Skepp ohoj

Gumman är hemma i stugan igen. Efter en liten utsvävning på det stora blå så är jag tillbaka i lugnet igen.

Katten Gizmo höll på att skrika ihjäl sig av lycka när vi kom tillbaka, han hade då varit utslängd ur stugan i exakt 36 timmar. Det har han inte varit med om förut och katten Sixten var instängd i stugan lika många timmar.

Klok som jag är så insåg jag att vädret inte var det allra kallaste och att katten Gizmo skulle få alltför mycket överskottsenergi över att vara instängd, så det skulle vara fara och färde för krukväxter och den gamla Sixten.

Gizmo fick vara ute med en skål mat, Sixten som inte går ut numera annat än när det är 25 grader i skuggan, fick nöja sig med en likadan matskål och två kattlådor där han kunde göra sina behov.

Javisst ja, jag måste väl berätta för er om vår Ålandsresa, ni som har varit på en kommer nog att känna igen er, men ni kanske inte har varit på en med ett gäng festglada hälsingar.

Vartannat år åker firmans gubbar med respektive tanter på en kryssning. Nu var det två år sedan sist, så gubbarna var lite törstiga där de satt i bussen som skulle frakta oss hela vägen ner till Stockholm.

För er som inte bor så här långt norröver ska jag berätta att resan börjar inte så fort man sätter sin fot på båten, den börjar redan i Hudiksvall. Där släpper vardagslunket greppet och det enda greppet som existerar är greppet kring ölburken.

Vore det inte för den där bussresan skulle nog en kryssning vara lite mer uthärdlig, att blåsa ned till huvudstaden är en resa på 32 mil och med buss som ska stanna och plocka upp folk i varje buske, blir den oändligt lång och tråkig.

Om man inte gör det roligare med en burk öl vill säga, det gjorde inte gubben och jag, vi ville hålla oss vakna resten av den dagen också.

Ett glatt gäng stannade vid Gävle Bro, ett vanligt stoppställe ungefär halvvägs hemifrån. Jag själv tycker inte att man måste stanna i en timme och äta mitt i, det tar alldeles för lång tid och så hungriga kan väl inte folk bli. Varför inte ha med matsäck?

Jag kände inte mer än en människa av alla de 105 som var med från just det här företaget. De respektive kvinnorna höll lite lägre profil, det var gubbarnas resa det här. Min han kände inte igen sina arbetskamrater, för de hade inte hjälm på sig.

Hederliga arbetare med grova nävar, män som tycker att en dags arbete ska göras med kroppen och inte med knoppen.

Vill göra ett litet inpass, människa är en kvinna på hälsingemål, en karl är en karl. Så det var en kvinna jag kände igen bland allt folk.

Väl i huvudstaden så förvånades jag återigen över alla förändringar min barndoms stad har gått igenom de senaste 20 åren. Det rivs och byggs överallt, nya vägar och sjukhus, det går runt i mitt huvud när jag försöker känna igen mig.

För bussgänget var det inte lika mycket huvudbry, de är födda här uppe och här ändras inte allt i samma takt som där. Nyberg och Broberg stämde upp i allsång ”Stockholm i mitt hjärta” skrålade de när vi svängde in på nya Årstalänken.

Vi passerade Cinderella som låg där stor och rödvit, sedan var det trafikstockning närmare Slussen, vi förundrades över vart allt folk var på väg en vanlig lördagseftermiddag. Hudiksvall är vid den tiden närmast avfolkad, en och annan bil kör kring och skräpet från gågatan virvlar ledset omkring för sig självt.

Gubben som är stockholmskis i hjärtat ville upp på Götgatsbacken en sväng och vi skyndade iväg med vår rullväska. Det var två timmar tills båten skulle gå, vi hann nog med en pubsväng innan avgång. Vårt resesällskap stannade lydigt kvar i terminalen, lite rädda att virra bort sig i storstaden, bäst att hålla ihop och stanna kvar tyckte de.

Vi hann tillbaka med marginal men då var hälsingegänget redan på båten och hade installerat sig i sina hytter. Båten hade legat inne i en och en halv timme och på den korta tiden hade de städat alla hytter och också städat hela båten.

Effektivitet på Birka Paradise, annat var det på den lilla Birger Jarl, där fick vi lämna hytterna redan nio på morgonen så att de kunde städa, fast vi kom inte fram till Stockholm förrän klockan fyra på eftermiddagen.

Så var det middag och efter att ha slängt ned väskan i hytten så vandrade vi ett varv och kollade läget. Många barer var redan i full gång för sådana som ville ha sig en rackabajsare före maten.

Gubben och jag var faktiskt först in i matsalen denna gång, vis från en tidigare resa där vi stått och köat i oändlighet innan vi kunde plocka mat från buffén.

Det blev lite mer än potatis och sallad för min del, hittade ingen sallad någonstans, det var sillar och annat men inte ett grönt salladsblad eller en gurkbit så långt ögat nådde. Gubben sa att sallad var nog ingen som gillade, inte när det fanns kött och fisk.

Jag tog potatisgratäng och lite Jansson, en klick morotslåda fanns där också för att markera att vi faktiskt var på väg österut, morotslåda är ett måste på ett finskt julbord.

Men efterrätterna sparade jag inte på, tur att jag hade plats i magen för dem.

Vin fick jag i mig också, det var bara att gå fram till kranen och hälla i, gratis och hur mycket man ville.

Hälsingegänget de sjöng vid borden, stämningen var på topp. Alla åt som om de inte sett mat på dagar, jag undrar hur mycket som går i en enda magsäck? Men frosseri och dryckenskap var det ingen som hade dåligt samvete över, hej hopp en snaps Ålborg sitter alltid fint så där ovanpå en sillbit.

Vi satt och vi satt, jag började bli lite otålig. Hade raskat i mig min mat på nolltid.

Sedan började hälsingarna med sina förfester i hytterna, de knökade in sig hos varandra och drack och mådde bra. Förfester är något jag aldrig stött på förut innan jag flyttade upp.

Här sitter de hemma och dricker och går ut först när de fått nog i sig och klockan börjar närma sig elva. Vet faktiskt inte varför, kan inte förstå vitsen med detta. Om det är så roligt att sitta hemma så varför sitter de inte hemma hela kvällen då? Varför sedan gå ut och betala inträde till något ställe och sedan upptäcka att de har fått för mycket innanför västen och behållningen av utekvällen består i att köa till en korvkiosk när fyllhungern sätter in.

I Stockholm där går man ut och umgås istället, träffas på någon restaurang eller pub.

Där satt de i hytterna och kände sig hemma och jag blev trött, efter en trängseltur på taxfree som inte är någon taxfree gick jag och lade mig.

Struntade i kareokebarer och underhållning, ville inte trängas med en massa folk jag inte känner och säkert inte skulle lära känna heller. Halv tio drog jag täcket över huvudet och det sista jag hörde var en speakerröst som sade.

