Que sera sera

Gumman sitter i solen. Nu äntligen har vädret slagit om, det börjar likna någon slags sommar utanför stugan.

Kan väl inte skriva en blogg idag, utan att nämna att Sverige har ännu en gång tagit en seger i sångtävlingen. Jag måste nog få äta upp min hatt, trodde inte den skulle ta sig till final.

Först körs det femtioelva avsnitt av Mellon, sen höjs vårt bidrag till höjderna av de svenska. I år trodde jag att det var ett sånt där skrämskott igen, men bedrog mig, vargen kom den här gången.  

Slölyssnade igenom bidragen mellan wordfeudorden, gillade några låtar, Österrike var som en gammal popballad, den gillades skarpt här i stugan. Både gubben och jag är uppvuxna med sån sorts musik.

Estland, ganska hyfsad. Norge hade finaste hårsvallet och helt ok låt. Australien kom som en frisk fläkt.

Men jag har svårt för den svenska låten. Alla kan ju inte gilla den, jag är en av dem som tycker den är tjatig.

Nog om detta.

Idag är det helgen som är hänryckt. Igår var inte mycket av den varan, då det blåste iskalla vindar ute. Jag hade jacka och hukade mig i blåsten. Gjorde ett tappert försök att rensa lite ogräs, gubben kom en sväng, ställde sig och kände efter, konstaterade att det var för kallt att vara ute och gick in igen.

Annat var det när jag var barn, vi alla hade väl bättre väder då. Regnade det så var det mysigt också.

Ett par år i slutet av femtiotalet, med början 1959, så bodde vi i en kolonistuga i Skarpnäck under större delen av sommaren, mamma, pappa och jag. Första året hade jag inte ens börjat skolan, år två, var det efter skolavslutningen Stugan var pytteliten, byggd i masonit sa alltid pappa, han hade inte byggt den. Ett rum och en liten sovalkov där det fick plats en enkelsäng.  Trädgården kring var jättestor, i alla fall när jag såg den med ett barns ögon. Tror de köpt den för en tusenlapp, en större summa då, men faktiskt inte mer än 12 000 kr idag.

Det var ett stort koloniområde, byggt i början av femtiotalet, läser att det är nu över 140 stugor, med små söta trädgårdar kring. Lika många fanns väl på den tiden, men i mina ögon var det en hel stad av små pepparkakshus.

Pappa satte sig på sin moped och försvann i ett rökmoln till Stockholm innerstad där han arbetade, Stockholm kändes avlägset. Han återkom och jag kikade ut bakom häcken efter honom, alltid glad när pappa kom.

Mamma och jag stannade kvar i vår idyll, mamma plockade ogräs och fixade med mat, diskade ute i pergolan. Där fick jag stå i en balja och tvätta mig, vattnet fanns endast vid tomtgränsen. 

Sen solade hon mest hela tiden, jag har aldrig träffat på en sådan soldyrkare som mamma. Hon satt för jämnan med ansiktet vänt mot solen. Helst i en liten bikini så att varje del skulle bli brun, sedan stod hon upp ibland och solade bakbenen samt ryggen. Det var när hon bara hade en stol att sitta i, annars låg hon platt på mage. 

Grannar som pratade över häckarna, kiosken med Puckstång som var gigantisk och smakade päron och Cuba Cola. Prasslet av pappret när jag tog av glassen, envisa getingar som bodde i papperskorgen där allt glasspapper låg.

Doris Day sjöng ”Que sera sera” på transistorradion, programmet ”Sommar” började också det året. Det var även då ”dans i folkets park” dvs. samma trudelutt då som nu. Kommer ihåg att det var Torsten Erhenmark som pratade och pappa skrattade.

 Livet var just så där okomplicerat som det bör vara.

Förutom dasslängan, den gillade jag inte. Luktade illa och folk som var där och drog i dörren, fast de borde ju sett att den var stängd. Alla lediga dass var ju stängd med den där lilla träkläppen från utsidan.

