Kylslaget i stugan

Gumman fryser. Trodde att jag kommit till den punkten i livet, att jag skulle slippa sitta i stugan och frysa.

Förr gjorde vi det, eldade med ved och under natten sjönk temperaturen inne, iskallt hus på morgonen, sedan eldade vi hela dagen och gick och la oss till en ganska behaglig temperatur. Bara för att nästa morgon gå upp igen och elda i ett utkylt hus.

Nu är vi där igen! Pelletsbrännaren kände av att det var söndag i går och kanske årets kallaste dag, vid modiga -19, tycker jag det i alla fall. Precis som om den är ett levande väsen och vill ställa till besvär, antar att Px21 inte har någon själ eller ego, men jag tvivlar ibland.

Tydligen är det fläkten i den som tackat för sig, vi vågar inte ha den på, med risk för att stugan brinner ner för gott.

I går morse hade den stannat och jag satte på den, då började det smälla i pannan och svart rök bolmade ut. Brandvarnaren tjöt i himlens sky och gubben hoppade ur sängen i bara kalsingarna och sprang ut i pannrummet. Han lyckades stänga av den, där stod vi sedan i en ganska utkyld stuga.

Som tur är så har vi lite att elda med, gamla pallar brinner bra.

Nog om detta, idag måndag mellan jul och nyår får vara en fixardag, om någon går att få tag i så här i klämdagarna.

Tänker på hur de hade det förr i tiden. Då det inte fanns någon värme i husen, annat än vid eldstäderna. Har hört hur de slog hål på isen i vattenhinken inne och blaskade av sig i ansiktet.

Pappa berättade att de tog ut madrasser och kuddar när det var riktigt kallt, där fick de vara tills lössen i dem dog, har för mig att han pratade om fällar också, men det kan jag ha missförstått.

Farmor hon var i alla fall med, när gubbarna satt och spottade på golven inne, hon berättade att kvinnorna, fick ligga och torka upp tobaksspott från trägolven, när karlar suttit och pokulerat en kväll. Tydligen hade inte folk på landsbygden spottkoppar, trägolvet fick duga.

Skulle en man sitta och spotta på golvet idag, då skulle han nog åka ut, fortare än kvickt.

Julen har kommit och gått igen, för mig är den ganska slut vid det här laget. Dags att lägga ned tomtarna i sin kartong igen, Dudde har gjort sitt bästa att leka sönder de som är i tyg. En liten krydda i hans tillvaro när jag satte upp dem, kattmamman tar fram leksaker åt sina telningar tyckte han och leker på. Julgran har inte gubben och jag, den skulle inte bli långvarig i stående ställning.

Annars så har jag undrat varför affärerna börjar med sin mellandagsrea redan på juldagen, den är väl ingen mellandag tycker jag.

Förr var mellandagsrean på de verkliga mellandagarna, tredjedag jul, för övrigt min födelsedag, det var startskottet för den. Juldagen och annandagen var vikta till att gå bort och äta, samt att köpa en chokladkartong i Pressbyrån att ta med sig. Kvällstidningarna kom ut först på annandagen, idag kommer kvällstidningarna ut varje dag och på morgonen istället. Ordet kvällstidningar finns väl inte mer.

Mycket är förändrat till det sämre, en del till det bättre. Fast egentligen tycker jag att det inte är någon ordning på saker och ting, som det var förr.

Vi har klarat oss över julen utan strömavbrott, vi hade ett par timmar dagen före julafton, det hade råkat snöa lite då. Mer behövs inte förrän vi ska få mörkt och kallt här i byn. Hörde det ryktades om att vi ska få en ny strömkabel, kanske det blir bättre, återstår att se.

Annars så värmer jag bilen just nu, det är inte bara att hoppa i sandaler och åka iväg som det är på sommaren. Nej, nu ska bilen värmas i någon timme med både motor och kupévärmare. Den står som en isskulptur här på gården, ett litet konstverk i sig.

Nej, nu vill jag att den här vintern tar slut fort, kollegan som är muntergök, hon skrev att vargavintern skulle komma i februari och mars. Hemska tanke!

Vi har pellets i alla fall, bunkrat upp ordentligt. Sen återstår det att se hur det går med pelletsbrännaren. Hoppas den är lagad tills vargarna ylar utanför dörren, i den värsta vargavinter i mannaminne. Undrar varför det heter vargavinter? Får väl googla på det som jag gör med allting annat. Undrar hur vi klarade oss innan google?

Gubben och jag får börja dansa schottis här i stugan, så att vi håller värmen. Är det inte så gummor och gubbar gör?

Jul i stugan ännu en gång

Gumman går upp mitt i natten. Vaknade halv fem i morse, försökte somna om men huvudet hann före. Tankar gillar att vara uppe tidigt, i alla fall i mitt huvud. De sätter igång med allt möjligt och låter nattens drömmar försvinna i glömskans land.

Som tur är så har huvudet något att sysselsätta sig med så där i arla morgonstund, mina wordfeudvänner är kvällspigga, en hel radda med ordkrig finns i min platta.

Annars så har väl ingen undgått att det snart är jul, gubben och jag åkte in till stan för att handla julmat, vi kom hem med en massa choklad och bara lite matnyttigt.

Kylan börjar komma över oss, det märker jag på katterna, de vill inte vara ute någon längre stund. Rådjuren, vi har fem stycken här i år, de äter solrosfrön och nu har jag

lagt ut havrekross också, till skatornas stora glädje.

När jag var liten så var jag rädd för tomten, för att jag trodde han fanns. Tänkte väl inte så mycket på vart han höll hus årets andra dagar, men på julafton dök han upp.

Förr älskade de skrämmande tomtemasker, tänker på ”Fredagen den 13e”, skräckfilmen där Freddie bar mask. Ungefär så, var de äldre tomtemaskerna.

Idag har de mer skägg, ser mer ut som den amerikanska förlagan av tomten, då var det pipskägg och snedvridna ansiktsdrag.  

Tomten skulle vara arbetslös här i stugan, han skulle vara på god väg in i fas 3 vid det här laget.

Vi köper inte julklappar gubben och jag, han frågade om jag ville ha en ny mobil i födelsedagspresent, men jag tackade nej. 

Verkar för krångligt att flytta över allt och installera diverse appar, håller fast vid den lilla billiga ett tag till. Ända tills jag återigen drabbas av teknikdille, då jag känner för att sitta i dagar och fippla med en telefon. Sist fick jag inte med kontakterna, hade som tur var suttit och skrivit upp hela raddan, så jag fick sitta och knappa in alla också. Trots att jag sparat allt på simkortet som man ska. Teknik är underlig och ibland väldigt svår.

Jag råkar ju fylla år i mellandagarna, det var min mammas fel, jag skulle inte se dagens ljus förrän runt 10 januari, men hon råkade ut för att ett litet elelement tog eld i den omoderna lägenheten de bodde i, hon fick en chock och kastade ut det i trappen. Jag tyckte väl att det blev obekvämt där inne och ville flytta, därför valde jag just mellandagarna. 

Det mest juliga här i stugan är hyacinterna, lyckades köpa i rätt tid i år, annars brukar de inte slå ut förrän efter jul. Sen har vi mandelköttbullarna, visserligen äter vi hemgjord pizza på julafton när det är bara jag och gubben, men lite bullar ska väl ändå med.

Det låter inte så häftigt med mandelköttbullar, men de är garanterat djurfria, inget djur har fått sätta livet till för dem.