-          Välkommen till Paradise Club där vi har 80-talsunderhållning.

Jag struntade fullkomligt i det och somnade gott.

Gubben han har en annan inställning till kryssningar, han ska vara med överallt istället. Det kan ju hända att han missar något roligt, ungefär som när han sitter med fjärrkontrollen framför teven och går igenom alla kanaler för att se om något kul händer på någon av dem.

Han höll ut till kvart i fem på morgonen, då hade han sett de sista eftersläntrarna gått och lägga sig. Inget mer att se då tyckte han och motvilligt gick han och lade sig.

Jag var nog en av de piggaste frukostgästerna på söndagsmorgonen. Förutom den fyra månader gamla babyn och hans mamma som varit i hytten hela kvällen och sett ”Så mycket bättre” på teven medan babyns pappa rumlat kring i barerna.

Hon gjorde en stor uppoffring som följde med över huvud taget, hade väl varit bättre att stannat hemma, eller så var hon oerhört svartsjuk och ville ha koll på gubben.

Eller så tyckte hon att hyttlivet på en Ålandsbåt var jättekul. Fick aldrig riktigt reda på det, mer än att det såg jättejobbigt ut att släpa på en liten unge i en bilstol.

På en monitor såg vi att det blåste 21 sekundmeter ute, det kändes inte, vi var inomskärs och båten var stor. 

Så var dags att äta buffé igen efter en jättefrukost, konstigt nog kunde jag äta lite grann även fast jag var mätt. Det hade bara gått fyra timmar sedan jag åt sist, en klick potatismos och chiliräkor och en massa efterrätt igen. Hälsningarna var lite tystare vid matbordet, de hade tappat partyhumöret någonstans där mitt i natten.

Sedan var det den där förbaskade bussresan igen, lyckliga stockholmare trillade iväg till tunnelbanan med sina rullväskor, en liten åktur på den och så var de hemma.

Vi andra lantisar fick snällt stuva in oss i våra bussar för den mycket långa åkturen hem. När vi passerade Årstalänken så var det ingen som sjöng ”Stockholm i mitt hjärta”, det var ovanligt tyst. Förutom för de yngre förmågorna som skrålade längst bak i bussen, de hade greppat burkar hela dagen lång.

Nyberg han somnade som ett barn på sin frus axel och Broberg han drack vatten och åt chokladbitar.

Fem timmar tog bussresan denna gång, ett snöoväder passerade söder om Gävle och vi fick se på en amerikansk film utan ljud och med dansk text, jag spanande mest framåt för att se om chauffören klarade snöslasket utan att åka av vägen.

Ett ihärdigt bussresande folk de här hälsingarna, för min del får det vara. Aldrig mer säger jag.

Landkrabban

Gumman ska ut och åka båt. Ja faktiskt så höll jag inte mitt löfte mer än sisådär en fyra år. 

Jag lovade mig själv sista gången jag klev iland från Birka Paradise att jag aldrig skulle sätta min fot där igen, inte på någon annan båt heller för den delen.

Men nu är det dags igen, i ett mycket svagt ögonblick sade jag ja till gubben när han frågade om jag ville åka till Åland i slutet av november, de var bjudna av hans arbetsgivare att åka med.

Detta var i slutet av september och kändes så avlägset att jag bestämde mig för att tänka positivt om resan, jag hade en lång startsträcka, ett par månader kändes avlägset. Om jag började bearbeta de positiva redan i slutet av september så skulle det vara hyvens när det väl var dags att äntra båten.

Men nu är det som det är, tiden går fortare och fortare ju äldre man blir, när jag nu börjar närma mig de sextio så går det med expressfart. Nu är vi där, Ålandsresan är väldigt nära, i övermorgon kastar vi loss från kajen i Stockholm.

Nu undrar ni säkert varför jag ojar mig så mycket över en liten Ålandsresa, det är så att jag inte tycker att det är ett dugg kul. Känner nästan att jag skulle ha betalt för att utsätta mig för detta ståhej en gång till.

Tycker inte om att sova borta, vill ha mina kuddar och mitt täcke. Undrar vad de skulle säga om jag kom släpande på en hel plastsäck med mina kuddar och mitt täcke?

Nu ska vi bara vara borta i lite över ett dygn så egentligen ska jag väl vara glad att det inte är en hel Västindienkryssning jag ska på, det skulle för övrigt aldrig hända.

Klockan 18 går båten, man hinner precis leta upp hytten och kasta in väskan så ska vi alla glada resenärer äta buffé prick 18.30.

Antar att den har tagit julliknande proportioner vid denna tid på året. Som vegetarian finns det säkert inte mer än potatis och sallad att tugga på, hoppas potatisen är välkokt och att salladen är god.

Får lägga mitt hopp till efterrättsbordet det brukar digna av godsaker som pajer och puddingar och goda vaniljsåser.

Ni hör att jag är oerhört positiv till allt detta.

Sedan är det karaoke för hela slanten, eftersom det inte är en Helsingforskryssning så slipper vi finsk tango. Det behöver jag inte stå ut med i alla fall.

På sjuttiotalet fanns det flera båtar som gick till Åland från Stockholm som hade dagsturer, man satt där i en jättelik cafeteria på gallonsäten. Båtarna var inte byggda för någon lyx, de var helt enkelt transportmedel för de som ville åka och se lite skärgård och handla billigt kött i Mariehamn.

Sedan åkte alla hem igen, så mycket mer fanns inte att göra, en liten taxfree för de som övernattat på Åland eller skulle övernatta i Stockholm. 

Det var alltid en övernattning som behövdes för att kunna köpa den billiga spriten, men det listade folk ganska snabbt ut, hur de skulle göra för att det skulle se ut som om de åkt över natten, fast det bara handlade om en dagstur. Nu kan jag inte redogöra för er hur de gjorde men det var ganska klurigt. Något med biljetterna var det, stämplar eller dylikt.

Rederierna tjänade inte så mycket på allt detta och insåg sedan att 24- timmars gjorde susen, folk åt och drack och alla handlade taxfree, dagsturerna försvann och nu är båtarna flytande hotell med all tänkbar lyx. 

 

På sjuttiotalet rullade vi cigaretter, det var ett billigt sätt att få i sig rök. Svenska staten hade dock tänkt på det och hade lagt mycket skatt på cigarettpapper istället, det skulle inte löna sig att röka hemrullat.

När vi åkte utomlands tog vi med oss hela lådor av finaste Rizla cigarettpapper hem, det räckte oftast tills nästa gång vi åkte iväg. Köpa här hemma det ville vi inte.

Vi, det var jag och min dåvarande sambo som jag råkade ha en hälsokostaffär med, hälsokost och cigaretter, det kanske inte rimmar men så var det i alla fall.

Han var väldigt ekonomisk om inte rent utav snål ibland, så när vi hörde att det gick att åka till Åland på dagstur för en billig penning, nappade vi bägge på det.