Barndomssomrar, hallon och jordgubbar, lite unken doft från den lilla stugan, Flatenbad med getingar, åktur i tant Anitas Thunderbird, med suffletten nere och varma röda skinnsäten. Folk vände sig om när den stora bilen kom susande.

Tant Anita var alltid så fin, hon hade varit i Amerika och köpt en Thunderbird, hon doftade alltid god parfym och hon hade en vit pudel som hette Bobby.

Hon gifte sig sedan och fick efternamnet Lindblom, jag ljög inte när jag sa till kompisar att jag kände Anita Lindblom. Hon var i alla fall lika fin, tuperat hår och smala byxor, riktigt femtiotal när det var som bäst.

Min barndoms kolonisomrar tog slut efter ett par år, stugan såldes för en spottstyver, inte tal om att stå i kö och sen få köpa, som nu. Tänker åka dit någon gång och gå omkring, antar att blir inte så lite nostalgisk då.

Nu sjunger koltrasten i björken utanför fönstret, sommaren är på intåg, en stuga har bytts mot en annan. Puckstången är nog pytteliten och Cuba Cola är det ingen än gamla uvar som känner till. De smakerna är svåra att slå, barndomens smaker.

En himla kort liten blogg

Gumman fryser. Våren kom en liten sväng, sen försvann den igen. Visserligen så knoppas det, men det går sakta. Annars så är fåglarna på plats, ett par har döden dött, i Gizmos käftar.

Tänker lustiga tankar, som att det nu går omkring miljarders människor på hela jorden och pysslar med sina saker och ting. En del sitter i någon hydda och kurar från den heta solen, andra surfar på vågor och en del ligger på sjukhus.

Någonstans är det kväll, natt eller morgon som här. I USA trynar de som bäst, i Thailand är det lunchdags.

Här i stugan märker vi inget av det, livet i byn lunkar på i sakta mak. Grannens vedkap låter i fjärran.

I vår lilla låda, i den lilla byn.

Det verkar som om tekniken inte har bråttom den heller, tillika med den elektriker som var här för evigheter sedan. Han skulle komma en vecka senare och färdigställa jobbet. Än har vi inte sett skymten av honom. Fortfarande inget lyse ovanför diskbänken och fortfarande få vi inte köra diskmaskin och kaffebryggare samtidig.

Undrar vad det blev av honom? Fruns hans har ringt ett par gånger och sagt att han är på gång. Antagligen kom de mer prominenta kunder ivägen.

Bredbandet vi skulle så fint få till en struntsumma, det lyser också med sin frånvaro.

Det talades vitt och brett om detta i höstas, vi anmälde oss och betalade in ett medlemskap. Till våren så skulle vi höra vad den egentliga summan ska bli för varje hushåll, ännu har vi inte hört ett smack. Våren är nästan över, snart kommer sommaren. Jag tror inte det landar på en struntsumma, om man nu kallar 20.000 – 30.000 kr för en sån. En del kanske tycker att det är småpotatis.

Idag är det 17 maj, den norska halvan av mig ska fira det. Sedan är det 25 år sedan jag och gubben förlovade oss. Vi är ju numera gifta också, men just den här dagen för så många år sedan gick vi på fotbollsmatch och sedan på restaurang.

Det var varmare ute då, det var karneval i Stockholm.

För er som inte sett den ännu. En pärla från 1997. Gubben i stugan.

http://www.oppetarkiv.se/video/1146717/gubben-i-stugan?ac=gubben

Sjukstugan

Gumman jagar blommor. Ur led är tiden, sommarblommorna har inte kommit ännu. Förra året, fanns de i butiken, redan de första dagarna i maj. Jag var först att botanisera bland alla läckra blommor. Fick de finaste naturligtvis.

I år hade de inte ens kommit ännu, det har varit för kallt.

Gör ett nytt försök nästa vecka, antar att det inte är precis utplockad vid det laget.

Gör en ära i att varje år vara bland de tidigaste att tänka på sånt, andra vaknar till i slutet av maj. Då är järnnätterna över för det mesta, men jag har ett knep. Jag bär in och ut dem varje dag, lurar järnnätterna.

