det själva. Fantastiskt egentligen, att det åker en posttant runt med bil här i skogen, lägger ner brev i våran blåa brevlåda. Jag undrar hur länge till.

Så mina föräldrar, farföräldrar, de skulle göra stora ögon, över det liv vi lever idag. De lämnade den här världen innan Internet, innan mobilboomen, innan digitaliseringen kommit in på allvar.

Du sköna nya värld, fast du är ju lite kall idag.

Ett nytt år igen

Gumman spanar efter uteliggardjur. Inte ett rådjur, inte någon räv, bara katterna finns utanför stugan. Fåglar naturligtvis, men de räknas inte.

Jo, förresten, snart är det ju fågelräkning igen, brukar ske varje vinter.

Man ska räkna fåglarna vid fågelbordet, fast jag har inte fattat hur det går till. Antar att det är sorterna som ska räknas, inte den enskilda pippin. Lite svårt när de hela tiden flyger omkring, kan ju bli så att man räknar samma fågel ett par gånger.

Det är inget vi ägnar oss åt. Katten Dudde är familjens fågelskådare, han sitter under fågelbordet och väntar på att sparvar ska flyga in i hans mun, inte stekta, men råa går lika bra i hans kattvärld. De smakar mums.

Katten Gizmo har aldrig varit en inbiten fågelskådare, visst satt han för ett par år sedan och glodde, men lika skicklig som Dudde på att fånga stackarna, det var han inte.

Nu är han en katt i medelåldern, fågelskådning är för yngre förmågor tycker han, ligger mest inne i fönstret och spanar ut.

Rådjuren som vi har hämtat mat åt, i god tid i år, redo för en invasion. De lyser med sin frånvaro. Kanske har de blivit skjutna, kanske håller de till på ett annat ställe.

Snön har inte kommit ännu, de kan gnaga på det vissna fjolårsgräset, kanske är det därför.

Sedan har vi firat jul, firat nyår och så är den mesta chokladen uppäten, samt de flesta kakorna. Nu börjar oxveckorna. Den långa, oftast kalla period, som infaller mellan nyår och påsk.

Väninna från Stockholm dök upp till nyår, förärade oss ett besök här i stugan.

Antagligen måste hon tycka lite synd om oss, vi som inte kan flyga till varmare länder på vintern. Själv har hon slagit rekord i vinter, tänker stanna till i slutet av januari på våra breddgrader. Sedan bär det av till Thailand för hennes del.

Visade bilder på fina bungalows vid en vit strand, omringade av susande palmer.

Dit ska hon snart. Hon gillar inte vintern, samt att hon kan välja vart hon vill vara på detta jordklot. Samt att hon är en orolig själ.

Jag är nöjd här i stugan, blir inte lyckligare av att flyga kring, här står vi stadigt i iskylan och härdar ut. Snart är det takdropp och fågelsång.

Jag ska iväg på kurs efter påsk, ska få ännu fler stenar att släpa runt på.

Gubben sa en dag, att skulle jag vetat att jag vid min ålder skulle släpa runt på ett knyte stenar, då hade jag nog tyckt att det låtit lite vrickat.

Kanske är det lite vrickat, men någonstans inom mig, så känns det inte så.

Tänker inte gå in mer på detta, blir alldeles för komplicerat att förklara, men tror på stenar det gör jag. De är liksom inte stendöda!

Ett nytt år, nya chanser att ta tillvara sitt liv. Vi väljer. Ett kvitto där det stod att man har bara sig själv att skylla på, om man inte mår bra, det skapade ett ramaskri. Det är ju behändigt att ha omgivningen att skylla på. I alla fall när det gäller vardagselände, sjukdomar och nära och kära som drabbas. Svår läxa att lära, men den är så sann.

Tar det ett steg längre, tänker på barn som är i de vuxnas våld, barn som blir slagna och förnedrade, där har även jag lite svårt att tänka att de ska vara vuxna nog, att kunna välja hur de tänker om saken.

Såg ett program igår, en deltagare på ett slott, lever på sina gamla meriter över en taskig barndom.

Vi föds på nytt varje sekund, vi är inte samma människor vi var för en massa år sedan. Vi släpar runt på minnen, som vi inte släpper, de formar oss, de talar om för oss vilka vi är, det blir till en sanning, om vårt liv.

I år är det för övrigt 100 år sedan min kära pappa föddes. Saligt äro hans minne, för det är ett bra minne.