Där hade de billigt cigarettpapper, så varför inte åka en sväng.

Vi parkerade folkvagnsbussen vid Stadsgården och slöt upp med vår medresenär Rea, hon var en äldre judisk dam som gillade att spela kort.

Hon spelade bridge och poker, faktiskt spelade hon allt som gick i kortväg. Med sitt cigarettmunstycke i munnen, bolmade hon på medan hon blandade kort med stor finess.

När hon presenterade sig för nya människor sa hon alltid att hennes namn fanns i varje skyltfönster. Sedan skrattade och hostade hon, tände en ny cigarett och stoppade den noggrant i munstycket, satte in det i munnen och rökte hela cigaretten utan att ta ut den en enda gång.

Rea såg sin chans att få spela kort en hel dag på båten, vi placerade oss vid ett cafeteriabord med de röda galonsofforna och spelade oss igenom hela skärgården.

Väl framme på Åland köade vi för att gå utav, vi skulle köpa billigt cigarettpapper.

Båten lade till och besättningsmannen som lade ut landgången ropade.

-          Vi är försenade och tänker inte stanna här, vi lägger ut på en gång så ni kan inte gå iland. Vi måste vända på en gång.

Det lyssnade inte min dåvarande sambo på, han hoppade iland och började springa upp för backen mot den hägrande tobaksaffären.

De ropade efter honom.

-          Du kan inte gå iland, då blir du kvar här.

Han lyssnade inte utan var försvunnen på nolltid. Tror att han tänkte att han skulle hinna i alla fall, kanske stannade de en tio minuter eller så. Billigt cigarettpapper var det enda han hade i sitt huvud.

Men det gjorde de inte, de drog in landgången och började backa ut från kajen.

Jag gjorde ett litet försök att ropa till honom att sambon var kvar, men kajen blev mindre och mindre. Jag förstod att vi var illa ute, han skulle bli kvar på Åland.

Rea och jag spelade oss hem igen och väl framme vid Stadsgården igen hade jag som tur var extranycklarna till bussen på mig. Insåg att jag skulle behöva ta bilen hem till Östermalm, för den kunde inte stå kvar på Stadsgården.

Nu var jag inte så van att köra den, det gick bra att starta och ratten kändes som ett stort kvarnhjul i mina händer. Jag körde ut och gav mig iväg mot Slussen, såg ett rödljus en bit bort och trampade lätt på bromsen.

Då märkte jag att det var en isskorpa på vägbanan, förvånad satt jag bara där och höll i den kvarnhjulsstora ratten medan bussen snurrade runt, runt. Den gjorde ett par snurrar och turen var med mig, det kom ingen i det andra körfältet, annars hade jag snurrat in i dem.

Sedan höll jag krampaktigt i ratten och kröp fram genom Stockholm, genom Slussen upp vid Gamla Stan, fram till Norra Bantorget och vidare upp för Sturegatan tills jag kom fram till Valhallavägen. Där fanns en parkeringsplats (på den tiden fanns det alltid parkeringsplatser i Stockholm).

Pustade ut, jag kommit hem helskinnad, det gick nästan inte att gå på trottoaren så halt var det.

Såg för mitt inre hur sambon stod där på kajen på Åland med sina cigarettpapper han köpt, ingen båt i sikte.

Då insåg jag att jag inte hade nyckel till lägenheten, det var omkring elva på kvällen och jag ville inte utmana ödet att åka en meter till med bilen.

Fann en fungerande telefonkiosk och en hel telefonkatalog, började bläddra efter låssmeder. Fick tag i en som svarade, han hade jour hela natten.

På den tiden fanns det inga mobiltelefoner utan det var lur mot lur som gällde.

Var låssmeden ute på uppdrag så fanns det ingen chans att få något lås uppdyrkat, då fick man stå där med lång näsa.

Turen vad med mig igen den kvällen, han kom efter ett tag och vi stod där utanför dörren och jag förklarade situationen och han öppnade den i ett nafs.

Efteråt så har jag grunnat på hur lätt det gick, han frågade inte ens vad jag hette. Hade han det så hade jag inte kommit in, jag hade ett annat efternamn än vad som stod på dörren, lägenheten var inte min.

Antagligen såg jag väldigt ärlig ut eller så var han väldigt slarvig, jag kunde ha varit en inbrottstjuv redo att stjäla en konstsamling.

Tur var också att jag råkade ha 700 kronor på mig, det var vad en jourutryckning kostade.

Väl inne undrade jag när min sambo skulle komma hem, kanske skulle han få vänta tills nästa dag innan dagsbåten lade till igen och komma först om något dygn.

Före mobiltelefonerna så visste man inte så mycket vad som hände, det var lite mer spännande på den tiden.

Tidigt i gryningen kom han med sitt billiga cigarettpapper. Han hade fått vänta på en annan båt som kom från Norrtälje på sin dagstur, köpt en ny biljett till den och köpt ytterligare en biljett till bussen som gick in till Stockholm.

Det blev ett väldigt dyrt cigarettpapper i slutänden, över tusen kronor för en låda om vi räknade med alla extra utgifter vi råkat få.

Men han var nöjd ändå, det var ju priset på pappret som räknades, mycket billigare än i Sverige. Så fortsatte han att rulla sina cigaretter med välbehag.

  

Julläsning

Gumman har läst och läst. Det där med läsandet går i vågor, de senaste åren har jag inte läst så mycket. Som barn läste jag böcker i en rasande fart, mamma klagade, ville att jag skulle få dem att räcka lite längre. De kostade en del för henne att köpa och för mig varade de ett par timmar. Jag läser inte ord för ord utan tittar där någonstans i mitten av raden och får in allt ändå.

Det var Astrid Lindgren, som blev till Jill hästböcker, som blev till Femböcker, som blev till Allers pocket, som blev till Fogelström, som blev till allt som gick att läsa.

Jag har plöjt igenom alla Agatha Christies deckare på engelska, fått smak på olika böcker vid olika tidpunkter och som jag är så har jag troget gått igenom allt någon bra författare skrivit.

Ett tag var jag inne på Victor Hugo och den absolut bästa bok jag läst tror jag är

”Samhällets olycksbarn”, den hade allt en bra roman ska ha. Idag skulle jag kanske inte tycka att den var så fantastisk men jag vill inte läsa om den, vill att den ska stå sig i mitt minne som den ultimata boken.

Men nu har det varit tunnsått med läsandet, faster rekommenderade ”Hundraåringen som gick genom fönstret och försvann”, den hade hon legat och skrattat åt många nätter när hon inte kunde sova.

Gubben läste den först, tyckte att den var bra, men han hade inte skrattat högt som faster.

Jag började med att traggla mig igenom den, gav upp och tragglade ett stycke igen.

Ända tills jag en kväll plötsligt upptäckte hur bra den var, skriven med en humor jag känner igen och tycker om.

Så jag har legat och skrattat högt där i sängkammaren, tyckt den var dråplig och med en alldeles speciell humor.