Annars så skuttar våren, in hos oss här i stugan. Vi har krattat och gjort fint under pilträdet, satt ut våra stolar och även suttit där en stund i solen. Även om löven inte kommit på syrenerna och givit oss vårt insynsskydd. Gillar att sitta där nere utan att synas, lite som att krypa in i en egenhändigt byggd grotta som barn. Gubbens baksida kom också med på bild.

Gubben är sjuk, ligger med hög feber och halsont. Han tillhör den lilla skara, som inte har karlförkylningar. Han klagar inte och genomlider sin sjukdom i tysthet.

Det enda han har begärt av mig är en liter blåbärsoppa, som han för övrigt inte ätit vad jag vet, de senaste 25 åren, samt en liter nyponsoppa.

Sjukdomar tar de underligaste av banor vad gäller smaksinnet, tror jag har berättat det förut men när jag låg som sjukast i min sorkfeber, då var det enda jag kunde tänka mig att äta, var mannagrynspudding med saftsås.

När jag låg där i 40 graders feber och yrade, då såg jag en läckert dallrande pudding som simmade i mängder av saftsås. Pratade med gubben om det i några dagar, åt för övrigt inget, han kom till sist med mannagrynsgröt och saftsås! Jag slevade i mig lite, men det var inte samma som pudding. Ändå har vi två årgångar av ”Min kokbok”, där står precis hur den ska göras. Glömmer aldrig den dagen, då jag blev snuvad på min pudding.

När jag ändå är inne på sjukdomar så kommer jag ihåg när jag var liten, då fick jag alltid glass när jag var sjuk. Låter ju hälsosamt, massa socker och artificiella ingredienser att föda kroppen med.

Ingen tänkte på vad som var hälsosamt förr, de bara åt. En del gjorde naturligtvis det, men inte som nu. Fanns väl hellre inte så stor anledning, det mesta var naturligt, fläsket var fläsket från glada grisar. Likaså kycklingarna och korna.

Min farmors mor Brita, hon åt kruska, tog kall avrivning varje morgon och gjorde gymnastik. Hon var nästan vegetarian och läste Are Wearlands böcker om hälsosam kost. Han blev poppis på 40-talet för stora allmänheten. Han var grundare till den svenska vegetariska rörelsen. En man före sin tid.

Han menade på, att det är vår livsstil som gör att vi blir sjuka. Det vet vi ju nu, men då var det ganska kontroversiellt, att påstå att det är vad vi äter, som gör hur vi mår.

Då, när rökning inte var farlig, att äta mängder med saltat amerikanskt fläsk var helt ok. Ja, listan på "ofarligheter" kan göras ganska lång. Vad sägs om lite DDT, eller asbest.

Brita hade varit änka sedan 1908, när hon bar på sitt sjätte barn, då frös hennes man ihjäl. Carl Fredrik Rosenholm blev bara 43 år, han var fiolspelare och till yrket målare. 

Detaljerna kring hans död får jag aldrig riktigt veta. Har bara hört att han frös ihjäl efter en spelning, kanske var det för mycket innanför västen.

 

Ska finnas en låt som han gjort, är väl bara i minnet på de som fortfarande spelar gamla låtar, "Rosenholms vals" heter den. 

 Brita hade väl varit med sin man på jobbet och sett honom måla, eller så hade han talat om sina målarhemligheter för henne. Men måla kunde hon också, så det tog hon upp, när hon blivit änka med sex barn. 

Hon måste ju försörja sig och sina barn, då fanns det inga försäkringar, barnbidrag, flerbarntillägg, bostadsbidrag och socialstöd. Hon målade hus helt enkelt.

Hon dog tio år innan jag föddes, har bara hört talas om henne som "andramamma", då blev hon kallad av sina barnbarn, min pappa sa aldrig mormor. 

Har släktforskat lite och funnit, att Carl Fredriks far, han var född 1834 och var också målare. Han var född i Lessebo, vart det nu ligger, låter som Småland.  

Kom upp till Delsbo av någon anledning, hittade en fru där och blev kvar. Så en målarsläkt är jag ifrån, inte illa det heller. Gamla faster hon ville få till det att vi kom från någon adlig släkt. Tror inte att det är så.