Sedan så är de goda också, i alla fall om man är som vi, vi gillade köttbullar när vi åt kött, nu gillar vi smaken och mandelbullarna är det som kommer närmast.

Ni som vill vara djurvänner ni också, googla på mandelköttbullar, det finns flera recept. Coops är det som jag följer, lite mer lök och lite mer kryddor än vad som står, då blir det perfekt.

Det är väl inte att vi tycker illa om julen, som gubben och jag inte dras med i det hela, traditioner är bra tycker jag, men vi gör inte så mycket affär av det. Hålla på i månader, för ett par dagars skull.

Bullar vi upp med choklad och böcker, så är det bra, praliner och en bra bok hör julen till, inte så socialt kanske. Dottern har blivit vuxen, hon arbetar på julafton, en tur till henne blir det i mellandagarna, en ny motorväg och en ny bro är färdig i Sundsvall, vi får väl provåka den då.

Idag är det i alla fall fastedag igen, i snart ett år så har gubben och jag fastat två gånger i veckan. Fasta och fasta, det tål att diskuteras, men inte över 500 kalorier de dagarna. Jag har gått ned 7-8 kilo, gubben verkar inte ha gått ner alls, säger han.

Håller väl på ett år till, tar ett år i taget. Läste nu att det är bra mot cancer och allt möjligt, att äta mindre två dagar i veckan. Bara hälsovinster med det hela, förutom två rätt tråkiga dagar, då jag går och lägger mig hungrig.

Såg ett program från Australien och ett sjukhus där, cancerläkaren fick själv en hjärntumör som var aggressiv. Han kom på andra sidan av vårdapparaten, lärde sig att själv vara patient, fast de flesta svaren hade han själv, han var professor i onkologi.

Något som han sa, var att han förstod, varför folk genast börjar intressera sig för alternativa botemedel. Han sa också att han ville att de skulle lägga ned mer tid åt forskning i ämnet, samt att de skulle vara bra att integrera alternativ medicin i cancervården i framtiden, down under.

Tror inte de svenska onkologerna säger samma sak, men så är det som det är här i landet lagom. Det ska inte tänkas utanför lådan vi sitter i.

Så julen kommer snart, snart är den också över. Mellandagsreor och nyårsmällar, en festtrött trettondag, sedan rullar vintermånaderna in med snö och kyla och sammanbitna tänder för min del. Men sen så kommer våren, vips är tidningarna fyllda med vårtecken. Det dröjer inte så värst länge förrän vi får sitta under pilträdet igen.

God jul och Gott Nytt År önskar gumman i stugan. Gubben och katterna får hänga med i önskningen de också.

  

En liten kort blogg

Gumman slopar frukost. Jag vet inte hur det är med er som läser detta, men jag är inte hungrig på morgonen. Har aldrig varit det så länge jag minns.

Det är som om kroppen behöver vakna till först och efter några timmar, då signalerar magen vilt, om att den vill ha mat och det fort.

Det där med att äta frukost som en kung, lunch som en prins och middag som en fattig, det gäller inte för mig. Jag äter en kopp te till frukost, vid lunch är jag hungrig, vid middagstid är jag ännu hungrigare.

Jag gillar inte heller att äta en söt kaka till frukost, italienarna gör så. Tror inte att det finns någon i det landet, som går upp och kokar gröt eller äter müsli. En söt kaka och en liten espresso, det är allt.

För att avrunda frukostpratet så sa ayruvedaläkaren, att man inte ska äta mycket på morgonen, kroppen ska ha tid att sätta igång innan. Sen att han ordinerade mig att äta en sötsak före maten, det har jag inte tagit till mig. Men frukostordinationen, den står jag fast vid. Gäller för övrigt för alla, ät frukost som en fattig, om du vill följa auryveda.

Känner mig för övrigt som en tomtenisse när jag tassar kring i stugan i arla morgonstund. Adventsstakarna ger ett sånt mysigt sken i fönstren, inte helt utan att jag tycker om den här mörka årstiden, stugan ser prydligare ut i mörkret, i alla fall fönstren. Snart kommer vårsolen att skina in och avslöja allt.

Något annat jag börjat med den senaste veckan, är att prata med väninna i Thailand varje eftermiddag. Då är det hennes kväll och hon ligger där i luftkonditioneringen och flämtar, det är väldigt varmt och fuktigt där nere i öster.

Igår fick jag följa med henne på toa, hon är mörkrädd. Rädd att trampa på stora grodor och ormar i mörkret, när hon ska gå ut på en liten innergård till sin toalett.

Vad nu jag som sitter tusentals mil därifrån, kan göra om hon råkar trampa på en orm, det vet jag inte. Men hej och hå, jag följde med i plattan när hon var kissnödig, då såg jag toalettgolvet. Sen bar det in i rummet igen, där bor hon ensam och har hamnat på ett svenskställe 30 mil från Bangkok, som enligt henne är dödens tråkigt.

Som tur är så åker hon till norra Thailand i nästa vecka, och slipper Bengts restaurang med pensionerade svenskar. Finns inga affärer, inte en själ på stranden, folk sitter vid sina hus och badar i sina pooler.

Så det går att få lappsjuka i Thailand också, det beror väl på hur man är. Fast jag kommer ihåg att jag var 14 dagar på Sri Lanka en gång, där var bara sol, palmer och strand. Höll på att ledas ihjäl efter en vecka, det var ju då en del skulle tillbringa en vecka på Maldiverna, tyckte uppriktigt synd om dem. Där fanns ju ännu mindre att göra, ännu mer sand och palmer.

Idag vet jag inte, har ju blivit äldre, kanske skulle jag stå ut i 14 dagar.

Jag får i alla fall åka till Thailand en gång per dag, i går regnade det där och blåste, jag nöjer mig med det.

Adventsfunderingar

Gumman ser på Internet. Jag ser just nu på en dokumentär på SVT play, den handlar om när Bhutan fick TV och Internet helt nyligen. Kungen beslutade att införa det, i det lilla Shangrilariket i Himalaya , där bruttonationalprodukten mäts i lycka. De är de sista på hela klotet som ska med, fast jag tror nog inte urbefolkningar i Amazonas har någon uppkoppling, eller TV, de heller. Fast de är ju inte heller ett land, resten av Brasilien är ju med, så det räknas väl inte.

Hör om småbarn som kan spela spel på mobiler vid ett års ålder, om det är bra eller inte, det får framtiden visa. Föräldrar skaffar surfplattor till blöjbarn, undrar lite vart det är på väg. Fast jag har ju en jag också, så jag ska väl inte säga så mycket.

På min tid så samlade vi på filmstjärnor, då hängde jag med i kortsamlandet, gjorde vi inte det så byggde vi kojor ute, var det dåligt väder så byggde vi kojor inne. Stolar och filtar kunde bli till en mysig grotta, när den var byggd,så satt vi där inne och sög på en femöres karamell, eller tvåöres.

Vi kallade korten för filmisar, det var mest sådana som var stora redan på fyrtiotalet. Kommer ihåg Roy Rogers och hans vita häst Trigger, Clark Gable, Doris Day och Elvis var med på ett hörn. Vi hade buntar med gummisnodd runt, tog ut dem på rasterna och bläddrade och jämförde. Ibland bytte vi bort två inte så kända, mot en åtråvärd kändis.