Idag verkar inte ungdomar läsa några böcker, det är synd, de vet inte vad de missar.

Pappa läste heller aldrig hela böcker, han läste ”Det Bästa”, där de komprimerat ihop en bok och tagit med det bästa utan att för den skull tappa den röda tråden i handlingen. Undrar hur de bär sig åt?

Gick just in på deras hemsida och där har de en flik där det står att man kan skicka in en berättelse och får man den publicerad så får man hela 1 000 kronor.

Då går något igång i mig. Kanske skulle jag skriva något och skicka in? Skulle jag stå ut med tanken att de inte tyckte min berättelse var något bra?

Som sagt, tänk om man var en författare och satt här på kammaren och sprutade ur sig bestsellers eller åtminstone böcker som folk köpte. Känner att skriva är då jag mår som bäst, flyr in i någon annan värld och blir där borta en stund, hoppsan jag har glömt bort att äta, det är något jag upptäckt mer än en gång medan jag suttit här och knappat på tangenterna.

Nu blir det inte mer än några ynkliga inlägg i en blogg, med arbete och vardagsbestyr i centrum. Tar mig inte tid att sätta mig ned och spruta ut läsvärdheter i parti och minut.

Veckan som varit har varit ömsom vin, ömsom vatten, som livet är i allmänhet.

Vintern står och knackar på dörren, den vill komma in och göra mig sällskap. Låter mig få skrapa rutor på bilen varje dag och låter mig få frysa in i märg och ben tills jag ger efter och byter till vinterjacka och långkalsonger.

Katten fångar småfåglar och äter dem på dörrmattan så att vi kliver i en hög med fjädrar, eller så är han mätt och lämnar hela den lilla sorgliga fågelkroppen för oss att beskåda. Speciellt de där små svart och vita sakerna som tjattrar så högt och är så där extrasöta.

Vi har varit på vår filosofiska klubb och läst om egot, läst att vi inte är våra tankar, eller vi ska i alla fall inte identifiera oss med våra tankar. Vi är produkten av vad vi tror vi är, vi sätter etiketter på oss själva som begränsar oss som tvåbenta varelser.

Det är inte lätt att göra sig av med någon man gått och släpat på alla år, jag känner igen henne och även om hon gör mig tokig ibland så känns hon rätt bekväm. Jag vet vad hon tänker och vad hon tänker göra, hon är jag.

Detta sitter vi med i vårt lilla gäng och försöker ta till oss och hemläxa tills nästa gång är att vi ska ta reda på vilka etiketter vi satt på oss själva.

Nu är det inte så att vi tänker bli några sparrisar som går omkring och ler och lallar med allt och alla. Vi tänker ha kvar vår identitet, men vi tänker inte förknippa oss med den så förbaskat mycket som vi har gjort hittills. I alla fall den delen av oss som inte gör oss förnöjda. Vi vill ta russinen ut ur kakan, lite som ”Det bästa”.

Förutom den slängen av filosofi har det varit mat och bak, det är något primitivt lockande med att stå och knåda en deg tills den skiner. Att sedan bullarna blev lite smaklösa får jag skylla mig själv med, vågade inte ta och ta ut svängarna i socker och kanelblandningen. Nästa gång ska jag våga, då ska jag inte vara försiktig utan ösa på med generösa svängar. Som med livet, ös ut och få igen med besked.

Matprogrammen håller på som bäst, Masterchef har en rafflande upplösning denna vecka och nya program börjar nästa vecka.

Folk går till varandra i ”Halv åtta hos mig” och det slevas i grytorna i olika kök.

Arga snickaren skäller ut lata heminredare i sitt program, bönder söker fruar på fem dagar och camparna på Böda Camping grillar.

Det är lite ur TV hösten och snart kommer julen sättandes. Kollegan fick något drömskt i blicken när hon såg julgranskulorna på ÖB, de fanns i silver och de fanns i rött, för att inte tala om de små polkagriskäpparna i bästa Piff och Puffstil att hänga i granen.

Nu råkar det vara över en månad kvar till den där dagen så ungarna ska tindra med ögonen och bjällerklangen ska höras i vår fantasi. Många avskyr julen, kanske hänger det ihop med något minne, för att göra en filosofisk sväng så identifierar de sig med sina tankar om julen. Allt sitter i huvudet, att det ska vara så svårt att göra sig av med de där dumheterna och slänga ut dem en gång för alla och ha det gjort.

Förra julen gick gubben och jag en promenad till grannen en kilometer bort, i en storstad hade han knappast varit omnämnd som granne. Där är de som bor vägg i vägg grannar, här har vi lite tunnsått med hus ute i skogen.

Vi gick i alla fall till grannen och jag hade till och med överdragsbyxor värdiga en polarexpedition på mig, det var -24 och det lilla hår som tittade fram under mössan blev alldeles vitt av rimfrost. Nu hoppas jag att det inte är lika kallt i år, för vi ska ut och gå då också kan jag tänka.

Mamma gillade inte julen, hon hade väl något emot den från barndomen, fick aldrig riktigt reda på varför.

Hon talade bara om att i Norge minsann, där höll det inte på med julen på samma sätt som svenskarna gör. Nu råkar jag höra att min kusin där redan börjat baka julkakor så där sprack den teorin.

I Norge äter de lutfisk och revbensspjäll, eller kokt torsk antar jag.  I England smörjer de kråset med kalkon och julpudding med torkad frukt, brysselkål och sönderkokta morötter.

Finland har sina lådor, det är morotslåda och kålrotslåda sedan i stort sett detsamma som vi har här, köttbullar och Jansson.

Undrar om någon äter grisfötter här? Av allt osmakligt är tar väl det priset.

Något som dykt upp här i landet på senare år är att allt fler köper små lampor och klär sitt hus med. En sedvänja från USA där de säkert har billigare el än vad vi har här.

Men mamma hon gillade inte julen och jag är uppväxt med en suckande mamma. Det var inte alltid så roligt när jag var barn och skulle försöka klä granen med en entusiastisk pappa, mamma suckade ännu djupare och undrade vem som hittat på att man skulle ta in ett träd i huset och låta det stå och barra.

Gubben och jag tar det lugnt med juldekorationerna, sedan dottern blev vuxen och flyttade så har vi inte haft någon gran.

Katten Gizmos intåg för två år sedan omöjliggjorde mina fina egentillverkade julkorgar med hyacint och små söta svampar. Han skulle ha svampar och småtomtar över hela huset medan mossan skulle ligga som ett fint täcke över golvet.

Tänk er en värld utan jul, en värld där vintern började i november och slutade i mars och inte annat än vanliga helger där emellan. Kanske behöver vi julen där mitt i, något att förströ våra tankar med så att vi ska över huvud taget stå ut.

Jag antar att det är därför vi svenskar gillar julen så mycket. Alla utom ett få antal, som min mamma. Fast hon är numera död och svävar säkert omkring och bryr sig inte längre, så länge hon slipper ha gran.