 

Pappa berättade att han följde med som liten, när "andramamma" Brita, gick runt i gårdarna.

Blev bjuden på potatismos på ett ställe, vågade inte säga nej när de slevade upp en andra portion, föråt sig och gillade inte potatismos för resten av livet.

Trots Britas kalla avrivningar och gymnastik så blev hon ju inte särskilt gammal med dagens mått mätt. Hon blev bara 70 år.

Regnet strilar ned, gör marken våt och fin, snart är det gräsklippardags igen. Lite vardagsmotion skadar inte.

Sköna maj välkommen!

Gumman ser på snöhög. Förutom hos dem, som bor i de allra nordligaste delarna av det här landet, så är vi de enda med snö kvar. En envis liten hög som ligger på gräsmattan.

Jag ska fira majs intåg med att gå ut idag och hacka sönder den, snö hör inte till maj månad. Hade jag gillat snö hade jag flyttat till Jukkasjärvi, till ishotellet.

Första maj är krattardag, för somliga bakfylledag om man ska tyda löpsedlarna rätt. Slagsmål, fylla och bränder stod på menyn i går kväll, eller dagens andra kioskvältare, prinsen på väg till svensexan sin.

Den nyheten ligger före allt annat elände som händer här i världen, hoppas han klarade sig från fylla, slagsmål och en och annan brand.

Men jag måste erkänna att han är en mycket stilig ung man, vår prins.

Jag har en gammal vän på Facebook, hon gillar kungahuset, igår var det hipp hurra för vår kung. Han fyllde som bekant år, hela 69, om jag räknar rätt.

Idag var det en svensk flagga, första maj är ju flaggdag. Det handlade om att vi skulle dela den om vi älskade Sverige. Jag både älskar och inte älskar det här landet.

Jag reagerar och tänker efter, skulle jag våga dela den? Undrar när övergången från svenska flaggan, till att vara något vi verkligen gillade, till att den nu sänder budskap som inte är helt ok, när kom den? Har liksom smugit på oss, genom årens lopp.

Jag säger usch och fy till det! Jag vill kunna hissa en flagga som skiner blå och gul i solen, utan att för den skull tillhöra något suspekt, fientligt politiskt parti.

Varför blev det så här? Är grannen smygrasist, när han idag hissar flaggan som han alltid gör?

Han tände för övrigt en stor brasa på sin täkt i går kväll, tackar för den, då fick jag åtminstone glutta på en, innan jag gick till sängs.

Ja, ur led är tiden, var det någon som sa.

Där jag arbetar, bodde en familj från något annat land än Sverige, de har flyttat nu.

Förra sommaren så reagerade jag, när de hade en vimpel, med en svensk flagga på sin balkong.

Tänker då på bostadsområdet, där mamma bodde innan hon dog. Det låg i en förort i Stockholm och svenska vimplar prydde många balkonger, fast då med ett annat budskap. Här bor det svenskar, så de så.

Trots att familjen vid arbetet, bevisligen kom från ett annat land, så tyckte de, att de var svenskar. Alltså stolta över vår fana, som vi inte vågar vara, vi som är födda här.

Eftersom det är stora krattardagen och gubben och jag redan gjort klart med löven, så blir det grävning av rabatt istället. Snörräta kanter ska det vara.

Det kryllar av vårtecken, så många att jag har slutat titta efter dem. Ett är orrarna vid vår väg. Varje vår så är de ute och fnattar på vägen, måste sakta in och krypa förbi, vill ju inte köra över dem, de har inte vett att flytta på sig heller.

Rabarbern sticker upp ur jorden, syrenerna knoppas, fåglarna drillar skallarna av sig, här ska det bli snörräta rader i rabatten.

Dottern vill att jag ska skriva testamente, de är fyra särkullbarn som ska ha våra ägodelar.

Inser att hon har rätt, papper och bodelning och äktenskapsförord ska göras snarast. Hualigen, vad livet går fort.

Men först vill jag önska sköna maj välkommen!