Var det inte filmisar så var det bokmärken, de stoppade vi i cigarrlådor och jag kan än idag, känna doften av dem, inte av cigarrerna, utan bokmärkena.

Sedan vek vi serietidningar och stoppade ned märkena vi ville bli utav med, dubbletter och andra, i sidorna och någon kompis fick stoppa ned handen i tidningen och ta det märket till sin samling. Ibland hade man tur, fick extra fina änglar med massor med glitter i från någon annans tidning.

På gott och ont är allt det borta, inga ungar samlar väl filmisar och stoppar ned bokmärken i cigarrlådor, ingen röker cigarr nu för tiden, så det är ont om lådor.

Utvecklingen går framåt och i vissa fall bakåt, vi har tiggare i byn, har väl inte hänt någonsin i byns historia.  Hade någon sagt för fem-tio år sedan att vi skulle ha två tiggare framför byns ICA, då hade vi nog alla skrattat.

Där sitter de, två stycken, på varsin sida av ingången, först var det bara en, han dök upp för några månader sedan. Kollegan som råkade handla just då, hon såg hur han blev bortmotat av affärsinnehavaren, han satte sig då vid sidan, på trottoaren vid busshållplatsen. Sen har han suttit där varje dag på den kalla trottoarkanten. Nu i veckan när det blivit kallare, då satt helt plötsligt på en vit plaststol. Om den kommit dit av någon landsman vet jag inte, eller att någon givit honom den.  

Har sett en karl som är där och pratar deras språk med honom, han är mer lättklädd, antar att det är han som kör runt och placerar ut alla tiggare, morgon och kväll. De kan ju inte dimpa ned från himlen. 

En dag regnade det häftigt, han flyttade sig lite undan för undan, så att det inte skulle bli så direkt och satte sig vid ingången. Där finns det ett litet tak, innehavaren av affären insåg väl då att de inte kunde köra bort honom igen. Lagen säger ju att det är tillåtet att tigga i det här landet, samt att platsen utanför en affär är offentlig, nu har han mutat in sin plats.

För någon vecka sedan så satt där en till, placerad bredvid en skylt på andra sidan dörren. En yngre kvinna med rätt så mycket make up, hon har ingen plaststol, utan sitter på marken. Hon sitter lite bakom skylten, som för att inte inkräkta på mannen i plaststolen. Antar att han tycker att det är ok, han har ju inte kört bort henne, de delar. 

Där sitter de med uttryckslösa ansikten och den obligatoriska plastkoppen framför sig. Hela dagarna, utan att de verkar prata eller göra något annat. Tycker att de är begåvade med en stor portion tålamod.

Jag tycker att det är sorgligt att folk ska behöva sitta och tigga år 2014, landet där de kommer ifrån får miljarder av EU, de ska ta hand om sina medborgare. Fast de är ju bara romer, ett folk med lägre status än en skabbig gatuhund. Helt plötsligt har det blivit vårt kollektiva samvete.

Vi andra, vi handlar ihjäl oss där inne i affären, bär ut kassvis med mat, nu är det advent, snart jul. Jag får dåligt samvete och känner mig som en bov varje gång jag ska passera de där två. Har ju oftast inga pengar, de tar nog inte kort. Känns lite som om att börjar jag att ge, så måste jag fortsätta. Som att börja mata hemlösa djur, när man är på semester till ett varmare land. Jag passerar dem nästan varenda dag, om jag så bara ska posta brev efter jobbet, eller ska in och handla lite mjölk.

Något måste göras, de kan väl inte sitta och frysa ihjäl när det blir tjugo grader kallt. Det är inte mänskligt det här. Vi kan väl inte heller börja ta hem dem i värmen. Ett verkligt dilemma har det blivit för mig i alla fall. Pratade med kollegan, hon känner inget speciellt när hon passerar, har väl blivit van, hon som bor i stan och sett dem mycket längre. Hoppas jag inte blir så luttrad, fast jag befarar att så kommer det att bli, jag måste för min egen skull sluta bry mig, de finns ju i hundratal, tusental.

Så har jag sagt mitt i denna fråga, de är ju människor de med, med samma känslor och funderingar som vi. Kanske de skulle ta sig lite påhugg, skotta snö till vintern eller något. Till dess sitter de där och påminner oss, om att vi har det förbaskat bra i våra bekväma varma hem, med överflöd av allting.

På tal om överflöd, vi kanske ska få fiber i stugan. 100 MB in och 100 MB ut, vi kommer inte att hinna se sidorna som fladdrar upp i datorn. Att olagligt ladda ner en film kommer väl att ta några sekunder.

Byarna här på landsbygden har bildat massa små föreningar, EU miljoner är likt julklappar till fördelning av fiber, för oss landsbygdsfolk. Lika kostnad för alla, man kan alltså bo en kilometer in i skogen och få samma kostnad, som en som bor vid vägen. Grävt och klart rätt in i husen.

Har anmält vårt intresse och så har många andra i byn vad jag hört. Återstår till våren för att se hur det hela artar sig. Blir det en rimlig kostnad runt ett par tusen så hoppar vi med. Annars får det vara.

Blir det inget så får jag väl börja samla på filmisar igen, de är väl kult vid det här laget. Om det ens går att få tag i några.

Sanndrömmar och några spöken

Gumman ser ut genom fönstret. Idag kom vinterns första snöflingor dalande, det är väl helt ok, för vintern kommer normalt i morgon. Läste det på en av mina vädersidor, den 23 november kommer den till Hälsingland.

Katterna är lite kalltassade och tycker att en minusgrad är lite väl kallt om trampdynorna. De vill inte vara ute någon längre stund. Nu ligger de som två jättelika kanelsnurror och sover i varsin fåtölj.

Drömde om Göran Persson i natt, förundrad hur drömmar kan vara. Han är ingen person jag hört eller läst om på länge.

I alla fall så fanns han där i sin något runda kroppshydda och jag var tydligen väl bekant med honom, eftersom han fick sig en kram.

Hade nog fått till det lite fel i den där drömmen, för jag frågade, hur han trodde att regeringen skulle sköta sig. Tyckte det var lite konstigt, när han sa att de skulle klara upp allting galant.

Att han som moderat (ja, han var moderat i drömmen), tyckte att den sittande regeringsmakten var helt ok.

Att tyda drömmar kan vara svårt, speciellt sådana, när partiledare byter färg men inte kropp. Nu tror jag inte att Göran Persson tänker hoppa över blockgränserna och byta, men man vet aldrig. Då är jag en sanndrömmerska.

Har haft några sådana genom åren, riktigt läskigt är det. Vet inte om jag berättat om det förut, men tar väl risken att upprepa mig och ta det en sväng till.

För en del år sedan så var jag nere i Västerås hos faster, en natt hade jag två drömmar, som sedan skulle visa sig vara sanna.

Den första var att dottern tagit min häst och ridit ut, hästen skenade ner i diket med henne, men hon satt kvar och fick stopp. Den andra var att gubben kom emot mig och sa att bilen (på den tiden hade vi en röd Peugeot) var sönder.

Tänkte väl inte mer på det, stannade ett par dagar där nere och sedan begav jag mig till Hudiksvall med tåg. Väl framme vid stationen, så stod jag en lång stund och väntade på gubben som aldrig kom. Efter en evighet kom han gåendes, han sa.

-        Bilen startar inte, jag parkerade vid kyrkan och kommer inte därifrån.