Själv är jag sliten där mitt emellan, ena dagen så tycker jag inte om den och nästa så tycker jag att den är helt ok. 

Bara inte folk och speciellt kvinnor arbetar sig trötta på julen redan innan julafton. Det ska bakas och städas och lagas mat, männen och barnen flyter mest omkring och låter kvinnorna vara navet i deras julfirande. Julen är en kvinnofälla och kvinnorna ställer villigt upp. Hur skulle det se ut om det inte blev jul och mamma ordnade allt. Pizzerian skulle behöva hålla öppet även på julafton så gubbarna kunde åka dit och köpa julpizza till familjen. 

Undrar om ni är julälskare eller julhatare?Eller något där mitt emellan, lagom heter det visst.

Teknikidioten

Gumman har svårt med tekniken. Det är då underligt med vissa saker, i alla fall när det gäller all ny teknik. Sitter och ser ett avsnitt av den mycket underhållande serien "En idiot på resa" på SVT.

Den handlar om en engelsman som skickas ut i världen av Ricky Gervais och en annan man vars namn jag inte vet, de skickar honom till otillgängliga trakter som öde öar mitt ute i ingenstans men ta mig tusan så pratar han inte i mobil överallt.

Jag har just införskaffat en ny mobiltelefon, efter att ha haft min förra tills den repig och dan började stänga av sig själv lite då och då. Nu är jag inte vän med den nya, den har så mycket finesser att jag blir snurrig och efter en hel helg i teknikens tecken, börjar jag hitta i det något krångliga systemet.

Nu vill jag inte ha en mobil annat än att ta emot samtal med och att någon kan ringa till mig. Föll dock för frestelsen att få en bra kamera, men jag tror inte att jag kommer att lyckas att föra över någon bild till min dator.

Jag som anser mig normalbegåvad när det gäller teknik har nu under årens lopp blivit ren idiot. Skulle spela en låt som jag lyckats få med mig från förra mobilen, kunde inte stänga av den och även om jag läst bruksanvisningen så fattar jag inte den heller.

Har kommit så långt att jag kan ta emot samtal och skicka ett sms, bra för en teknikidiot.

För att återgå till idioten på resa så pratar han i mobil med England lite då och då, det finns alltid täckning. Antingen så är det fejkat eller så har han en supermobil eller så är det så att det finns täckning överallt på detta jordklot utom i stugan.

Efter att ha knappat kring lite på nya mobilen så tog jag med den och lade mig på sängen och där stod det med stora bokstäver att ingen täckning fanns.

Lönnånger är byn som tekniken har glömt bort, har någon med sig en mobil hit till oss och försöker ringa, så lycka till säger jag. Min stackars kusin från Norge hittade i ren förtvivlan en lite punkt mitt i ormbunken vid köksfönstret. Där stod hon och skrek till sin stackars gubbe i Norge.

Min gubbe han springer antingen i full fart upp för trappan medan han skriker till den i andra änden.

-         Hör du mig, hör du mig.

Han är artig nog att föra en konversation med stackarn i andra änden så att den personen inte ska tro att han slängt luren i örat.

Nu slänger inte folk några lurar i örat längre men ni förstår vad jag menar, en ungdom idag skulle stå som ett frågetecken om jag nämnde detta.

Idag är det knapptryck som gäller, sätta ett knapptryck i örat låter inte lika bra.

Gubben slutar uppe i rummet som vi börjat renovera för två och ett halvt år sedan och blir aldrig klart, eller så springer han ut. Står där på gräsmattan precis framför huset, det går inte att gå omkring för mycket för då slutar det med ett pip i örat.

Men i öde Söderhavet på någon liten kobbe går det bra, eller i någon bongabonga by mitt ute i djungeln. Såg att han hade lite problem mitt i Amazonas djungler och fick ha en stor telefon med en stor antenn, fattas bara annat. Nokia kan inte connecting people där.

Skulle vara kul för er om jag kunde ta bilder med min nya mobil, lägga in den i datorn och sedan lyckas med konststycket att få in dem i bloggen. Tror inte att jag lyckas, så ni får nog inte se några bilder tyvärr.

Sedan är den nya mobilen inget för synsvaga. Pyttesmå tecken och pyttesmå knappar, trodde jag hade små fingrar, pytteliten klocka så glasögonen får åka fram och tillbaka som en svänggunga hela tiden. Annars är den bra, det går att ringa och det går att skicka sms, får väl vara nöjd med det.

Min kusin i Norge har börjat baka julkakor! Jag började också baka julkakor i fredags och de är slut idag, tänker inte baka något mer då vi äter allt i kakväg gubben och jag och vi blir runda kring midjan.

På tal om rund om midjan, såg på en löpsedel i förra veckan att man kunde bli av med tolv kilo på fyra veckor med någon kanske för oss ny bantningsmetod.

När det inte händer något av intresse i världen så tycker kvällspressen att vi ska banta.

Kanske den innebar att man skulle sluta äta helt, vet inte men är skeptisk till att gå ned så mycket på så kort tid. Kanske om utgångsvikten ligger över hundra går det bra. Jag har brottats med de sista sju kilona i många år nu, de sitter som berg och vägrar att lämna min kropp, de trivs där och jag önskar att jag skulle trivas lika bra i deras sällskap som de av mitt.

Så julkakor får vara, det räcker med all choklad jag köper eller tillverkar.

Har riktigt chokladfabrik i köket till varje jul, det blir som en drog att ha så mycket choklad som möjligt hemma när juldagsmorgon randas.

Köper kartongvis och försöker glömma bort i diverse klädskåp, har aldrig hänt att jag råkat hitta någon kartong vid påsk eller midsommartid. Så mycket glöms de inte bort.

Ska försöka att ta det lite lugnare denna jul, men blir stressad av dessa tre dagar och i december är jag i full gång att gå igenom allt julgodis man kan göra.

Köper mandelmassa och nougat också, det gäller att inte sitta utan, rullar hela limpor av dem och häller choklad över.

Kanske ska jag gå ned tolv kilon på fyra veckor? Så kan jag äta dubbelt så mycket choklad i år, tanken är lockande.

Ska titta lite på min nya mobil, kanske har någon skickat ett litet meddelande, man vet aldrig.

Att apa sig.

Gumman tycker om djur. Om ni inte redan gissat det så tycker jag om djur. Har alltid gjort det, det är något hos dem som rör vid mitt hjärta.

Jag tyckte om apor också, älskade deras människoliknande uppsyn och kloka ögon, skrattade åt deras upptåg på Skansen. Men det var innan jag fick dem på nära håll, nu tycker jag de är mest jobbiga och skräniga, illvilliga och de största egoisterna i djurriket.

De har alla sju dödssynderna i ett enda djur.

I Indien och i Nepal är de överallt. Där finns det en apgud som hinduerna tillber, han heter Hanuman och de tror att han finns inkarnerad i varje skränande apa.

I de större städerna drar de kring likt stora gäng av kriminella och stjäl och förstör, de stjäl mat av gatuförsäljarna och sättet de gör de på är utstuderat.

De skickar fram några för att distrahera genom att ta frukt och springa iväg ett stycke med den.

Försäljaren följer naturligtvis efter de retsamma aporna och försöker mota bort dem. Då drar gäng två in bakom ryggen och blixtsnabbt snor åt sig allt vad de kan i frukt och grönsaksväg.

De hoppar snabbt upp på hustaken där ingen kan följa efter, de stjäl tvätt och sätter sig uppe på behörigt avstånd och viftar med ett lakan, kvinnorna får hämta mat och muta dem att släppa tvätten. Apan släpper lakanet håller koll på maten och innan kvinnorna hinner reagera tar de den, de håller i alla fall sin del av överenskommelsen.

Nu tänker ni säkert att det går att lura en apa, locka med mat tills den släpper tvätten och sedan ta maten och försvinna. Då har ni inte konfronterats med en rasande apa. De här aporna jag talar om är inte små och söta, de är stora apor med stora huggtänder.

En historia vi hörde av munken, var när en apa snodde åt sig ett spädbarn och hoppade upp på taket. Det uppstod en stor kalabalik när folket samlade sig under och alla befarade att apan skulle slänga ned barnet om den fick sina mutor. Men det hade den inte gjort, den hade hoppat ned och lagt barnet på gatan innan den tog maten. Så kloka är de, det kan ingen säga något om.

Innan Nepal hade jag mest sett dem på avstånd där de drog fram på taken, klättrade uppför stuprännor och hängde i de otaliga elledningar som fanns mellan husen.

I Nepal kom de nära, alldeles för nära.

Vi bodde i ett hus i utkanten av huvudstaden Katmandu, det var ungefär en halvtimmes promenad in till centrum som bestod av ett gytter av hus och mitt på torget stod ett tempel med stora målade ögon som spejade ut över folket.

I närheten av huset, där vi för övrigt höll till på översta våningen av tre, fanns ett aptempel.

Ett vanligt tempel med tusentals apor, en turistfälla till apornas stora nöje, alltid fanns där något att stjäla.

Vi var där en gång och att bara gå där bland de högresta aporna var ganska otäckt.

De skränade och skrek när de kom ihop sig över något, de parade sig helt ogenerat som alla djur gör. En man hade ett cigarettpaket i bröstfickan, en apa kom nära och visade tänderna och kastade sig upp på honom och slet paketet ur fickan. Kanske det var en apa som rökte?

De verkade ju ha alla de sämre egenskaperna människan har. Såg ingen apa som söp, men hade de möjligheten så skulle de säkert bli alkoholister hela bunten.

Vi besökte inte templet mer än en gång, det fick räcka, vi hade apor kring oss hela tiden i alla fall.

Rummet där vi bodde hade inga fönsterrutor, det fanns istället luckor vi kunde stänga och regla. Varje kväll hängde vi upp vår mat i takbjälkarna så att råttorna inte skulle kalasa under natten.

Nu talar jag inte om små möss, inte sådana som vi har som husmöss i våra väggar här, utan råttor i den största bemärkelsen.

Familjen vi hyrde rummet av tillbringade nätterna med att dränka dem i hinkar med sina bara händer. Hur de vågade ta tag i dem och hur de fick tag i dem var ett mysterium. Men varje morgon låg där fyra, fem stycken döda dränkta råttor utanför huset. Nattens fångst till allmän beskådan, utanför de flesta andra hus också, där fick de ligga tills hundar och grisar slafsat i sig dem till frukost.

Så maten hängde i bjälkarna och tanken på att råttorna rumsterade om så fort vi somnat det störde mig ibland. Tänkte att det var ok så länge de inte klättrade upp i sängen men man kunde aldrig veta. Idag hade jag nog inte tänkt tanken, jag hade aldrig hyrt ett rum där.

Men vid tjugo års ålder så hade jag ett annat tänk och tur var väl det.

Aporna höll till utanför huset och på taket, inte så många som vid templet med tillräckligt för att irritera oss. En dag när vi kom tillbaka efter en promenad i staden, hade de lyckats med konststycket att få upp en fönsterlucka och rivit kring i rummet.

All mat låg utspridd på golvet, de gillade inte okokt ris, samt alla våra andra ägodelar för den delen som de noggrant gått igenom. Som värsta inbrottstjuvar hade de insett att inget fanns att hämta, men förstöra lite det kunde de inte låta bli.

I närheten fanns ett annat hotell, hotell är väl att ta i men det var rum till uthyrning, med stråsängar och inget vatten och ingen toalett så långt ögat nådde. Toaletten var på gatan och vattnet det fanns uppe i bergen, men den historien spar jag till en annan gång.

Där bodde ett par västerlänningar, en kille från Tyskland och hans amerikanska kamrat, de hade träffats i Turkiet, båda på väg till Indien. De hade suttit i Afghanskt fängelse ett par dagar och slutligen tagit sig hela vägen till Nepal.

Det fanns en affär längre ned på gatan, nu fanns det inte så mycket att handla där mer än lite konserver och annat smått och gott som turister kunde tänkas handla. Där köpte jag ett paket vaniljkex, de första paket jag sett sedan Grekland fem månader tidigare. Jag höll det intill mig när vi gick backen upp, jag skulle avnjuta kexen i avskildhet.

Att ett paket vaniljkex kunde skapa en sådan lycka hade jag aldrig trott, det har tyvärr aldrig hänt senare, annars skulle livet vara fullt av lycka, för här finns hur mycket vaniljkex som helst att köpa.

Vi gick inte till vårat rum utan fortsatte en bit, vi skulle besöka tysken och amerikanen.

Deras hotellrum låg på övre planet, en korridor med tre, fyra rum och deras i änden. I andra änden fanns där ett fönster som stod öppet, ingen tycktes ha några fönsterrutor i Nepal.

Jag satte mig på sängen som stod vid dörren ut till korridoren, de andra satt på de andra sängarna eftersom det enda som fanns att sitta på var sängar. Vi småpratade och dagen var ljus och solig, det var i mars och våren hade letat sig till Nepal, alla körsbärsträd stod i blom och alla fönster stod öppna.

Eftersom jag ville ha mitt vaniljkexpaket för mig själv, var lite som en apa där, en stor egoist, ville inte dela med mig av läckerheterna så lade jag det bredvid mig.

Efter ett tag så såg jag i ögonvrån hur en hand kom in genom dörren på min vänstra sida, snappade åt sig vaniljkexen och innan jag han reagera så var de borta. Jag studsade upp med blixtens hastighet och såg hur en apa kastade sig ut ur fönstret längst bort i korridoren.

Där fick jag för att jag inte ville dela med mig, en del straffar gud med detsamma, mina vaniljkex var ett minne blott.