Det var faktiskt lite surrealistiskt, att stå och höra på sådant som jag kom ihåg från drömmen. Sedan kommer jag inte ihåg hur vi lyckades ta oss från stan, men vi fick nog hjälp att starta bilen och kom hem i alla fall.

Väl hemma kom dottern, hon sa.

–       Jag tog Ljusa (namnet på min häst) och red uppe på vägen, hon är läskig för hon skenade ner i diket med mig. Jag tänker inte rida henne igen.

På mindre än några timmar så var bägge mina drömmar sanna.

Nu duggar det inte tätt med sanndrömmar, det skulle inte vara kul. Men jag undrar vart de kommer ifrån? Är det så att man kan snappa upp vad som ska hända i framtiden, fast det inte har hänt. Saker som händer just då är mer logiskt, inte riktigt logiskt det heller om jag tänker till. Men saker om framtiden, är rent ut sagt lite spooky, om jag får svänga mig med lite svengelska.

Fast chansen att se Göran Persson som moderat, hör knappast till någon sanndröm. Vad den betyder för mig har jag ingen aning om.

Mamma hon drömde om döda människor, de kom och sa massa saker till henne.

Hennes mamma kom och sa, att hon trott fel när hon levde. Hon var ett Jehovas Vittne och de talar ju om, att endast de ska uppstå på nytt, i någon slags värld där alla ser ut som Elvis och lejon har blivit vegetarianer och gosar med antiloper.

Hon hade plötsligt upptäckt efter döden, att alla hade lika stor chans. Alla fanns kvar och hon hade gått ett helt liv och trott annorlunda. Hon hade i alla fall artigheten att tala om det för mamma, det tycker jag vad bra gjort. Man ska kunna erkänna sina misstag.

En gång så drog de av mamma täcket, hon kämpade på i ena änden, en okänd drog i den andra. Nu var det ingen dröm, hon var vaken. Nu vet hon inte vem som spelade det sprattet, hon såg ingen i alla fall.

Själv skulle jag inte tycka, att det var särskilt lustigt om det hände mig. Är lyckligt förskonad från andeskämt, av alla de slag.

Stugan är inget spökhus, finns inte en tillstymmelse till något oknytt här. Fast folk säger att det kryllar av vättar och gamla tanter.

Har en vän som är medium och hon påstod att det fanns en gammal tant här, hon hade följt efter henne i huset och ville väl ha kontakt. Vi som bor här är ju stendöva för sådant. Kanske var det mamma som tröttnat på att spöka runt mig, jag ser ju inte henne i alla fall.

Var på en kurs en gång med en av Sveriges bästa medium, han talade om för mig att min mamma har försökt ta kontakt med mig upprepade gånger, jag var tydligen ett hopplöst fall, för jag har då inte märkt av henne.

Men som det är sagt. Man måste tro för att se, man kan inte få se för att tro. Ligger något i det. Kanske ska jag tro lite mer.

Snöflingorna fortsätter att dala, snart är marken vit.

  

En liten kattblogg

Gumman gillar katter. Igår var gubben och jag och tittade på massor av fina missar. Vi var på kattutställning, det är säkert 35 år sedan jag sist var på en. Men det verkar inte ha hänt så mycket med kattfolket under den tiden, de är sig lika.

De pyntar kattburarna med samma puttenuttiga filtar och små sovkorgar i gulliga färger, rosa, blått och lila. De borstar och sprayar pälsar, pratar orättvisa domarbeslut, dricker kaffe, eller bara sitter där utanför buren och ser uttråkade ut.

Däremot katterna har förändrats en hel del, en del till det sämre om jag får tycka till.

Vad det gäller katterna, så sov de flesta, en del så väl ihoprullade, att vi inte så vad som var fram eller bak på dem. När katter inser att det inte går att komma ur buren, då lägger de sig och sover. Katter tar det med ro, de har något slags filosofiskt lugn som gör att de anses opersonliga, speciellt av hundmänniskor.

På hundutställningar är det fart och fläkt, på kattutställning är det bara en bunt sovande hårbollar.

Vi såg i alla fall några stycken, en del så sockersöta att jag nästan fick upp gråten i halsen. Andra såg ut som om ET hade varit med och avla fram dem, stora fladdermusöron och smala ansikten. Om ni har sett de klassiska teckningarna av utomjordingar, då kan ni tänka er.

På fyrtio år har perserkatten tappat nosen, idag är den helt borta, hemskt tycker jag, underbart tycker kattavlarna. Siamesen är tanigare än någonsin, öronen har fördubblats i storlek.

Fastnade för en jättekatt med tofsar på öronen, Maine Coon heter rasen och tillhör den rasen som får vara stor, ju större desto bättre, såg det ut som. Han låg där som ett lodjur och tittade på oss med upphöjt lugn.

Det finns inget djur som kan få mig att känna mig så idiotisk som katt. Som kattälskare och människa så försätter jag rösten till något slags ljust babyspråk, när jag konfronteras med katter.

När jag böjde mig ned och jollrade lite försiktigt med jättekatten, då tittade han bara på mig med stadig blick, summerade i sitt huvud att den där människan var lite bakom flötet och ändrade riktning på blicken.

Gubben gillade Bengalkatterna, som små minileoparder låg de där och plirade ut på oss.

Så människan de avlar fram den ena rasen efter den andra, de ändrar utseende och fixar till det, ibland tycker jag att det går för långt.

Det handlar till slut inte om katterna längre, det handlar om prestige och ego, katterna bryr sig ju inte, de är bara katter.

Dyrgripar som badas och borstas, sitter inne hela sitt liv, för att de är för dyrbara för att få ett kattliv ute.  Katter klarar ett liv i en lägenhet om de inte vet något annat, varje katt ska ha minst 8 kvm att röra sig på, då är det ok. Så säger människan utan att fråga katten.

Antar att våra katter i stugan, lever i någon slags himmelrike för en katt, de får gå ut och in som de vill, vi är där som dörrvakter, gubben och jag. Håller upp, säger varsågod, katten stannar i dörrhålet för att först se vilket väder det är, ibland vänder de och går in och äter en bit igen, några minuter senare får vi öppna dörrar igen.

Ingen trafik i närheten, bara den vilda naturen vid knuten, möss i övertalighet, samt inte ont anandes fåglar som pickar solrosfrö.

Vi matar fåglarna varje vinter, har hört om kattfolk som inte gör det. En och annan går åt men majoriteten överlever och kan skaffa sig nya ungar nästa år.

Sen är det ju så, att raskatter är inte så streetsmarta som bondkatter, något har avlats bort. Fast en katt är alltid en katt innerst inne, fånga möss är det roligaste som finns, samt patrullera av reviret, det ska göras varje dag.

Våra katter, skulle däremot inte klara en kattutställning särskilt bra. Först en skräckfärd i bil, sedan främmande dofter, okända människor och ännu en bur. De skulle heller inte vinna några medaljer, de följer inte rasstandarden för huskatt, någon av dem.

Det finns egentligen ingen standard att fylla, de kan se ut hur som helst huskatterna, men de ska vara hela och rena, samt gilla utställningar och vara lugna. Hela är de, rena tycker jag att de är också, fast vi har aldrig badat dem, vi är måna om våra liv gubben och jag. Att starta tredje världskriget i badrummet är vi inte intresserade av.

Allt stupar på den tredje standarden, de är livrädda för främmande människor. Om någon råkar komma till stugan så vågar de sig inte in, den äldsta börjar bli lite modigare nu, men köttbullen (han har en rund kompakt kropp), den yngre, han är lika rädd som den äldre var i hans ålder. Förhoppningsvis växer han också ur det när han blir fyra, fem år.