Jag hatade apor just då, kan aldrig förlåta den sluga apan som uppenbarligen sett mig bära på paketet redan innan vi gick in från gatan. Listat ut vart jag tog vägen, tagit sig in i korridoren, smugit och kikat runt dörren och till sin lycka sett paketet ligga där redo att norpas.

Så ni kan förstå att jag inte gillar apor något vidare, annat än på Skansen och långt bort från vaniljkexpaket.

Barfotabarn.

Gumman blir återigen nostalgisk. Ibland är det lätt att sätta sig ned och tänka på det som varit, både i mitt tycker bra och dåliga saker.

Gubben säger att jag ska betona att jag är född i mitten på förra seklet så nu gör jag det. Låter det inte urgammalt?

Igår såg jag ett program som heter Sommarpratarna, det går på SVT och är ett småputtrigt program där forna sommarpratare i P1 träffas, äter en bit medan en snutt ur var och ens program kommer upp. De lyssnar och sedan diskuterar lite kring detta och ställer frågor till huvudpersonen. Låter det inte spännande?

En kvinna läste upp hur hennes lärarinna hade klippt av hennes hår på en sida för att hon inte gillade henne. Höjden av kränkning tyckte alla och deras ögonbryn åkte upp i taket av förvåning att detta inte hände för hundra år sedan utan mer som femtio.

Ingen hade väl opponerat sig nämnvärt när flickan kom hem med ena sidan av håret stympat, lärarinnan arbetade kvar och saken glömdes bort. Men inte hos flickan som bar med sig denna självbild över att vara ful och dum.

En enda lite händelse som färgat ett helt liv.

Jag blev också mobbad av min lärare, som jag berättat i tidigare så tyckte hon inte om mig och kastade ut mig i korridoren till alla elevers munterhet. Och detta över en väska som luktade illa. Vanligtvis glömdes jag bort där i utkanten av de begåvade eleverna, en liten skugga som inte ville synas och läraren såg mig inte heller.

Det var kränkning att bli utkastad! Ingen gjorde något och händelsen glömdes bort, utom hos mig som burit en självbild av att vara dum och mindre begåvad än andra hela mitt liv.

Att alltid få höra hur dum man är av en lärare, sätter sina spår.

Nu ska jag inte tillbringa bloggen med att rulla mig i självömkan, även om det är lite trevligt att tycka synd om sig själv ibland.

Nu hände detta i mitten av förra seklet så det är faktiskt historia.

Så jag vänder berättelsen och tar den om magister Thörnqvist istället.

Efter tre år med i mitt tycke skoltortyr så flyttade mina föräldrar och jag skulle börja i en ny skola. En liten stig till skolväg istället för stora gator med massor av trafik, en ljus luftig skola med två plan och en stor skolgård med skogsbackar i utkanten. Istället för stora höga hus med svarta fönster som stirrade ned på en asfalterad skolgård med höga svarta grindar.

Allting skulle bli bättre och året var 1961, glassen på modet hette 88 och Ann-Louise Hansson och Siw Malmqvist spelades flitigt på radion, det fanns två kanaler, den vanliga P1 och sedan Melodiradion som hette P2.

I denna ljusa och luftiga miljö fanns magister Thörnqvist. Han var en liten man med svart basker och en ständig cigarr i mungipan.

På den tiden i mitten av förra seklet så hette männen magister och kvinnorna fröken, ingen sa några förnamn.

Magister Thörnqvist såg mig, han var diplomat sa alltid mamma, jag visste inte vad diplomat var men höll med. Idag skulle han nog kallas för pedagog även om han inte gått ett uns av pedagogutbildning. Vad är det för något egentligen?

Det ska vara så fint med pedagogutbildningar och annat i lärarnas papper idag, är du inte född sådan så lär du aldrig bli heller.

Ren och skär medmänsklighet och empati kan man inte lära sig i någon bok. Det är något som ska sjunka in och praktiseras, finns det inte där så lär det aldrig komma dit heller, hur mycket s.k. pedagogböcker någon läser.

Han kom varje dag åkande i sin gamla Volvo, en sådan där bullig Volvo som fanns på den tiden, P44 tror jag den hette.

Parkerade den på sidan av skolan och med cigarren bolmande ur munnen så tågade han in på sitt lärarrum.

Idag skulle han nog bli satt i fängelse av Arbetsmiljöverket om han skulle komma och röka inne på en skola.

Då var det ingen som ifrågasatte det, han rökte cigarr och luktade cigarr, det var inget mer med det.

Vårat klassrum låg i änden på andra våningen, det hade en egen liten korridor med två dörrar, det ena klassrummet och det andra lärarrummet.

Där satt han på rasterna och plockade i sina papper, ibland hade han sin lilla tjocka tax med, den fick vara med i klassrummet den också.

Eftersom ingen hade allergier i mitten av förra seklet så gick det bra det också. Ingen elev fick ta upp någon astmaspray och hänga ut genom fönstret efter luft, alla var nöjda och glada.

Under vårat klassrum så minns jag att det fanns en obsklass ibland, där gick en handfull killar som ansågs stökiga och störde ordningen för oss andra.

Lite bråkiga och besvärliga hade de en lärare som kunde ta i med hårdhandskarna när de blev för högljudda. Konstigt nog så fanns det aldrig några flickor i obsklassen, alltid bara bråkiga pojkar.

Idag skulle de få en bokstavstämpel i pannan och sättas in i ett helt vanligt klassrum, men då fick inte en elev störa en hel klass.

Idag ska alla ha alla möjliga diagnoser, på den tiden var de helt enkelt bråkiga barn.

Inte för att de blivit färre för att de fått diagnoser, de ökar i antal och snart är alla klasser jättelika obsklasser.

Magister Thörnqvist såg mig som jag nämnde tidigare, han puttade fram mig när jag ville gömma mig bakom. Han brusade sällan upp, men när han gjorde det då var det allvar och vi darrade bakom bänkarna.

Han läste Nils Ferlins Barfotabarn med tårar i ögonen och den sitter där inne i mig sedan dess.

Jag hade varit det där barfotabarnet som suttit på handlarens trapp och gråtit så övergivet, det var jag helt säker på, i alla fall i den förra skolan.  

Allting var friare med den nya skolan, livet tog en ny vändning för mig och jag vågade visa mig själv.

Jag fick trevliga kamrater och ingen mobbade mig och kallade mig öknamn eller sparkade mig i huvudet som de gjort under mina tre första skolår.

Magister Thörnqvist har ett finger med i spelet varför jag sitter och skriver just nu, han insåg att jag hade talang för att skriva, faktiskt den första att inse detta fantastiska faktum.

Vi skulle skriva om framtiden och berätta hur en klassfest skulle se ut om femtio år eller något i den stilen.

Femtio år var en jättelång tid och kändes väldigt avlägset och vi skulle säkert vara gamla skrumpna människor vid sextio.

Jag totade ihop en historia om detta och det var elever som tappade löständer och jag kommer inte ihåg allt vad jag skrev.

Men jag kommer ihåg reaktionen berättelsen fick, den reaktionen glömmer jag aldrig.

När magistern läste högt så skrek de andra av skratt och en del låg över sina bänkar och vrålade, magistern hade svårt för att läsa då han skrattade så mycket han också.

Jag satt där som en liten ö i ett hav av skratt, fattade inte att det var mina ord som orsakade denna skrattorkan. Inte något hånfullt skratt utan skratt av ren glädje över att få höra alla dråpliga saker som vi skulle göra när vi träffades om femtio år.

Först då fattade jag att jag kanske hade något i mig i det skrivna ordet som kunde få något att le en smula. Barfotabarnet plockade upp sin borttappade papperslapp.

Du har tappat ditt ord och din papperslapp

Du barfota barn i livet

Där sitter du åter på handlarens trapp och gråter så övergivet

Vad var det för ord, var det långt eller kort, var det väl eller illa skrivet?

Tänk efter nu förrän vi föser dig bort, du barfota barn i livet.

Shopping.

Gumman har shoppat. Veckan har varit lugn, har arbetat och farit med grannen fram och tillbaka till vårdcentral och apoteket. Inspirationen till att skriva har lyst med sin frånvaro. Antar att mina eventuella läsare har börjat vänja sig vid detta.

Grannen skulle hämta ut blodtrycksmedicin, den var slut och som ni vet så är det inget att leka med. Fast jag har för min del slutat med den och lever på hoppet om att det ska gå bra ändå.

Så vi åker iväg och väl på apoteket så står damerna där bakom disken och säger att tyvärr så är det datastopp, så ingen medicin kan tas ut på recept. Endast i ett akut läge kunde de tänka sig att ge ut någon medicin på kredit, kassan fungerade heller inte.

Där stod vi med lång näsa och fick åka hem igen utan.

Allt var så mycket enklare förr, då hade vi våra gula receptlappar, biträdena tog dessa och gick omkring och drog ut lådor och plockade ihop vad som stod.

Sedan slog de in summan på en kassaapparat som plingade, tog pengarna och gav tillbaka växel. Inte en dator i sikte, men det gick hur bra som helst ändå.

Nu är allting uppbyggt på ett väldigt sårbart sätt, visserligen kan läkaren skicka ut ett recept i cyberrymden och du kan gå vart du vill och hämta ut det.

Men, men, skulle det bli ett stooort datorhaveri i detta land och då talar jag om ett stort där ingenting skulle fungera. Vi skulle få svälta ihjäl för vi skulle inte kunna handla mat och absolut inte få någon medicin.

Sedan blir jag inte riktigt klok på alla apotek som växer upp som svampar ur jorden, det är Kronans Droghandel samt alla andra som jag inte vet namnet på, har heller inte fått kläm på om man kan springa runt och ta ut recept på alla, de kan väl inte ha samma datasystem.

Nästa dag gjorde vi ett nytt försök, precis innan vi satte vår fot där så brakade det till igen, datorerna stod stilla. Nu var det bara en liten stund vi fick stå där och vänta, den hickade igång igen och blodtrycksmedicinen kunde langas över disken.

Igår avslutades veckan med ett besök till shoppingens högborg IKEA, kollegan tog tre tanter med sig dit. Hon kan väl inte räknas som tant, tanter blomstrar ut vid en viss ålder.

Jag gillar inte IKEA, den affären suger musten ur den starkaste. Bäst är om man vet exakt vad man ska ha, rusar in på hämta självlagret och ut igen. Energin hinner inte ta slut på den korta stunden.

Vi strosade igår och när jag kom till husgeråd tog jag slut igen, fast jag hade noggrann koll på mig själv och hade lovat att hålla hela vägen denna gång.

Som vanligt så skulle vi tanter fika, det är nästan hela nöjet med att gå på IKEA.

Vi var där rätt så tidigt, den var strax efter tio, jag trodde inte att det skulle vara nämnvärt mycket folk vid den tiden.

Men jag bedrog mig, en jättekö ringlade sig runt till vad som visade sig vara IKEAs frukost för 29 kr, ät hur mycket du vill.

Tydligen är detta fenomen välkänt, halva Sundsvalls befolkning verkade vara där,  många hade skippat sin frukost hemma och åkt direkt från sängen för att äta så mycket de ville. Sedan behövde inte den familjen äta mer innan middagen.

Igår var en vanlig arbetsdag för de flesta, många slutade lite tidigare men affärerna hade öppet som vanligt. Men av folkhavet att döma så arbetade nästan ingen igår, jag undrar alltid hur det kan hänga ihop?

Hittade en potatispress men orkade inte böja mig ned och leta efter den, insåg att jag inte kunde ta visningsexemplaret för den satt fast. Sedan var det bara att försöka hålla ihop och ta sig ut därifrån, väl ute fick jag ta djupa andetag och försöka samla mig själv för nästa runda i shoppingcentret bredvid.

Där var det inte lika mycket folk, inser att det nog har med människor att göra att jag blir tömd, likt vampyrer suger alla in det lilla jag har och kanske blir de vrålpigga av att passera mig, men jag kan knappt släpa mig fram.

Jag skulle försöka leta efter en mobiltelefon, men det går inte att få se annat än några få modeller och de är alla pektelefoner. Marknaden har bestämt att så ska det vara och vi konsumenter håller med.

Kollegan och de andra två tanterna gick i klädaffärer och jag letade efter telefoner, ville inte springa kring och titta på modet som är nu. Det är genomskinliga blusar och koftor för hela slanten. Blusarna är konstruerade så att jag ser ut som om jag ska föda barn vilken dag som helst. Det slutade med att jag i ren frustration gick in på Åhléns och köpte smink för 450 kr, fast jag nästan aldrig använder något.

Se upp här i byn, nu kommer gumman med hela ansiktet nedsmetat med foundation, eller hederlig gammal brunkräm som de hette förut.

Det var skönt att komma hem till stugan igen efter den utflykten, möttes av en likstel ekorre som lillkatten som nu börjar bli storkatten, hade dödat alldeles själv.

Jag överöste inte honom med komplimanger precis, jag muttrade mera medan jag tog gubbens skräpplockarstav och greppade den stackars korren i svansen och slängde honom ut i skogen.

Fortfarande frustrerad över att inte ha hittat en mobiltelefon satte jag mig vid datorn och köpte en utan att blinka. En Nokia slide blev det denna gång.

Shoppa på Internet är enklare, jag behöver inte stå i kö, inte stöta ihop med en massa människor eller böja mig ned och leta. Ett par knapptryck och sedan är det klart. Nackdelen är att det inte går att ta i sakerna och se hur de verkligen ser ut. Men lite gambling är det över det hela, återstår och se om jag gillar min nya Nokia 6700 slide eller inte.

Hipp hurra för gubben idag, han fyller år, en hel massa.