Det beror nog på att de sällan ser andra folk än gubben och jag, kommer det hundar så ser vi inte skymten av katterna. När vi lånade dotterns hund, då såg vi ingen katt på tre dagar.

Så någon utställning för att tillfredställa mitt ego, det får vara. De trivs i det fria med Buddha under pilträdet.

Nu ska de sova sig igenom vintern bägge två, samt komma ut hela och rena, när vårsolen börjar skina på stugan igen.

Och så var det söndag igen

Gumman kollar försäkring. Nu är det dags igen, bilförsäkringen går ut i januari nästa år. Jag är ingen trogen kund precis, byter försäkringsbolag nästan varje år.

Har insett att det finns mycket pengar att hämta i rätt bilförsäkring, kan jag tjäna en hacka så gör jag det. Tittade just på ett nytt försäkringsbolag, den försäkringen är 1 500 kr billigare per år än den jag har för tillfället. Så det är bara att slå till, kolla olika självrisker, kolla också att djurkollision ingår, sen byter jag.

Känner ingen i min bekantskapskrets som håller på så, antar att jag inte är ensam i detta avlånga land, som är om sig och kring sig när det kommer till försäkringar.

Har ännu inte kolliderat med mer än en liten fågel, men det skuttar kring större djur på våra vägar och skulle jag råka på ett sådant när jag kör min halvmil till byn, då är jag försäkrad. De är smarta de där försäkringsbolagen, de har inte djurkollision som en ingrediens i sina försäkringar, den får man oftast ta utom.

Hörde att det kommit vildsvin till våra trakter, börjar de springa omkring överallt, så är chansen större att jag ska behöva utnyttja just den biten. Nu är jag inte ute och kör när det är mörkt, det är väl då de flesta djur rör på sig antar jag.

Jag ser inte att köra i mörker, en del vill göra sig lustiga och säger att jag har väl strålkastare på bilen, ja visst, det har jag.

Men problemet ligger inte där, det är när jag får möte som jag inte ser ett dyft.

Så för att undvika det problemet, så kör jag inte så mycket under den mörka årstiden, snart är det mörkt mesta delen av dagen. Då är både jag och bilen parkerade.

Annars så håller vintern på att göra sitt intåg, grannen har tagit in sina får, de gula stolparna står kvar som en påminnelse att det en gång var sommar. Jag undrar när han tänker ta in dem också, rådjuren tror att det sitter tråd kvar och kommer inte ut på åkern för att beta som de brukar. Ett litet störningsmoment i min lilla del av världen, men är störningen inte större än så, då går det väl an.

Katterna är inne mer och mer, Dudde växer så det knakar, han är säkert uppe i fyra kilo nu, med den mjukaste päls jag någonsin haft på någon katt. 

Gizmo ville inte äta i går morse när han kom in, de brukar alltid sätta sig och knapra kulor när de går förbi kattskålen. Då blev det ett par oroliga timmar, jag vet att när ett djur inte äter, då är det inte bra. Men den tillfälliga magåkomman gav med sig och när han gick förbi kattskålen och satte sig och knaprade, då kunde jag slappna utav.

Annars är söndagar, som det är just idag, ganska tråkiga. En enda lång väntan på att veckan ska börja igen, en dag då jag inte har riktigt klart för mig vad man ska fylla den med. Vi brukar städa, gubben och jag, det brukar också ta emot att tänka på det, men när vi väl satt igång så brukar det gå som en dans. Som så mycket här i livet, är tanken på saker och ting oftast besvärligare än själva utförandet.

Gubben har nog fått en släng av tonårssjukan, han har vänt på dygnet, antar att det inte gör något, men jag får kolla ibland så att han lever när han ligger där och sover under täcket. Vi har väl kommit upp i den åldern att vi måste kolla det.

Han trodde att jag hade kolavippat, när jag hade sovmorgon en gång för länge sedan, då råkade han stiga upp tidigt för en gångs skull. Jag sov alldeles ljudlöst utan att snarka, han ropade på mig, orolig för att jag somnat in på riktigt, för alltid.

Vårt renoveringsobjekt sovrummet, det går så sakteliga framåt, det är bara lite lister som ska upp runt fönster och dörr, sen ett golv på och sedan är det klart att flyttas in i igen. Det tog nästan ett år, men vi blir inte utan jobb, det finns en uppsjö av nya renoveringsobjekt i stugan. Antar att det aldrig blir klart, charmen med att vara husägare.

Förr när jag bodde i Stockholm, då var söndagar antingen biodag, eller en dag då vi gick på museum. När min kusin från Norge bodde här, då var vi på Nordiska Museet nästan varje söndag, vi kunde alla gamla grejor och dräkter utantill. Var vi inte där så åkte vi ut till Frescati och gick på Naturhistoriska Riksmuseet, fullt av gamla dammiga uppstoppade djur och skelett av dinosaurier. Det lärde vi oss nästan utantill det också, en gång hittade vi skelettdelar utanför på baksidan, vad vi gjorde där bakom det vet jag inte. Men vi tyckte det var jättespännande att få gå in igen och knacka på dörren till ett kontor och meddela att delarna låg spridda utanför. Kanske var det från någon utdöd dinosaurie, kanske skulle vi få hittelön. 

De tackade oss så mycket, lovade att undersöka saken, kusinen hade ringt någon vecka senare och undrat, vi fick ingen hittelön. Det var inte från någon gammal utdöd dinosaurie, bara en skelettdel från en ko de skulle kassera, några skator hade råkat få tag i den och spritt kring på baksidan. Så slutade den spännande historien. 

Biodag var inte matiné för min del, gick någon gång på den, men jag tyckte det var mest högljudda barn som visslade i biobiljetten, även om jag själv var barn, så var jag inte så överförtjust i andra. De förde mest massa oväsen, de var inte samlade och verkade inte ha några hämningar, kanske för att de var just barn.  

Mest spännande var om jag råkade komma in på över 15 år när jag var 13. Barnförbjuden film var bäst. Vet inte om det finns barnförbjuden film nu för tiden, förbud är väl inte den här tidens melodi, idag kan barn se både det ena och det andra på sina datorer.

Kommer också ihåg att det var barnförbjuden film på TV, då fick jag inte se, den var för mig förbjuden. Undrade länge vad de kunde innehålla som vi barn inte fick ta del av, längtade efter att bli vuxen och se hur mycket barnförbjudet som jag ville.

Antog att alla vanartiga barn hade sett på barnförbjudet, därför var de så vanartiga.

Antar att det ordet håller på att dö ut, kollar i Svenska Akademins ordlista och ser då att det inte finns någon förklaring till ordet.

Vanartiga barn finns inte längre, de har fått bokstavskombinationer istället, eller för lite kärlek överhuvudtaget, som straff för det så sattes de förr på anstalt. Så blev de ännu vanartigare och så var karusellen igång, en karusell som vi andra som inte stämplades som vanartiga, inte förstod oss på. Tiden har förändrats och vi med den. 

Ha en bra söndag!

Trick or treat

Gumman är arg på katten. Det är för det mesta trevligt, att ha med djur att göra.  Men det stannar inte alltid med, att de är bara vara ulliga och gulliga, de kan vara riktiga odågor ibland.

Katten Gizmo tyckte nog jag var en riktig nolla, när jag satt vid datorn den här morgonen och knappade. Han hoppade upp på skrivbordet, kråmade sig för att jag skulle tycka om honom. Blixtsnabbt vände han sig om och slet bort min nollaknapp på datorn. En fjäder och knappen, de hoppade åt olika håll.

Antingen får jag leva med att den är borta eller så får vi (gubben och jag), försöka lista ut hur den satt, samt försöka få dit den igen.

Annars så sitter vi och väntar på sotaren, tur är att jag inte är lika rädd för honom som när jag var liten. När han skulle komma så gick jag och gömde mig under sängen i Enebyberg, hade sett en skymt av honom en gång, han var svart i ansiktet och hade svarta kläder och borstar hängande över axeln. Farbror John och tant Alice ropade alltid, att nu kommer han, jag pep in under sängen och hörde hur han gick på taket, sen ropade de att kusten var klar, han åkte och jag kröp fram.

Han var ett skrämmande inslag i min värld, hela hans uppenbarelse var annorlunda och ondskefull. Nu hade han väl inte gjort något som kunde skrämma barn, men det räckte att han var annorlunda. När jag ser tillbaka så undrar jag lite varför de vuxna spelade med i min rädsla, de var några sorts medberoende i den.

Kanske hade det varit bättre att de pratat med mig och försäkrat mig att han var helt ok. Kanske gjorde de det, men jag var envis redan som barn och hade jag fått för mig något, så var det så.

Idag springer jag inte och gömmer mig under sängen när han ska komma, då hade det varit lite knepigt.

Den här sotaren är en modern sotare, de har fortfarande svarta kläder, men de är inte sotiga i ansiktet nu för tiden. Därför tycker jag inte de är lika skrämmande längre.

Har läst i gamla berättelser att det var vanligare förr, då skrämde sotaren de flesta barn. Antar att de vuxna skrämde barnen, med att sotaren skulle komma och ta dom om de inte var snälla, eller något i den stilen.

Nu finns det ju inte så hemskt många barn i det här landet som konfronteras med sotare, i alla fall inte i storstäderna.

Vintern börjar närma sig, alla löv har nu fallit på pilträdet, på alla andra också för den delen. Halloween i helgen, sen är det Alla helgons dag också. Vet inte så noga vilka dagar som är vilka, men tror mig ha läst att de inte var så glada i kyrkan att skräcknatten numera blandades ihop med Alla helgons dag. De har visst en dag var.

Halloween fanns inte när jag var liten, kanske tur det, jag som var så räddhågad hade väl legat under sängen en hel helg.

Kommer ihåg när dottern var liten, hon öppnade dörren och där stod två mindre påskkärringar och bad om godis. Hon blev så rädd att hon sprang och gömde sig hon också, lika rädd som sin mamma.

Livet går sin gilla gång här i byn, en granne hade hört att de ville att vi skulle vara intresserade av fiberbredband, småbyarna vill också leva. Fast jag har svårt att tänka mig att de skulle gräva ner någon fiber här uppe vid den två kilometer långa grusvägen. Sedan skulle vi visst betala 10 000 kr för anslutning, samt bekosta grävning och rör ända ned för den 200 meter långa backen. Ett kalas på en så där 30 000 i runda slängar, en omöjlighet. Vi får sitta med vårt ADSL och vara glada för det, jag har i alla fall möjlighet att kommunicera med omvärlden, även om det är en aning knackigt ibland.

Det är ungefär vad som händer här, i vår lilla del av världen.

Tänker på hur många olika sorters liv jag levt, uppvuxen i storstaden, haft olika jobb, haft med massor av människor att göra. Nu har jag hamnat i skogen som en annan eremit och de enda folk jag inte känner igen, det är förbipasserande på E4 som kommer in i affären. Jag undrar ibland vad som gjort att jag sökt mig hit till slut, från hetluften, in i skogen. Gubben har väl liknande karma då han finns här med mig.

Tråkigt, nej. Har upptäckt att det inte handlar om de yttre tingen, det handlar om att hitta sig själv långt där nere i djupet. Allt annat är en illusion. En dröm om livet som vi lever, som vi så småningom kliver ut ur den dagen det är vår tur att bli ihågkomna på Alla helgons dag.

Med de orden önskar jag er en trevlig helg, om ni fyller den med skräckfigurer eller helgon, det är upp till er. Kanske ni blandar bägge så där lite lagom.

Några hallonskallar att äta har jag köpt, det får bli min Halloween. De ser i alla fall lite läskiga ut.

Söndagsfunderingar

Gumman ser på film. Varje söndagsmorgon så här års har jag en högtidsstund framför datorn. Går upp och gör mitt te, jag börjar alltid varje dag med en kopp god Lady Grey, en variant på Earl Grey. Det är smaksatt med apelsin, citron och blåklint. Blåklint för mig är en blomma, hittar ingenstans att den är en smaksättare, läser att den är bra för att motverka urinsten, så bra, då får jag aldrig det i alla fall.

I koppen har jag också en tesked råsocker och mjölk, jag dricker te ”the english style” fast jag tror att de också har slutat med socker i teet i de flesta fall. Men jag är gammalmodig och fortsätter med det.

Sedan ser jag på ”Downton Abbey”, gottar ned mig i tjugotalets England och lever godsliv. Har alltid haft en dragning till det landet, även om engelsmän är fyrkantiga och inte överentusiastiska personer. Det passar mig, jag är ju inte sådan själv heller.

I senaste avsnittet, så gjorde radion sitt intåg på godset. Hela hallen var full med folk som satt som på bio och lyssnade uppmärksamt på kungens tal.  Herrskapet på närmsta raden och tjänstefolket på den bakre. För första gången fick de höra kungens röst, kokerskan undrade lite ängsligt om han kunde höra dem också.

Älskar hur den gamla farmodern säger att det inte var bra, nu kunde folk höra kungen också och de kunde tycka att han var nästan mänsklig. Kungligheter i hennes värld, de var omänskliga gudar, inte som alla andra.

Godsherren uttalar sig också, han tror att radion bara är en fluga och kommer snart att bli bortglömd, tycker att den passiviserar människor när man istället kan göra något nyttigare.

Så min engelska stund på söndagsmorgnarna, den är helig. Toppar det hela med en kopp kaffe och ett digestivekex, ska det vara engelskt så ska det.

Jag har som bekant alltid haft en dragning till det landet, känns som att komma hem varje gång jag sätter min fot där. Blir faktiskt en aning sur, när folk kommer därifrån och inte har gillat det så mycket som jag. Kanske har det att göra med tidigare liv, kanske har jag varit en sådan där lady som suttit på något gods och druckit te med lillfingret i vädret. Eller så har jag varit en av tjänstefolket, levat i deras hierarki en trappa ned, eller mest troligt, jag har bara varit en vanlig medborgare i ett sött litet radhus med två uppe och två nere. Det menas med rum när vi anglofiler säger så, två rum nere och två rum uppe.

Engelsmän gillar inte att ha allt på en våning, de vill ha sovrummen uppe, så har det alltid varit och så ska det förbli.

Ett annat drag i mig som liknar det engelska är att jag gillar inte förändring, konservativ kallas det visst. Visst då sitter jag och surfar för glatta livet nu för tiden, samt spelar wordfeud på min surfplatta, men när det kommer till förändringar så spjärnar jag emot.

Jag höll på att gå i bitar när vi skulle byta kontor för ett antal år sedan, jag var van vid min plats och ingenting skulle bli som förut om jag fick byta. Med buller och bång tog kollegan tag i det gamla kontoret och slängde ut allt, jag försökte hänga med så gott jag kunde, men ogillade det skarpt.

Till slut inne i de nya lokalerna, så försökte jag återskapa samma ordning, men insåg att det inte gick. Skapade då en ny ordning och på ett par veckor var min motvilja bruten, jag tyckte det var ganska bra.

Kanske har jag också varit en katt i ett tidigare liv, de ogillar förändringar. Står någonting på fel plats, så blir det fel för dem.

Eller så beror allting på ett oerhört kontrollbehov, hur som helst jag älskar gamla engelska kostymserier.

När detta är avklarat så spelar jag raddan av wordfeudord, som de kvällspigga lagt dagen innan. Jag är för det mesta först ut varje morgon, långt innan de kvällspigga har slagit upp ögonen. Jag tänker bäst på morgonen, hjärnan är som skarpast då, det behövs i ordkrig.

Söndag är en tyst dag i stugan, solen som vid den här årstiden inte orkar upp bakom trädtopparna, den lyser med sin frånvaro. Löven rasslar kring och det doftar vinter bakom hörnet. Gubben bytte till vinterskor på min bil igår, jag är förutseende och anar att vilken dag som helst kan det vara is på vägen när jag kör till byn.

Jag och Fisen, är redo för att ta oss upp för backen ännu en vinter. Tänker ibland på min gamla bil, ungefär som när man tänker på ett husdjur man haft för länge sedan. Visserligen lever han ännu upp i Sundsvall, men hur han har det, det vet jag inte, han är ju sexton år i år och ingen ungdom.

På tal om TV så såg jag och de flesta andra som jag känner, på ”Så mycket bättre” igår. I år finns ingen åldrande bossanovasjungande kvinna att tycka till om.

Vi tycker ju till om de flesta som ställer upp i det programmet, för tidigt efter första avsnittet att börja med det, men jag lyckades tycka till i alla fall.

Ett par för mig alldeles okända sångare är med i år, minns inga namn, men jag tycker inte de var speciellt skönsjungande. Hade en dispyt med gubben om att Carola nog hjälpt till att föryngra sig en aning. Hon är ju närmare femtio, fast han tror att hon inte har det, han tycker att hon fortfarande är den unga Carola vid lärde känna för trettio år sedan. Pyttsan säger jag, hon är ju ingen dununge längre.

Läste att de var tvungna att gå upp vid sextiden på morgonen och få smink på sig, det skulle väl även göra mig, till någonting jag inte är. Fast haft Botox i läpparna har hon inte haft, en eloge för det.

Hon har av naturen en smal mun, skulle hon köra i Botox där, så skulle vi nog ramla baklänges.

Gubben hade på förslag att vi skulle leta svamp idag, jag är lite rädd att gå ut i skogen när det är älgjakt. Även om vi är självlysande gula så kan det finnas någon nervös gubbe där ute, som suttit på sitt älgpass i timmar och skjuter så fort något rör sig. Ingen har dock blivit skjuten ännu, hoppas att det förblir så.

Hörde ett skott häromdagen, det var precis när det började ljusna och jag insåg att ett djurs liv kanske släcktes i det ögonblicket. Hemska tankar!

Pilträdet har nu släppt de flesta bladen och de har i sin tur gått hårt åt på vår lilla uteplats. Får googla till våren på hur man ska göra rent impregnerat virke så att det blir snyggt igen. Nu har det redan mörknat på ena kanten. Fast det dröjer ju, först ska vi gå igenom ännu en vinter, fem, sex månader av broddar och snöskottning.

I år har gubben varit förutseende och skaffat snöslunga, den fungerar inte som den ska, de där bladen fram som ska snurra för att få bort snön, de går inte runt. Tydligen gjorde de det förut, när han provade den vid köpet. Den var i alla fall billig, bara det är ju ett kap, om den sen inte gör sitt jobb, det återstår att se.

De som plogar backen har gått i konkurs, kanske blir det så att vi snöar in helt här nere. Kommer fram utsvultna och hålögda någon gång i slutet av mars, eller så försöker vi lösa det hela med någon annan glad snöröjare.

Nu ska jag inte tro att det blir mycket snö i år, om jag får bestämma så blir det lite lagom. Inte som för några år sedan då vi hade metervis på taket och gubben fick förankra sig i skorstenen och skotta bort det värsta så att inte taket skulle falla in.

I år orkar han inte det, för gubben har ju fått sitt hjärta i otakt och orkar inte med sådana ansträngningar längre.

Därför gillar jag England bättre, de får inte mer än någon centimeter snö och så tinar den bort på någon dag. Där behöver inte gubbar upp på några tak och skotta, de finns inte i deras värld. Inte byter de till vinterdäck heller, fast jag undrar om det inte är lite halt när temperaturen sjunker under noll, vilket den kan göra där också.

Så det är många funderingar kring allt och alla en sådan här morgon, mycket ryms i en gummas huvud. Mycket är rena nonsens, men många små kloka ord också.

Hörde av en häromdagen att livet egentligen är en dröm, en dröm från vilken få människor vaknar. I alla fall så tänker jag drömma mig igenom den här söndagen och hoppas att alla älgar får leva. I alla fall de få som finns häromkring.

En dag i oktober

Gumman brygger kaffe. En sådan här dimmig oktoberlördag är det gott en med en kopp. Den här dagen är arketypen för oktober. Lönnlöven hänger som ledsna hundöron, pilen håller på att tappa sina miljoner blad och småfåglarna gläds åt sina solrosfrön.

Media försöker sitt bästa att skrämma oss med ebola, det är en upprepning av aidshysterin i början av 80-talet.

THE TRUTH ABOUT EBOLA:
You're one-billion times more likely to die from a cold or flu than Ebola. Ebola spreads through direct contact with body fluids. If an infected person’s blood or vomit gets in your eyes, nose or mouth, the virus may be transmitted. Ebola does not invade through skin. Ebola is not an airborne virus.

So settle down and ask yourself this question: what is the mainstream media trying to distract us from with this Ebola story?

Ursäkta engelskan, men antar att de flesta av er behärskar språket. Men jag tycker det är viktigt att vi vet.

Sen tycker jag att baksidan på det hela är att media inte direkt bryr sig om att tusentals är smittade i Afrika. Afrika ligger ju så långt borta, men när en ynka person kommer hem till Norge och två till USA och en i Spanien och är smittade. Då är hysterin ett faktum. Ett faktum är också att missionären som satt på Skavlan i går kväll och överlevt, visar att får man vård, så är den inte dödlig mer än i Afrika, där det bara bor afrikaner och dem bryr sig läkarvetenskapen inte så mycket om.

Nog sagt från mig om detta.

När världen ser ut som den gör och att älgjakten börjar i våra trakter, då ser jag på bakprogram. Det är något lugnande med bakning, antar att jag tänker på min barndom och på tant Alice, som alltid hade mig vid sidan när hon bakade. Bullmammor är stadiga typer, som alltid är att lita på. Världen må vara upp och ner, krigen rasa utanför vårt lilla trygga Sverige, bullmammor kavlar och sockrar, vi äter och njuter.

Vet inte om jag passar in i kategorin, jag har inga andra barn är mina håriga just nu. Men gubben får sin släng av sleven, han kan i sin tur äta mina bullar och tänka tillbaka till sin barndom.

Just som sockerdebatten också rasar utanför, socker är nog boven till det mesta. Då exploderar vi i ett bakintresse, inte en stavelse om att socker är något vi helst skulle undvika. Sverige bakar och svär, har sagt det förut, det programmet är späckat med svordomar. I den engelska varianten hade det varit otänkbart, vi är tydligen ett svärande folk vi nordbor.

Annars så börjar ett halvår där jag måste bita ihop, kura mig ut och skrapa bilen och räkna hur många dagar det är kvar till våren. Just nu är det ingen idé, den känns för avlägsen.

Gubben och jag ska lägga det sista jobbet med att natta trädgården inför vintern, jag tycker om att allting ser prydligt ut till våren när den tittar fram igen någon gång i april.

Katterna börjar bli kinkiga med att vara ute, de är inne och leker i bästa kattklippstil. Hörde att katter fått en egen festival där klipp på roliga katter visas.

Internet översvämmas av katter, katter som är gulliga, sötfula, arga, rädda och kluriga som spolar i toan. Nu har vi inte sådana spolanordningar i det här landet som de har överallt annars på denna planet. Vi har ju spolanordningen på översidan, antingen med en plopp som ska dras upp (vi har en gammal toastol, så vi har en sådan) eller en tryckmojäng. I andra länder brukar de ha en spak som man ska trycka ner, så mycket lättare för katter att förstå sig på.

Idag börjar också älgjakten tror jag, folk som översvämmar skogarna och står och väntar på ett tillfälle att döda. Inte för att de behöver mat, utan för nöjets skull.

Vi är ju alla olika, men jag kan inte förstå tjusningen i att döda något för nöjes skull. Eftersom vi inte behöver kött för att överleva, så handlar det väl enbart om någon primitiv gen i människan att ha någon sorts makt över djuren, jag kan ta dig när jag vill attityd.

Annars så finns det direkt inga älgar häromkring, den stora avskjutningen på 80-talet minskade älgbeståndet avsevärt. Antar att de stora skogsbolagen ligger bakom, allt handlar ju som bekant om pengar. Så gubbarna får väl stå här uppe i skogen, vi har en skylt vid vår brevlåda där någon satt upp att det är pass 6 trehundra meter in. Som alla andra år har de inte fått någon älg, för de finns inte.

Mina vänner i Turkiet och Thailand som jag spelar wordfeud med, de svettas, jag fryser för det ska ju finnas balans här i världen. Alla kan ju inte gå omkring och svettas. Tänker på sommaren som var, uteplatsen under pilträdet när jag kröp in i skuggan för lite svalka. Nu ligger den öde, pilbladen kommer nog att täcka den helt om ett litet tag. Funderar på när det kommer att bli dags att be gubben sätta på vinterskorna på bilen. Livet går vidare vid stugan.

Ett nytt ord

Gumman hittar nya ord. Idag fick jag ett nytt ord i min vokabulär, kanske inte nytt för er, men för mig är det en pärla. Håll i er, spänn fast säkerhetsbältena, här kommer det!

TRÅKNYTTIGT!

Det finns miljoner saker som passar in på det ordet. Jag skulle kunna skriva spaltmeter med tråknyttinga saker, att både äta och utöva.

Jag har en vän på Facebook, som utövar tio långa och tio korta steg i sina promenader, det gör hon i tjugo minuter. Jag säger bara, tråknyttigt. Samt att hon skriver det varje gång hon utövar det, så att vi andra som inte är hurtiga, ska känna oss ganska värdelösa.

 Nu är hon en trevlig människa och inte någon viktigpetter, antar att hon vill peppa oss soffpotatisar att också gå ut i friska luften och utöva tio långa, tio korta. Samt må väldigt bra på kuppen.

Det som är bra är väl att det som jag tycker är tråknyttigt, det tycker någon annan är jättekul.

Vi har allehanda tråknyttiga saker som står och dräller runt om i stugan. Saker som roddapparat, pilatesboll, träningsbänk och inte minst en sån där mackapär där man ska veva med armarna samtidigt som man vevar runt med benen. Vet inte riktigt vad namnet är, men tråknyttig är den i alla fall.

Nu skulle väl mitt gåband gå under det namnet också, om jag inte gjorde det lite roligare. Jag har inte gått på det på hela sommaren, en smärta i benet har fått mig att ta det lugnt med gåendet. Var till en massör i trakterna och han är mycket för att utöva mindfullness, han tyckte inte att jag skulle gå på bandet och samtidigt titta på tjockisprogram. Program där massiva kroppshyddor blir till små smala och vältränade.

Han ville att jag skulle kliva upp på bandet och bara koncentrera mig på att gå, antar att jag skulle få stirra in i den blommiga tapeten också, samt titta på klockan varje minut. Han ville ta av mig min underhållning av att gå på gåbandet, och göra den tråknyttig.

Det resulterade i att jag inte klivit upp på det på evigheter, tänker börja så smått och tänker inte stirra in i någon tapet. Jag har en hel bunt med tjockisprogram som väntar i datorn, så de så!

Meditation kan var hemskt tråknyttig den också, tycker jag suttit en hel evighet men då har det gått en kvart. Nu tillhör jag väl inte den skaran som sitter varje dag, men ibland är det bra att träna. Tio minuters meditation är bra för hela kroppen och knoppen. Då gäller det att inte sitta och tänka ut recept till middagen, utan bara låta tankarna komma och gå, titta lite på dem och låta de vandra vidare.

Svårt ibland och tråknyttigvarning för min del.

För att inte tala om allt tråknyttigt som man kan stoppa i sig. Det är för stort för att gå in på det i detalj, men grönkålschips verkar vara det tråknyttigaste man kan stoppa i sig. Tror att ett glas vatten är mer upphetsande faktiskt.

Sen har vi alla tråknyttisar som sitter och dippar morots och gurkstavar i någon nyttig dipp. Eller de som bara äter nyttiga saker, och aldrig gör någon utsvävning i en förbjuden smaskig värld.

Tänk att allt som är riktigt gott och smaskigt ska vara onyttigt, samt allt tråknyttigt ganska intetsägande. Många av er är säkert tråknyttisar och har lovord om allt ni tycker är gott som är för mig tråknyttigt, men jag vill inte höra ordet morotsstavar igen.

Nej tacka vet jag en god marängtårta med dajmbitar i TV soffan en fredagskväll. Samt en skål med cashewnötter som efterrätt till det söta. Kom inte och prata om osaltade råa nötter, det är tråknyttigt för mig, jag ska ha de rostade och saltade.

Så här kan jag hålla på i evigheter, men det finns ju även saker i min värld som är bara nyttiga och inte tråkiga. Kommer inte på något så här på rak arm men för det mesta så är vår mathållning varken tråknyttig eller håller stjärnkrogsstatus. 

En annan sak som slagit mig, är att äter jag riktigt tråknyttiga saker ett tag, så blir de saker som för mig var tråknyttiga före, lite godare. Som i morse så åt jag en osötad tekaka, förut en otänkbarhet, tekaka ska vara lite söt. Men eftersom vi har uteslutit mjukt bröd här i stugan och bara knaprar hårdbröd, så kändes en bit osötat tekaka som en mjuk lyx. 

Har gått ned ett antal kilon på att vara tråknyttig sedan februari, sju mjölklitrar har trillat av mig sedan dess. Fast så långt som till grönkålschips har jag inte sträckt mig.